Fars dag på båten

När resten av världen vallfärdade till Marstrand för att gå på julmarknad i helgen, då packade vi båten och drog till sjöss. Inte för att vi inte gillar julmarknader. För det gör vi, åtminstone ibland. Men bara i december, aldrig början av november. Och absolut inte i samband med Fars dag.

P1250066

Full fart söderut

Som så många gånger förr var det vindriktningen som fick bestämma vår kurs. En kylig nordvästan förde oss till Rörö, 10 sjömil söder om Marstrand. I hamnen hittade vi en läad plats där vi kunde grilla vår vanliga korv och våra marshmallows innan vi snörade på kängorna för en tur runt ön.

20171111_150550.jpg

Efter korv kommer marschmallows – lika gott året om.

Vi har varit på Rörö förut, många gånger. Det är landskapet som lockar. Stora delar av ön är naturreservat, med öppna vindpinade hedar och stora klapperstensfält i väst. Det var till stenstränderna på öns västra sida vi nu var på väg. För att höra stenarna som rullar mot varandra av vågornas kraft,  se solen gå ner i horisonten och leta efter fynd bland drivved och vrakgods.

P1250143

Gott om drivved på klapperstenstranden på Rörö

Någon solnedgång att tala om blev det inte denna lördag. Men väl en härlig promenad, som promenader i naturen brukar vara. Väl tillbaka i båten väntade gofika och kortspel. Sedan var det dags för Ludvig att ta sig en tupplur i akterhytten medan barnen tog sig an utmaningen att förvandla dagens strandfynd till vackra farsdagspresenter.

P1250424

Stilla morgon i hamnen på Rörö.

Nästa morgon var jag som steg upp först för att baka scones, för ovanlighetens skull. Det var en strålande vacker morgon, inte alls lika blåsig och kall som dagen innan, så frukosten serverades utomhus. I sittbrunnen, med varm choklad och presentutdelning. Ludvig sa att Lovis och Ottos presenter var de finaste han någonsin fått. Tillverkade av kärlek, drivved och allehanda strandfynd. Den här gången var jag beredd att hålla med.

P1250283

Sconesfrukost i sittbrunnen

Efter ännu en härlig promenad var det dags att sätta kurs hemåt. Färden hem gick över ett alldeles stilla hav, fullt av lekande sälar. Väl tillbaka i Marstrand möttes vi av den strida strömmen av julmarknadsbesökare igen. Men den här gången var de på väg åt andra hållet, från fästningen mot färjan, och med händerna fulla av bruna papperskassar. Alla till synes lika belåtna med helgen som vi. Tänk så olika vi är.

P1250329.jpg

Lovis och Otto har pyntat varsin halva av hjärtat.

På kvällen ringde jag min egen pappa i Blekinge, och kände mig tacksam över att faktiskt ha en far att få gratulera en dag som denna. Han är 88 år, och vi pratade länge och väl. Man hör ofta att Fars dag bara är ett kommersiellt jippo, påhittat av handeln själv. Må så vara, men i min familj har det aldrig varit annat än en anledning att skänka varandra lite extra omtanke. Och det tycker jag känns bra.

Hur firar man fars dag i din familj?

Årets julklapp är en bok …

Så var det dags att berätta om ett litet projekt jag varit involverad i de senaste veckorna. Vi är ett gäng på 11 rutinerade långseglare som skrivit varsitt kapitel till en bok, där vinsten går till att bygga upp förödelsen efter Irma och Maria – de orkaner som brutalt ödelade stora delar av Karibien i början av september.

Med 11 fascinerande, spännande och inspirerande berättelser från de sju haven hoppas vi att boken ska bli en uppskattad julklapp för alla som själva drömmer om att ge sig ut i världen någon gång. Men också för de som aldrig skulle drömma om att göra något sådant med gärna hänger med i fantasin.

Boken som får namnet Mot en ny horisont, kommer ut i början av december men kan beställas redan nu. Ingen av oss som bidragit  får någon ersättning. Till och med trycket är sponsrat, allt för att vinsten ska bli så stor som möjligt. Genom att köpa boken drar alltså även du ditt strå till stacken. Men vänta inte för länge. Upplagan är begränsad.

Beställ boken här

bokomslag

Ja, det var bara det jag ville berätta. Kram på er allihop, och ha en trevlig helg!

Världens godaste glass!

En dryg vecka har gått sedan vi kom hem från Italien, och vad tror ni vi saknar mest. Ja, så klart. Gelaton, den italienska glassen. Godare än all annan glass i hela vida världen. För det är den, vi lovar. Vi har provat många. Otroligt många. Under världsomseglingen hoppade vi ofta över lunchen, och åt oss mätta bara på glass. När det gick, för det gäller  att passa på. Vi har nämligen ingen frys ombord. Värst frossade vi inför långa överseglingar, när vi visste att det inte skulle bli någon glass på ett tag.  Och till havs kunde vi ibland sitta i timmar och fantisera om den där första glassen vi skulle äta när vi kom iland.

Men den godaste av dem alla – världens godaste glass – hittade vi i Rom förra veckan. Den heter Cioccolate Fondante, och säljs på Gelateria Frigidarium  (Via del Governo Vecchio 112), i närheten av Campo di Fiori. Inte så att det var den mysigaste gelaterian eller trevligaste personalen. Men glassen, just den här smaken, var så himmelskt krämig och smakrik att jag saknar ord. Utan tvekan den godaste vi någonsin ätit trots att vi under bara några dagar i Italien hann prova minst 50 andra smaker på tio olika gelaterior som alla fick mer än väl godkänt.

Skillnaden på gelato och vanlig glass

Vad är det då som gör att den italienska gelaton är så mycket godare än vanlig glass? Jag har forskat lite, och så här ligger det tydligen till:

  • Gelaton är gjord på mjölk eller vatten, som framhäver smaken mer än grädde.
  • Gelaton rörs istället för vispas. Det gör att den blir kompaktare och smakar mer än vanlig glass.
  • Gelaton innehåller större mängd färska smaksättare – som nötter, frukt och bär.
  • Gelaton serveras några grader varmare än vanlig glass, det framhäver smaken mer.
  • Gelaton innehåller mer kärlek, eftersom tillverkningen är ett stolt hantverk.

Vilken är din favoritglass?

Man kan ju undra varför inte alla gör som italienarna? Om man nu vet hemligheten. Inte så att annan glass inte brukar vara god. Vi är inga glass-snobbar på så sätt. Vi äter det mesta i glassväg. Nåja, helst inte den malaysiska som smaksätts med majs och röda bönor. Den är faktiskt riktigt äcklig. Men får vi välja så föredrar vi alltså den italienska. Utan tvekan.

Vilken glass föredrar du, har du någon favorit?

Hemma på våran gata i Rom!

TRASTEVERE, ROM. Gröna lummiga växter klättrar längs elledningar och husväggar. Färgen flagnar på spruckna fasader, många täckta av klotter och graffiti. Det är slitet och lite ruffigt, inte alls lika storstilat och välvårdat som på andra sidan bron, norr om floden Tiber. Men det är äkta, och levande. En plats där turister, studenter och arbetare fortfarande lever sida vid sida.

De slingrande smala gränderna kantas av uteserveringar, verkstäder och små butiker. Och mitt i detta myller bor avi. På Via della la Scala 46. Högst upp i ett litet hus som bara är fem meter brett. En enkel vindsvåning som vi hittade på Airbnb*. Inte stor, men charmig med sovloft och en terrass i vardera ända. Den ena med utsikt över takåsarna. Den andra ut mot gatan och det lilla torget och kyrkan med de 43 kristallkronorna.

Vi har tio meter till närmaste gelateria, och runt hörnet ligger stans bästa pizzeria. Dar Poeta – ett anspråkslöst litet ställe vars Nutella-pizza till efterrätt numera rankas som den godaste i världen av våra barn. (Tack Annika Myhre för tipset!) En annan favorit är La Proscuitteria lite längre bort på samma gata, ett sånt där ställe där man kan sitta en hel dag och bara dricka vin och smaka olika ostar och salamikorvar. Himmelskt gott.

Japp, du har gissat rätt. Vi är galet nöjda med vårt val att bo i just Trastevere, som vi efter ett några dagars kringströvande i stan kommer fram till att är Roms överlägset mysigaste stadsdel. Dessutom på mindre än en halvtimmes promenadavstånd till alla de stora sevärdheterna i stan. Helt perfekt. Ja, det tycker i alla fall vi. Vad tycker du, har du något favoritkvarter i Rom?

1190622

Orange, aprikos, rosa och gul dominerar i kvarteret.

1190194

Utsikten från terassen

1190209

Vårt mysiga trapphus. Smalt, precis som huset självt …

1190256

Närmsta dricksfontän är aldrig långt bort. De finns över hela Rom. Väldigt trevligt.

1190526(0)

Gelaterian på hörnan, den med de godaste våfflorna

1190553

Torget vid vår lägenhet, det med den fina kyrkan.

Runt hörnet

1190132

Kyrkan, sedd från terrassen.

1190627(0)

Kvarterskyrkan från insidan.

1190086

Ost till frukost, lunch och middag!

1190652

Lämplig bil i Trasteveres trånga gränder.

1190731

La Proscutteria. Bästa lunchstället. 100 meter från porten.

1190677

Så mycket gott …

20170917_191826[1]

Moppe och streetart – snygg kombo

20170917_220819[1]

Lampaffären en bit bort på gatan. Ville ha alla, så vi köpte ingen.

20170918_100926

Så kan också en garageport se ut, på våran gata i Rom.

20170918_184647[1]

Grymma gatumusikanter underhåller på torg och gathörn.

1190601

Trendigt, skitigt och fint på en och samma gång.

20170918_192714[1]

Trånga mysiga butiker

20170917_221121[1]

Ringlande gator fulla av kvällsflanerare

dar poeta

Här serveras Roms godaste pizzor, enligt Tripadvisor.

20170917_221433

På kvällarna hittar man små mysiga uteserveringar i varje gränd.

1190584

Barnen coolar ner efter en upplevelserik dag i Rom.


*Vårt boende i Rom sponsrades av Airbnb, som är en supersmidig sajt där privatpersoner över hela världen kan hyra ut hela eller delar av sitt hem för att tjäna en extra slant. Vi bestämde själva var vi ville bo, och alla ord och bilder är som vanligt mina egna.

Stränderna som gav mersmak …

MONTE CONERO, LE MARCHE. Ludvig och jag brukar prata om Italienska Rimini vid Adriatiska havet som en av de värsta turistorter vi någonsin varit på. En enda lång trist 60-talsdoftande strand full av solstolar och fula hotell och barer så långt ögat kan nå. Så när vi förra veckan åter begav oss till Italiens ostkust för att gå på bröllop var förväntningarna på omgivningarna inte särskilt höga.

Vi skulle visserligen bo på samma hotell som bröllopsfesten skulle hållas på, Hotel Monteconero – ett före detta kloster som skulle ligga på en grön kulle vid havet några mil söder om Ancona. Det lät ju fint. Men vi hade nog ändå inte riktigt förstått att vår kulle med samma namn som hotellet skulle vara nästan 600 meter hög och bjuda på en utsikt över Italiens enda höga kuststräcka på nästan femtio mils avstånd.

Monte Conero visade sig vara ett naturreservat perforerat av fina vandringsstigar och vackra stränder kantade av höga kalkstensklippor. Betydligt fler än vi skulle hinna med på bara ett par dagar. Och några så svårtillgängliga att de bara kan nås med båt – så som de bästa ställena alltid är. Men ett par riktigt sköna dopp i det varma turkosa havet hann vi i alla fall med, och det räckte för att ge rejält med mersmak. Vi hade nästan glömt hur skönt det kan vara.

Är det någon som har en båt i Medelhavet som ni kan tänka er att låna eller hyra ut billigt till oss några veckor nästa sommar? Hör av er!

1180780

Kolla in färgerna …

1180740

Spaggia delle due Sorelle – nås bäst med båt.

1180828

Kalkstensklippor

1180746

Där nere skulle man varit …

IMG_20170918_000206_190

Sand och hav – fin kombo

1180922

Portonovo

1180911

P1180941

Himmelriket för stensamlare.

P1180999

Spaggia Mezzevalle – kan bara nås med båt eller till fots.

P1190022

Undrar vad det där är för spännande bygge …

IMG_20170916_124731_232

Spaggia Urbani i Sirolo – hit kan man ta bilen. Mer folk, men fint ändå.

1180232

Hattförsäljare på Spaggio Urbani

P1180982

Det kunde ha varit vi …

Det bästa från sommaren på båten

Wow, vilken sommar vi haft. Ja, varmt var det ju knappast. Jag minns fortfarande de tre tillfällen vi bar kortärmat. Den ena gången på grund av ansträngning, de andra två för att solen faktiskt sken och temperaturen översteg 15 grader. Men ack så fint ändå, och vi har fått se och uppleva långt mer än vi vågat hoppas på. Efter ett sista stopp i Skagen satte vi alltså kurs hemåt. Hem till Marstrand. Vi gjorde 7-8 knop nästan hela vägen, så det gick ganska fort. Men en sak hann vi med  – en tillbakablick.

Vi gjorde en lista på sånt som vi tyckt varit lite extra roligt, mysigt eller häftigt under sommarens segling. Alla fick säga vad de ville, vi behövde inte vara överens och listan blev ganska bred – allt från grottsafari och enorma vattenfall till mer vardagliga ting som att fiska, gå på danskt konditori och bygga båtar av strandfynd. 34 punkter allt som allt.

När alla var nöjda med listan var det dags att rangordna. Var och en fick 20 poäng att fördela fritt, sedan räknade vi ihop. Som vanligt gillar vuxna och barn lite olika saker, så vi presenterar resultatet i två olika topplistor.

Föräldrarnas topplista:

Barnens topplista:

Alla punkter på topplistorna är bloggade om, utom två. Äventyrsbadet The Reef i Fredrikshavn där vi avslutade resan för att tina upp. Och så har vi mötet med fåret Ove, en nyfunnen kompis på Färöarna. Honom berättar jag gärna mer om en annan gång. Men det roligaste av allt är ändå att den upplevelse som fick flest poäng sammanlagt var resans mål. Att återvända till Kinn, för att visa barnen var vi gifte oss för 10 år sedan. Det känns fint.

Nu ser vi framemot Italien-resan och en fin höst i Bohuslän. Klipporna är redan täckta av  blommande ljung, och rönnens bär lyser röda i skrevorna. Det här är verkligen en fin plats att bo på, om man nu tvunget måste bo på ett och samma ställe.

Vi firar 10 år som gifta

Den stora dagen är kommen. Dagen då vi återvänder till platsen där Ludvig och jag gifte oss för 10 år sedan. Ön Kinn, längst ut i det västnorska kustbandet. Vi är framme vid resans mål.

Andaktsfullt stiger vi iland och följer stigen norrut längs kusten. Minnena kommer tillbaka. Ett efter ett, steg för steg. Och vi berättar för barnen medan vi går. Om hur det var den där dagen för länge sedan. När Lovis bara var dryga året gammal, och Otto fortfarande låg i magen. Dagen då vi gifte oss på Kinn.

Vid det första lilla huset står en tant och ler vänligt mot oss. När vi berättar om vårt ärende till ön skiner hon upp som en sol. Jodå, oss har hon hört talas om. De svenska seglarna som kom för att gifta sig i deras kyrka. ”Välkomna tillbaka till Kinn!”, säger hon och strålar.

Vi frågar om kyrkvaktmästaren bor kvar på ön. Vårt enda vittne till vigseln. Kvinnan som pyntade med blommor och tända ljus. Hon som spelade orgel och tvärflöjt, ringde i klockan, bakade tårtan och agerade bröllopsfotograf. Allt på eget initiativ, för att vår dag skulle bli så fin och minnesvärd som möjligt.  ”Ni måste mena Gry, hon har flyttat.” Jag känner besvikelsen komma.

Men hon är här idag”, skyndar sig tanten att lägga till. Underbart, Gry är här. Vi hittar henne i trädgården utanför hennes hus. Jo, nog minns hon oss. Vi kramar om varandra, vi presenterar barnen och pratar en stund. Hon berättar att hon nu bor i stan, av praktiska skäl. Men bara tillfälligt, tills 17-åringen flyttat hemifrån. Sedan vill hon tillbaka till ön.

”Hälsa prästen när du träffar honom” säger jag när vi skiljs åt. Det är då hon förstår. Att vi inget vet. Så klart inte, hur ska vi kunna veta. Att prästen som gick i pension året efter vi gifte oss gick bort förra våren. ”Men hans fru kommer fortfarande hit för att städa kyrkan en gång i veckan. Hon är här idag, har ni tur så är hon kvar så ni kan gå in och titta i kyrkan.”

Kinn kyrka ligger på norra sidan av ön. När vi passerat den lilla skogsdungen där fåren söker skydd mot sol, regn och vind får vi syn på den stora klyftan, snart också klocktornet. Och slutligen, den nästan tusen år gamla stenkyrkan vid foten av berget. Jag blir stående en stund, tagen av platsens skönhet.

Vi har tur. Dörren till kyrkan står på glänt, och vi stiger försiktigt in. Wow, jag hade nästan glömt hur fin den är. Så enkel och hård på ytan, så vacker och ombonad inuti. Vi möts av prästens fru, beklagar makens bortgång och berättar vad som fört oss dit.

”Åh, jag minns när han kom hem och berättade om svenskarna som seglat längs kusten i jakt på en vacker plats att gifta sig på. Och valt ut just hans kyrka. Han var så glad och stolt. Den här kyrkan betydde så mycket för honom. Den var hans livsverk, hans stora passion. Det är därför jag fortfarande åker hit varje vecka. För Odds skull.”

Änkan berättar om dagen hon och hennes man kommit dit första gången, hur de förälskat sig i platsen på samma sätt som vi. Hur maken dragit igång det stora Kinnaspelet, som varje sommar lockar tusentals besökare till ön. ”Han ville att så många som möjligt skulle få komma hit och uppleva allt detta”, säger hon med en svepande rörelse.

Efter besöket i kyrkan dukar vi upp vår medhavda picknick i hagen utanför – bland fårlort och myror. Och pratar om allt som hänt och allt vi upplevt tillsammans sedan vi gifte oss. 10 år, det är lång tid. Vi försöker minnas alla 10 bröllopsdagar, var vi firat de senaste tio åren. Några har vi glömt bort, men vi kommer i alla fall fram till att vi aldrig varit på samma plats två gånger.

Väl tillbaka på båten grillar vi en fisk vi dragit upp samma morgon. Vi får sällskap en stund av prästens fru som och den söta lilla damen som bjuder på de ljuvligaste nykokta havskräftor vi någonsin smakat. Fiskrenset lägger vi i krabbtinan över natten, och hoppas på samma fina fångst som sist.

Sedan skålar vi för de 10 år som gått, för återkomsten och framtiden. Och framförallt, oss själva och kärleken! Så otroligt nöjda med dagen, sommaren och varandra. Resans stora mål är uppnått, att återvända till Kinn för att visa barnen var vi gifte oss. Nu seglar vi hem!

Mary i den lilla hamnen på Kinn

P1130789

Stigen längs kusten

P1130960

Klyftan på Kinn

P1140070

Så roligt att få visa barnen ön där vi gifte oss.

P1130945 (2)

Kyrkan som tros ha byggts redan på 1100-talet. av irländska munkar.

P1130813

Vi har tur, kyrkan är öppen.

P1130840

Med skepp och allt

P1130932

Obligatoriska fotot, den här gången med Lovis bakom kameran.

Utsikt mot Lilla och Stora Batalden i norr

P1130864

Picknick i fårhagen

P1130870

Bubbel och småplock

P1140093

Under bröllopet bar jag en krans av blåklockor i håret.

Får och hav vart vi än tittar

DSC_1074

Sommarens finaste dag!

Läs om dagen då vi gifte oss på Kinn

Den norske hesten

Längst ut i det västnorska kustbandet ligger ön Alden, med sitt 481 meter höga berg som går under det passande namnet Den norske hesten. Ön påminner i vissa vinklar om en hästrygg, och syns på över 50 sjömils avstånd. Man kan segla mot den i flera dagar utan att komma fram. Och när man väl är där där kan man bara lägga till under de lugnaste omständigheter.

När vi seglade till Lofoten för tio år misslyckades vi med att angöra ön båda gångerna vi hade vägarna förbi. Så den här gången ville vi verkligen dit, och hade med avsikt planerat vår avsegling från Shetland så vi skulle komma fram till Alden i lugnt väder. Men icke. Istället blev vi överraskade av ett elakt litet lågtryck med regn och kuling från fel håll, och fick segla förbi ännu en gång.

”Det är som om Alden inte vill ha oss”, muttrade en sjöblöt Ludvig från sittbrunnen medan jag var inne och letade på sjökortet efter en lämpligare hamn i busvädret. Vi hamnade istälet på en annan ö lite längre in i fjorden, men redan nästa dag bestämde vi oss för att gå tillbaka till Alden. Vinden hade lagt sig, och det utlovades sol framåt eftermiddagen. Förhoppningen var att bestiga toppen.

Vid foten av bergets södra sida finns en liten flytbrygga, men de två gästplatserna var redan tagna när vi kom dit, så vi la oss på färjans plats. Den skulle ändå inte komma tillbaka förrän nästa dag. Sedan var det bara att vänta, och vänta. Allt medan regnet öste ner. Hela dagen, det regnade så mycket att öns vanliga vattenfall fick sällskap av flera mindre.

Klockan blev både fyra, fem och sex. Och det regnade fortfarande, och jag flackade allt mer bekymrat mellan väderprognoserna på nätet. Det såg inte så bra ut framöver. Vi måste segla vidare redan nästa morgon. Det var ju sjutton också om vi inte skulle kunna ta oss upp på toppen när vi väl tagit oss dit. Tre timmar hyfsat klart väder var allt vi behövde.

Men så hände det. Klockan sju på kvällen skingrades molnen som legat som ett täcke över toppen hela dagen, och snart visade sig även solen. Tänk att den fanns där bakom ändå. Nu gällde det bara att stigen inte spolats bort. Det hade regnat hårt i minst ett dygn. Frågan var om det ens skulle gå att ta sig upp, att ta sig fram. Det skulle bli blött, oändligt blött. Det visste vi.

Och blött var det, hela stigen hade förvandlats en bäck med små forsar och vattenfall. De första 300 höjdmetrarna var stigningen brant, och knotten så många att jag satte flera stycken i halsen. Otto muttrade något om den norska pesten, och menade att han föredragit en shetlandsponny. Men han fortsatte, envist och tappert. Ena foten framför den andra.

Väl uppe på ryggen av hästen väntade lervälling och svampig torv. Här gällde det att koncentrera sig för att vattnet och geggan inte skulle rinna över kanten på kängorna. Men upp kom vi, och belönades med den mest fantastiska utsikt som njöts ihop med kakor, frukt och godisfackets sista Snickers. Vi såg hela vägen till Kinn, ön där vi gifte oss för 10 år sedan. Resans mål.

Nu skulle vi bara ta oss ner också. Innan solen gick ner. Det var förstås inte alls lika svettigt som att gå upp, snarare kallt eftersom vi nu var ganska blöta. Och ruskigt slirigt och halt. Jag vet inte hur många gånger stackars Ottos satte sig på ändan. Som tur väl var hittade han då och då några lingon och blåbär där han landade. Sånt hjälper till att hålla humöret uppe.

Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka ombord – blöta, leriga och oändligt nöjda. Tänk, vi klarade det. Vi besegrade Den Norske Hesten! Sällan har väl varm choklad smakat så gott som denna afton.

Regnmoln över Alden

Bryggan

Expeditionen kan börja!

P1130547

Mycket vatten!

Blöt stig …

… och många mygg

Men fin utsikt.

P1130377

Uppe! På toppen av västnorges mest kända landmärke.

Plåtlåda med gästbok och plåster på toppen.

Ludvig viftar bort mygg från Lovis.

Här var det brant …

Mary från toppen.

P1130333

Utsikt mot söder

P1130374

I öster utsikt mot hamnen på Atlöy där vi sökt skydd över natten

P1130328

Kinn i norr, resans mål.

P1130439

Lika blött nedför

P1130395

Fin sjö i hästens  svank. Har lustigt nog formen av ett hästhuvud …

P1130483

Det börjar bli sent

P1130506

P1130544

Fint kvällsljus

P1130511

Stabil sten

Sista biten

Tillbaka på Mary

Nu varm choklad och ett parti Skippo

Nästa morgon, innan vi kastar loss och fortsätter norrut.

Vi plankar in på Jarlshof

Lovis och Otto har den senaste månaden lyssnat igenom nästan hela serien om vikingapojken Hicke Hiskelig Halvulk III, så vi tänkte att vi kanske borde passa på att besöka ruinerna från vikingabyn Jarlshof på Shetlandsöarna när vi ändå väntar på bättre vindar. Vi lämnar båten i Scalloway och hoppar på en buss. En och en halv timme senare är vi framme, för att få beskedet om att stället är stängt. Av okända skäl. Enligt hemsidan ska det vara öppet. Gissa om vi blir besvikna. Vad sjutton ska vi göra nu? Det är över två timmar till bussen går tillbaka.

Förslaget om att istället gå en promenad ut till fyren på öns sydspets röstas snabbt ner. Det blåser kallt och regnet hänger i luften, så strandhäng går också bort. Barnen klagar redan över att de fryser. Så otroligt misslyckat. Till sist bestämmer vi oss för att gå ner till utgrävningsområdet för att se om vi inte kan få oss en liten glimt i alla fall. Det kan vi. Ja, det visar sig faktiskt vara nästan löjligt enkelt att klättra över grinden och gå in på själva området. Så det gör vi, med hyfsat gott samvete.

Någon guidad tur går förstås inte att få denna dag, men så behöver vi ju inte heller betala något inträde. Utmärkta informationsskyltar berättar dock att området blottades i en svår storm i slutet på 1800-talet. Man har inte bara hittat rester av vikingarnas långhus som vi först trodde. Här finns också ruiner från både sten, brons- och järnåldern. Toppat med en slottsruin från Medeltiden. Allt på ett och samma ställe. Folk har bott här i 4000 år.

På en av skyltarna läser Otto att skålsnäckor var en vanlig del av kosten under järnåldern, och vi kan se att just sådana snäckskal ligger utspridda runt eldplatserna på Jarlshof. Otto berättar en historia om hur vikingabarnen i sagan om Hicke fick äta skålsnäckor i en hel vecka som straff när de väckt en sovande drake. Det var det äckligaste de visste. Författaren har tydligen gjort sin läxa. Jag som inte ens visste att de gick att äta. Ingen dag utan nya kunskaper.

Barnen gillar hjulhusen från järnåldern bäst. Runda underjordiska hus med långa gångar, och massor av trånga gluggar och krypin. En perfekt miljö att leka kurragömma i. Undrar om den tidens ungar också lekte gömme här. För 2000 år sedan. Antagligen. Men det allra roligaste är nog ändå att försöka locka in mamma i de trängsta öppningarna med förhoppning om att hon ska fastna med bröst eller rumpa. Lovis och Otto skrattar så att de kiknar. Allt gnäll om att det skulle vara kallt är som bortblåst. De tjocka murarna gör sitt till, sätter stopp för den kalla vinden.

Det blir inga som helst problem att få tiden att gå, trots att besökscentrumet och det lilla museet är stängt. Eller just därför. Det är nämligen först på vägen därifrån som vi ser skylten om att barn måste hållas under noggrann uppsikt inom området. Sån tur att vi missade den på vägen in, och så lyckat att det var stängt. Det hade inte alls varit lika roligt om vi behövt hålla barnen i handen hela tiden.

P1120843

P1120903

P1120790

P1120747

P1120764

P1120678

P1120888

P1120760

P1120722

P1120877

P1120838

P1120798

P1120777

P1120755

P1120742

P1120693

P1120917

P1120923

Oooops.

Grottsafari på Papa Stour

Klockan är över sju på kvällen när vi kastar vårt ankar i den lagunformade ankarviken på Papa Stours sydsida. Mycket senare än vi först planerat; vi hade lite svårt att slita oss från Foula. Men nu är vi här, och havet ligger spegelblankt. Perfekt.

Papa Stour ör en ö på Shetlands västkust som är känd för sina många grottor. Europas längsta och häftigaste, sägs det. Det måste förstås undersökas. Men vi har kort tid på oss. Ett oväder förväntas dra in över natten. Det är nu eller aldrig. Solen står redan lågt på himlen.

Ludvig skyndar sig att sjösätta jollen medan jag packar en väska med vhf-radio, strålkastare, vatten och lite nödmat i form av några chokladkakor.  Vi är rätt noga med sånt sedan en lite väl äventyrlig jolleutflykt på Suvorov för några år sedan. Man vet aldrig vad som händer. Särskilt inte i vatten med starka tidvattenströmmar, som här.

En halvtimme senare är vi på väg, och hittar den första grottan redan på väg ut ur viken. Sedan blir det bara bättre. Vissa går rakt igenom berget, och bildar tunnlar som vi kan köra rakt igenom. Några är stora som katedraler, andra smala och låga. En grotta är full med småfåglar som flyr när vi kommer. Spöklikt, nästan som fladdermöss.

Lovis sitter längst i fören, och pekar ut stenar och grund. Det rullar in lite dyning så man får vara på sin vakt. Ludvig styr, jag försöker fota och filma lite. Medan Otto står för underhållningen. Han pratar oavbrutet, som alltid när han är uppspelt och glad. Det är underbart att höra.

Vi hade kunnat fortsätta in och ut ur grottorna längs Papa Stours kust i timmar. Hela västra ön är perforerad av Nordatlantens vågor. Längst ut på udden lär det finnas en tunnel genom berget som är 300 meter lång. Med det börjar skymma, så vi bestämmer oss för att det är bäst att vi drar oss tillbaka till Mary.

När vi vaknar nästa morgon regnar det på tvären; och vågorna dundrar in mot kusten. Mary ligger skyddad in sin vik, men någon fortsatt grottsafari är det inte tal om. Det är så vidrigt ute att vi knappt lämnar båten på två dygn. Sån tur ändå, att vi tog chansen när vi fick den.

P1120623

P1120651

P1120587

P1120655

P1120573

P1120523

20170802_212014

20170802_211404

20170802_211345

20170802_210543

20170802_205106

20170802_205545

P1120588

20170802_215742