Världens största segelbåt!

CORFU TOWN, GREKLAND. ”Fatta va coolt. Världens största båt. Världens största. Fatta va coolt.” Lovis upprepar orden nästan som ett mantra. Om och om igen.

Hon ligger och väntar på oss på ankringen i Corfu Town. Ryska familjen Melnichenkos Sailing Yacht A. Världens största och dyraste privatägda segelbåt, byggd i Kiel och designad av den världskände inredningsdesignen(!?) Philippe Starck. Otto tycker båten ser ut som ett gigantiskt badkar.

Några pyttesmå gubbar vinkar trevligt till oss från A’s däck när vi glider förbi. De syns knappt över relingen. En annan superyacht med helikopter på akterdäck passerar och ser ut som en leksak i jämförelse.

Barnen skyndar sig att ta fram sina telefoner, fotograferar och börjar söka fakta när vi närmar oss. 143 meter, 468 fot. 8 meters djupgående. 8 våningar. 3 master, varav den högsta reser sig 100 meter ovanför vattenytan, och en total segelyta på nästan 4000 kvadratmeter. Men få har sett henne segla. Man undrar varför?

Vi kunde läsa om A i svenska media förra året, först när hon passerade Öresund och senare när hon togs i beslag av Kronofogden i Gibraltar för att varvet menade att ägarens Bermuda-flaggade företag inte gjort rätt för sig. Nu är hon tydligen på fri köl igen.

Ombord på A ska tydligen finnas flera pooler, och en helikopterplatta. I skrovsidorna finns stora luckor, där bakom gömmer sig allehanda farkoster. På akterdäck finns en stor lekplats. Men det som imponerar mest på Otto är uppgiften om ett undervattensobservatorium för socialt bruk. Ett sällskapsrum med 30 cm tjockt glas ingjutet i kölen.

Mary har faktiskt också ett undervattensfönster ombord. Ett litet fönster med 3 cm tjockt glas. Båda båtarna är byggda i stål. Och våra stor- och mesansegel är dessutom sydda på samma segelmakeri, Doyles. Men där slutar nog likheterna.

När mörkret faller påminner A mest om ett kärnkraftverk med tre skorstenar och röda toppljus. Båten är inte vacker. Inte i mina ögon i alla fall. Men jag säger som Lovis. Fatta va coolt ändå, världens största segelbåt! I samma hamn som vi.

Vad tycker du? Nytänkande och snygg, eller anskrämlig och ful?

Fatta va coolt …

1450758

Superyachten med helikoptern på akterdäck ser pytteliten ut i jämförelse.

En märklig skapelse. 21 knop kommer hon visst upp i för motor.

Små gubbar skymtar på däck. A har bara kapacitet för ett 20-tal gäster, utöver de 54 besättningsmän som krävs för att sköta båten!

Masterna är byggda i kolfiber, den högsta har tydligen ett litet rum i toppen!?

Lekplatsen matchar inte riktigt resten av båten …

Döpt till A för att ägaren ville försäkra sig om att hans båt kom först i skeppsregistret.

Otto googlar fakta.

Bakom luckorna i skrovsidan gömmer sig allehanda spännande farkoster. Vem vet, kanske döljer det sig en rysk u-båt där inne?

Ava Leona till höger. A till vänster. 

Kvällssolens ljus reflekteras i det välpolerade stålskrovet.

Inte var dag man delar ankarvik med världens största segelbåt.

 

Ensamma på Greklands mest fotograferade strand

NAVAGIO BEACH, ZAKYNTHOS. Vi har stigit upp ovanligt tidigt, och vi har valt dagen med omsorg. En stilla morgon, med en lätt sydlig vind. En av de få sommardagar man kan ankra med en segelbåt utanför Navagio Beach på Zakynthos västkust.

Navagio är grekiska för vrak; stranden har fått sitt namn efter fartyg som drev iland på en öde strand på Zakynthos en stormig natt den 1 oktober 1980. Det sägs ha smugglat vin och cigaretter åt italienska maffian. Idag är Navagio Beach, eller Shipwreck Bay som den också kallas, Zakynthos populäraste utflyktsmål och Greklands kanske mest fotograferade strand.

Det är sannerligen en vacker syn som möter oss när vi angör Navagio Bay klockan sju på morgonen även om solen ännu inte hittat hit. Flera hundra meter vertikala klippor sluter sig runt den turkostblå viken. Och längst där inne, perfekt placerat mitt på den långa vita stranden, ligger vraket halvt begravt i sanden. Det är nästan så man får gnugga sig i ögonen.

Stranden kan bara angöras med båt, och den här dagen är det vi som är först på plats. Halvåtta på morgonen! Tillräckligt tidigt för att i lugn och ro utforska den 50 meter långa fartyget innan den värsta kalabaliken sätter igång klockan nio. Då kommer nämligen den första turistbåten. Sedan går allt mycket fort.

Snart finns det knappt en stjärtplats ledig på stranden, och hela viken kokar av allehanda farkoster; speedboats, superyachts, segelbåtar, speedboats, paddlare, SUP-are, snorklare och badare. Huller om buller. Flera drönare surrar i luften. Och högt där uppe ser man hur folk samlats vid branten för att fotografera stranden från ovan.

Vid det här laget har vi sedan länge retirerat till sittbrunnen och betraktar cirkusen från frukostbordet i sittbrunnen. Det är riktigt underhållande faktiskt. Nu när vi fått vår stund. Ibland är det inte så dumt att stiga upp tidigt ändå, även om det råkar vara semester.

Navagio Bay sett från den norra branten. De joniska öarnas vanligaste vykortsmotiv.

Ava Leona af Alvhem först på plats. 

Nyvakna smågastar på väg mot stranden.

Ensamma på Navagio Beach.

Dags för närmare inspektion. 

Motorrummet

Ava Leona genom ett rosthål i skrovet.

Mindre vrakdelar ligger utspridda på stranden.

Det är många som vill visa att de varit här …

Första sällskapet anländer.

Våra italienska båtgrannar.

Sedan går allt väldigt fort. 

Lovis och Otto betraktar kalabaliken från Ava Leonas för.

Time to go!

Navagio Bay, från havet. Kefalonia nästa.

 


 

Tre sätt att undvika fokmassorna vid Navagio Beach:

  • Hyr en båt och segla dit på egen köl en sen kväll eller tidig morgon i lugnt väder.
  • Boka första turen med en av de små turistbåtarna Port Vromi, inklusive grottsafari på vägen tillbaka.
  • Åk dit på lågsäsong.

Atokos vilda grisar

ONE HOUSE BAY, ATOKOS. ”Tänk om grisarna kommer nu”, säger jag när vi sitter där på stranden runt brasan. Resten av familjen förstår precis vad jag menar. Tidigare på dagen, precis efter vi lämnat stranden för att åka ut till båten hade två grisar kommit nerspatserande från skogen. Lite märkligt var det allt. Det finns bara ett enda hus på ön, och det verkar övergivet.

”Skulle grisarna komma nu skulle jag springa rakt ut i vattnet”, säger Lovis med panik i blicken. ”Varför då?” frågar jag. ”De såg inte så aggressiva ut.” ”Jo, grisar kan vara farliga”, menar Stockholmaren Ludvig. ”Ja, det var de i alla fall på de gamla grekernas tid”, fyller Otto i och drar en historia om en flygande sugga som vägde 30 ton och en naturgris som var 10 meter lång. Han har just lyssnat på hela serien om Percy Jacksson och de grekiska gudarna, så han är väl påläst,

Vi sitter där på stranden, småpratar om grekisk mytologi och grisar förstås, skrattar, lägger några pinnar på elden och äter våra grillspett med tsatsiki och pita-bröd. Och vad händer då? Jo, grisarna kommer tillbaka. Först håller de sig på norra sidan av stranden, bökar runt och verkar inte bry sig märkbart. Men så får de plötslig vädring på oss och sätter fart åt vårt håll.

Vi hinner knappt plocka ihop våra grejer, sjösätta jollen och gå ut i vattnet förrän de två grisarna är framme vid vår eldstad och börjar leta efter matrester. Det är ett par, en sugga och en galt. Så fint ändå. De har det nog bra här på ön, undrar om det finns fler? tänker jag. Getter är ju vanliga på de grekiska öarna, men några frigående grisar som gick på bete ute på öarna hade vi inte hört talas om.

Vi blir kvar där en bra stund, och betraktar strandgrisarna från vattnet, och tänker på Tonga där grisarna fångar fisk på stranden. Och Bahamas, dit folk vallfärdar för att simma med grisar.  Grisar är kul, men just här hade vi inte väntat oss att se dem. Tankarna går till den ensamma åsnan på Chagos.

Vad gör grisarna här, och hur kom de hit? Här finns ingen övergiven by. Bara det där ensamma huset. Därav namnet One House Bay. Oavsett, vi gillar dem. Från och med nu får viken heta Two Pig Bay.

Här sitter vi intet ont anandes …

Med båten ankrad utanför …

När två grisar dyker upp på stranden.

De ser egentligen ganska snälla ut.

Och är inte särskilt rädda av sig.

Men ganska hungriga. Kanske har vi lämnat något gott.

Betraktas tryggast från jollen trots allt.

One House Bay byter namn till Two Pig Bay

Mäktigaste stranden i mannaminne

OTHONOI, GREKLAND. Vi gillar stränder i största allmänhet. Långa, korta. Breda, smala. Steniga, finkorninga. Svarta, vita. Kalla, varma. De flesta har nåt speciellt. Bara det inte är för mycket folk i vägen.

Men så finns det vissa stränder som sticker ut lite extra. Aspri Ammos på Greklands västligaste ö Othonoi, där vi hängt de senaste dagarna, är definitivt en sådan. Bilderna gör den inte riktigt rättvisa. Vissa platser måste upplevas.

Aspri Ammos omges av flera hundra meter höga klippor, och kan bara nås med båt i lugnt väder. Dessutom en riktigt häftig ankring. Och inte blir den sämre av att den ligger granne men några av de coolaste grottorna vi någonsin sett, men de berättar jag mer om en annan gång.

Har du någon favoritstrand, och varför? Vi har många, men denna hamnar absolut på topplistan.

Vem behöver Italien när man har Papagiorgis?

CORFU TOWN, GREKLAND. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi gillar glass. Mycket. Den italienska gelaton i synnerhet. Så mycket att vår Otto haft lite svårt att acceptera att båten vi seglar i sommar ligger i Grekland. Inte Italien. Ja, faktum är att han tjatat så mycket om att vi ska segla till Italien att vi till sist blivit riktigt trötta på honom. Så pass att vi känt att vi inte kan segla dit, även om vi övervägt det från början. Av ren princip. Det ska inte löna sig att tjata.

Problemet är att resten av familjen är lika förtjusta i den där gelaton som Otto. Men häromdagen fick saken äntligen sin lösning. När vi upptäckte Papagiorgis. Ett historiskt och älskat konditori i den gamla delen av Corfu Town, som tydligen inte bara har ett ett snart hundraårigt gott rykte om sig att tillverka traditionella bakverk, utan också Corfus bästa hemgjorda glass. Själva skulle vi nog vilja påstå att detta är en lätt underdrift.

Redan första dygnet i stan hade vi hunnit besöka Papagiorgis tre gånger, och fallit pladask för deras mörka chokladglass som kanske är den godaste vi någonsin ätit. Kanske till och med godare än den vi korade till världens godaste glass i Rom förra hösten. Vem hade väntat sig det? I Grekland. Och det bästa av allt. Tjatet om Italien är long gone.

Skönt. Nu kan vi lungt fortsätta utforska den Joniska ö-världen med den trygga vetskapen om att Papagioris väntar på oss när vi återvänder till Corfu för att lämna tillbaka båten.

Den italienska gelaton har fått konkurrens.

Pistageglassen var inte den bästa. Men den mörka chokladen. Wow!!! Absolut världsklass.

Jordgubbsorbeten rekommenderas också, härligt uppfriskande.

Ännu en stammis. Den fina svarta katten hängde utanför glassaffären varje gång vi var där.

Belåten Otto. Magen full med glass, och en gosig katt. Vad mer kan man begära?

En sommar på värmen

Det börjar bli dags att packa väskorna. Eller skaffa väskorna rättare sagt, vi har bara IKEA-kassar. De funkar finfint mellan hemmet och Mary. Men i sommar är det Grekland som gäller.

Ja, tanken är att vår älskade Mary ska vila vid bryggan en hel månad, medan vi mönstrar på några vänners båt i Joniska havet. Redan nästa vecka faktiskt.

Lite konstigt känns det allt, nästan som vi vore otrogna. Vi skyller på barnen. De längtade efter en sommar på värmen efter förra årets segling till Färöarna. Och så dök den här möjligheten upp.

Båten, en Trintella 45, kommer vänta på oss på Korfu. Så vi håller oss sannolikt i Joniska havet. Men vem vet, kanske blir det en avstickare till Italien för att köpa glass.

Ingen av oss har seglat på dessa vatten tidigare, så är det någon som sitter inne på några bra tips på sköna platser och kul saker att se och göra tas de tacksamt emot.


Bilden togs på Italiens ostkust förra hösten, en resa som gav mersmak på Medelhavet. Jag inbillar mig att naturen inte är helt olik den på de Joniska öarna. Snart vet vi.

Grottan på Brattön

Två gånger har vi misslyckats. Minutiöst sökt igenom varje ravin, varje skreva. Timme efter timme. Om och om igen. Förgäves. Utan at hitta den där förbaskade grottan. Grottan på Brattön. Eller Blåkulla som ön också kallas. Bohusläns högsta. 130 meter. Den dit de västsvenska häxorna flyger för att dansa med djävulen varje påsk.

Vi gillar inte att ge upp. Inte alls. Så när vi för tredje gången satte kurs mot Brattön skulle vi inte lämna ön utan att hitta grottan. Det hade vi bestämt. Så vi tog med ett helt gäng sökare, och en guide. Stefan, en vän som tillbringat sina barndoms somrar på grannön Älgön, och ska under de åren ha besökt grottan flera gånger. Men det var länge sedan nu, skulle han hitta tillbaka?

Det var en varm och hyfsat stilla dag, så vi bestämde oss för en ny strategi. Att ankra utanför den ravin där guiden menade att grottan skulle ligga, ta jollen in och börja sökandet nedifrån. Istället för att vandra upp och börja uppifrån som vi gjort vid tidigare besök.

Vi hade några vänner med oss, så det blev skytteltrafik med jollen några vändor innan vi slutligen lyfte upp den på land och klättrade upp i den grönskande ravinen. Lovis och hennes kompis Tilda sprang före, studsade upp mellan stenblocken som bergsgetter.

Det dröjde inte länge innan tjejerna ropade att de hittat grottan. Men icke, den tog slut ett par meter in. Det hela upprepades. En gång, två gånger, tre gånger. Ena falska grottan efter den andra. Stefan, vår guide, bara skrattade. Det är roligare om man får leta lite, menade han.

Brattön har fantastisk natur, trolsk och frodig. Längs bergsväggar och trädstammar klättrar murgröna och humle.  Nästan tropiskt. Men här i ravinen är terrängen bitvis ganska eländig, med hemska taggbuskar och kantiga svårforcerade stenblock, men det stoppade inte tjejerna. Och vi andra följde efter. Skam den som ger sig.

Så hittade vi den till sist. En trång liten öppning där någon fäst ett rep som man kunde använda för att fira ner sig i den svarta underjorden. Grottan visade sig vara närmare 10 meter hög på sina ställen, och minst dubbelt så djup. Men smal. Taket bestod av stora stenblock, några hade trillat ner. Andra fastnat halvvägs. Och väggarna var fulla av feta spindlar.

Inget ställe för folk med fobier. Några i sällskapet valde att stanna utanför. Själv tyckte jag det blev mer spännande ju längre vi stannade. Helt klart värt sökandet. Några häxor såg vi däremot inte röken av. Väl ute igen bestämde Ludvig och jag oss för att fortsätta upp till toppen av ravinen för att se var den började, för att se hur vi kunnat missat den vid tidigare besök.

Den övre ingången till ravinen visade sig vara smal och dold av en liten skogsdunge, vi hade gått rakt förbi fler gånger. Bara några meter bort. Retfult. Men nu vet vi till nästa gång.  För en nästa gång blir det, om inte förr så till påsk …

Mary på svaj utanför Brattön

Jolletaxi

Landstigningen

Chaffisen

Stigningen kan början

Branta väggar runt ravinen

Upp, upp, upp

När man ser den här, då är man nära.

Ingången till underjorden

Trångt för fullvuxna karlar …

… men gott om plats för små barn.

Inget för den mörkrädde, …

klaustrofoben …

… eller den som är rädd för spindlar.

Många ställen att slå i huvudet på.

Spännande hålor och gångar

Hade vi haft giftiga spindlar i Sverige, hade de nog sett ut så här.

Visst står det något på stenen, men vad?

35151607_1992859920787264_6823846427886616576_n (2)

Mot ljuset.

P1400385

Stefan, guiden, väntar utanför

Följer ravinen upp till ingången, innan vi klättrar hela vägen ner igen.

Galen skönt med ett dopp efteråt.

Tidigare blogginlägg om Brattön

I sommar seglar vi för Plastkampen!

Idag är det Världshavens dag, då tänker man gärna lite extra på hur havet egentligen mår. Varje år dumpas 8 miljoner ton plast i våra hav. För oss som seglar så mycket gör det förstås lite extra ont att se allt skräp som flyter omkring där ute, än värre är det att läsa om alla dessa mikroplastpartiklar som inte syns. Plast som inte bara är en katastrof för allt marint liv, utan fortsätter upp i livsmedelskedjan, för att slutligen konsumeras av oss själva. What goes around, comes around …

Så här kan vi ju inte fortsätta, det räcker inte att samla skräp våra stränder några gånger varje år. Vi måste gå till källan med problemet. Det är Greenpeace bra på – att sätta press på makthavare, regeringar och storföretag – för att minska användningen av plast och utveckla mer miljövänliga alternativ.  Därför är vi ambassadörer för Greenpeace kampanj Plastkampen i sommar.

Vi har startat en insamling, och hoppas att så många som möjligt av våra följare vill vara med och hjälpa till. Orka bry dig. Ge ett bidrag, dela kampanjen eller starta en egen insamling på Plastkampen.se. För allt marint liv, för oss själva, för kommande generationer.

Visa ditt stöd för våra hav här (Tack!)

Hobbitbastun på Galterö

Där låg den, långt uppdragen i en skreva. Resterna av en gammal styrhytt, monterad på två surfingbrädor. Omgiven av nässelskott och gammal fårlort. Jag visste genast vad det var vi hade hittat. Den mytomspunna hobbitbastun på Galterö. En vän hade berättat om den. Bastuflotten i miniatyr, den som han hittat av en slump något år tidigare. Den fanns på riktigt, den låg kvar.

Jag kikade in genom den knappt meterhöga dörren. Och minsann. Därinne stod fortfarande en vedeldad liten bastukamin. Längs den panelklädda väggen hade någon byggt en bänk.  Lång nog för 3-4 vänner, eller en lagom stor familj. Precis så lågt placerad att en vuxen kunde sitta på den utan att slå huvudet i taket.

Rutan var trasig, sprucken. Man såg att den hade reparerats många gånger. Någon hade bytt från glas till plexi, från större till mindre ruta. Lappat och lagat. Men den var inte i sämre skick än den kunde fixas igen. Provisoriskt den här kvällen. Bättre en annan gång.

Snart brann det i den lilla kaminen så det stod lågor ur skorsten. Vi var 6 vuxna, 8 barn och en hund som träffats för att campa på ön. Nu turades vi om att trängas i den lilla bastun. Inga problem. Den lilla hytten var snart glödhet, vårnatten ljummen och västerhavet härligt uppfriskande.

Barnen sprang in och ut. Minstingarna kunde stå raklånga. Vi andra vecklade ihop oss så gott det gick, skålade för bastuns konstruktör och skänkte en tacksamhetens tanke till de som vårdat den genom åren. Någon hällde de sista dropparna öl på kaminen. En doft av nybakat bröd spred sig över viken medan den sjunkande solen förvandlade himmel och hav till guld. Vilken kväll!

Senare efterforskningar har visat att hobbitbastun faktiskt har ett namn. Den heter Mary, precis som vår båt. Ett märkligt sammanträffande kan man tycka. Oavsett, jag kommer inte avsjöja dess position. Och hoppas att ingen annan gör det heller. Vissa saker gör sig bäst om de förblir hemliga. Uppskattas mer om de inte tas för givna. Om man måste leta eller kämpa lite. Kom ihåg det!

Lätt rostig, men väl fungerande.

Även skorstenen skulle behöva viss renovering.

Men varmt blir det.

Väl dold.

Fin utsikt.

Bastun har ursprungligen haft ett stort runt fönster.

Mot badet.

Tjejernas tur.

Fin kväll!


Så tar man sig till Galterö

Galterö är en obebodd ö i den nordvästra delen av Göteborgs södra skärgård. Ön är naturreservat, och därför populär bland vandrare. Bästa sättet att ta sig hit utan egen båt är att ta färjan från Saltholmen till Rödsten eller Husvik på Brännö som är förbunden med Galterö via en liten bro. Promenaden från färjeläget på Brännö till Galterö tar cirka 30 min. En fika på mysiga Brännö Varv är ett måste på vägen.

PODD: Livet efter långseglingen

Efter att ha medverkat i fem olika poddar börjar vi se ett mönster. Podcast-folk verkar vara ett exceptionellt trevligt släkte. Senast i raden är Benny Baunsgaard som hälsade på hos oss i Marstrand för ett par månader sedan för att spela in det 42:a avsnittet i Sjölivets podd. Resultatet hittar ni på Sjolivet.se, iTunes och de flest podcast-appar. Eller klicka bara på spelaren här nedan för att lyssna. Det blir dock ingen seglats till Skottland i sommar, som antyds i intervjun. Det lutar snarare åt Portugal, men det berättar jag mer om en annan dag.


Andra poddar vi har medverkat i: