”Nej du, mamma. Nu är jag faktiskt skolmogen”, sa lilla Lovis och satte ner foten. ”Imorgon börjar skolan, och du är fröken.” Fråga mig inte var hon har fått det ordet ifrån. Skolmogen. Men tidigare på dagen betraktade hon en liten flicka på marknaden. Flickan, som satt bredvid sin mammas fruktstånd och gjorde sin läxa mitt i marknadens folkliv, var bara fem år. Fem år, precis som Lovis. Och kunde redan skriva. Det gjorde tydligen intryck.

I de flesta länder vi besöker börjar man skolan betydligt tidigare än i Sverige. Oftast redan i fyra eller femårsåldern. Och det vill Lovis också. Så idag var det dags. Lagom till alla skolavslutningar där hemma. Vi börjar med svenska. Övar att skriva små bokstäver, och att ljuda. Lovis lyckas läsa ordet APA alldeles själv, och blir stolt som en tupp. En kort rast, och vi fortsätter med engelska. Glosor.

Efter lunch står idrott och biologi på schemat. Att bedriva den typen av studier inomhus när man befinner sig på Galapagosöarna vore väl närmast att begå tjänstefel. Så det får bli skolutflykt redan första dagen. Utflyktsmål: Tortuga Bay, en av Galapagosöarnas bästa stränder. Och favorittillhåll för sköldpaddor, hajar, havsiguanor – och surfare.

Lovis första skolutflykt går till Tortuga Bay.

Efter en dryg timmes vandring genom kaktusskog är vi framme vid stranden, och vi kan inleda våra fältstudier. Vi får lära oss att havsiguanor kan bli närmare två meter långa. Och när de inte betar sjögräs, ligger de i en hög med nära och kära för att få upp kroppstemperaturen efter senaste doppet. Och jag förstår dem, det är ruskigt kallt i vattnet här på Galapagos. Och för det kan vi beskylla Humboldtströmmen som för med sig vatten ända nerifrån Antarktis och hit. Men det stoppar inte Lovis och Otto. Det är klart att man måste lära sig att simma om man går i båtskola.

Fältstudier.

Efter simträningen får vi anledning att klämma in en kort matematiklektion, för att räkna in alla tår. Havet här vimlar nämligen av haj, men efter ett par omräkningar och en och en annan tillfälligt borttappad tå kan Lovis konstatera att vi har alla fyrtio i behåll. Och tur är det, för vägen hem visar sig vara minst lika lång som vägen dit. Så lång att Lovis plötsligt säger: ”Mamma, imorgon måste jag ta ledigt från skolan. Jag måste vila, man blir trött av att gå i skolan.” Och jo, jag är nog beredd att hålla med. Ledighetsansökan beviljas, men på fredag är det dags igen.