Världsomseglingen

Filmteamet simmade till jobbet

S/Y Mary 7 kommentarer


Hela första och stora delar av det andra avsnittet av vår medverkan i tv-serien Familjer på äventyr spelades in i Karibien, på en sömnig liten ö som heter Barbuda. Filmteamet hyrde ett rum i den enda byn, och vi låg för ankar utanför den milslånga stranden som går längs med hela öns västkust.

På Barbuda rullar en konstant dyning in från Karibiska sjön. Båten hissades upp och ner på ankringen, och de brytande sjöarna gjorde varje landstigning till ett äventyr i sig. Ibland var det närmast omöjligt att dra upp eller sjösätta jollen utan att den vattenfylldes helt, eller åtminstone delvis.

Säkraste sättet att ta sig iland var att packa sina grejer i en vattentät säck, ankra jollen några meter ut och vada eller simma sista biten. För att sedan göra tvärtom när det var dags att åka ut till båten igen. Detta går väl an när det är bara vi. Men det hela blev lite mer komplicerat med ett filmteam i hasorna.

För så var det ju förstås. Att varje gång vi skulle iland eller ut till båten skulle också filmteamet med. De var ju där för att följa vår vardag. Själva teamet bestod av tre personer. Visserligen osedvanligt trevliga sådana, men väl tre vuxna människor. Och med sig hade de en herrans massa utrustning. Ömtålig teknik, som tål varken saltvatten eller sand.

Vår jolle kan inte bära fler än tre personer åt gången. Vi var sju. Och motorn visade sig tyvärr från sin sämsta sida just den här veckan.  Så varje gång vi skulle någonstans fick Ludvig ro fram och tillbaka flera gånger. Det kunde bli ganska många vändor på en dag. En sisådär 15-20 stycken. Ibland hände det att vi prioriterade prylarna, och lät filmteamet simma till jobbet istället. Det hade de aldrig gjort förut.

Detta är sånt som inte syns i programmet, men som kan vara kul att tänka på när ni tittar på nästa avsnitt. Nu på tisdag klockan 20 alltså, på SVT1.

Klicka här för att se första avsnittet på SVT Play

TV: Så känns det att komma hem

S/Y Mary Lämna en kommentar
Klicka på bilden för att se inslaget.

Klicka på bilden för att se inslaget.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har främst levat på sparade pengar under de fyra åren vi har seglat runt jorden. Vi har levt billigt, nästan alltid legat för ankar och lagat all mat ombord. Men jag har också drygat ut skeppskassan genom att skriva artiklar, som jag sålt till olika tidningar. En av tidningarna heter Praktiskt Båtägande, de gör mycket webb-tv också. Så någon månad efter hemkomsten skickade de hit en reporter med en filmkamera – för att summera och runda av det hela. Vi pratade mycket om hur det känns att komma hem efter att ha gjort en så lång resa.

Nu är materialet klippt och klart – och resultatet finns publicerats på Livetombord.se. En trevlig liten filmsnutt, knappt sex minuter lång. Kolla gärna.

Vulkan väcker varma känslor

S/Y Mary 2 kommentarer
En vulkantur gör alltid lika gott.

En vulkantur gör alltid lika gott.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Fuerteventura ägde rum för 5000 år sedan. Men än idag täcks större delen av ön av lavasand och vulkantoppar. En av de större vulkanerna syns från terrassen här på Planet Surf Camp, och jag har gått och spanat på den hela veckan. Så när helgen kommer och surfinstruktörerna ändå är lediga bestämmer vi oss för att försöka ta oss upp på toppen.

Lovis går först som vanligt. Ludvig en bit efter. Medan Otto och jag kommer sist. Otto håller mig i handen som han brukar, och babblar oavbrutet. De flesta andra människor brukar tycka det är rätt jobbigt att prata när man går uppför. Men det gäller inte Otto. Han tar tillfället i akt, och pratar mer än någonsin. På berget har han min fulla uppmärksamhet.

Vulkanens yta som på håll ser alldeles brun och död ut är full av liv. Det har regnat ovanligt mycket den senaste månaden. Överallt växer små blommor, Otto räknar till 14 olika sorts blommor och 16 fjärilar. Han älskar allt som har med djur och natur att göra. Just den här dagen är det också en hel hel del vulkan- och bergsbestigarminnen som väcks till liv.

Det är som att öppna en kran, det sprutar ut ord. Otto pratar om den eldsprutande vulkanen på Tanna, om kråkan som snodde moroten från snögubben på Gros Morne, om äggen vi grävde ner i vulkansanden på Island, om ovädret på Le Pouce på Mauritius och mötet med frosten på Réunion. Vi brukade ofta göra långa vandringar när vi var ute och seglade, och det är härligt att höra hur detaljrika Ottos minnen är. Han minns sådant som jag själv glömt sedan länge.

Det är första riktigt varma dagen på hela veckan. Sirroccon från Sahara blåser in över Fuerteventura, och luften är full med finkornig sand som lägger sig som ett gulaktigt dis över hela ön. Själva utsikten är alltså inte mycket att skryta med just denna dag. Men det gör inte så mycket. Det är skönt att röra på sig, och det känns härligt att gå där prata gamla minnen.

”Vad mysigt var att komma ut och vandra lite igen” säger jag till Otto på vägen ner från vulkanen. Han nickar instämmande. ”Känns lite som när vi var ute och seglade va? fortsätter jag. Pojken vid min sida får något drömskt i blicken och blir faktiskt tyst en liten stund. Sedan säger han: ”Ja, tänk att den känslan gömde sig här på vulkanen. Vem trodde det?”

Ja, vem trodde det. Att en liten vulkantur skulle kunna väcka så varma känslor. Tack Fuerteventura, och tack underbara unge.

Strandsatta

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Det var två förväntansfulla barn som trängdes vid flygplanets små ventiler när vi i måndags inledde vår semester. Den första utan båt på nio år.” Jag önskar att jag var en fågel så jag kunde flyga när jag ville” sa Lovis drömskt. Och Otto som besökt 50 länder i sitt sjuåriga liv utan att ha flugit förr ropade entusiastiskt ”Land i sikte” varje gång molnen skingrades.

Efter mindre än fem timmar uppenbarade sig Fuerteventuras brunsvarta vulkanlandskap under oss. På en förmiddag hade vi avverkat samma sträcka som det för fyra år sedan tog oss tre månader att segla. Från flygplatsen tog vi bussen till Corralejo på öns norra ände, och installerade oss på Planet Surf Camp som är en slags kombination av surfskola och hostell där vi bor under den dryga vecka vi är här. Det är längre än Lovis och Otto någonsin bott i land förut.

Själva samhället Corralejo är rätt trevligt, en av de mysigaste turistorterna vi har besökt här på Kanarieöarna. Och då har vi ändå hunnit med ganska många. Både Ludvig och jag jobbade här nere i vår ungdoms dagar. Det var också här vi träffades för första gången – på Gran Canaria för 19 år sedan. Sex år senare köpte vi Mary af Rövarhamn på Teneriffa. Och så har vi seglat hit några gånger. Ganska mycket nostalgi med andra ord.

Den här gången är vi här för att lära oss vågsurfa – mer om det en annan dag. Men på kvällarna brukar vi ta en promenad i de mysiga hamnkvarteren. Trettonhelgen är den största julhelgen i Spanien, och det är ett härligt folkliv på gator och torg. Fiskarna har julpyntat med nät och flöten, och utanför ligger segelbåtarna på svaj. Det känns lite vemodigt att se dem ligga där. För hur trevligt det än är här på surflägret så känns det konstigt att inte ha någon båt att åka hem till om kvällarna. Det är ju där ute på redden vi hör hemma …

2014: Året som gått

S/Y Mary 11 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så här vid årsskiftet brukar det vara populärt att summera det gångna året. Vi på Mary af Rövarhamn vill naturligtvis inte vara sämre. Så här kommer en tillbakablick, månad för månad.

Januari
Inviger det nya året på Sydatlanten – det trevligaste havet av dem alla. Simmar med delfinerna på Fernando de Noronha, korsar sedan ekvatorn för sjätte gången och angör Djävulsön utanför Franska Guyana. Därefter bunkring i rymdhamnen Korou för fortsatt färd mot Karibien. Sammanlagt 3500 sjömil på en månad.

Februari
Strax söder om Barbados korsar vi vår egen rutt. Jordenruntseglingen är fullbordad, och våra smågastar koras till Sveriges yngsta världsomseglare. Väl framme på Martinique firar vi med glass till lunch varje dag i minst en vecka. Sedan går färden vidare till natursköna Dominica, där vi badar i varma källor, duschar i vattenfall och klafsar runt i djungeln tills det nästan växer mossa på oss.

Mars
Kapten firar sin 39:e födelsedag på den sömniga lilla ön Barbuda, och vi får vårt första besök av filmteamet från SVT. Sedan tar vi oss en titt på svenskkolonin St Barth och låter oss bli jet blastade på Saint Martin innan vi fortsätter mot Brittiska Jungfruöarna där Lovis fyller åtta år. Månaden avslutas med en efterlängtad silverfisk i Puerto Rico.

April
Resans sista födelsedag (min egen) firas på en öde ö i Bahamas sydligaste övärld. Sedan bär det av mot Kuba där vi lämnar vi båten för en veckas rundresa på lastbilsflak. Därifrån seglar vi sakta norrut genom Bahamas underbara övärld för att angöra Florida den 20 april, där vi får finast tänkbara mottagande av käraste familjen Fredriksson.

Maj
Maj månad inleds med räkfestival i Fernandina och vildhästar på Cumberland Island. Öster om North Carolina siktar kapten ett UFO, och i Virginia Beach får jag efter 22 år återse värdfamiljen från min tid som utbytesstudent i USA. Den 21 maj passerar Mary af Rövarhamn frihetsgudinnan och lägger till i North Cove Marina på södra Manhattan. Nu åter med filmteamet ombord.

Juni
I Newport installerar vi vår nya dieselvärmare, och sätter sedan kurs på Maine och Nova Scotia. Här njuter vi av färsk hummer i överflöd, och kanske världens mest gästfria befolkning. Midsommar firas med kyligt dopp i Bras d’Or på Cape Breton Island. En dryg vecka senare angör vi Newfoundland där vi bestiger Gros Morne, bygger en snögubbe och får se vårt första isberg.

Juli
Labradorhalvön välkomnar oss med tät dimma och mängder av isberg. När resterna av orkanen Arthur passerat fortsätter vi norrut mot Grönland. Väl framme badar vi i öns enda varma källa, får lift av några paddlare, besöker gamla vikingaruiner, vandrar på inlandsisen, plockar korgvis med svamp, fiskar öring i forsarna och hänger med guttarna på norska Skruff. En av resans absoluta favoriter.

Augusti
Ett lågtryck parkerar sig väster om Färöarna, och vi blir inblåsta på Island. Filmteamet passar på att hälsa på. Medan vi kollar in gejsrar och vattenfall, går på badhus och kokar ägg på toppen av en vulkan. Så snart vädret tillåter fortsätter vi hemåt, och den 30 augusti angör vi Malmö igen efter 1489 dygn på världshaven. En stor dag, som avslutas med århundrades skyfall.

September
Lovis och Otto börjar skolan, och Ludvig går till jobbet för första gången på fyra år. Själv stannar jag mest hemma på båten, kokar kaffe och småpratar med bekanta och allehanda nyfikna som kommer förbi för att hälsa oss välkomna hem. Och så hämtar vi hem skeppskatten Båtsman från Blekinge – en efterlängtad dag. Så långt allt gott.

Oktober
Smekmånaden är över. Jag kickar igång egna firman på heltid igen, och är tillbaka i ekorrhjulet på nolltid. Bankerna nekar oss bolån, och försäkringskassan ifrågasätter vår rätt till barnbidrag. En jobbig månad som slutar med att den älskade skeppskatten blir akut sjuk och måste avlivas. Jag gråter i en vecka, jobbar för mycket och tycker livet känns meningslöst.

November
Dags att rycka upp sig. Lillgasten fyller sju år och besättningen utökas med en kampfisk och två sniglar. Filmteamet från SVT gör ett sista besök. Jag talar på Augustgalan, blir invald i styrelse för världens största båtklubb och håller första föredraget om resan tillsammans med Ludvig. Bolånefrågan löser sig, nu ska vi bara bestämma oss för var vi ska bo.

December
De första veckorna rusar iväg. Plötsligt sitter vi i bilen på väg upp till Rövarhamn. Där saktar livet ner till lagom hastighet igen. Vi hugger en gran, barnen upplever sitt första snöfall och får åka pulka igen. Väl tillbaka i Malmö insjuknar halva skeppet i vinterkräksjukan. Ett dåligt slut, på ett i övrigt ganska så gott år. Nästa år tänkte vi prova livet som landkrabbor. Det blir spännande efter 13 år på båt.

GOTT NYTT ALLESAMMANS!

28 grader på två timmar

S/Y Mary 5 kommentarer
Lovis åker skidor på bryggan i väntan på att det ska bli varmt i båten.

Lovis åker skidor på bryggan i väntan på att det ska bli varmt i båten.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Åtta minusgrader. Så kallt var det i båten när vi kom hem till Malmö ikväll. Mary af Rövarhamn var täckt med ett vackert lager av snö, och disktrasan hängde stel som en pinne över kranen i byssan. Vi har haft all värme avstängd medan vi varit borta över julen. Kanske ett misstag, tänkte jag nu. Klockan var redan nio på kvällen, och barnen skulle snart behöva lägga sig.

Vi värmer i normala fall båten med el när vi ligger i hamn. Men ikväll bestämde vi oss för att ta till det tunga artilleriet – dieselvärmaren som vi installerade inför sommarens Grönlandssegling. Lovis och Otto bestämde sig för att provåka sina nya skidor i väntan på att det skulle bli lite varmare i båten. Efter en timme var vi uppe i tio plusgrader, då kröp barnen ner under sina duntäcken.

Ytterligare en timme senare hade temperaturen stigit till 20 grader. Fantastiskt. På Rövarhamn fick vi elda i fyra spisar i ett halvt dygn för att åstadkomma samma temperaturhöjning. Det finns fördelar med att bo litet, även om jag måste erkänna att de är ganska få vid den här tiden på året …

Världens bästa jul

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

RÖVARHAMN, ROSLAGEN. Så länge Lovis och Otto kan minnas har vi firat jul på resande fot. Och även om vi alltid har gjort vårt bästa för att slå vakt om våra svenska traditioner så har den äkta julkänslan aldrig riktigt infunnit sig på de varmare breddgraderna. Så i år tänkte vi att våra barn skulle få uppleva en äkta svensk jul.

Förra lördagen packade vi bilen, och satte kurs mot Rövarhamn – familjens lantställe i Roslagen. När vi kom fram var det minusgrader i hela huset, och vattenledningarna var frusna. Men det fanns gott om ved. Och en spis i köket och kakelugnar i varje rum. Det är som om tiden stått stilla här ute. Både dusch och varmvatten saknas, och den som behöver gå på toaletten är hänvisad till utedasset. Men det hör liksom till, det är en del av charmen.

Redan andra dagen fick barnen uppleva sitt första snöfall på fem år. Otto räckte instinktivt ut tungan så som barn brukar göra, och Lovis klättrade andaktsfullt upp på en hög kulle för att beskåda de vackra flingorna som virvlade ner från himlen. Det var en stor stund i bådas liv. Sedan de varit ute och lekt i snön varje dag.

Vi har pyntat hela huset med tända ljus, mossa och kottar, nötter, äpplen, apelsiner, och grenar av ene och tall. Granen hittade vi femton meter från ytterdörren. Vi har gjort pepparkakshus och julgodis. Ja, till och med en riktig skinka till julbordet. Hela huset doftar skog, saffran och glögg.

Julafton firades med farmor, farfar, fastrar och kusiner. Delvis hos oss, och delvis hos Ludvigs syster som har ett eget hus på andra sidan ängen. På kvällarna har vi samlats för att spela spel, och barnen har introducerats till Aladdinasken som väcker så mycket minnen och känslor hos oss svenskar.

Det har varit en magisk vecka. En bättre plats att tillbringa julen finns det inte i hela vida världen.

Blogginlägg från tidigare jular:

Fruktkungens kusin

S/Y Mary 4 kommentarer
Andy The Fruit King

Andy The Fruit King och smågastarna på Tobago – februari 2011

För knappt fyra år sedan angjorde vi Karibien och den sömniga lilla ön Tobago. Där träffade vi en riktigt skön lirare som kallade sig Andy The Fruit King. Han kom från byn Speyside på andra sidan ön, men brukade åka över till vår sida några gånger i veckan för att sälja frukt till de seglare som kastade ankar i viken. Utbudet var begränsat. Ett tiotal clementiner, eller några omogna mangofrukter. Det blev inte mycket pengar, men det verkade inte så viktigt.

Andy frågade ofta om vi inte ville komma och titta på hans fruktträdgård i Speyside. Det ville vi gärna, så en dag bar det av. Väl där förstod vi ganska snabbt att det var hela byn som var Andys fruktträdgård. Han bodde hemma hos sin syster och frukten han sålde pallade han från grannarna i byn. Det verkade okej på något sätt. Tobago är ett avslappnat ställe.

Så varför berättar jag då detta nu, fyra år senare? Jo, det är så märkligt att Ludvig just fått reda på att han har en gammal skolkamrat från Bromma som numera bor i New York och är tillsammans med en kille som är uppvuxen på Tobago och råkar vara kusin med självaste Andy The Fruit King. De kände igen honom på ett foto här på bloggen. Ett sånt fantastiskt sammanträffande. Vad är oddsen för detta?

Läs mer om mötet med Andy The Fruit King i blogginlägg från 3 februari 2011

Långfärd för den sjösjuke

S/Y Mary 2 kommentarer
Familjen Ringdahl och bilen. Foto: Kaptillkap.se

Familjen Ringdahl och bilen. Foto: Kaptillkap.se

För någon vecka sedan fick vi en middagsinbjudan av en för oss vilt främmande familj här i Malmö. De hade läst om oss i tidningen och undrade om vi inte kunde komma över på middag en kväll. Lite förvånande blev vi. För även om sådant har hänt oss ganska ofta de senaste åren – så hör det knappast till vanligheterna i Sverige. Men så det var inte vilken familj som helst heller. Det var familjen Ringdahl.

Det visade sig att Nina och Ola Ringdahl precis som vi en gång drömt om att utforska världen tillsammans med sina barn. Så det har de gjort. De har rest kort och tvärs över över jorden med sin Land Rover. Den längsta resan varade i 16 månader, och tog dem hela vägen till Kambodja. Och håll i er nu. Med sig hade de sina fyra barn. Ja, ni läste rätt. Fyra små barn under åtta år – i samma baksäte.

Vi tackade ja till den där middagen förstås, och i lördags var det dags. Inte helt oväntat blev det en mycket intressant afton. För även om vi besökt helt olika delar av världen och trots att vi färdas till sjöss och de på land, så är våra lärdomar och erfarenheter närmast identiska. Allt det positiva – som att de flesta människor är goda vart man än beger sig och insikten om vilka fantastiska dörröppnare små lintottar kan vara. Men också det jobbiga – utsattheten, byråkratin, korruptionen och det evinnerliga meckandet.

Vi pratade också om skillnaderna. Vi kan ju inte stanna vår båt hur som helst, var som helst. Utan måste ibland fortsätta i flera veckor, även om vädret är besvärligt. Å andra sidan så kan vi stänga om oss på ett helt annat sätt. Vi kikade in i bilen som stod parkerad utanför familjen Ringdahls hus. Den är inte stor. Alla sex sover i ett tält på taket under sina resor, gör sina behov i naturen och kokar mat i en gryta direkt på gasflaskan. Mary af Rövarhamn är som ett slott i jämförelse. Och då har vi ju bara hälften så många barn.

Så frågan är då, skulle vi kunna tänka oss att göra samma sak? Ja, jag tror faktiskt det. Men två barn räcker. Oavsett, det får nog vänta ett tag. Vi börjar med en tur upp till Rövarhamn nu över julen.

Lugn i stormen

S/Y Mary 3 kommentarer
Fredagsmys med Alexander.

Julmys med Alexander.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Åh, det gungar. Äntligen!” skrattar Otto. ”Ja, Va härligt. Det känns som vi är ute och seglar igen”, instämmer Lovis. Hon fullkomligt strålar av lycka när en ny stormby får båten att rycka till. För en dryg timme sedan mätte de upp 28 sekundmeter ute vid bron. Stormen Alexander har dragit in över Malmö.

Mary af Rövarhamn kränger än hit än dit, fallen slår och riggen tjuter. Men båten är väl förtöjd, och inne är det varmt och mysigt. Vi bakar lussebullar med massor av saffran, dricker Apotekarnes julmust och lyssnar på svensk julmusik för första gången på flera år. Sånt är lite extra lyxigt för oss.

När det blir dags att sova ber Lovis sin pappa av sjunga en sång så som han alltid brukade göra till havs. Själv känner jag en inre harmoni jag inte känt på länge. Hela familjen kommer in i någon slags avslappnad seglarstämning. Tänk vad lite storm kan göra.

Den enda inte verkar helt nöjd är Lilla Gubben. Hans akvarium ser ut som det ska rinna över varje gång båten gungar till. Men så är han ingen riktig världsomseglare heller.