Världens grymmaste 13-åring!

Lovis har länge drömt om egen båt. Ingen liten jolle som hon har idag. Nä, den har hon blivit för stor för. En riktig båt ska det vara. En sån där och med flera kojer och ett litet kök, så hon kan ta med sig några kompisar och ge sig ut på egna äventyr i skärgården. En egen mini-Mary helt enkelt. Runt 20-25 fot.

Ok, sa vi. ”Men först måste du ta förarintyg, ett slags körkort för båt där du lär dig navigation, väjningsregler och allt det där andra man bör kunna för att ge sig ut med en båt på egen hand.”  Ok, sa Lovis. ”Då önskar jag mig en sån kurs i julklapp.”

Tyvärr finns det inga förarintygskurser för barn under 13 år. Kanske för att vissa delar är ganska avancerade. Men man kan ju alltid tjuvstarta lite tänkte vi, och anmälde Lovis till en webbaserad distanskurs med Harald Treutiger. Då kunde hon gå kursen i sin egen takt, och vi kunde hjälpa till när det behövdes.

Den där Treutiger hade Lovis nog klarat sig lika bra utan. Kursboken däremot, den läste hon om och om igen, tills hon kunde den utantill. Inte för att hon tyckte den var särskilt roligt, men för att hon bestämt sig för det. Hon är bra på sånt, våran Lovis. Att bestämma sig. Det är en fantastisk förmåga hon har, nästan som en superkraft.

För att inte dra ut på det längre bokade vi en tid för uppskrivning, den 16 november. De senaste veckorna har Lovis hängt över övningssjökortet nästan varje kväll, och slukat vartenda övningsprov vi hittat. Ludvig och jag har så klart gjort vårt bästa för att hjälpa och stötta, men också avdramatisera. Det är ju trots allt inte hela världen om man får skriva om provet. Men för Lovis var detta dödligt allvar.

I lördags var den stora dagen kommen. Vi hade bestämt träff med förhörsförättaren i Svenska Kryssarklubbens kurslokaler i Långedrag, och jag tror aldrig jag sett Lovis så nervös tidigare. Stackars barn. Hon kunde ju det här, det visste jag, men provångest kan få vem som helst att tappa fokus. Jag gav henne en kram och gick där i från. Måtte det gå bra, för hennes skull.

 Vi hade seglat ner Mary till Långdrag kvällen innan, så jag gick tillbaka till resten av familjen på båten, plockade undan frukosten, fixade en kopp te och slog mig ner i soffan för att slösurfa en stund. Men knappt hade jag hunnit sätta mig förrän det ringde på mobilen. Det var Lovis. Jag tittade förvirrat på klockan. Det hade bara gått en timme. Provet skulle ta 90 minuter, sedan skulle de rätta och gå igenom svaren tillsammans. Det var så förhörsförrättaren sagt. Vad kunde ha hänt?

”Hej Mamma, jag har mitt förarintyg nu.”, hörde jag i andra änden. Provet var redan rättat och klart. Otroligt. Lovis hade blivit klar på halva tiden. Två fel hade hon bara haft. Av hur många möjliga minns hon inte, men det brukar vara ett 50-tal frågor. För godkänt krävs 60% rätt. Hon hade klarat sig med råge.

Den eftermiddagen firade vi med varsin Kingsize Deluxe (Göteborgs största räkmacka) på Heaven 23 längst upp i Gothia Towers. Det var första gången vi var där, och jag tror aldrig jag sett Lovis så nöjd med sig själv. Med rätta. Vilken otroligt grym tjej vi har!

Nu återstår nästa utmaning för Lovis, att hitta en fin liten båt för en överkomlig peng. Någon som har några tips?

Drömmen om St Kilda

Målet med sommarens seglats har varit att runda Irland, men som så ofta förr har vi även haft ett ”hemligt” mål. En sån där plats som man drömmer om att komma till men knappt vågar hoppas på, än mindre berätta om, eftersom risken för att man inte ska lyckas uppnå målet är för stor. För två år sedan var Färöarna det målet (trots att vi officiellt bara skulle till Norge). Den här sommaren stavades vårt hemliga mål St Kilda, en världsarvslistad ögrupp 40 sjömil väster om Yttre Hebriderna.

Hirta, huvudön på St Kilda, tros ha varit bebodd av människor sedan järnåldern. Öborna sägs ha utvecklat extra långa och spretiga tår till följd av alla år av klättrande på klipporna i jakt på fåglar och ägg som var deras primära föda. Men så speds ryktet om den isolerade ön, och i början av förra seklet började turistbåtar dyka upp i viken för att låta sig fotograferas med de infödda. Med turisterna kom nya virus och baciller till ön, samtidigt som ungdomarna fick upp ögonen för de möjligheter som bjöds i världen utanför.

1930 evakuerades de sista 36 invånarna på St Kilda till fastlandet på grund av svält. Kvar fanns då bara gamla och sjuka. Ögruppen upptogs på UNESCOs världsarvslista redan på 50-talet. Idag är flera av husen, kyrkan och skolan restaurerade, och det finns ett litet museum på ön. Sommartid sköts byggnaderna om av volontärer och personal från National Trust for Scotland, och det går dagsturer till öarna för de som har råd. £270 per person. Men här finns också radarstation och en bemannad militärbas vilket känns lite malplacerat på en ö som är skyddad för sin unika natur och sitt historiska arv.

Till skillnad från Skellig Michael utanför Irland är vi seglare välkomna till St Kilda, men eftersom det saknas skyddad hamn på öarna krävs det antingen lite tur, eller gott om tid att invänta rätt väder. Helst båda. Vår semester närmade sig sitt slut och vi hade inte mycket tid att spela med. St Kilda stod högst på vår önskelista, men för varje dag vi väntade på rätt väder var vi tvungna att avstå från någon annan plats längs vägen som vi också gärna ville besöka.

Men så kom den där turen vi väntat på. Meteorologerna utlovade några dagar med lätta men instabila vindar i området, och vi tog chansen. Det var vi förstås inte ensamma om. Väl framme i den enda möjliga ankarviken på St Kilda väntade sex andra båtar vilket ironiskt nog är fler än i någon annan ankarvik vi besökt på hela sommaren.

Jag hade läst någonstans att man inte ska vänta med att gå iland på St Kilda, för väderförhållandena ändrar sig snabbt och plötsligt är det för sent. Vi skyndande oss därför att sjösätta jollen och ta oss in till kajen. Vädret var väl lite sådär, mest molnigt och lite regn, men inte värre än att vi kunde använda hela dagen till att utforska den gamla byn och vandra runt lite de vackra omgivningarna. Överallt betade bruna ulliga små får av en uråldrig ras som såg ut som en blandning av getter och lamm. Det är de får som de evakuerade öborna fått lämna bakom sig, och nu levde vilt på ön. Otto samlade på sig all ull han kunde hitta, kanske kan han karda sig ett fint minne.

Den kvällen umgicks vi med våra härliga engelska båtgrannar firade vi med bubbel, cider, svenska dillchips och dippa som jag gömt undan hela sommaren i väntan på en dag som denna. Trötta, glada och otroligt nöjda över att faktiskt varit här. Nu seglar vi hem!

Vi angör St Kilda i regn
Molnen ligger lågt i viken.
Lunnefåglar överallt , totalt häckar 134 000 par på ön.
Välkomstkommiteen. Björn och Annika på S/Y Moon som kom fram 12 timmar före oss.
Mary för ankar på St Kilda
Regnet lättar när vi kommer i land
Här finns bara en enda gata
Några hus är restaurerade, och fungerar som boende för de som jobbar på ön.
I hus nummer tre finns ett museum
På studiebesök i skolan. St Kilda är inte utmärkt i skolans egen kartbok.
Stenmurar byggdes för att hålla fåren utanför byn. Idag är de överallt.
Otto samlar ull i olika nyanser
Stenbodarna där öborna förvarande fjädrar, torkat kött och ull är unika i världen.
Det är en vacker plats
Mary längst till vänster
Vackra gröna slätter
Och branta stup
Stormfåglar häckar på branterna. Här en unge snart redo att lämna sitt bo.
Frågan är hur fåren ska ta sig därifrån.
Fika med våra båtgrannar, mysiga familjen Baker från Falmouth
De bor på vikens vackraste båt som de har byggt själva.
Fin jolle har de också.
Stenmurar överallt.
Innanför den stora runda muren finns öns kyrkogård.
Ullsamlingen växer
Ludvig kan inte motstå Mistress-klippan
Väl vald fikaplats?
Utsikt ner mot sundet mellan Hirta och ön Dun.
Ankarviken från söder
Grönt och grannt
Kvällen tillbringas ombord på grannbåten Lively.
Jollesafari på morgonen
Mary lämnar viken på Hirta. Foto: Kate Ismay Baker
Styr först mot grannön Boreray, fyra sjömil bort
Här är det svårt att landstiga
Men vackert från havet
Boreray och dess klippöar sägs vara hem för en fjärdedel av världens alla havssulor.
De gillar när det är trångt.
En ung havssula (därav färgen) gör sig redo för att dyka. De följer ofta med oss till havs.
Totalt bor en miljon fåglar på St Kilda
Så var det dags att lämna St Kilda-arkipelagen bakom oss. Tack för den här gången!
Vi postade ett vykort till oss själva från St Kilda. Undrar vad/vem som kommer hem först …

Kalla kårar på Monach Islands

MONACH ISLANDS, YTTRE HEBRIDERNA. Det är strålande solsken och nästan stiltje när vi närmar oss Monach Islands, en grupp låga sanddrevsöar utanför Yttre Hebridernas västra kust. Vi har bestämt oss för att ankra för natten i lä av den största av öarna, Ceannlar, men först vill gärna besöka den gamla fyrplatsen på grannön Shillay.

Vi velar lite, vad som är bäst, att ta jollen från ankarviken till fyrön eller tillfälligt ankra vid fyrplatsen med Mary. Här finns inget skydd om det skulle blåsa upp, men för stunden är det alldeles stilla. Jag ser mig om. Inga andra båtar finns i närheten, och vattnet är strömt. Skulle något hända är vi tryggare i Mary än i jollen. Så var det beslutet fattat.

Vi trixar oss in mellan rev och fiskebojar, släpper vårt ankare i det kristallklara vattnet och sjösätter jollen under noggrann översyn av hundratals nyfikna sälar. De följer varje rörelse vi gör, bevakar och följer efter på lagom avstånd. Det lär finnas 10 000 sälar vid den lilla ögruppen.

Det första vi möts av iland är en stor varningskylt. Danger! Vi beträder ön på egen risk. Vi ser oss om och funderar lite på vad i faran kan bestå, och bestämmer oss för att ignorera den. Fyren är obemannad sedan 1940, när den gamla fyren ersattes av en ny modern. Det förvånar oss lite, de är annars duktiga på att underhålla sina gamla fyrar, britterna. Varför har just denna lämnats vind för våg?

Den gamla fyrbyggnaden är låst, och av fyrvaktarbostaden återstår nu bara en ruin fylld med bråte. Längre bort på ön ligger ett rostigt gammalt vrak utspritt i delar – fören på ett ställe, aktern 100 meter längre bort – som för att påminna oss om hur annorlunda den här platsen kan te sig när vädergudarna är på ett annat humör.

Envisa flugor surrar runt oss, de kryper på kameran, händerna, överallt. Det känns som jag när som helst ska snubbla över något dött, som den där strandade valen på Oronsay för några veckor sedan. Det är något övergivet och kusligt över platsen, och jag känner kalla kårar längs ryggraden. När jag tittar upp förstår jag varför, dimman är på väg in. Den omsluter oss från alla håll, och det går fort.

Vi skyndar tillbaka till båten medan den fortfarande är inom synhåll. Här vill vi inte bli fast över natten. Med hjälp av vårt gamla spår i navigationsdatorn tar vi oss så snabbt som möjligt ut på öppet vatten igen. Ön är redan uppslukad i dimman, och vi ser knappt fören på båten. Vilken tur ändå, att vi inte tagit jollen dit. Då hade vi kanske inte hittat hem.

Frågan är vad vi ska göra nu. Monach Islands är ett paradis i rätt väder. Låga vackra öar, kristallklart vatten, oändliga vita stränder. Som gjort för en grillkväll på stranden. Så såg planen ut, men det blir inte alltid som man tänkt sig.  Just nu är det bara dimmigt och rått, men klockan är redan sex på kvällen och det finns inga andra hamnar i närheten. Så vi bestämmer oss för att stanna.

Med hjälp av radar, ekolod och navigator letar vi oss in i ankarviken på grannön. Vi har bra specialkort för området, men det känns ändå lite kusligt att ankra utan att se vare sig land eller rev. Himmel och hav flyter samman i en enda vit mjölkig massa, som bara bryts av sälarnas vakande blickar.

Men det finns också något annat där ute. En fena klyver ytan och glider sakta mot oss, för att sedan försvinna igen och dyka upp en bit längre bort. Först ser det ut som en haj, brugden är vanlig i dessa vatten. Men så ser vi ryggen och kommer fram till att det nog är en liten vikval som cirkulerar i ankarviken.  

Efter middagen har dimman lättat tillräckligt för att vi ska våga oss in till stranden. Bortsett från en ruin i ena änden finns här inga spår av andra människor. Nyfiket klättrar jag upp för sandvallen för att se ut över öns dimtäckta gräslandskap.  Det är då jag hör ljudet. Ett sorgset och spökligt ylande. Som om hundratal zombies när som helst skulle stiga fram ur dimman och marschera mot oss. Sida vid sida, som en armé.

Ja, jag har kanske kollat för mycket på Game of Thrones i sommar. Men läskigt lät det och jag skyndar mig att ropa på Ludvig och barnen. Som hypnotiserade följer vi ylandet tvärs över ön. Ljudet blir allt starkare, och vi misstänker att det är sälarna som håller låda, men är det zombies vi går till mötes är vi illa ute.

Vid den södra stranden får vi vårt svar. Det är sälar, i tusental. Vattnet är fullt av dem, skären utanför stranden likaså. Och det är som om varenda en av dem vänder sig om, tystnar ett ögonblick och stirrar på oss när vi stiger fram mellan grästuvorna. Sedan drar de igång sin klagosång igen, nu intensivare än någonsin. Snart instämmer även vi. Lovis är riktigt bra.

Vi sitter där och ylar tillsammans en stund innan vi återvänder till vår sida av ön. Nu hör vi även sälarna från andra sidan viken, och när vi sitter där i skymningen och spanar ut mot Atlanten i hopp om att få en skymt av den där valen igen dyker istället några delfiner upp bakom båten. Vi ser ofta delfiner, men att ha dem runt sig så här i ankarviken, det är mycket ovanligt.

Den natten sover jag inte särskilt gott, jag vet inte varför men jag vaknar flera gånger för att gå ut och titta om vi ligger kvar där vi ska trots att det fortfarande inte blåser. På hela tiden vi är där ser vi ingen annan människa eller båt, och jag måste erkänna att lika glad som jag är för att vi fått uppleva denna speciella plats, lika lättad känner jag mig när vi seglar därifrån.

En vän från förr

VATERSAY, SKOTTLAND. Tidigt i morse ankrade vi i Vatersay Bay längst söderut på Yttre Hebriderna. Vi har varit här en gång tidigare. För 10 år sedan, före världsomseglingen. Den där sommaren vi seglade över Nordsjön till Skottland för att testa det här med att segla långt med barn. Ja, sedan vet ni ju hur det gick.

Vid frukosten berättar jag för barnen om när vi var här sist. Jag minns märkligt nog dagen och platsen i detalj. De långa folktoppa stränderna, en på vardera sida om en smal landtunga, och hundarna som barnen lekte med. Vänliga och lekfulla hundar, till synes herrelösa. Ja, jag minns till och med vad barnen hade på sig. Det var en strålande vacker dag, en av de finaste på hela sommaren.

Det är ovanligt att jag har ett så klara minnen från en plats, kanske för att jag tog en del bilder just den dagen. Hur som helst, efter frukosten tar vi jollen in till land, och det första jag ser när vi drar upp jollen är hunden. En av de där hundarna som vi lekte med sist. Otroligt, kan det verkligen vara sant?

”Där är den ju, hunden”. Barnen tittar tvivlande på mig. Men det ser verkligen ut att vara samma hund, lustigt. Först håller den på lite distans.  Men när vi sedan går över till den västra stranden, kommer den efter. Jag brukar råda mina barn att vara lite försiktiga med främmande hundar, att ge dem lite tid. Men det här är ju en gammal vän.

Jag tar en bit torkad kelp, jättetång, och kastar. Hunden fattar galoppen direkt, fångar kelpen, biter av en lagom lång bit och kommer tillbaka med den. Och så fortsätter vi kasta. Kelpen byts så småningom mot en boll, och hunden sticker då och då iväg för att hälsa på andra nykomlingar på stranden. Det märks att det är hans strand. Han måste ha koll på alla som kommer och kom. Men varje gång kommer den tillbaka för att leka lite till.

Det är först när en annan familj kommer ner på stranden, med en liten pojke som ser ut att ha lika mycket energi för lek som Otto, som vi bestämmer oss för att lämna över stafettpinnen och ta farväl av vår gamla vän. Hela vägen tillbaka tjatar Otto om att han vill ha en egen hund, precis en sån där som på stranden.

När jag kommer tillbaka till båten rotar jag fram en gammal hårddisk med bilder, för att se om det verkligen kan ha varit samma hund. Och jodå, jag har bilder på två hundar från den där dagen. Detta är en av dem. Utan tvekan. Tänk, antagligen bor den någonstans i närheten och händer där på stranden varje dag. Men tio år, det är lång tid! Fascinerande.

En hälsning från Irlands sista kungadöme

TORY ISLAND, IRLAND. Tory Island, eller Oilian Thorai som ön heter på Irländska, brukar med sina 10 sjömil från fastlandet räknas som Irlands mest avlägsna bebodda ö. Men det är också landets sista kungarike. Här finns nämligen något så ovanligt som en folkvald kung. En kung som representerar de 170 öborna i offentliga sammanhang, och hälsar varje besökare och båt välkommen till ön. Ja, det var i alla fall vad vi hade läst. Men det kom ingen kung. Inte första dagen, och inte andra dagen. Det kom många andra, men ingen kung. Till sist frågade vi, och fick vårt svar. Kungen av Tory, Patsy Dan Rogers, gick bort förra året, efter nästan 30 år på tronen. Och öborna har ännu inte utsett någon ny kung. De är fortfarande i sorg. ”Han är oersättlig” säger en kvinna vi träffar. Jag ser att hon verkligen menar det. Det är med en fantastiskt fin respekt Tory-borna talar om sin avlidne kung.

Med en eller utan kung, vi älskar Tory Island. Inte bara på grund av den imponerande naturen, det är människorna och tempot vi gillar mest. Det finns något genuint, charmigt över Tory och dess invånare. Ön är inte stor, 5x1km. Här finns en affär, ett hotell, en skola, en fyr och en pub. Utspritt över fyra byar, den östra, den västra, den mittersta och den nya. Ja, de heter så, byarna. Hamnen ligger i den mittersta byn, som också är någon form av huvudort på ön.

När färjan kommer med dagens leveranser från fastlandet samlas folk i hamnen, bildar langningskedja och hjälper till att lasta av. Alla vi träffar har gott om tid, frågar var vi kommer från och vart vi är på väg. Turisterna är få, och de gästande segelbåtarna är inte fler än att öborna kommer ner på piren för att hälsa eller ta sig en titt. ”Are you on Yacht Mary, looks like a good boat”, hör vi på puben när vi är där för ytterligare en familjekamp i biljard. Folk vet redan vilka vi är.

Tory är ett sånt där ställe där man gärna drabbas av hamnröta, dels för att hamnen är utsatt mot syd och väst som är förhärskande så här års. Det kan helt enkelt vara lite tufft att ta sig ut genom hamninloppet, men också på grund av dess invånare. ”Let us know when you arrive in the Hebridees, säger killen bakom baren på puben när vi berättar att det nästa dag är dags att för oss att fortsätta norrut, de 105 sjömilen till Barra på Yttre Hebriderna. Det känns fint att veta, att det finns folk på en liten ö utanför Irland som tänker på oss här ute på havet.


Uppkopplingen tillåter tyvärr inte att jag laddar upp några bilder på bloggen just nu, men det verkar som Facebook går bättre så följ gärna oss där så kommer det nog lite bilder inom kort. https://www.facebook.com/maryafrovarhamn/

Sommarens finaste dag

INISHVICKILLANE, IRLAND. Det är få dagar som är så stilla att man kan angöra Inishvickillane, den sydligaste av Blasket-öarna. Men det här är en av dem och vi tänker ge det ett försök. Frågan är var vi ska ankra. Den enda viken som erbjuder någon form av skydd för hav och vind är lite för djup, och botten är full av kelp och stora stenar.  Det finns en boj, men den vågar vi inte använda utan att veta vems den är eller vad den är dimensionerad för.

I guideboken står det att Inishvickillane är en privat ö, det innebär i princip att vi inte kan gå iland utan tillstånd. På Irland finns nämligen ingen allemansrätt. Därför blir jag först lite besviken när jag ser att det är folk på ön, en familj som badar vid något som ser ut som en naturlig liten kaj. Men sedan händer något oväntat. När ser att vi cirkulerar runt i viken utan att hitta någonstans att ankra, börjar de vinka till oss och ropa att vi gärna får låna deras boj.

Mary är en tung dam, 17 ton, men mannen på ön försäkrar oss att vi ligger tryggt, bojen inspekterades nyligen och är dimensionerad för större båtar. Det känns som han vet vad han pratar om, så vi tar tacksamt emot det fina erbjudandet. Även om vi kanske inte får gå iland är platsen magisk. Sälar leker i vattnet runt oss, och luften surrar av lunnefåglar. Att få tillbringa kvällen och kanske natten här, det räcker för att göra mig lycklig.

Vi skyndar oss att sjösätta jollen, för att åka in till land för att hälsa på familjen. Mannen presenterar sig som Conor, och berättar att han spenderat varje sommar på ön sedan han var barn och delar ön med sina tre syskon efter faderns bortgång. Nu är han där med sin fru Jackie, deras yngste son Owen och två syskonbarn.

Vi känner direkt att vi gillar familjen på ön, och kanske är det ömsesidigt för det dröjer inte länge förrän de frågar om vi vill gå iland och kanske komma förbi på en kopp te eller en drink. Gissa om vill. Men det är redan sent så vi frågar om vi får skjuta på erbjudandet till nästa dag. Det går för sig, och istället ägnar vi kvällen åt att utforska grottorna i området. I flera av dem bor nyfikna sälar, och klipporna är fulla av fåglar. Tordmule, grisslor, stormfåglar, och lunnisar förstås. Massor av lunnisar. Överallt, fler än vi någonsin sett förut.

Under natten ökar vinden, båten rullar obekvämt i viken och morgonens landstigning blir lite av ett drama. Tidvatten och vågor gör det svårt att förtöja jollen vid den vassa snäckbeklädda kajen som egentligen bara är en utstickande klippa. Vi förlorar ett ankare på kuppen. Det fastnar mellan några stenar långt där nere under kelpen, men vi är fast beslutna att ta oss iland och fendrar av så gott det går.

Väl iland bär det brant uppåt. Hela ön är formad som en platå och lunnefåglarna häckar längs stigen. Uppe på ön möter vi de röda hjortarna. En hel hjord fördes hit med helikopter på 80-talet, i ett försöka att bevara arten. Idag är de så många att de med jämna mellanrum måste skjuta av några för att gräset ska räcka till.

Efter en halvtimma är vi framme vid det anspråkslösa lilla huset på mitten av ön. Huset är byggt i sten, och smälter in i naturen på ett fint sätt. Utanför finns några solceller, och ett hus med en generator. Det är något sympatiskt med uppenbart välbärgade människor som väljer att leva enkelt. Och utsikten, ja den är förstås vidunderlig. Atlanten i väster, Skelligöarna i söder. Blasketöarna i norr och Dingle-halvön i öster.

Från huset går en gammal linbana ner till havsnivå, den använde de för att föra upp byggmaterial när huset byggdes 40 år tidigare. De breda golvplankorna, virket till de handgjorda möblerna och de grövsta takbalkarna jag någonsin sett. Vardagsrummet domineras av en enorm eldstad, ett träbord stort nog för en riddarsal och jättelika golvljusstakar. Det är sagolikt vackert, på ett enkelt sätt.

De nakna stenväggarna inne i huset är prydda av udda prylar. Prylar som var och än bär på sin speciella historia. Stora porträtt i olja, föreställande lokala profiler från grannöarna som hjälpt till att bygga huset, horn från hjortarna på ön, allehanda strandfynd, och den gamla flygplansmodellen från de tyska soldaterna störtade på ön under andra världskriget.

Ungdomarna som är några år äldre än våra tar med Lovis och Otto ut för att leta efter hjorthorn. Otto hittar en tjusig 6-taggare. Sedan visar de oss ruinerna av ett gammalt munkkloster från 600-taket. Jodå, här fanns också munkar precis som på Skellig Michael 16 sjömil längre söderut. Men här levde de som eremiter, en i taget tills de dog. Vilket liv.

På eftermiddagen går vi tillbaka ner till kajen för att bada. Här finns en lång stege ner till vattnet, och en liten kran där familjen lyfter upp sin jolle. Den stora båten däremot, den de använder för att ta sig till land, den ligger i Dingle och sköts om av en fiskare som hämtar och lämnar när vädret tillåter. Conor berättar att det är många gånger de kommit ut, för att konstatera att de inte kunnat gå iland och blivit tvungna att återvända till fastlandet igen.

Ungdomarna badar och leker medan vi vuxna dricker Pimm’s, och pratar. De är lika nyfikna på oss, som vi på dem. Conors familj bär nämligen på en dröm, att segla jorden runt. De har redan seglat över Atlanten en gång, och har nu beställt en sprojtans ny båt för nästa äventyr. Det finns så mycket att prata om, och trots att vi bara känt varandra en dag känns det som vi fått vänner för livet. Jag är övertygad om att våra vägar kommer korsas igen. Kanske får vi en dag välkomna dem till vår ö, på samma fina sätt som de välkomnat oss. Hoppas det.

Senare förstår vi att Conors far, som köpte ön på 70-talet, var en högt uppsatt Dublin-politiker. Troligen behövde han en plats att dra sig undan, där han kunde slippa allmänhetens blickar. Vad kunde väl då vara bättre än en obebodd ö på Irlands vilda västkust. En ö utan hamn eller brygga. En ö som bara kan angöras av helikopter, eller båt de lugnaste av dagar. En stilla dag som denna. Sommarens finaste dag!

Lunnisar på klipporna vid båten
Lunnisar i vattnet runt båten
Lunnisar överallt.
Nyfikna sälar överallt. Stora svarta, och små grå.
Röd-hjortarna
Huset sett från klosterruinerna.
På familjens veranda
Linbanan
Stolt Otto
Mary väntar snällt vid sin boj
Den naturliga lilla kajen.
Badglada barn
Till och med Mary stortrivs bland lunnisarna.

Besvikelsen vid Skelligöarna

SKELLIG MICHAEL, IRLAND. Vädret kunde inte vara bättre. Solsken och stiltje, nästan ingen dyning. Perfekt för dagens stora äventyr. Vi ska bestiga Skellig Michael – en 230 meter hög och ogästvänlig klippa utanför Irlands västkust med ett gammalt munkkloster från 500-talet på toppen.

Skellig Michael, eller Great Skellig som ön också kallas, upptogs på UNESCOs världsarvslista redan 1996 och seglade 2015 upp på många bucket-list när delar av den sjunde och senare även åttonde filmen om Starwars spelades in här. Sedan dess har den svårtillgängliga klippan med dess kloster blivit ett av Irlands populäraste turistmål. Priserna för båtturerna ut till ön har stigit i skyn (~150 Euro/person), och den som vill hit i juli eller augusti måste boka flera månader i förväg. Men inte ens då kan man vara säker på att vädret tillåter en landstigning.

Ön ligger 8 sjömil ut från kusten, den ger inget skydd mot havet, saknar skyddad hamn och vattnet runt omkring är för djupt för att ankra. Men det finns en liten kaj där de små turistbåtarna släpper av sina gäster i stilla väder, och det är där vi hoppas kunna ta oss iland med vår jolle för att gå de 618 trappstegen upp till toppen.

Vi har planerat allt i minsta detalj, och alla är superpeppade. Lovis och jag ska gå iland först, Ludvig ska köra in oss, medan Otto får stå vid rodret på Mary och se till så att vi inte krockar med någon av turistbåtarna. När Lovis och jag bestiger ön, vilket beräknas ta upp upp till 2 timmar ska Ludvig och Otto runda och ön med båten och kanske dra upp en fisk. Sedan byter vi plats. Ludvig och Otto bestiger ön, medan Lovis och jag tar hand om båten och lunchen.

Allt är klart. Vandrarkängorna är snörade och ryggsäcken är packad med fika, vatten, kamera och första hjälpen-kit. Jollen är sjösatt, Lovis är ombord och jag är på väg ner när vi ser hur en av turistbåtarna kör rakt mot oss. Det knyter sig i magen, det här känns inte bra. Mycket riktigt. Den kommer för att upplysa oss om att de som jobbar på ön försöker nå oss på radion. Vi får inte landstiga.

Det visar sig att inga båtar som inte har särskilt tillstånd får besöka ön. Ett tillstånd som vi aldrig kan få. Det ges bara till ett begränsat antal turistbåtar, som har monopol på hela verksamheten. Ingen får besöka ön, inte ens lokalbefolkningen, utan att gå via de licenserade turistbåtarna. Och de har flera månaders väntetid på sina biljetter så här års.

Luften går ur oss. Vi har anpassat vår rutt i flera dagar för att vara just här, just idag, när havet ligger platt. Jag kallar upp de ansvariga på radion, och får den dåliga nyheten bekräftad. Det visar sig att nya regler införts sedan invasionen efter Starwars-filmerna (vi gillar inte ens Starwars), och inga av de hamnguider vi använder har uppenbarligen uppdaterats sedan dess. Inte ens den på webben.

Nåja, inget att göra. Bara att bryta ihop och komma igen. Även om vi vetat hade vi troligen gått ut till ön bara för att se den, så när vi hämtat oss från den värsta besvikelsen bestämmer vi oss för att runda ön. Förhållandena är perfekta och vi kan gå riktigt nära, men inte gå iland. Sjukt irriterade. Jag blir sugen på att smita iland i alla fall, hittar en alternativ landstigning men blir nedröstad av resten av familjen. Antagligen har de rätt. Det hade varit en dålig idé.

Istället fortsätter vi bort till grannön, Little Skellig, en nästan lika hög klippa som hyser Irlands största havssulekoloni. Över 20 000 häckande par. Här finns ingenstans att landstiga, men det vill man inte heller. Det skulle störa fåglarna. Havssulor är en av mina absolut favoritfåglar och får mig på lite bättre humör.  

Med båda öarna rundade är det dags att fortsätta norrut för att leta reda på en lämplig natthamn. Vi vill gärna utnyttja det fina vädret till att gå någonstans dit man normalt kanske inte hade valt att ankra, och bestämmer oss för att prova lyckan på Blasketöarna 15 sjömil längre norrut. Men det berättar jag mer om en annan dag.

Ludvig sjösätter jollen.
En av turistbåtarna vid kajen
En sisådär 600 trappsteg ska det vara upp.
Toppen fotad med zoom från båten, munkarna bodde i iglooformade stenhyddor
Skyddade bakom murar som på slutet av 800-talet stod emot en vikingaräd
En av de lyckliga
Mäktiga stenformationer
Udda placering av en fyr
Syns bättre från havet
Nyfikna sälar leker i vågorna runt ön.
”Häftig ö, men dåligt att vi inte fick gå iland*
Vi sätter kurs mot grannön Little Skellig istället
Alldeles vit av fågelbajs
Trångbott, och luktar ganska illa.
Häftiga stenformationer även här
Vackra fåglar, vi ser dem ofta till havs.
Ogästvänlig miljö att föda sina barn på.
Gott om fåglar i luften också.
Påminner på håll om en alptopp som sticker upp ur havet. Vackert!

Vill du veta mer om Michael Skellig, kolla in Freddomtravel.se där våra resebloggarkompisar Peter och Helena skrivit mer om ön. Inte heller de lyckades landstiga, men de har kommit över ett gäng alldeles fantastiska bilder från ön.

Fastnet i stiltje

Det är fortfarande tidigt på morgon när vi lämnar den vackra ankarviken på Cape Clear – Irlands sydigaste bebodda ö – och går för motor de fem sjömilen ut mot den kända siluetten. Den ökända och fruktade fyren utanför Irlands sydvästspets. Fastnet Rock. Eller ”The Teardrop of Ireland”, som den också kallas då den var det sista de irländska emigranterna såg av sitt hemland.

Idag förknippar nog de flesta seglare klippan med Fastnet Race, en av världens tuffaste havskappseglingar. Allra mest tänker vi kanske på 1979 års upplaga, den så kallade Fastnet-katastrofen, när 15 seglare miste livet och 136 personer fick evakueras i en hemsk orkan med 15-20 meter höga vågor. Hur kunde det hända? Fruktansvärt.

Vår morgon är desto finare. Havet ligger nästan stilla, solen skiner och vi har en lätt medström på en halv knop. Jag väcker barnen när vi närmar oss. De är synnerligen morgontrötta av sig, särskilt Lovis som kommit in i tonåren. Hon muttrar surt. Vad är det för fyr som är så viktig att man måste stiga upp redan klockan nio på sommarlovet? Den ligger ju inte ens på vägen.

Jag mutar barnen med pannkakor till frukost, och tänker att de kommer uppskatta den i efterhand. Fyren alltså. Om inte nu, så kanske om några år. Fastnet Rock är nämligen en mäktig syn. En maffig klippa med en 54 meter hög fyr. Och vi är alldeles ensamma där. Och jag som trodde det skulle vara fullt av turistbåtar. Tydligen är inte alla lika förtjusta i fyrar som vi. Konstigt.

Det nuvarande fyren på Fastnet Rock har visat vägen för sjöfarare sedan 1897. Hur den är byggd, det är däremot svårt att föreställa sig. Inte ens en stilla dag som denna känns det aktuellt att landstiga på ön i den ständigt närvarande Atlantdyningen. Än mindre lasta iland de 2000 stora stenblock som fyren är byggd av. Hur gjorde de?

Jag tittar upp mot lanternan högt där uppe, och tänker på de vykort jag sett, och de stormar jag läst om. På Fastnet Race, 1979. Oväder med vågor så höga att fyrens lanterna skadats. Och så ser jag mig om igen. Vi har verkligen tur som kan gå så nära. Och runda, det är viktigt för Ludvig.

Så här kan det också se ut.

Fastnet Rock markerar vändpunkten för vår resa. Från och med nu seglar vi norrut, hemåt. Halva semestern har gått, nästan fyra veckor, och vi har seglat drygt 1100 sjömil. Men framförallt så är vi framme vid den delen av resan som vi sett framemot mest. Irlands västkust och vi har ytterligare ett par dagar till med fint väder framför oss. Det känns härligt.


Jag märker att det är lite svårt att få tid till att blogga. Internet finns bara ibland, och kvällarna går ofta till att planera nästa dag. Men häng gärna med på på Facebook och Instagram. Där kommer inläggen lite tätare.

På toppen av Storbritannien

”Ser du det den där toppen där, det är Ben Nevis”, säger jag och pekar. ”Storbritanniens högsta berg, 1344 meter högt”. Jag ser hur det glimmar till i Ludvigs ögon. Barnen ser det också. ”Nej, tänk inte ens tanken. Vi ska inte gå upp där!” säger de nästan i kör. Men det är redan försent.

Så börjar förhandlingarna. En god lunch, åtta fikor och två nödprovianter. Det är så mycket godsaker och så många pauser vi måste lova för att barnen ska följa med. Vi accepterar glatt, och Ludvig skyndar sig att ringa en taxi innan de ångrar sig. Det är roligt att de fortfarande funkar att muta barnen med fika, även om det blir svårare för varje år som går.

Tidigt nästa morgon bär det av mot Ben Nevis fot. Jag måste erkänna, jag är ganska nervös där jag sitter i bilen. Mina knän har krånglat länge, och jag har gått på sjukgymnastik och styrketräning hela vintern och våren för att kunna göra just sånt här. Nu är det upp till bevis.

Utsikten från Garlochy i Kaledonienkanalen. En alltför frestande vy.
Vi tar taxi till foten av berget!
Första sträckan går genom fält av ormbunkar på skuggsidan av berget.
Vi är långt ifrån ensamma på berget. Tiotusentals personer bestiger Ben Nevis varje år.
En första fika vid sjön på vägen upp. Det börjar redan bli varmt i solen.
Halvägs till toppen passerar vi ett vattenfall.
Otto fyller sin vattenflaska med iskallt smältvatten, och passar på att doppa hela huvudet.
Tur barnen förhandlade till sig så många fikapauser. De behövs.
Vi har med oss 10 liter vatten, det behövs också.
Vi har tajmat årets hittills varmaste dag.
De stora stenhögarna funkar bra som delmål längs vägen.
Och mer fika förstås. Kakor, russin, mandlar, choklad och frukt. I mängder.
En fot framför den andra.
Så kommer äntligen den första snön. Inte mycket …
… men kul ändå.
Nu är det inte långt kvar.
Efter 4½ timme når vi så äntligen toppen.
Otto på den högsta punkten i hela Storbritannien! 11-åringen som i normala fall helst sitter bakom datorn men besitter superkrafter när de väl behövs.
Lång och välförtjänt lunch i lä av den gamla väderstationen på toppen.
Trötta fötter!
Det svåraste är att resa sig igen när man väl satt sig ner.
Otto besegrar den regerande Pokemonen på toppen. Mycket nöjd.
Sedan väntar upptäcksfärd bland stenruinerna.
Ludvig kollar utsikten. Inte ett moln på himmeln.
Långt där borta ligger Irland.
Där nere mynnar Kaledonienkanalen.
Och i den lilla viken i Gairlochy, nere till vänster i bild, där ligger Mary och väntar.
Så var det dags att påbörja den långa vandringen ner igen. Än så länge känns knäna bra, men nedför brukar vara slitsammare för lederna.
Stigen som är väl underhållen kallas i folkmun för The Pony Trail. Förr kunde man hyra hästar vid foten och rida hela vägen.
Jag skulle inte vilja gå här i dåligt väder.
Det är ganska brant på sina ställen.
Och långt ner.
Bergets snyggaste outfit. Med svettband och benvärmare.
Skotte på språng! Kanske övar han till Ben Nevis Race då 600 skottar springer upp till toppen och tillbaka. Rekordet ligger på 1 timme och 25 minuter. Hur är det ens möjligt?
Tillbaka vid vattenfallet, halvvägs nere. Solen steker.
Bara en fjärdedel kvar.
Så äntligen, de sista metrarna, vilken känsla!

Drygt nio timmar och nästan 17 km senare är vi tillbaka vid foten av berget. Det anses nog superlångsamt men det bryr vi oss inte det minsta om. Vi är otroligt nöjda med oss själva. Men gladast är nog jag. Knäna höll! Det var bitvis riktigt tufft i värmen, och fötter, vader och lår värker. Men knäna mår faktiskt utmärkt. Vilken lättnad!

Den natten sover vi som fyra klubbade sälar, och när vi vaknar nästa morgon är berget helt inbäddat i moln.

Drömmen om att lägga till vid Lindesnes

”Prognosen har ändrats, den ostliga vinden kommer inte förrän ikväll”, säger jag till Ludvig när han yrvaket sticker upp huvudet ur luckan. Vi har motorerat mot lätt motvind hela natten, och istället för den utlovade ostan bjuder vädergudarna nu på bleke.

”Vi skulle kunna …”, börjar jag. ”Vi skulle kunna göra något bra av det här. Kommer du ihåg den där lilla viken längst ut på Lindesnes, vid fyren? Det här skulle kunna vara det tillfälle vi väntat på.”

Ludvigs trötta ögon piggnar till. ”Ja, det är klart vi ska försöka. Det gör vi.”, säger han och ser glad ut. Detta är kanske det jag älskar mest med mannen framför mig. Att han nästan alltid säger ja till mina ibland lite tokiga idéer.

Vi har passerat Lindesnes åtta gånger under vårt gemensamma seglarliv. Norges sydligaste udde där Nordsjön möter Skagerak, det fruktade kapet där det blåser kuling eller mer 265 dagar om året. Åtta gånger har vi sagt, att där hade varit kul att lägga till någon gång. Nu var den dagen kommen, när vi faktiskt skulle försöka.

Det hissar i inloppet, och jag håller hårt i ratten med sammanbiten min när vi kör in mot den lilla viken. Frågan är var vi ska ta vägen när vi väl kommer in. Sjökortet är inte särskilt detaljerat här, men den yttre delen ser djup ut. Kanske lite för djup, för att ankra i.

I den inre delen anar vi en kaj där en liten ribbåt ligger förtöjd. Kajen ser lång ut, men viken är smal. Max 25 meter bred, och djupet är okänt. Går vi in där, kan det bli svårt att vända och komma ut igen om det skulle behövas. Mary är svår att backa med. Å andra sidan blåser det ingenting. Vi bestämmer oss för att försöka.

Jag sticker in fören mot kajen. Den visar sig vara för grund för att lägga till långsides vid, och viken är för smal för att lägga akterankare. Vi ser oss om. Vad ska vi göra nu, var ska vi ta vägen? Då upptäcker Ludvig en dubb i berget bakom oss. Men en akterlina till den hade vi kunnat gå in med fören mot kajen.

Frågan är, hur ska vi få dit linan? Vi överväger alternativen. Sjösätta jollen, simma, kasta lasso? Det får bli det sista. Försiktigt backar jag bak mot berget medan Ludvig förbereder den långa akterlinan. Ludvig kastar, och missar. Kastar igen, och träffar. Bingo. Nu är det bara att gå in med fören mot kajen igen, och förtöja.

En man har kommit ner för att ta emot vår förtamp. Det visar sig vara Kjell Olsen, fyrvaktaren själv. En av de två fyrvaktare som turas om med att bo här ute och sköta om fyren. Två veckor i taget, året om. Landets sista fyrvaktare. Lindesnes är Norges enda bemannade fyr.

Kjell ser glad ut, trots att vi spärrar av hela viken med vår aktertamp. Det är ovanligt att han får besök sjövägen, säger han, och nästan aldrig av så stora båtar som Mary. Och då har han ändå jobbat här sedan 1989. Det är sällan vädret tillåter det. Och det är få som vågar sig in i den smala viken. Man kan välja att tolka detta på flera sätt. Dumdristigt, eller modigt. Kanske en blandning. Oavsett, väl förtöjda är vi otroligt nöjda över att vi tog chansen.

En liten dröm har gått i uppfyllelse. Hur vi ska komma ut igen, det blir ett senare problem …

Fyrplatsen sedd från havet
På väg in i viken
Mary förtöjd tvärs över viken.
Lindesnes är en av landets största turistattraktioner, med 100 000 besökare varje år. Det visar sig dock att hamnen ligger på rätt sida vägbommen. Vi behöver inte betala något inträde 😊
Lindesnes är landets äldsta fyrplats. Den första fyren tändes 1656. Den nuvarande fyren, 16 meter höjd, är från 1915.
Lindesnes har en lyshöjd på 50 meter, och kan ses på nästan 20 sjömils håll.
Otto kollar in utsikten från fyren.
Här ser man hela viken. Mary ligger bakom de röda bodarna till vänster i bild.
Här bor fyrvaktaren. Helt ok läge på den bostaden.
Många spännande bunkrar och underjordiska gångar att utforska för barnen.
Jodå, Harald har också varit här.
Fyrens karaktär. Ett vitt blink var 20:e sekund.
Flera av husen och rummen i bergen rymmer olika utställningar om Norges fyrhustoria och Lindesnes i synnerhet förstås.
Ett av husen finns en biosalong. Här ser man hur hamnen ser ut i dåligt väder.
Fyrvaktarens båt till vänster i bild, den drar de upp på land vid dåligt väder.
Där ligger hon fint våran Mary
Nöjd besättning njuter av den fina utsikten!