När man ändå är på Irland …

Nedräkningen har börjat. Nu är det bara några veckor kvar till sommarlovet och sommarens långsegling runt Irland. Barnen och jag har roat oss med att botanisera runt lite på Airbnb i jakt på kul upplevelser för dagar det blåser från fel håll. Det finns mycket att välja på vill jag lova. Allt från att övernatta i en cirkusvagn till att gå på promenad med en minigris.

Här kommer en lista på några aktiviteter som barnen blev lite extra sugna på.

Övernatta i en medeltida borg

Skulle du våga övernatta här? Foto: Pixabay

Det är nog få länder som kan stoltsera med så många medeltida torn, slott och borgar som Irland. Och det häftiga är att flera av dem kan man hyra på Airbnb till ungefär samma kostnad som ett medelmåttigt stadshotell i Sverige. Tänk, att övernatta i ett tornrum för en natt. Helt ensamma. Bara vi och alla spöken. Det måste man ju nästan prova. Läs mer …

Uppleva Connemara från hästryggen

Få upplevelser klår en ridtur på stranden. Foto: Pixabay

Connemara lär inte bara vara en av landets vackraste regioner, utan också hem för Irlands egna hästras, Connemaraponnyn. Tänk att få galoppera fram över Connemaras gröna kullar och vidsträckta stränder på en sådan. Vilken dröm. Att Ludvig och barnen knappt suttit på en häst kan förstås vara en utmaning, men någon gång måste man ju börja. Läs mer …

Bestiga Irlands högsta berg

Irland gröna kullar kallar. Foto: Pixabay

Att vandra på Irland känns som ett måste, kanske att man även skulle försöka ta sig upp på självaste toppen. Irlands högsta berg heter Carrantuohill och är 1041 meter högt. Inte superhögt alltså, men garanterat en fin heldagsutflykt. Guidade turer kan bokas på Airbnb för den som vill ha sällskap. Vi går nog helst upp själva, så vi kan ta så många fikapauser vi vill. Läs mer …

Utforska havsgrottor med kajak

Havsgrottor och paddling är en fin kombo. Foto: Pixabay

Irlands kust lär vara full av spännande havsgrottor som bara nås från havet. Vi brukar utforska dem med jollen när vädret tillåter. Men allra finast är det förstås med kajak, för att inte störa alla de sälar, fåglar, fladdermöss som brukar bo i grottorna. Men det har vi inte plats för ombord. Däremot kan man ju hyra, eller hänga på en guide ut nån gång. Läs mer …

Gå vilse i Irlands underjordiska grottsystem

Grottan på Brattön gav mersmak.

Grottor är alltid spännande, och samtidigt lite läskiga. The Burrens grottsystem på Irlands västkust lär vara landets största grottområde med sammanlagt mer än fem mil långa gångar under jorden och flera underjordiska forsar och vattenfall. Här vill man verkligen inte gå vilse utan en duktig guide vid sin sida. Läs mer …

Vågsurfa på den vilda Atlantkusten

Lovis vill upp på brädan igen.

Kanske är det någon som minns att vi var på surfläger på Fuerteventura några år sedan. Sjukt kul, och galet svårt. Men barnen lärde sig snabbt. Irlands Atlantkust lär bjuda på några av världens bästa surfstränder, vilket är mer än vi kan skryta med här hemma i Bohuslän. Kanske är det dags igen. Jag tror faktiskt det. Läs mer …


Vilken av de här upplevelserna tycker du låter roligast? Och har du några tips på fler kul familjeaktiviteter på Irland? Tipsa gärna!

Dejten på Hättan

Dottern är på klassresa, sonen på bio med en kompis. Och solen skiner. Vad gör man väl då?

Ludvig och jag har aldrig övat på det här med att vara barnfria särskilt mycket. Vi har aldrig bott nära några mor- eller farföräldrar, och har därför alltid tillbringat all ledig tid tillsammans. Och vet ni vad, det har aldrig varit något problem. I princip allt det vi ändå vill göra – att vara ute i naturen, segla, vandra, åka skidor, basta, bada och fika – det går utmärkt att göra med barn.

Men men, allt har sin tid. Lovis har hunnit fylla 13, Otto är 11. Och det händer allt oftare att de faktiskt vill göra saker utan oss. Det handlar nog inte så mycket om att de inte vill vara med oss. Men de vill förstås göra andra saker också. Det är väl en del i frigörelsen antar jag, att växa upp och bli självständig, hur ont det än må göra i mammas hjärta. Men det är väl bara att vänja sig antar jag.

Kanske borde vi passat på att göra något vi inte gör annars, den där barnfria lördagseftermiddagen, men vad är väl härligare en solig vårdag än att ge sig ut i skärgården. Så fick det bli. Vi bestämde oss för att tiden var inne för att äntligen besöka den gamla lotsutkiken på Hättan några sjömil österut från Marstrand.

Vi knöt fast Mary vid SXKs boj vid Hättan och laddade ryggsäcken med fika. Det gick imponerande snabbt att komma i jollen när man inte hade några barn att vänta på. Och väl uppe på ön var friden slående. Inget tjafs, inget bråk. Ingen som balanserade farligt nära branten. Bara lugn och ro. Och fågelsång i massor.

Vi njöt verkligen till fullo. Av våren, platsen, varandra och stillheten. Det finns ingen jag trivs så bra med i hela världen, som med Ludvig. Ändå så sa vi nästan i mun på varandra när vi gick ner igen, att hit måste vi ju segla igen – med barnen! Vi såg på varandra, och skrattade.

Visst är det lustigt? Att hur lugnt och skönt det än må vara så känns det som om ingen plats eller upplevelse är komplett förrän man också fått uppleva den genom sina barn. Det saknas liksom en dimension, utan barnen. Men jag antar att man vänjer sig.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara vi?

Ser ni den lilla röda stugan högt där uppe? Målet för dagen!
Vi förtöjer Mary i Kryssarklubbens boj vid Krokholmen.
Och tar jollen till färjekajen på Hättan.
I de röda husen på Hättan huserade visst tullarna.
Medan lotsarna fick bo i de vita mer skyddade husen på insidan av ön. De ansågs lite finare.
En gång fanns en skola på ön, men idag finns bara sommargäster kvar.
Mary tittar fram genom björkarna på vägen upp mot toppen.
Nästan framme.
Den lilla stugan är tyvärr låst så här års så vi får nöja oss med att kika in genom fönstret.
Så fint, med egen en liten kakelugn och allt.
Härifrån hade lotsarna fin utsikt över Västerhavet.
Kanske låg lotsbåten på svaj där nere i lagunen.
Utsikt mot Korsholmen i öster, där hålls idag seglarläger varje sommar.
Risön och Dyrön i väster.
Lite ovant med bara vi två.
Men helt okej ändå 🙂

Bäverjakt på Härmanö, del 1.

Bävrar. En gnagare med jättelika tänder och paddel till svans. Ett djur som lever i de djupaste värmländska skogarna, men som jag själv bara sett på tecknad film. Ja, ungefär så var min syn på bävrar tidigare. Tills några vänner en dag sa att de sett spår av bävrar på Härmanö utanför Orust. Kunde det verkligen vara möjligt.

Fin strand på insidan av Härmanö, kan det varit här bävrarna steg iland?

Den gångna helgen var det dags att undersöka saken närmare. Vi mötte upp resten av bäverpatrullen i Gullholmens gästhamn, snörade kängorna och laddade ryggsäcken med lunch och tre fikor för en heldag på bäverspan.

Våra guider för dagen färskar upp minnet. Var låg nu den där bäverdammen?

Efter några kilometers vandring genom gullvivetäckta skärgårdsängar svängde vi in i skogen. Och där, en bit upp på ön, där låg den. Dammen där bävrarna skulle hålla till.

Bäverland

Jag såg mig tveksamt om. Kunde detta verkligen vara rätt? Men då såg jag det, det första avgnagda trädet. Och där, ett till. Minsann. Hela området visade sig vara täckt av stubbar och fällda träd.

Omissigenkännliga spår.

Här fanns också imponerande samlingar av spillning. Märkligt lik älglort. Så antingen påminner bäverns spillning väldigt mycket om älgens, eller så är det här Härmanös älgar brukar samlas vid bäverdammen för att dricka och göra sina behov. Det första kändes troligare. Finns det ens älgar på Härmanö, någon som vet?

Vems bajs?

På några platser kunde vi se hur bävrarna byggt dämmen för att reglera vattennivån i sitt bo. Ingången ligger tydligen under vattnet, och så vill de att det ska förbli. Det fanns flera dammar med olika vattennivåer i området.

Vattenståndet till höger om dämmet är en halmeter högre än till vänster.

Bävrarna på Härmanö kom tydligen simmandes från grannön Lavön så så sent som 2005. Idag lär det finnas flera bäverfamiljer på ön. Tyvärr ser vi inte en endaste trots att hänger kvar i området halva eftermiddagen.

I väntan på bävern.

Kanske var vi inte tillräckligt tysta. De är tydligen ganska skygga. Eller så låg de inne och kurade med sina ungar. De föds i maj. Men det mest troliga är nog ändå att vi var där fel tid på dagen. Senare förstod vi att de ses bäst tidiga morgonar och sena kvällar. Vi googlade lite. Det borde vi gjort innan.

Dränkta björkar i bäverdammen, vackert på sitt sätt.

Visste du att …

  • Bävern är Sveriges största gnagare.
  • Bäverns tänder slutar aldrig växa.
  • De använder sin platta svans som paddel när de simmar.
  • Bäverns päls är mycket tät. På en cm2 finns 23000 hårstrån (människan har 600).
  • Bävern kapar träden för att komma åt grenverket.
  • Grenarna används för att bygga dämmen och hyddor.
  • Bävern kan klara sig under vattnet i 20 minuter.
  • Ev bäver kan gnaga av ett 25 cm tjockt träd på fyra timmar.
  • Gället från bäverns analkörtlar anses ha en läkande och potenshöjande effekt.
  • Bävrarna var helt utrotade i Sverige i slutet på 1800-talet.
  • Idag finns nästan 100 000 bävrar i Sverige.
Stigarna får flyttas och landskapet förändras allt eftersom bävrarna bygger nya dammar.

Fascinerande djur ändå. Vi har bestämt oss för att segla tillbaka i höst igen. Bara vi, i skymningen, tysta som möss. Då minsann, då minsann ska vi hitta de där bävrarna, och se årets bäverungar leka i dammen. Så får det bli. Återkommer med en ny rapport då.

Besviken Otto påbörjar den långa vandringen hem till båten. Men nästa gång, då minsann.

I sommar rundar vi Irland

Idag klär sig världen i grönt och vad passar väl då bättre är att berätta om sommarens resmål: Éire!  Jaaa, vi ska segla till Irland – den gröna ön i väster. Och inte bara det, vi ska ut på den vilda Atlantkusten och runda hela ön. Så ser i alla fall planen ut, sedan vet man förstås aldrig vad som händer.

Det som gör det hela lite extra roligt är att vi har faktiskt aldrig har varit där. Ja, Ludvig har i och för sig tillbringat en helg på pubarna i Dublin men det räknas knappt. Det närmaste vi kommit är skotska Hebriderna norr om Irland för tio år sedan. Tänker att naturen nog är lite lik. Bilden är därifrån, barnen var då bara ett och tre år gamla. Kanske blir det några stopp på Hebriderna den här gången också.

Vi har ännu inte bestämt vilken väg vi ska ta. Om vi ska runda hela Storbritannien när vi ändå håller på, eller om vi ska ta vägen via Kaledonienkanalen eller Orkney både dit och tillbaka. Det lämnar vi till vädergudarna att bestämma. Oavsett så får vi nog räkna med en sisådär 2000 sjömil.

Åtta veckor hoppas vi på att kunna vara borta, det borde räcka. Nästan hela sommarlovet tillsammans på båten. Gissa om vi längtar. Men listan på vad vi behöver fixa på båten innan sommaren är lång, så det lär inte bli några problem att få tiden till avsegling att gå.

Lägenheten tänkte vi som vanligt hyra ut under tiden. Så vet du någon som har lite pengar över och är sugen på att tillbringa sommaren på Sveriges vackraste ö får ni gärna tipsa. Bilder och mer info om lägenheten finns här på bloggen.

Hoppas ni får en fin St: Paticks dag allesammans, ta en Guinness och ägna en stund åt att fylla på kommentarsfältet med era bästa Irlandstips!

Uppdatering 5 April: Lägenheten är nu uthyrd. Tack till alla som tipsat.

Trettondagsafton på Valö

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen nyhet. Nidingen, Tistlarna, Vinga, Pater Noster, Måseskär och Hållö har alla besökts de senaste åren. På trettondagsafton var turen kommen för ett besök vid Valö fyrplats längst söderut i Göteborgs skärgård.

Valö saknar hamn eller brygga för djupgående båtar. På västra sidan av ön finns en lagun, men sjökortet lämnar en del övrigt att önska och vattnet är fortfarande grumligt efter nyårshelgens storm så vi bestämmer oss för att ankra utanför inloppet och ta jollen iland. Efteråt får vi höra att de olika delarna av lagunen är döpta efter de båtägare som fastnat i leran, så det var nog ett bra beslut.

Längst in i lagunen finns en liten brygga där vi förtöjer vår jolle. Göteborgs Kanotförening står det med stora bokstäver på bryggan, men de misstycker säkert inte. Inte så här års. Vi verkar ensamma på ön.

Väl iland följer vi den upptrampade stigen österut över ön, mot fyren. Det är lätt att föreställa sig hur vackert det måste vara här på sommaren. När triften blommar i skrevorna, och gullvivorna på ängen. När de låga träden i dalen sluter sig likt gröna tunnlar runt stigen. Nu skiftar allt i olika gråa och bruna nyanser, men det är fint på sitt sätt. Rofullt på något vis.

Fyrbyggnaden är inte särskilt märkvärdig i sig. Ett 10 meter högt vit- och grönmålat torn i betong som byggdes 1935 när fyren skulle automatiseras. Innan dess var fyren placerad på taket av boningshuset intill. Den är borta idag, men huset står kvar och påminner om en annan tid, tiden när fyrmästare fortfarande var ett vanligt yrke längs kusten.

Fem fyrvaktarfamiljer bodde på Valö mellan 1985 och 1935. Familjen Taube var först ut, men flyttade redan efter några år till Vinga där sonen Evert föddes som det fjärde av tretton barn. Kanske blev det lilla huset på Valö för litet för den växande familjen. Det lär bara vara 45 kvadratmeter stort. Jag tycker det ser större ut, men det beror kanske på den höga stengrunden.

Våra egna barn. Otto, Lovis och hennes kompis Tilda leker gömme bland de små bodarna och stugorna på fyrplatsen. Kanske på samma sätt som fyrmästarbarnen gjorde för en sisådär hundra år sedan. Jag ser mig om och försöker föreställa mig livet här på den tiden. Vrångö är inte långt borta, det var där fyrmästarbarnen gick i skola. Men sundet ligger nog inte alltid lika blankt som idag.

I den lilla dalgången mellan norra och södra delen av ön finns en äng med en brunn, en enkel utedusch och vad som ser ut som några fruktträd. Bakom en av stugorna hittar vi ett trädgårdsland omgivet av ett stengärde för att skydda mot vinden. Allt perfekt underhållet av medlemmarna i Göteborgs kanotförening som köpte öns byggnader av Lotsverket 1936, och har skött om dem sedan dess.

Vägen tillbaka till båten går via klapperstensfälten på öns södra sida. Morgonens moln har spruckit upp och lata knubbsälar solar sig på skären utanför. Ön tillhör Vrångö Naturreservat. På andra sidan väntar Mary på svaj. Fina, trogna Mary. Det är på dagen 17 år sedan hon blev vår. 5 januari 2002. Tänk så mycket vi upplevt sedan dess.

dsc_65287858140451655049705.jpg
Valö fyrplats 5 januari 2019.

dsc_6584139635763204416135.jpg

Vitmålad gavel är vanligt på byggnader som fungerat som sjömärke

valöfyr (2).jpg

Valö fyrhus 1896. Foto: Wikipedia

dsc_6461958799758124761306.jpg

Trapphuset på norrsidan

dsc_66523797645656204618148.jpg

Mary på svaj utanför Valö. Kungsö i bakgrunden. 

En julhälsning från Åstol

När Åstol-borna bjuder in till julmarknad i bodarna nere i hamnen, då vet jag att vi måste dit. Att vi redan varit på fem andra julmarknader i år spelar ingen roll. Jag älskar sjöbodar, barnen älskar julmarknader. Och Ludvig, ja han är glad bara han får en anledning att komma ut på sjön.

Vi tar ofta båten till Åstol, men den här helgen är det som att glida in i en julsaga när vi angör den lilla hamnen i skymningen. Marschaller brinner längs med kajen. Sjöbodarna är klädda med ljusslingor och i fönstren glimmar adventsljusstakar och stjärnor.

Jag vet inte hur många gånger jag gått där på bryggan och trånande kikat in genom spetsgardinerna för att försöka få en glimt av vad som gömmer sig där bakom. Barnen brukar dra mig i jackärmen. ”Sluta mamma. Du är pinsam, kom nu”.

Nu står dörrarna välkomnande på glänt. Det är pyntat med girlanger och julbonader, och i varje bod finns ett litet bord där försäljarna bjuder ut sina varor. Hembakade bullar och saffransbröd, ljunghonung och vaxljus, stickade strumpor, virkade grytlappar och rökt fisk. Det mesta från Åstol, eller öarna runt omkring.

Man blir alldeles rörd när man tänker på hur de måste röjt och fejat i sina bodar inför helgen. Alltsammans är så mysigt att man nästan smäller av. Inte blir det sämre när en hel rad små lucior kommer lufsandes nedför stentrappan mot hamnen. Det är något alldeles speciellt med små overallklädda barn med luciadräkter ovanpå. Och deras späda små röster. Man smälter liksom inifrån.

I en av de större bodarna ligger hembygdsmuseumet. Här har man julpyntat som i forna tider. En söt tant bjuder på glögg och berättar hur man firade jul på ön när hennes far var liten pojk. Jag älskar sånt. Kan lyssna i all evighet. Barnen smiter bort till tomten vid granen. Han som berättar kluriga gåtor, och belönar de som gissar rätt med en omsorgsfullt inslagen tablettask.

När vi känner oss klara med julmarknaden är det dags för julbord på Åstols Rökeri. Det är som väntat, sagolikt vackert och gott. Men här måste jag erkänna, det var dåligt planerat från vår sida. Ludvig och jag är fortfarande mätta från ett annat julbord dagen innan. Julmarknadens smakprover har också satt sina spår.

Otto drabbas av matkoma redan efter sillen. Jo, vi gillar ju sill i vår familj och det blir lätt lite mycket om man måste smaka alla 17 sorter. Men när jag bäddar ner honom bland fårskinnen i gamla rökeriet, på lagom avstånd från godis-bordet, så ser han ändå rätt nöjd ut. Det är inte utan att man blir lite sugen på att göra honom sällskap.

Men vi kämpar på ett tag till innan vi går hem till vår båt, tänder fotogenlampan och kryper ner under varsin filt och konstaterar att årets mysigaste julmarknad är korad. Alla har sin charm men i år tog Åstol hem första priset: ett alldeles eget blogginlägg.

Här kommer lite bilder för er som inte kunde komma. Jag hoppas ni får en ny chans nästa år.

Finaste lampan.

Tittut!

Ett fänkålsbröd från Lottas Surdegsbageri får följa med hem till båten.

Tomtar och tulpaner!

Visst blir man sugen på att kika in?

Skriv en bildtext

Tomtens verkstad?

Sitter tapeten på fel håll, eller är det bara jag?

Älskar spetsgardiner

Vaxljus doftar så gott.

Här vankas det julbord

Äggost och italiensk julkaka

Mer vackra än goda, tycker vi.

Matkoma

Marys master. Mysigt att gå hem till båten efter julbordet.

Ni som har koll på oss via Facebook och Instagram vet att vi har varit ute nästan varje helg hela hösten, även om blogginläggen inte duggar lika tätt så här års. Därför passar vi redan nu på att önska er alla:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi firar i vanlig ordning jul med Ludvigs familj på Rövarhamn i Roslagen. Barnen längtar så de håller på att bli galna. Själv tycker jag alltid det känns lite motigt att packa in hela julen i bilen och köra tvärs över landet. Men det brukar bli bra när vi väl kommer fram.

Nio salta filmtips, och en varning.

Stormen Knud har dragit in över Marstrand. I eftermiddags blåste det över 30 sekundmeter. Nu har det lugnat ner sig lite men det ska visst öka ikväll igen. Vi får se vad det blir av det. Mary är tryggt förtöjd, så ingen fara för den sakens skull. Men vi måste nog förlika oss med tanken på att stanna i hamn ikväll. Det får bli filmkväll istället! Helt ok, vi gillar film.

Här en lista på några bra seglingsfilmer som passar lite extra bra när det blåser. Plus en  liten varning. Saknar du några salta guldkorn på listan, tipsa gärna i kommentarsfältet.

Deep Water

Fantastisk historisk dokumentär om världens första ensamkappsegling nonstop runt jorden, Sunday Times Golden Globe Race 1968. Filmen skildrar framförallt deltagaren Donald Crowhursts tragiska öde, men vi får även se en hel del av de andra deltagarna. En riktig klassiker. Måste ses.

The Mercy

En ny och dramatiserad version av Deep Water, om Donald Crowhurts försök att bli den först att ensam segla ensam runt jorden non-stop. Det går helt åt fanders, och det är brutalt sorglig. Bara så ni vet. Men väl sevärd, absolut.

The Perfect Storm

En dramatisk film baserad på verkliga händelser från oktober 1991 då besättningen på fiskebåten Andrea Gail fångades i en våldsam storm med orkanstyrka och trettiometers vågor. Snygga men lätt överdrivna animationer som gör sig utmärkt en stormig fredagskväll som denna.


Maidentrip

Dokumentären om 14-åriga Laura Dekker som trotsade omvärldens kritik och ensam gav sig av på en solosegling runt jorden. Vilken tjej, vilken prestation. Måste ses, även om jag tror att man måste ha varit där ute för att verkligen förstå vilken makalös bedrift detta faktiskt är.


Red Dot on The Ocean

En riktigt bra dokumentär om unga strulputten Matt Rutherford som rundar Nord- och Sydamerika via Nordvästpassagen och Kap Horn nonstop i en skabbig gammal Albin Vega. Galen resa i en så liten båt, men sjukt imponerande.


Adrift

Den här såg vi på bio för ett tag sedan. En tragisk kärlekshistoria baserad på en verklig händelse om Tami Oldham och hennes kille Richard Sharp som gav sig ut på en leveranssegling från Tahiti till San Diego, men där bara Tami kommer levande iland. Lite konstigt skildrat, men helt ok ändå.


Kon-Tiki

Den här har vi  faktiskt inte sett. Trailern är kanske inte den bästa men boken om Thor Heyerdals flottfärd till Polynesien är ju fantastisk och filmen har fått bra omdöme så vi ger den nog en chans ändå. Ikväll, eller en annan dag. Vi får se.


Loosing Sight of Shore

Dokumentär om fyra tjejer som rodde över Stilla havet för några år sedan, 8000 sjömil från USA till Australien. Nio månader tog det, tänk 9 månader med tre andra tjejer i en lite roddbåt. Hua.  Jag har inte kommit till skott att se filmen än, men den är definitivt på min lista.


Sea Gypsies: The Far Side of the World

Jag googlade lite, för att försäkra mig om att jag inte glömt någon viktig film på listan. Och så hittade jag den här. Holy cow. Vilka dårar. Kolla trailern så förstår ni vad jag menar. Det där är kallt på riktigt. Hur har jag missat denna rullen, verkar dessutom ha fått bra betyg. Nån där ute som sett den?

All is Lost (Varning!!!)

Och här ett sista tips denna fredag kväll. Se INTE denna rullen, inte ikväll och ingen annan dag. En dödens tråkig, och helt orealistisk film om en ensamseglare som kolliderar med en container till havs. Kanske Robert Redfords sämsta någonsin.

Med detta vill jag önska er alla en trevlig filmkväll!

Grön blixt och evig kärlek

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Vi går ut och grillar på klipporna ikväll. Så som vi ofta gör. När Ludvig plötsligt säger ”Idag är det fyra år sedan vi kom hem från världsomseglingen.” Oj. Tänk, fyra år! Det är ju en hel liten evighet. Nästan lika långt tid som vi faktiskt var ute och seglade.

Vi sitter där också pratar, medan solen sakta sänker sig mot horisonten. Om allt som hänt, och allt vi gjort de senaste fyra åren. Och vad vi tror vi gör om fyra år, och var vi är. När Lovis är 16 år, Otto 14.

”Vi borde fira”, säger Otto plötsligt. Han försöker alltid hitta på nya skäl att mosa i sig tårta, glass och godsaker. ”Ja, vi gör ju det”, säger jag. ”Med hajkbananer och solnedgång.” Otto ser skeptisk ut. ”Det äter vi ju jätteofta”.

Det märks att det börjar gå mot höst. Solen går ner tidigt nu. ”Låt oss se om det blir någon grön blixt idag”, säger jag. Barnen suckar, så säger jag tydligen jämnt. Denna gröna blixt som vi då och då hade ynnesten att se under långseglingen. Men aldrig sett sedan dess.

Den gröna blixten är ett av naturens mest sällsynta och ovanliga fenomen, som förbryllat sjömän i alla tider. Ett grönt ljus eller strimma som visar sig i samma ögonblick som solen går ner under horisonten. Om man har tur, riktig tur.

Vissa platser på jorden lär vara gynnsammare för att se den gröna blixten än andra. Bohuslän är uppenbarligen inte ett av dem trots obruten horisont. Men det är en fin solnedgång vi får oavsett, och jag bannar mig själv för att jag inte tog med mig kameran.

Det finns ännu ingen fullständig förklaring till varför fenomenet uppkommer, men man tror att det kan bero på antalet partiklar eller stoft i atmosfären under just den tidpunkten som solskivans topp skär horisonten.

”Nu, kolla nu”, säger jag för att försäkra mig om att ingen tittar bort när sista strimman sol sjunker under horisonten. Alla kollar, alla gapar …. alla jublar. Vi ser den! Vi ser den gröna blixten! Klart och tydligt. För första gången på över fyra år. I Sverige, i Bohuslän. Här hemma på Marstrand. Just idag. Wow!

Och vet ni vad, det bästa av allt är att enligt legenden väntar evig kärlek de par som ser den gröna blixten tillsammans. Ja, Ludvig och jag har ju sett den förut, så vi kan redan känna oss trygga på fronten. Men ändå, det skadar nog inte allt fylla på då och då.

Läs om vårt första möte med gröna blixten

Foto: Brocken Inaglory

Världens största segelbåt!

CORFU TOWN, GREKLAND. ”Fatta va coolt. Världens största båt. Världens största. Fatta va coolt.” Lovis upprepar orden nästan som ett mantra. Om och om igen.

Hon ligger och väntar på oss på ankringen i Corfu Town. Ryska familjen Melnichenkos Sailing Yacht A. Världens största och dyraste privatägda segelbåt, byggd i Kiel och designad av den världskände inredningsdesignen(!?) Philippe Starck. Otto tycker båten ser ut som ett gigantiskt badkar.

Några pyttesmå gubbar vinkar trevligt till oss från A’s däck när vi glider förbi. De syns knappt över relingen. En annan superyacht med helikopter på akterdäck passerar och ser ut som en leksak i jämförelse.

Barnen skyndar sig att ta fram sina telefoner, fotograferar och börjar söka fakta när vi närmar oss. 143 meter, 468 fot. 8 meters djupgående. 8 våningar. 3 master, varav den högsta reser sig 100 meter ovanför vattenytan, och en total segelyta på nästan 4000 kvadratmeter. Men få har sett henne segla. Man undrar varför?

Vi kunde läsa om A i svenska media förra året, först när hon passerade Öresund och senare när hon togs i beslag av Kronofogden i Gibraltar för att varvet menade att ägarens Bermuda-flaggade företag inte gjort rätt för sig. Nu är hon tydligen på fri köl igen.

Ombord på A ska tydligen finnas flera pooler, och en helikopterplatta. I skrovsidorna finns stora luckor, där bakom gömmer sig allehanda farkoster. På akterdäck finns en stor lekplats. Men det som imponerar mest på Otto är uppgiften om ett undervattensobservatorium för socialt bruk. Ett sällskapsrum med 30 cm tjockt glas ingjutet i kölen.

Mary har faktiskt också ett undervattensfönster ombord. Ett litet fönster med 3 cm tjockt glas. Båda båtarna är byggda i stål. Och våra stor- och mesansegel är dessutom sydda på samma segelmakeri, Doyles. Men där slutar nog likheterna.

När mörkret faller påminner A mest om ett kärnkraftverk med tre skorstenar och röda toppljus. Båten är inte vacker. Inte i mina ögon i alla fall. Men jag säger som Lovis. Fatta va coolt ändå, världens största segelbåt! I samma hamn som vi.

Vad tycker du? Nytänkande och snygg, eller anskrämlig och ful?

Fatta va coolt …

1450758

Superyachten med helikoptern på akterdäck ser pytteliten ut i jämförelse.

En märklig skapelse. 21 knop kommer hon visst upp i för motor.

Små gubbar skymtar på däck. A har bara kapacitet för ett 20-tal gäster, utöver de 54 besättningsmän som krävs för att sköta båten!

Masterna är byggda i kolfiber, den högsta har tydligen ett litet rum i toppen!?

Lekplatsen matchar inte riktigt resten av båten …

Döpt till A för att ägaren ville försäkra sig om att hans båt kom först i skeppsregistret.

Otto googlar fakta.

Bakom luckorna i skrovsidan gömmer sig allehanda spännande farkoster. Vem vet, kanske döljer det sig en rysk u-båt där inne?

Ava Leona till höger. A till vänster. 

Kvällssolens ljus reflekteras i det välpolerade stålskrovet.

Inte var dag man delar ankarvik med världens största segelbåt.

 

Ensamma på Greklands mest fotograferade strand

NAVAGIO BEACH, ZAKYNTHOS. Vi har stigit upp ovanligt tidigt, och vi har valt dagen med omsorg. En stilla morgon, med en lätt sydlig vind. En av de få sommardagar man kan ankra med en segelbåt utanför Navagio Beach på Zakynthos västkust.

Navagio är grekiska för vrak; stranden har fått sitt namn efter fartyg som drev iland på en öde strand på Zakynthos en stormig natt den 1 oktober 1980. Det sägs ha smugglat vin och cigaretter åt italienska maffian. Idag är Navagio Beach, eller Shipwreck Bay som den också kallas, Zakynthos populäraste utflyktsmål och Greklands kanske mest fotograferade strand.

Det är sannerligen en vacker syn som möter oss när vi angör Navagio Bay klockan sju på morgonen även om solen ännu inte hittat hit. Flera hundra meter vertikala klippor sluter sig runt den turkostblå viken. Och längst där inne, perfekt placerat mitt på den långa vita stranden, ligger vraket halvt begravt i sanden. Det är nästan så man får gnugga sig i ögonen.

Stranden kan bara angöras med båt, och den här dagen är det vi som är först på plats. Halvåtta på morgonen! Tillräckligt tidigt för att i lugn och ro utforska den 50 meter långa fartyget innan den värsta kalabaliken sätter igång klockan nio. Då kommer nämligen den första turistbåten. Sedan går allt mycket fort.

Snart finns det knappt en stjärtplats ledig på stranden, och hela viken kokar av allehanda farkoster; speedboats, superyachts, segelbåtar, speedboats, paddlare, SUP-are, snorklare och badare. Huller om buller. Flera drönare surrar i luften. Och högt där uppe ser man hur folk samlats vid branten för att fotografera stranden från ovan.

Vid det här laget har vi sedan länge retirerat till sittbrunnen och betraktar cirkusen från frukostbordet i sittbrunnen. Det är riktigt underhållande faktiskt. Nu när vi fått vår stund. Ibland är det inte så dumt att stiga upp tidigt ändå, även om det råkar vara semester.

Navagio Bay sett från den norra branten. De joniska öarnas vanligaste vykortsmotiv.

Ava Leona af Alvhem först på plats. 

Nyvakna smågastar på väg mot stranden.

Ensamma på Navagio Beach.

Dags för närmare inspektion. 

Motorrummet

Ava Leona genom ett rosthål i skrovet.

Mindre vrakdelar ligger utspridda på stranden.

Det är många som vill visa att de varit här …

Första sällskapet anländer.

Våra italienska båtgrannar.

Sedan går allt väldigt fort. 

Lovis och Otto betraktar kalabaliken från Ava Leonas för.

Time to go!

Navagio Bay, från havet. Kefalonia nästa.

 


 

Tre sätt att undvika fokmassorna vid Navagio Beach:

  • Hyr en båt och segla dit på egen köl en sen kväll eller tidig morgon i lugnt väder.
  • Boka första turen med en av de små turistbåtarna Port Vromi, inklusive grottsafari på vägen tillbaka.
  • Åk dit på lågsäsong.