Djävulsön

De sista fångarna lämnade Djävulsön så sent som på 1950-talet.

De sista fångarna lämnade Djävulsön så sent som på 1950-talet.

DJÄVULSÖN, FRANSKA GUYANA. Lovis och Otto är på bästa tänkbara humör, de nästan studsar fram i de igenvuxna gångarna. Tydligt opåverkade av platsens tragiska historia far de in och ut genom taklösa celler, balanserar på trädrötter och gör parasol av stora blad. Jag försöker förklara. Hur 75000 fransmän satt fängslade här. Att mindre än tio procent kom levande härifrån.  Barnen stannar upp, lyssnar artigt och trallar sedan vidare. De är oförmögna att ta in de grymheter som utspelats här.

Det vi känner som Djävulsön från historien om Papillon består i själva verket av tre mindre öar som går under det franska samlingsnamnet Iles du Salute. Vi har ankrat i lä av Ile Royale, den enda ön som ger någorlunda skydd för Atlantens vågor. Det är också själva huvudön, dit turisterna kommer. Det var här de mest skötsamma fångarna fick bo. De som fick komma ut och arbeta i stenschakten om dagarna. Men när kvällen kom, kedjades de fast i sina celler. Öglorna finns kvar än idag.

På grannön St Joseph fanns isoleringen. Vi tar jollen dit, och finner ruinerna av en enorm anläggning.  En skylt berättar att byggnaden är stängd, på grund av rasrisk. Men taket har redan rasat in, och vi är ensamma på ön. Så vi går in, vandrar genom gång efter gång men hundratals trånga celler. Jag ryser, kan riktigt känna ångesten i de fuktiga väggarna. Nästan höra medfångarnas skrik, plågade av feberdrömmar och sadistiska fängelsevakter. Jag är inte mörkrädd, men här skulle jag inte vilja vara om natten.

På Ile St Joseph finns också den stora kyrkogården, där personalen begravdes. Fångarna däremot, de kastades i havet. Det var ett sätt att locka hajarna till ön. Ett sätt att försäkra sig om att den som lyckades rymma aldrig skulle nå land. Om fångarna mot förmodan skulle vara i stånd att simma de femton kilometerna in till fastlandet. Mot flera knops norrgående ström. I filmen lyckades Papillon fly på en säck kokosnötter, men det finns de som påstår att författaren aldrig ens befunnit sig på ön.

Fångkolonin är ännu ett oläkt sår i den franska historien. De sista fångarna lämnade så sent som på 1950-talet. Den minsta ön, Ile Diable, är fortfarande stängd för allmänheten. Vår båtgranne har trotsat förbudet. Han berättar att det är där man finner de värsta fängelsehålorna, nedgrävda under jorden. Där lär fångarna suttit instängda i tjugo dagar, i totalt mörker. Följt av tio dagar i halvskumma celler, för att de inte skulle bli blinda av mörkret.

Under fängelsetiden hölls öarna kala, för att man lättare skulle upptäcka eventuella rymlingar. Nu vandrar vi på mysiga stigar som går kors och tvärs genom tät regnskog. Stenar och trädstammar är täckta av mossa, stora aror flyger över våra huvuden och apor svingar sig i träden. Vid den övervuxna reservoaren klättrar meterlånga iguanor på klippväggarna. Här och var går en förvildad höna och sprätter, tupparna väcker oss i gryningen.

En surrealistisk känsla vilar över öarna. En känsla som förstärks av de märkliga gnagare som hoppar runt bland ruinerna. De kallas agutier och ser ut som en blandning av ekorre och hare. De verkar gilla kokosnötter, som finns i överflöd. Mangofrukter finns också rikligt, till Lovis stora förtjusning. Hon plockar de mogna frukterna under träden, och äter dem på samma sätt som aporna gör. Tar en rejäl tugga så att fruktsaften rinner, spottar ut skalet och ler med hela ansiktet.

Hamnen är inte den bästa. Tidvis rullar det så mycket att man inte kan ställa ifrån sig en kaffekopp utan att den faller omkull, som om vi vore till havs. Och ankarfästet är dåligt, vi har draggat två gånger. Men vi står ut, för vi gillar Djävulsön. Här finns hur mycket som helst att se och upptäcka, till och med en liten restaurang som serverar kylda drycker. Men att sitta fängslad här. Nä, då hade jag föredragit giljotinen.

8 reaktioner på ”Djävulsön

  1. Huvva! Där hade man inte velat vara. Men nu verkar det vara en intressant plats. På sitt eget lilla kusliga vis. Kram på er alla!

    Gilla

  2. Ryser av din skildring hur det var för fångarna där, samtidigt som den får mig att vilja vara där och se allt spännande som ön har idag. Att bara plocka mangos från träden är härligt i stället för att köpa hårda i butiken!
    Kram

    Gilla

  3. En forhoppning om en lycklig resa med ‘fair winds” som kanske bringar er till Gustavias skyddade och valkomnande hamn pa lilla on Saint Barthélem. Kanske an av de minst farliga minst kriminella stallena i Karibien, sarkilt for batar med en svensk flagga viftande i aktern. Var forsiktiga Marineros!

    Tank t.ex. pa jordbavningen 2013 pa Granada! NGO’s och annat hjalparbete bl.a. UN har avstannat och tom upphort pga att det visade sig for farligt for hjalp-arbetarna. Riskerna hade inget med jordbavningen eller ”after-shocks” att gora, utan med den endemiskt valdsamma och hanslynslosa kriminaliteten pa den lilla on i solen. Karibien har en av de brutalaste kulturerena i varlden!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s