Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

BAHAMAS – FLORIDA. Lovis vrider sig oroligt i sin koj. Hon har svårt att somna. ”Pappa, du kan väl lova mig en sak”, säger hon till sist. ”Att vi nån gång ska göra en lång resa igen. Och segla till nått varmt land, med fina stränder. Där man kan bada, och hoppa från peket och sånt. Snälla, det kan vi väl göra.” Jag hör hur hon svajar på rösten, gråten är inte långt borta. Jag känner hur sentimentaliteten väller upp inom mig. Får en klump i halsen, och kämpar mot tårarna jag också.

Ludvig lovar att vi ska fortsätta segla. Berättar att det finns stränder i Sverige också, där man kan bada på sommaren. ”Tack, pappa” säger Lovis tappert. Vänder sig om, och snorar in. Bahamas glesbefolkade övärld har varit en positiv överraskning för oss alla. Barnen har stortrivts. De har badat, byggt båtar av drivved, samlat snäckor, utforskat grottor, matat rockor och badat ännu mer. Vi har njutit av varje ny liten strandremsa, som om det vore för sista gången. Om, och om igen.

Ursprungsplanen var egentligen att segla direkt från Kuba till Florida. Men vädret såg inte riktigt bra ut, så vi bestämde oss för att ö-hoppa norrut genom Bahamas i väntan på stabilare vindar. Sedan dess har prognosen ändrats varje dag, vilket har gjort det svårt att planera mer än dag i sänder. När vi lämnade vår ankarvik igår hade vi fortfarande ingen aning om hur långt vi skulle komma. Och så sent som imorse såg det ut som vi skulle bli kvar på öarna ännu en vecka.

Vi skulle just ankra upp på Nassaus västra udde, när jag bestämde mig för att ladda ner en sista väderprognos. Som för att bekräfta vårt beslut att gå i hamn. Men jag fick inte den bekräftelse jag sökte. Tvärtom. Där var det, väderfönstret vi behövde för att fortsätta mot Florida. Två dagar med bra vind, innan nordan slår till igen. Det borde räcka för att ta oss en bra bit upp längs Floridas kust. Förhoppningsvis ända till Cape Canaveral. Kanske ännu längre, med lite hjälp av Golf-strömmen. Beslutet var fattat.

Vår sista möjliga ankring på Bahamas ligger nu bakom oss, och vi dundrar
fram i sju knop. Det finns ingen återvändo. Karibien är ett minne blott. Där framme väntar Amerika. Vår resa går in i en ny fas.