Sju båtar på sex meter kaj

APPILATTOQ, GRÖNLAND. I väntan på ett lämpligt väderfönster för att fortsätta mot Island har vi de senaste dagarna utforskat fjordsystemet kring Prins Christians Sund. Häromdagen tog vi båten upp i en fjord som slutade vid en 20 meter hög isvägg. Och i förgår ankrade vi i en dal där det fanns gott om både öring och svamp. Så det har inte gått någon nöd på oss. Men vädret har varit lite instabilt.

Ibland accelererar vindarna här inne bland fjordarna, på ett sätt som är mycket svårt att förutspå. Igår var det dags igen, så vi och vännerna på norska Skruff satte åter kurs mot den lilla byn Appilattoq som erbjuder den enda riktigt skyddade hamnen i området. Den ligger i en naturlig skreva i berget. Inloppet till hamnen är mindre än 20 meter brett, själva bassängen inte mer än det dubbla på dess bredaste punkt. Och kajen, ja den är bara sex meter lång. Men det räcker. Skruff kan förtöja utanpå oss.

Det blåste full kuling när vi styrde in i hamnen. Jag fick koncentrera mig å det yttersta för att hålla båten borta från klippväggarna. Väl inne upptäckte vi att det redan låg två lokala motorbåtar på kajen. Skit också, det hade vi inte räknat med. Var skulle vi ta vägen nu? Mary är för tung för att ens tillfälligt lägga till på den yttersta båten. Så vi fick vända om och styra ut igen, för att vinna betänketid. För in igen, det måste vi. Det fanns ingen annanstans att ta vägen.

Vi bestämde att Skruff fick gå in först, deras båt väger bara hälften av vad vår gör. Och när de väl fått iland en förtamp som håller upp båten mot vinden, kunde vi lägga till utanpå dem enligt samma princip. För att inte belasta småbåtarna drog vi linor kors och tvärs i hamnen, och till sist var vi ganska belåtna med vår förtöjning. En timme senare kom en segelbåt till. En amerikansk sådan, som seglat direkt från Island. Så klart vi måste göra plats till dem också. Så det gjorde vi.

Amerikanarna fick lägga sig utanpå oss – som femte båten i bredd. Men nu var det då verkligen fullt, amerikanarna hade mer eller mindre parkerat ovanpå den bojade lina som separerar den yttre hamnen från den inre småbåtshamnen. Då kom en båt till. En fransos, med en stor femtiofotare. Det gick inte, sa amerikanerna och föreslog att fransmännen skulle vända ut igen. Men det löser vi, tyckte vi skandinaver som är vana vid små hamnar. Frågan var bara hur.

Ludvig började leta efter möjliga förtöjningar i bergsskrevorna, och snart hade vi en plan. Men fransmän är svåra att kommunicera med, så Marius på Skruff gjorde en ritning som vi levererade ut med en jolle. Fransmannen fick lägga till bakom den första raden av båtar. Men en lina från aktern till både Mary och kajen. Och ett ankare i fören och en lina tvärs över hela hamnbassängen.  När vi stod där och beundrade vår spindelväv av tampar berättade fransmannen att ytterligare en båt var på väg. En norrman till. Inga problem, tyckte vi. Nu hade vi ångan uppe.

Snart var även den andra norrmannen tryggt förtöjd, och det låg nu sju båtar i den lilla hamnen. Det var fler än vi sett sammanlagt under hela vår tid här på Grönland. Och skulle det komma en till, ja då kunde vi nog kunna göra plats till även den. Men den kom aldrig. Istället samlades vi ombord på Skruff, drack whisky och åt ugnsbakad röding med kokt potatis och svampsås. Allt medan kulingen härjade, och regnet öste ner utanför. Det blev en oväntat trevlig lördagskväll.

Det är i skrivande stund söndag morgon, vinden har lagt sig och vi börjar bli redo att fortsätta vår färd österut genom Prins Christians Sund, mot Grönlands ostkust. Nu är bara frågan hur sjutton vi ska komma ut ur hamnen. Vi är helt instängda.