På villovägar i västerled

UNST, SHETLANDSÖARNA. Ibland undrar jag. Vad det är som fick oss att lämna den vackra norska kusten, att åter styra västerut ut på den lynniga Nordsjön. Mot kallare vatten och ostadigare väder. Att ta en omväg på 800 nautiska mil. När det egentliga målet för resan bara låg ett par dagsetapper norrut på skyddat vatten.

Varför valde vi den svåra vägen, när vi kunde välja den enkla? När vi redan hade det så bra. Ja, det är sånt jag funderar på när jag går på min vakt klockan fem på morgonen efter en orolig natt, när sjösjukan gör sig påmind, termometern visar på 11 grader och båten kastas än hit än dit i den grova sjön.

Så dyker Shetlands norra udde upp i horisonten. Den gröna platån, fågelklipporna och Muckle Flugga – den vackra fyren. Grottorna och de folktomma stränderna. Det spektakulära landskapet drar oss till sig likt en magnet. Får oss att trotsa strömmar och kastvindar, och styra in mot land.

Här, i en djup vik i hjärtat av Hermaness nationalpark, kastar vi vårt ankar. Får skydd mot havets vrede, och omges av ett fågelliv som inte kan beskrivas med ord. Störtdykande havssulor. Tordmular, tobisgrisslor och lustiga lunnefåglar som kraschlandar i vågorna. Tärnor, liror, labbar och måsar.

Det är här jag förstår. Varför vi gör som vi gör, varför jag är som jag är. Det är upplevelser och platser som denna som får mig att ge mig ut på havet. Om och om igen. Varför vi ibland väljer en annan väg. Den svåra vägen. Omvägen. När möjlighet ges. För att vi kan, för att jag vet. Att belöningen är så stor.

Av samma anledning fortsätter vi redan nästa dag, när himlen klarnat och vindarna lättat. Mot Färöarna. Dessa gröna öar vi hoppats få utforska på vägen hem från världsomseglingen, när vi istället låg inblåsta på Island i veckor. Nu har vi bättre vindar, en ny chans. Och vi tar den.

1080243[1]

Muckle Flugga, längst norrut på Shetlandsöarna.

1080209[1]

Glada fiskare och fågelberg fulla av guano

1080126[1]

Lunnefåglarna häckar till vänster, havssulorna till höger.

1100134[1]

Vackra havsulor

1080132[1]

Söta lunnisar

1080045

Längre in i ankarviken byts klippor mot ödsliga stränder och gröna slänter med ruiner och betande får! Just lovely! Särskilt när solen tittar fram.

Härligt konstigt på Utsira

Barnen studsar fram på stigar och vägar, tävlar om vem som ska bli den förste att upptäcka nästa verk. Här, på denna gatulösa ö längst ut i norska havsbandet har kända streetart-artister från hela välden lämnat sina spår de senaste åren. Gatukonsten finns överallt. Jag uppskattar det till närmare 100 verk. På klippväggar, ladugårdsdörrar, kajer och husgrunder. På elskåp, vindkraftverk och gamla ruiner. Vissa uppenbara, andra lite svårare att hitta. Och fler lär det bli, det börjar bli något av en trend bland artister att få sätta sitt avtryck på Utsira. Denna Norges minsta kommun, med bara 200 invånare. Men det är inte vem som helst som får klottra på öns väggar. En konstnär om året, noga utvald. ”Det får inte bli för mycket. Inte ta över”, förklarar killen som driver den lokala puben Dalanaustet som också fungerar som galleri.. Det är nog rätt. Det är något med det oväntade som gör konsten lite extra fin. Ön är egentligen alldeles tillräckligt vacker som den är.

P1070247

vandrarkängorP1070404

20170716_174720 (2)P1070391P1070382P1070361P1070357P1070355P1070346P1070343P1070335P1070331

1070583[1]P1070327

20170717_111002[1]P1070296P1070284P1070278P1070252P1070237P1070223P1070081P1070072P107006620170715_17182120170715_172641

takmc3a5lning.jpg

Den sista bilden har jag lånat från en artikel jag hittade på nätet. Den är tagen i hamnen Nordrevågen där vi ligger med båten, från ovan. Lite synd att måla på taket kan man tycka, eftersom ingen kan se den fina jätten som ligger där och sover. Men kul ändå, bara vetskapen om att den finns där. Utsira har hittat sin nisch och vi gillar den. Mycket.

Guldpeng till Otto

”Mamma, jag såg något. En fena. En hög fena. Jag tror det kan ha varit en späckhuggare,” säger Otto upphetsat och pekar åt styrbord.

Jag låter blicken svepa över Skudnesfjorden. Förväntningarna är låga. Jag vet inte hur många gånger Otto påstått sig se späckhuggare, för han vill så gärna se dem. Men det har nästan alltid visat sig vara delfiner eller grindvalar.

Vi har alltså seglat runt hela jorden utan att se en endaste späckhuggare. Då har vi ändå utfäst en belöning, en riktigt stor chokladpeng, till den som ser den första. Vi har alltid ett rejält lager ombord, för exceptionella upptäckter och anmärkningsvärda bedrifter.

Fenan dyker upp igen, den här gången lite länge fram. Otto pekar ivrigt. Nu ser jag den också. Den är hög och smal, och sticker upp ur havet likt ett svärd. Det råder inget tvivel. Det ÄR en späckhuggare! Ja, inte bara en. Det är flera.

Att hämta kameran är inte lönt. De är uppe för kort tid, för svåra att upptäcka genom linsen. Jag sitter kvar och njuter istället. Ludvig och Lovis ser dem också. Tydligt. Våra livs första späckhuggare. Vilket jubel, vilken glädje.

Otto blir så stolt över sin upptäckt att han inte kan sluta prata. Han fullkomligt sprutar ur sig fakta om späckhuggare. Allt han läst om dem genom åren. Pojken strålar. Med rätta.

Och sån tur att jag kommit ihåg att fylla på lagret med guldpengar.

När skenet bedrar

Vi hamnade i Sirevåg på Norges sydvästkust. Inte för att det var hit vi ville, utanför för att vinden skulle vända och detta var den sista skyddade hamnen på över 30 sjömil. Första intrycket var inge vidare. Hamnen är omgiven av fiskeindustribyggnader och själva byn domineras av fula enplanshus. Hur skulle vi fördriva tiden här? Hade det inte varit för att det började regna i samma stund som vi angjorde hamnen hade vi nog vänt på en gång och seglat tillbaka till en trevligare ställe längre österut. Men vi blev kvar. Och tur var det. Annars hade vi missat gårdagens vandring längs Järens fantastiska stränder som börjar precis norr om samhället.

 

Ikväll vänder vinden och vi fortsätter vår resa. Vart vi hamnar näst får framtiden utvisa.

En sommar på båten

Alltså. Känslan av att styra ut från hemmahamnen och veta att man inte behöver komma tillbaka på sex veckor. Den är bra go vill jag lova. När lägenheten är städad, utrymd och uthyrd, frånvaromeddelandet på jobbmejlen är aktiverat och båten är förberedd och bunkrad. När hela sommaren ligger framför en. Bara vi fyra. Tillsammans. På båten.

Vi lämnade Marstrand igår kväll, och ligger nu i Skagen i väntan på rätt vindar för att fortsätta västerut. Mot Norge, eller kanske ännu längre om vädergudarna är med oss. Det enda som är bestämt är att vi gärna vill besöka Kinn igen, en liten ö mellan Bergen och Ålesund där vi gifte oss för 10 år sedan. Resten av resan är ett oskrivet kort.

Ni som vill och har lust kan följa oss live på kartan genom att surfa in på MarinTraffic.com, och söka på Mary (Swe). Men jag hoppas också skaka lite liv i bloggen igen. Detta blir mitt första inlägg som är skrivet på båtdatorn och publicerat via satellittelefonen sedan vi kom hem från världsomseglingen. Så nu håller vi tummarna för att tekniken fortfarande fungerar som den ska.

Gubben i månen

Jag hade tänkt skriva och berätta tidigare, men har inte orkat. Så Sydsvenskan hann före och kondelanserna har börjat trilla in. Men för er som inte vet. Vår älskade fiskargubbe Ove, som jag skrivit om så många gånger tidigare här på bloggen, har lämnat oss. Han blev tragiskt påkörd hemma i Limhamn i måndags och avled i tisdags till följd av skadorna. Ni som vet vad han betydde för oss förstår hur ont det gör, och det är extra tungt att se barnens sorg, men vi får göra så gott vi kan och söka tröst i minnena från alla fina stunder vi haft tillsammans.

Minnen från varje morgon han stod där på bryggan och väntade vid båten för att få sig en lekstund med barnen innan dagis, och låssades se besviken ut när han inte fick följa med. Hur barnen brukade få gå och välja en färsk middagsfisk i sumpen på hans båt. Näten han knöt till dem, gungorna han tillverkade och hängde upp i trädet i fiskehamnen. Barnkalasen i hans fiskehodda. Han som var barnsligast av dem alla. Gubben vi hittade lekandes under bordet tillsammans med Otto, han som inte tvekande ett ögonblick att hoppa i sjön med kläderna på bara för att barnen skulle få sig ett skratt.

Underbara, fantastiska, omtänksamma och roliga Ove som sa till Lovis och Otto att de inte skulle vara ledsna när vi seglade iväg, för de kunde prata via fullmånen. Och så har de gjort sedan dess. Han som trotsade sina principer och flög ner till Kanarieöarna för att hälsa på våra barn trots att han inte kunde ett ord engelska och inte flugit på 50 år. Den drygt 80-årige gubben som var som en pojke i sinnet och skrattandes rullade ner för sanddynorna i Maspalomas tillsammans med sina lekkamrater Lovis och Otto. De två människor han kanske älskade mest i hela världen. Och gissa om kärleken var besvarad. De avgudade honom, det har de alltid gjort. Och det var välförtjänt vill jag lova.

Älskade Ove, den ende vi skickade vykort till från nästan varje nytt land vi besökte under hela världsomseglingen. Han som varje morgon under fyra år fick hjälp av den yngre kompisen Björn att läsa vår blogg och sätta ut en ny nål på sin världskarta i hoddan där han följde vår resa. Mannen som stod där på bryggan i Västra Hamnen när vi kom hem. Och sedan cyklade de fem kilometerna från Limhamn varje dag efter skolan för att få träffa våra barn – hans bästa vänner.

Han vi hälsat på varje gång vi varit nere i Malmö sedan vi flyttade. Ove som knappt aldrig rest på annat sätt än med cykel och båt, men tagit tåget upp till oss här i Marstrand för att hälsa på varje sommar. Han som satt här på klipporna med oss för exakt ett år sedan och med stor entusiasm kommenterade kappseglingarna med de hypermoderna racingkatamaranerna. Och sedan bjöd hela familjen på havskräftor, och själv åt upp allt utom skalet så som bara en riktig fiskegubbe gör.

Nu finns han inte mer. Vår älskade Ove. Och det gör så fruktansvärt ont. Men på söndag är det fullmåne, då möts vi för en pratstund igen. Det kommer vi alltid göra.

Semesterplaner i kärlekens tecken

Det trillade in en bröllopsinbjudan i brevinkastet för några dagar sedan. Några vänner ska gifta sig i Italien i mitten av September, och vi är inbjudna. Så himla roligt, och vi som inte varit i Italien på tolv år. Då också på bröllop faktiskt, i Toscana. Och i september är det alltså dags igen. Den här gången bär det av till regionen Marche på ostkusten. Ja, vi har redan tackat ja och bokat resan. Inget att tveka på där inte.

Ludvig och jag övervägde först om vi skulle åka ensamma, en romantisk weekend på tu man hand ni vet. Men barnen började genast prata om Colosseum och all glass de skulle äta, så det röstades ner. Kanske lika bra det. Skulle nog bli tråkigt utan dem. Istället blir det en för oss ovanligt lyxig familjehelg med sol, bad och bröllop på Hotel Monteconero vid Adriatiska havet. Följt av några extra dagar på mysiga glassbarer och uteserveringar i Roms charmigaste gränder. Ja, så snart vi har betat av barnens besök på den berömda amfiteatern vill säga.

I Rom ville vi hyra en lägenhet istället för att bo på hotell, och det visade sig finnas hur mycket som helst att välja på. Efter en del velande bestämde vi oss för en trevlig liten loftlägenhet i centrala stadsdelen Trastevere. Det var de dubbla takterrasserna vi föll för. Tänk, en terrass för frukost med utsikt över takåsarna och en där Ludvig och jag kan sitta med varsitt vinglas och lyssna på sorlet från gatan när barnen lagt sig om kvällarna. Det kan ju bara inte bli fel.

Vårt boende i Rom sponsas av Airbnb, som är en supersmidig sajt där privatpersoner över hela världen kan hyra ut hela eller delar av sitt hem för att tjäna en extra slant. Vi har bokat via dem flera gånger tidigare, och nu i sommar är det faktiskt vår tur att stå som värdar. Vi ska segla till Norge för att fira tioårsjubileum av vårt eget giftermål, och hyr ut lägenheten i Marstrand under tiden. Men det berättar jag mer om en annan gång.

Hur ser dina semesterplaner ut?

Vi tar tempen på Mary

Det finns en sak jag tycker riktigt illa om, och det är att ha båten på land. Inte nog med att den står alldeles stilla och allt blir dammigt och smutsigt. Det är också förknippat med stora utgifter och ohyggliga mängder hårt och skitigt arbete. Därför undviker vi det in i det längsta.

20170527_133642

Första lyftet på fyra år.

Vi har inte lyft båten på snart fyra år. Inte sedan Richards Bay i Sydafrika. Så nu var det verkligen hög tid, inte bara att måla om botten utan också för en liten hälsokontroll. Ja, vår 41-åriga gamla dam är ju byggd i stål. Och stål kan rosta, särskilt i kontakt med saltvatten.

20170527_135627

Hög tid för lite kärlek.

Med lättnad kunde vi konstatera att åtminstone utsidan av skrovet är i oförskämt bra skick, trots det vanliga problemet med blåsbildning innanför epoxin. Det beror troligen på att färgen fäster dåligt mot galven. Men inte en rostfläck så långt ögat når. För några år sedan upptäckte vi däremot grov rost på insidan av skrovet, i området runt toaletten. Det tog vi hand om då, men det har gnagt i mig ända sedan dess.

20170527_142237 (2)

Nån som kan gissa vad som gömmer sig bakom snäckorna?

Undrar hur mycket stål som egentligen gick åt den där gången, och tänk om det finns fler liknande ytor som vi inte kommer åt? Jag har inte kunnat släppa tanken, jag måste få veta Hur Mary mår innan vi ger oss ut på havet i sommar.

20170604_120656 (1)

Gott om stål i nedersta plåten.

Hur gör man då, för att veta? Jo, man lånar en tjockleksmätare. En apparat som med hjälp av ultraljud kan avgöra stålets tjocklek.  Lite som en blandning av ett stetoskop och en blodtrycksmätare. Fast för båtar. Så hur gick det då?

20170604_120521 (2)

Botten måste vara renskrapad vid mätpunkten för att det ska funka.

Jo, vi har mätt tjockleken på närmare 100 punkter på botten, och Mary verkar må alldeles förträffligt. Det enda stället på hela båten där skrovet faktiskt verkar påverkat är just vid toaletten. Men där har vi ju redan stoppat processen, och det finns fortfarande nästan 3 mm kvar på tunnaste punkten jämfört med 4,2 i området runt omkring.

20170604_122231 (1)

Täta mätningar i området runt toaletten

Så otroligt skönt det känns att veta. Nu ska vi bara skrapa och slipa lite till, måla några lager och slänga henne i sjön igen. Sedan är hon redo för nya äventyr. Ja, det är inte så bara. Men ändå. Det kunde varit värre.

20170602_214036

Skitgöra, men glad ändå!

Äntligen på Nidingen!

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen hemlighet. VingaMåseskärTistlarnaPater Noster och Väderöarna har prickats av en efter en det senaste året, och Nidingen har länge stått högt upp på önskelistan.

Nidingen utanför Onsala-halvön är Sveriges äldsta fyrplats, men också den mest olycksdrabbade. Ön är omgiven av förrädiska rev och stora undervattenstenar som flyttar sig för varje storm. Mer än 700 vrak finns i området. Det är lite märkligt kan tyckas, att vi lockas så av dessa utsatta platser som sjömän fruktat i hundratals år. Men vädret måste förstås vara det rätta för att det ska vara roligt, eller möjligt att ta sig dit.

Nidingen är inte bara klurig att angöra. Ön ligger en bit bort. 40 sjömil, en hel dags segling från Marstrand i bra vind. Väl där ska det helst vara alldeles stilla för att man ska våga närma sig, och sedan får det gärna börja blåsa från andra hållet så man kan segla hem igen. Oddsen för att allt detta ska tajma på bara några dagar är inte särskilt höga.

Vi har väntat länge på rätt prognos. Men den gångna helgen såg det ut som vi äntligen skulle kunna få vår chans, så vi satte kurs söderut trots att det in i det sista var oklart om vi skulle kunna gå iland eller ej. Den svenska och danska vädertjänsten var inte riktigt överens. Men vädergudarna var på vår sida. Och wow alltså, vilket ställe. Så otroligt vackert.

Vi har en del annat att stå i just nu så jag låter bilderna berätta resten. Men för gärna musen över, eller klicka så visar sig en bildtext med lite mer info.

Brännö Varv – en skärgårdskrog helt i vår smak

Brännö har väl alla hört talas om. Ön med landets mest kända brygga. Men den gångna helgen upptäckte vi en helt annan pärla lite längre norrut på samma ö. Nämligen Brännö Varv, som är en härlig blandning av ett fullt aktivt båtvarv och en skön surfbar. Ett otroligt charmigt ställe med scen, strand och uteservering direkt vid slipen, omgivet av virkesupplag, skeppshandel, gamla båtvrak och allehanda gamla prylar. Fult och fint, huller om buller. I en salig röra.

Café Varvets ståtliga entré

Brännö Varv är ett sånt där ställe där man kan hänga hela dagen, hitta nya detaljer, snacka med folk, dricka öl eller fika, lyssna på skön musik och göra mest ingenting. Och då hade de ändå inte hunnit få fram palmerna, hängmattorna och blommorna när vi kom dit. Det här var första helgen de hade öppet för i år.  Men på somrarna brukar det visst arrangeras både teater och reggaefestival här. Det passar bra.

Kunde lika gärna varit en bar i Karibien.

Det var redan sent på eftermiddagen när vi la till på Brännö. Barnen skulle till skolan nästa dag, så vi nöjde oss med fika och glass den här gången. Men vi kommer tillbaka, detta är ett perfekt ställe att fly till när Marstrands uteserveringar fylls av sprättar med bakåtslickat hår och rosa skjortor. En skärgårdskrog för alla oss som vill känna oss lite flummiga ibland, men inte nödvändigtvis är det.

Avslappnad skärgårdsmiljö

Nästa gång siktar vi även på en promenad runt ön och kanske en sväng ut till Galterö som man når via en liten bro. Det är tydligen där öns alla får och fåglar håller till, låter fint. Man kan visst även hyra cykel i hamnen där färjan landar. Brännö är bilfri som alla andra öar i Göteborgs södra skärgård, det gillar vi.

Kul för både stora och små

Den som saknar egen båt kan ta färjan till Brännö och sova över på varvets egen Bed & Breakfast. Vill du stanna riktigt länge och råkar ha lite pengar över kan du köpa hela stället. Brännö Varv är till salu; ägaren har en ny dröm att förverkliga. Han vill ut och långsegla. Vi hittade honom längst ut på bryggan där han  var i full gång att göra plats till sin nya segelbåt.

Brännö Varvs brygga

Så hittar du till Brännö Varv

  • Med färja: Ta bussen eller spårvagnen från Göteborgs Central till Saltholmen, och hoppa på skärgårdsbåten till Brännö Rödsten. Cirka en timmes resväg.
  • Med egen båt: Det ser grunt ut på sjökortet men det finns en ränna där färjan går. Lägg till vid varvets egen brygga (djup max 1.5 m) eller vid sopkajen (djup ca 2,0 m) en bit längre norrut.

Väl på ön, gå längs vägen söderut och följ skyltarna.