Misslyckad häxjakt på Blåkulla

Vi seglade till Blåkulla igår. Ja, den kallas så. Brattön, Bohusläns högsta ö. Förra påsken besteg vi toppen. Den här gången tänkte vi leta reda på den stora grottan, eller det svarta hålet som lokalbefolkningen kallar det. Hålet i berget som lär leda in till en enorm sal med 10 meter i tak och massor av spindlar. Det sägs att grottan är ingången till den ondes rike, och att det är hit häxorna flyger på skärtorsdagen för att festa med djävulen. Orgierna lär pågå till påskaftonskväll, eller påskdagsmorgonen då ”häxorna” brukar fara hem igen.

20170414_150346

Mary vid bryggan på Brattön

Vi ville naturligtvis ta reda på om det låg någon sanning i folkmyten, och frågade en öbo om vägen till grottan. Vi fick en karta där svarta hålet var utmärkt, och tips om att ta med oss rep för att ta oss ner i själva hålet. Det är lätt att hitta, sa han. ”Följ bara den norra stranden, förbi blåsippebacken och upp på berget, runda stora mossen och fortsätt ner i ravinen”. Det lät ju inte så svårt, tänkte vi och gick iväg med ivriga raska steg. Barnen studsade fram. Fyllda av spänning och förväntan.

P1020243.jpg

Blåsipporna hittade vi i alla fall

Efter en knapp timmes vandring var vi framme vid ravinen. Nu skulle vi bara hitta ingången till grottan. Men hur mycket vi än letade så hittade vi den inte. Kunde vi ha misstolkat kartan, fanns det fler raviner? Det gjorde det, vi sökte igenom även dem. Utan framgång. I tre timmar letade vi, upp och ner i ravinerna, så svetten rann. Klockan sju på kvällen gav vi upp. Det bar emot, men barnen var trötta och det började bli kallt. Med tunga steg gick vi tillbaka till båten med oförrättat ärende. Galet besvikna. Ett sånt enormt misslyckande. Och så jäkla irriterande.

P1020317.jpg

Hur svårt kan det vara?

Den enda förklaringen vi kan komma på till att vi inte hittade grottan var att de elaka häxorna stängt igen ingången efter sig när den siste flugit in på skärtorsdagskvällen. Men om så är fallet borde den öppnas ikväll igen. När Brattö-borna tänder sin stora eld och skrämmer hem häxorna igen. Tänk om det är så? Ja, enda sättet att ta reda på det är väl att segla dit igen för att kolla antar jag. Men om så är fallet kanske vi ändå ska vara ganska tacksamma. För allvarligt talat, vem vill dela grotta med Hin håle och Västsveriges alla häxor? Ja, hur tänkte vi egentligen.

20170414_191741

Här tänds elden på Blåkulla ikväll

Alla ledtrådar och eventuella koordinater till den förbaskade grottan skulle dock uppskattas varmt. Om det nu skulle vara så att vår teori faktiskt inte stämmer …

Mysigaste födelsedagen

Vad vill du göra på din födelsedag? frågade Ludvig. Jag behövde inte tänka länge. Jag ville segla ut till Kråkorna efter jobbet, lägga till mot klipporna och grilla och mysa med familjen. Om vädret tillät. Och det var just det. Prognosen hotade med moln, regn och dimma om vartannat. Stackars Ludvig som planerade för utomhuskalas blev alldeles nervös. Med aprilvädret lurades som vanligt, och verkligheten idag bjöd på strålande solsken nästan hela dagen. Precis som det ska vara på födelsedagar. Till och med sälarna gratulerade på vägen hem. Och så en fin solnedgång på det. Kunde inte blivit bättre. Tjohoo!

P1010868

Mary vid klipporna på Kråkorna.

P1010972

Solen går ner i dimman bakom Pater Noster. Ett fint avslut på dagen.

Därför seglar vi på vintern

Våren är här och det är ju egentligen alldeles underbart. Men när man har haft sin bästa vinter någonsin, då är det lite vemodigt när den tar slut. I ett halvår har vi haft hela skärgården för oss själva. Vi har seglat nästan varje helg, och vi har verkligen njutit av friden där ute.

Men vintersegling passar kanske inte alla. Vi har ju lite olika förutsättningar och preferenser. Jag har punktat några för- och nackdelar med att segla på vintern. Vid en första anblick är nackdelarna fler, men de väger kanske inte nödvändigtvis tyngre.


FÖRDELAR MED VINTERSEGLING

  • Naturen är vackrare. Jag tycker generellt att all natur upplevs mer storslagen när det inte det inte är så många andra människor emellan. Och det är något alldeles speciellt med snö och is i skärgården. Men är det för mycket is går det förstås inte segla alls.
  • Mer tid tillsammans. Det är precis som om vi i familjen kommer närmare varandra, när inga andra är i närheten. Men skulle man mot förmodan stöta på någon annan vinterseglare, är det också kul som omväxling – eftersom det händer så sällan.
  • Mer plats i hamnarna. Vår båt är svår att manövrera i trånga utrymmen, det gör att vi helst undviker gästhamnar på sommaren. De besöker vi på vintern istället, när det inte finns några andra båtar som tar skada om vi skulle bli lite närgångna.
  • Ingen eller låg hamnavgift. Ibland får man betala en hundring eller så för elen, men oftast är det helt gratis att ligga i hamnarna på vintern. Till skillnad från sommaren när man ofta kan få betala 300-400 kronor för en båt i vår storlek.
  • Ingen att ta hänsyn till. Det är roligare att utforska skärgårdssamhällena på vintern, när man kan gå runt och kika in överallt utan att man råkar kränka någons privata sfär eller trampa på någon annans tomt eller brygga. Och vill jag bada naken så gör jag det.
  • Bofasta mer välkomnande. Till skillnad från sommaren när de bofasta ute på öarna kan vara trötta på alla båtgäster så blir de ofta glada och nyfikna när de får besök på vintern. Det brukar vara trevligt, de har ofta mycket intressant att berätta om platsen man är på.

NACKDELAR MED VINTERSEGLING

  • Risk för frostsprängning. Frostsprängda genomföringar har sänkt många båtar. En del väljer att stänga genomföringar och tömma alla slangar eller fylla dem med glykol. Men då är man inte så snabb iväg. Vi lämnar värmen på istället, funkar bra men kostar en del.
  • Större risk för mögel. När det är fuktigt och rått börjar det lätt växa lite här och var. I salongen gör värme och avfuktare stor skillnad. Men räkna med att däck, tampar och segel blir lite gröna.
  • Våldsammare väder. Vår hamn i Malmö var skyddad i alla väder, men här Marstrand kan det bli rätt stökigt när det stormar. Förra året fick vi ofta åka ut och se till båten. Men nu när vi har båten utanför fönstret hinner oron inte växa till sig på samma sätt.
  • Kräver flexibilitet. Vintersegling är extremt väderberoende. Det är inget man kan eller vill planera mer än ett par dagar i förväg. I Marstrand har vi många skyddade hamnar och farleder i olika väderstreck att välja på. Det ökar våra chanser att komma iväg.
  • Vanligt med dimma. Det är ofta dimma längs kusten under vinterhalvåret. Just i år känns det som vi har haft extra mycket av den varan. Plotter, radar och AIS underlättar. Och varma kläder, dimma kan vara ruskigt kall.
  • Det är kallt! Ja, det kan verkligen bli enormt kallt där ute. Särskilt om det blåser och stänker. Ett par timmars segling om dagen räcker, helst i medvind. Flytoveraller, balaklavor och vattentäta fodrade handskar är ett måste. Och ett bra värmesystem.
  • Risk för nedisning. Vid minusgrader är det viktigt att undvika stänk. Det krävs inte mycket is för att block, vinschar och rullsystem ska bli obrukbara och linor frysa fast. Isbildning kan också tynga ner båten, eller förvandla däck till en skridskobana.
  • Isen kan skada båten. Ibland blir man infrusen eller behöver gå igenom partier med is. Detta kan skada gelcoaten på plastbåtar och skava bort lite färg för oss andra. Men det kan det vara värt, tycker vi som har stålbåt.
  • Högre försäkringspremie. Många försäkringsbolag kräver tilläggsförsäkring för båtar som ligger i under vintern. Men det kan kanske variera beroende på båttyp och region. Ring och kolla vad som gäller för dig.
  • Ingen service i hamnarna. El finns i många hamnar året runt, i alla fall på västkusten. Men toaletter, duschar och butiker oftast stängda. Det här är inget stort problem för oss, men kanske för andra. Man får helt enkelt ta med sig det man behöver.
  • Inte så mycket att göra. Uteställen och minigolfbanor är stängda på vintern, och det är för kallt för att bada. Det finns inte heller så många andra att umgås med, det gäller att man trivs med varandra. Vi brukar gå långa promenader, spela spel och fika mycket.
  • Ingen tid till annat. Det har varit underbart att segla så mycket som vi har gjort i vinter, men det har inte blivit så mycket annat gjort. Vill du renovera huset, röja i skogen, åka utomlands eller till fjällen är det kanske bättre att ta upp båten på land.

Det var värst så många nackdelar vi kom på. Kanske är det vårt undermedvetna som talar. Innerst inne vill vi förstås ha skärgården för oss själva även i framtiden. Frågan är om det funkade. Du som orkat läsa ända hit, blev du mer eller mindre sugen på att vintersegla?

(Bilden togs på Väderöarna på sportlovet. Vi var helt ensamma där ute. Magiskt.)

Med skidor på Vinga

Vi hade varit ute på en promenad på Vinga ö när segelbåten Andante kom in i hamnen. Vi känner inte varandra. Men paret ombord sa att de hade med sig ett paket till oss, och langade upp en stor svart skidbag på bryggan. En leverans från Sea Wind, sa de, deras båtgranne i Lilla Bommen i Göteborg.

Vi fattade genast galoppen. Lasse på Sea Wind hade annonserat ut de där skidorna på Facebook några veckor tidigare, och vi hade slagit till. Tanken var att vi skulle hämta upp dem någon gång när vi hade vägarna förbi. Eller att de skulle ta med dem näst de hade ärende till Marstrand. Så när han fick höra att deras båtgranne skulle till samma hamn som vi över helgen, såg han naturligtvis en chans att bli av med de där skidorna.

Under världsomseglingen fick vi många leveranser på det här sättet. Reservdelar och annat som skickades från båt till båt, från hamn till hamn, tvärs över världshaven. För att i de flesta fall faktiskt hamna rätt till sist. Ibland gick det till och med fortare än den traditionella vägen. Med tanke på hur isolerat vissa platser ligger, och hur omständliga och långsamma tullmyndigheterna kan vara ute i världen.

Den här gången var knappast tullen något problem. Men detta var ändå en utmärkt smidig lösning, på alla sätt och vis. Och en härlig överraskning. Jag menar, det är ju verkligen inte var dag man får en skidleverans till Vinga. Frågan är om det någonsin hänt förut. Men jo, kanske. I gamla tider, när lotsar och fyrvaktare och deras familjer bodde på ön året om.

Ja, så kom det sig i alla fall att vi seglade runt med en skidväska på däck under resten av förra helgen. Men själva skidåkningen får nog vänta till nästa år. Nu vill man ju ha vår.

PODD: Långsegla med barn


Vad tror du det pratas om när två par som båda seglat runt jorden med sina barn hamnar i samma kajuta? Ja, det är kanske inte så svårt att räkna ut. Men vill du höra med egna öron, hur det låter när Ludvig och jag, och våra fina långseglarvänner Eric och Birgitta från S/Y Ariel IV delar erfarenheter och snackar seglarminnen. Då ska du lyssna på senaste avsnittet av På Kryss-podden som spelades in ombord på Mary af Rövarhamn en mörk vinterkväll i Marstrand för inte allt för länge sedan.

Avsnittet är en dryg timme långt. För bästa effekt rekommenderar vi att du kryper ihop i soffan, drar en filt över dig och försöker föreställa dig hur du ligger gömd i en av Marys kojer och tjuvlyssnar på samtalet. Kanske kan du känna doften av fotogen och höra tamparna knarra …

Läs introduktionen till avsnittet på Pakryss.se

Ladda ner avsnittet direkt via iTunes

Världens bästa lekplats

LILLA KORNÖ, BOHUSLÄN. Vi bygger i timmar. Ett hus av sten och en koja av drivved. En bar, en skoaffär och en lekplats. Vi bygger av det som vinterns stormar spolat iland. Vi bygger av det vi hittar i naturen. Hittegods från fjärran länder. Flaskor och dunkar från Holland och England, fiskeutrustning från Yttre Hebriderna. Drivved, vrakgods och allehanda sopor. Udda skor i det oändliga. De ligger i drivor. Övergivna, och väderbitna. Gammalt skräp som sätter fantasin i rörelse, och kommer till glädje igen.

”Jag förstår inte varför folk klagar på att det inte finns lekplatser till barnen när man kan bygga en själv. Det är ju roligt att både bygga och leka”, kvittrar Otto där han sitter på sin gungbräda.

Jag vill frysa tiden. Inga Pokemons, inga Skylanders, inget Clash Royale. Bara vi fyra. I skärgården. Tillsammans, för oss själva. För alltid.

Så tyckte vi om årets Familjer på äventyr

Vi har just kollat på sista avsnittet av tredje säsongen av Familjer på äventyr. Jag skrev innan om våra förväntningar, så här kommer domen. Generellt tycker jag att det var lite väl mycket fokus på det negativa i årets säsong. Jag förväntar mig mer feelgood av ett inspirationsprogram. Men det kompenserades å andra sidan i det sista avsnittet. Bra. Vi gillar lyckliga slut.

Sydafrika – Äventyrarna

Pappan är ju som han är, och jag gillar absolut inte vithajsdykningen – den tycker jag är riktigt dum. Men sönerna verkar ha en fin sammanhållning och de gör mycket roligt tillsammans. Inget äventyr kanske, men väl en aktiv vardag som inspirerar.


Grönland – Sökarna

Otroligt vackra omgivningar, som väntat. Och familjen verkar ha vettiga värderingar. Men att bosätta mig på Grönland någon längre tid? Nä, det har jag faktiskt ingen större lust till. Inte innan, och än mindre nu.


Seglarna – Entusiasterna

Tveklöst roligast att se, eftersom Vebers är goda vänner till oss. Deras medverkan i programmet har dessutom väckt en massa goa minnen, som har gett sköna eftersnack hemma hos oss. Tack för det.


Spanien – Utvandrarna

Kanske de modigaste av dem alla eftersom de lämnade allt och flyttade på obestämd tid. Men där tar inspirationen slut; jag har lite svårt att identifiera mig med föräldrarna i den familjen. Vi är för olika helt enkelt.

Nu återstår att se om det blir en fjärde säsong. Hoppas det. Produktionsbolaget söker nya familjer. I väntan på det kan man ju alltid göra som vi just har gjort, se om första säsongen. Det var roligare den här gången, när vi inte behövde bekymra oss så mycket för vad folks skulle tycka. Nu är det jag som sitter här och tycker istället 😊

Vad tyckte du om årets säsong?

Branden på Väderöarna

VÄDERÖARNA, BOHUSLÄN. Idag visade vi barnen var vår resa hade kunnat sluta, innan den ens började. Långt innan de ens var påtänkta. Det var under vårt första besök på Väderöarna. Vi låg inklämda i en skreva på Storöns norra sida (se bilden) och hade just kommit tillbaka till båten efter en lång promenad.

Ludvig satte sig i sittbrunnen för att njuta av platsen, medan jag själv öppnade luckan och gick ner i båten. Plötsligt hörde jag hur startmotorn gick igång. ”Varför startar du motorn?” frågade Ludvig från sittbrunnen. Jag skulle just fråga det samma. Varför startade han motorn?

Ingen av oss hade rört tändningen. Ändå fortsatte startmotorn att gå. Och vad var det egentligen som luktade? Jag tittade förvirrat ut på Ludvig. Det var då jag såg den. Den tjocka brunsvarta röken som vällde ut från motorrumsluftningen.

Jag kastade mig in, öppnade dörren till motorrummet och möttes av en vägg av rök. Shit, det brann. ”Det brinner!” Ludvig var nere i båten på två röda, knuffade mig åt sidan och började kasta ut grejer från motorrummet.

Omtumlad grabbade jag tag i brandsläckaren och försökte komma ihåg hur man använde den. Men det behövdes ingen brandsläckare. Ludvig lyckades koppla ur batteriet, och startmotorn tystnade. Skönt. Och utan el, inga nya gnistor.

Allt som återstod var en smält kabelhärva, och en vedervärdig stank av bränd el. Elden hade inte hunnit sprida sig.  Vi satte oss ner och stirrade på varandra. Herregud, tänk om vi kommit tillbaka från promenaden en kvart senare. Då hade hela båten stått i lågor.

Hur branden uppstått blev vi aldrig riktigt kloka på. Gissningen är att en batterikabel hade skavt mot startmotorn, så pass att det skyddande gummihöljet till sist gått av. Varför det hände just där och då, i hamn. Det kan vi inte riktigt förklara. Hur som, vi lyckades ersätta alla kablar så pass att vi kunde ta oss hem igen.

Detta hände sommaren 2003, för snart 14 år sedan. Vår första sommar i Sverige med Mary. Den vintern byggde Ludvig om hela elsystemet, och satte in huvudströmbrytare så vi enkelt kunde stänga av all el när vi lämnade båten.

Efter branden har vi inte varit tillbaka på Väderöarna. Inte förrän nu. Vi är tacksamma för allt vi fått uppleva med Mary sedan dess. Den här gången ligger vi i Lotshamnen på öns östra sida istället. Vi är helt ensamma här ute så här års, och kan välja vilken plats vi vill.

Mary af Rövarhamn i musikvideo

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av en gammal båtgranne som är musiker. Han hade spelat in en skärgårdsvals tillsammans med en kompis. Låten påminde honom om oss, och han undrade om jag hade några bilder han kunde få använda till videon. Jag var lite upptagen med annat för stunden, och sa som det var. Att vi inte seglat i svenska skärgården under sommartid på typ tio år och därför inte hade så många lämpliga bilder, men att han gärna fick kolla på mitt Instagram-konto och höra av sig om han hittade något han kunde ha användning för. Sköt det lite på framtiden liksom. Sedan hörde jag inte mer, och glömde bort det hela. Tills för några dagar sedan. När den här trillade in. En färdig video, till en fin liten vals för att alla båt- och havsälskare. Kul.

Text och musik: Jimmy Drexler och Tommy Pettersson

Roderhaveri vid Hälsö

Vi har just styrt upp mot Hälsö för ta ner våra segel och gå in i hamn när jag märker att något inte är som det ska. Ratten gör konstigt motstånd, som om den fastnat i något.
”Ludvig, jag tror det är något fel på styrningen,” ropar jag och vrider på ratten igen. Den hackar till några gånger, och går sedan lättare. För lätt. Vi har förlorat styrningen.

Ludvig skyndar sig bak till rodret. Det sitter där det ska, men styrvajern är lös. Vad det än beror på så åtgärdas det bäst i hamn. Vi har en kort rorkult i aktern som kan användas för nödstyrning. Enda problemet är att den sitter längst bak på båten, utom räck- och synhåll från gasreglage, ekolod och navigationssystem.

Jag ser mig om. Det är becksvart ute. Inte ens månen är framme. Och det blåser friskt. Vi har aldrig varit i hamnen förut, inseglingen är inte belyst och inloppet ser smalt ut på sjökortet. Men strålkastarna är laddade och Ludvig och jag är samkörda. Vi fixar detta. Jag lägger i lätt gas och går bak till rodret för att styra ut på djupt vatten medan Ludvig tar ner alla segel och förbereder linor och fendrar. Sedan styr vi in mot hamnen.

Alla sinnen skärps, all nonchalans är som bortblåst. Ludvig sitter fullt fokuserad vid rorkulten, med strålkastaren riktad mot de röda och gröna pinnarna som markerar inloppet. Jag sköter gasreglaget och håller koll på instrumenten. Helt lätt är det inte. Man kan likna det vid att styra en bil från baksätet, medan någon annan sitter där fram och växlar och gasar. Men det går, och snart ligger vi tryggt förtöjda i hamnen.

Ludvig och jag ser på varandra och ler lättat. Barnen tittar fortfarande på film i salongen, trygga och lyckligt ovetandes. Bra så. Nu ska vi bara få ordning på styrningen, så vi kan segla hem igen. Ludvig börjar felsöka. Det visar sig att en av vajrarna mellan rodret och ratten har brustit. Den måste bytas. Vi rotar runt lite, och hittar det vi behöver ombord. Ett par timmar senare är felet åtgärdat.

”Det var nästan lite uppfriskande att få mecka igen”, säger Ludvig belåtet. Jag skrattar. Det är lustigt det där. På vägen dit hade vi pratat om att vintersegling på många sätt påminner om när man avviker från de vanliga rutterna på en långsegling. Man får kämpa lite extra, men belönas mångfaldigt. Det som just hänt förstärker den känslan. Vi hamnade i en svår situation, och vi löste den. Det är onekligen något tillfredsställande i det.