Drömmen om en egen båt

Midsommardans

Mot nya äventyr

Lovis har länge sparat till en egen båt. I våras hittade vi den på Blocket. En gul Optimist på Instön, inte långt från där vi bor. 5000 kronor skulle de ha. ”Men jag har bara fått ihop 4187 kronor sa Lovis och såg nedslagen ut. ”Då får du väl pruta”, sa jag. Sagt och gjort. Det var värt ett försök.

”Åh, nej. Det fulaste tricket i boken”, utbrast säljaren när han såg den 10-åriga lilla flickan komma där med sparbössan under armen.  Men det funkade. Efter en stunds förhandling hade hon fått ner priset till 3500 kronor. Ja, hon måste ju förstås ha lite pengar över till disco och sådant.

Glad i hågen sprang hon in köket och berättade om sin båt. ”Midsommardans heter den mamma. Den är jättefin.” Och jo, båten var fin. Gul och fin. Bara några smågrejer som måste fixas, annars bra. Men tajmingen var dålig. Vi hade fullt upp med att förbereda huset för försäljning.

Dagarna gick, och dagarna blev till veckor. Aldrig fanns det tid att greja med Lovis båt. Till slut slutade hon fråga, stackars flicka. Midsommardans bara låg där i källaren, och glömdes nästan bort. Ända tills huset skulle tömmas och båten måste flyttas. Då tändes nytt hopp i flickans blick.

Vi fick lägga Lovis Optimist vid Marstrands Segelsällskaps slip, och väl där lyckades hon få båten hyfsat seglingsklar och sjösatt med hjälp av seglarskolans unga instruktörer. Så förra veckan bar det äntligen av, ut genom hamnen och vidare söderut.

Jag förstod på instruktörernas blickar, att Lovis aldrig skulle vinna några kappseglingar med den där båten. Men Lovis bryr sig inte det minsta om att komma först. För henne är båten en symbol för frihet. Hon vill göra egna utflykter, packa picknick och utforska små kobbar och skär.

”Nå?” frågade jag efter premiärturen. Men jag behövde inget svar. Ungen strålade som en sol. Äntligen var hon kapten på sin egen båt.

Ottos kaninfiskar

Detta bildspel kräver JavaScript.


När man snart ska flytta blir man lätt lite nostalgisk. Vi har bara bott i vårt hus i ett år, men vi har hela tiden haft något litet projekt på gång. Och för varje litet val man gör, desto personligare blir hemmet. Varje detalj får sin historia. Det här är historian om tapeten vid Ottos säng.

”Enorma bälten med sopor flyter omkring i Stilla havet, de samlas där strömmarna möts och har en katastrofal effekt på livet under ytan. Reven och sjöfararna (trots att vi knappast förtjänar det) har dock sina beskyddare. De godhjärtade kaninfiskarna som för en ständig kamp mot allt det onda. Kaninfiskarna. Dessa havets hjältar som försvarar allt levande med tänder och fenor. De enda som kan äta allt skräp utan att själva förgås.”

Otto valde tapeten själv, efter att jag berättat dess historia. Det förvånade mig lite. Tapeten är enormt detaljrik, och bitvis ganska otäck. Avslitna kroppsdelar blandas med kondomer och burkar med vita bönor från Heinz. Ibland formerar sig soporna till stora monster. Men Otto stod på sig. ”De goda vinner mamma. Kaninfiskarna vakar över mig. Med dem vid min sida kommer jag sova gott.”

Och mycket riktigt, Otto har sovit som en stock i sin säng i Kroken. Trots att han är lika medveten som jag om att det inte finns några kaninfiskar i verkligheten, att de enda som kan rädda våra hav är vi själva. Måtte vi vinna, måtte de goda vinna.

Tapeten beställde vi på Photowall.se. Den är baserad på ett tryck av den Los Angeles-baserade konstnären Kozyndan. Motivet heter Pacific Drift. Snart har vi ett nytt hem att sätta vår personliga prägel på. Kanske flyttar det in några kaninfiskar där också, det skulle kännas tryggt.

Imorgon är det dags för andra visningen av vårt hus. Håll tummarna.

Villa af Kroken på Hemnet

Detta bildspel kräver JavaScript.


KROKEN, BOHUSLÄN. ”Lantlig idyll vid havet.” Så beskriver mäklaren vårt hem. Och hon har rätt. Det känns ibland så obegripligt fel att sälja ett hus vi trivs så bra i. Extra svårt är det så här på sommaren, när allting blommar, fåglarna kvittrar och hagarna är fulla av lamm och föl. Samtidigt så vet vi, man kan inte få allt. Ett mer lättskött boende på promenadavstånd till skola och jobb kommer ge oss mer tid till att ta hand om båten och varandra. Det är på havet och i naturen vi mår som allra bäst. Så hjälp oss gärna sprida ryktet. Vi vill så gärna hitta en köpare som tycker lika mycket om stället som vi. Och det det vore onekligen rätt skönt att få huset sålt snabbt nu när vi väl bestämt oss. 

>>Se annonsen och mäklarens bilder på Hemnet

>>Se fler bilder från Krokens väg på Instagram

När Måseskär kallar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag gillar att lyssna på sjörapporten. Väderstationerna har så vackra namn. Nidingen, Vinga och Måseskär. Väderöarna, och Nordkoster. Det låter nästan som poesi. Namnen talar till mig. De lockar och kallar, dessa kustens landmärken.

Jag kunde känna dragningskraften tydligt, när jag stod där på Käringön och blickade ut över Måseskärs välkända siluett. Jag måste dit. Men hur äventyrliga, modiga eller dumdristiga vi än är så kan vi inte lägga till på Måseskärs brygga med Mary. Det är helt enkelt för grunt. 1.20 hade kanske gått. Men aldrig 1.60.

Vi bestämde oss för att försöka ankra utanför. Sagt och gjort. Några timmar senare hittade vi en liten sandplätt där vi kunde kasta vårt ankar på nordöstra sidan om Måseskär. Sedan var det bara att lasta barn och picknick-korg i lillbåten, och ro in till den lilla fyrplatshamnen.

Som mest bodde det tre fyrvaktarfamiljer med 10 barn på ön. Men den vackra gamla Heidenstamfyren togs ur bruk 1978 och ersattes av en ny fjärrstyrd fyr i plast. Då behövdes det inte längre någon fast fyrpersonal. Sedan 1988 är även väderstationen automatiserad, och ön obebodd.

Öns byggnader är i händerna på en stiftelse som öppnat ett litet fyrmuseum på ön. På sommaren anordnas det turer från Käringön och hit. Men så här en dag i maj är natur- och konstfotografen Erik Malm den ende vi möter på ön. Han har varit här i flera dagar, för att på sitt eget alldeles unika sätt göra bildkost av fågellivet på ön.

Det är naturligtvis inte en slump Måseskär kallas just Måseskär. I skydd av måsfåglarna häckar här också änder och vadare.  Man skulle kunna tro att en trut skulle utgöra ett hot mot en ejders eller strandskatas ägg. Men så är det tydligen inte. Tvärtom, de samarbetar. Det är den gemensamma fienden minken som måste besegras.

Vi håller oss på stigarna för att inte störa fåglarna och äter vår lunch vid det gamla Sirénhuset. Ångsirénen gav dåtidens sjöfarare vägledning i dimman. På ön finns också två kanoner som används i samma syfte. Men just den här dagen är soldiset över havet det närmsta dimma vi kommer.

Vi stannar några timmar och njuter av stillheten på platsen. Ror sedan tillbaka till vår båt, lättar åter ankar och styr mot en tryggare natthamn. Glada över att vi tog tillfället i akt. Och så förbaskat nöjda över att vi har en båt som ger oss tillgång till platser som denna.

Bil, gräsklippare och studsmatta bytes mot flakmoppe

20160204_120138

Vår nya lya till vänster i bild. Brf Sjömanshuset på Hamngatan i Marstrand.

Ögonen är rödsprängda. Vi har inte sovit på tre nätter. Beslutsångesten har varit brutal.  Men nu är det färdigvelat. Kontraktet är undertecknat. Vi har köpt en bostadsrätt på Marstrandsön. I det Pippi-gula gamla sjömanshuset på kajen. Föreningen heter så. Sjömanshuset, på Hamngatan. Vad passar väl bättre till ett gäng landstigna sjöfarare som oss?

Ja, vi ska bli ö-bor. Vi får tillträde till lägenheten redan om några veckor. Baksidan är att vi måste sälja Villa af Kroken. Det känns tråkigt. Vi gillar verkligen vårt gröna lilla hus – den öppna spisen, bersån och de mysiga omgivningarna. Men trädgården konkurrerar med båtlivet, och kommunikationerna funkar dåligt under årets mörka dagar. Vi får inte ihop vardagspusslet, och gillar inte att vara beroende av bil.

På Marstrandsön får vi promenadavstånd till jobb, skola, båt och mataffär, och barnen kommer närmare sina kompisar. Själva lägenheten måste byggas om en del, för att passa oss. Det kommer ta sin lilla tid eftersom vi envisas med att göra allt själva, och ger oss ut på sjön så fort solen tittar fram. Men utsikten är svårslagen och vi har fönster i alla väderstreck, så förutsättningarna är goda.

Vi har alltid pratat om att det vore mysigt att bo på en bilfri ö utan landförbindelse. Vi inbillar oss att krånglet med att vara beroende av en färja är sjutton så mycket charmigare än krånglet med en bil. Kanske romantiserar vi bara, kanske passar det oss inte alls. Men då har vi i alla fall provat. Man måste prova.

Och så har vi det här med flakmoppen. Äntligen får Ludvig ett godtagbart skäl att skaffa sig en sådan. Så har du en fin flakis som inte används får du gärna höra av dig. En Audi A6 kombi från 1999, en gräsklippare och en studsmatta finns i inbyte. Vid en snabb affär bjuder vi även på en trimmer:)

Nya Zeeland till fots

Under vår världsomsegling gästbloggade jag varje månad för reseförsäkringsbolaget ERV. Idag upptäckte jag av en slump att de gjort om sin sajt, och alla gamla blogginlägg är bortrensade. Lite synd, tyckte förstås jag som lagt ner en massa energi på att skriva dem. Men några av dem finns kvar på min dator, så jag tänkte portionera ut dem här på vår egen blogg istället. Eftersom jag just lyssnat på en inspirerande intervju med Helena Olmås, som vandrat tvärs igenom hela Nya Zeeland, väljer jag att börja med ett inlägg jag skrev våren 2012 om att vandra på Nya Zeeland.


”Den här vägen” ropar min 6-åriga Lovis och försvinner in i skogen. Hon har fått syn på en liten triangel på ett träd som brukar märka stigar och vandringsleder här i Nya Zeeland. Kanske leder den till ett vattenfall, en varm källa eller en spännande grotta. Eller en avlägsen strand med sjölejon, pingviner och höga sanddynor. Det måste undersökas.

Sagolandskap
Vi har varit i Nya Zeeland i drygt två månader nu, men landets natur och djurliv slutar aldrig att överraska och fascinera. Som taget ur en saga. Eller som någon sa: ”Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle de lyckas hitta på Nya Zeeland.”

En myriad av stigar
Tack vare vår båt har vi kunnat ta oss till några av landets mest svårtillgängliga och vilda områden. Ibland har det gått veckor utan att vi har sett en annan människa. Men var vi än har varit, så har vi nästan alltid hittat ett tidigare trampat spår att följa. Nya Zeeland är perforerat av en myriad av stigar och vandringsleder.

Svårt att gå vilse
Till skillnad från Australien, där vi gick vilse nästan var dag, är gångvägarna i Nya Zeeland nästan alltid väl utmärkta – om inte med skyltar så åtminstone små band, stolpar eller plasttrianglar. Men för säkerhets skull brukar vi ändå packa ner lite extra fika, en liten kompass och en vhf-radio. En annan fördel jämfört med att vandra i Australien är att här inte finns ett endaste dödligt djur. Men sandflugorna kan vara en riktig plåga.

Vandra i timmar, dagar eller månader
Vissa stigar innebär inte mer än en enkel promenad på en timme eller två medan andra bjuder på flera dagars krävande vandring. Ja, den som har gott om tid kan man faktiskt följa en led hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff i söder.Te Araroa heter leden, och är 300 mil allt som allt. Över snöklädda berg och vindpinade hedar. Genom djupa regnskogar och månliknande vulkanlandskap. Fyra månader lär det ta.

Stugor och camping
Vi som har små barn och en båt att återvända till om kvällarna brukar hålla oss till kortare dagsturer med många fikapauser. Men det finns också övernattningsstugor utplacerade längs de populäraste vandringslederna, och i vissa fall enkla tältplatser. I högsäsong kan man behöva boka i förväg. Department of Conservation, som är nyzeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, ansvarar för de flesta vandringsleder och stugor. Se www.doc.gov.nz


Så knäppt egentligen, vi kan massor om att vandra i Nya Zeeland. Men vet ingenting om hur det funkar i Sverige. Är lite sugna på att vandra med barnen i svenska fjällen i sommar. Kanske 4-5 dagar. Helst utan tält, stora ryggsäckar och massvis av andra människor. Hur gör man? Tips välkomnas.

Vardagsedge vid Kråkorna

Detta bildspel kräver JavaScript.


KRÅKORNA, BOHUSLÄN. Ibland gör man saker som man inte riktigt förstår varför man gör. Sånt som man vet att egentligen är ganska dumt, men som man ändå inte kan låta bli. Som att segla genom ett smalt sund med okänt djup. Ett sund man sett nån gång från land och tänkt att där borde man nog kunna tränga sig igenom. En lugn och stilla dag, som i söndags.

Jag erkänner, förslaget att försöka ta oss igenom sundet mellan Kråkorna var mitt. Inte för att det skulle vara en genväg. Och inte för att det skulle ta oss till en plats vi inte kunde nå på annat sätt. Utan bara för att det vore kul att se om det verkligen gick. Ludvig nappade direkt på idén.

Lovis var mer tveksam. ”Det är ju jättesmalt” konstaterade hon när vi närmade oss. Hon hade rätt, det där sundet var helt klart smalare än jag mindes det. Men det borde gå, om det bara var djupt nog. Det grundade upp snabbt nu. 

”Det går inte. Där är en sten, och där en till”, ropade Lovis oroligt från sin utkikspost i fören. ”Det är säkert djupare än det ser ut”, sa jag så lugnt jag kunde. Men jag hann knappt avsluta meningen innan kölen slog i något hårt. Båten bromsades upp, vi stod på.

Jag vände mig akterut mot Ludvig som stod till rors, och såg till min förfäran att vi bara hade några decimeter till godo där båten var som bredast. Det såg ut som vi kört in i en vagga av tång. Och tång brukar växa på sten, det vet vi.

Shit, varför gjorde vi det här? Och vad 17 skulle vi göra nu? Tankarna skenade. I samma ögonblick kände jag hur båten vaggade till, och gled av grundet. Puh. Det var nära ögat. Nu gällde det bara att vi inte fastade längre fram. Då skulle vi kanske inte komma vare sig fram eller tillbaka.

Väl ute på grunt vatten såg Ludvig och jag på varandra, skakade på huvudet och började skratta. Åt oss själva, åt dårskapen. Av lättnad. Stackars Lovis däremot, hon var fortfarande upprörd över att vi inte lyssnat på henne. Men rätta. Det var inte utan att jag skämdes lite, mitt i all glädje.

Visst hade vi kunnat undersöka djupet lite noggrannare på förhand. Eller låtit bli att gå igenom från första början. Men då hade vi aldrig fått veta, och hade vi vetat hade vi aldrig vågat. Vi skulle däremot inte göra om det. Man ska inte utmana ödet för mycket. Men skulle någon annan vilja prova kan vi garantera minst 1.60 meters djup i normalvattenstånd. Och 3.68 brett. Ganska så exakt.

Den stora frågan är, varför gör man sånt här? Vi misstänker att det kan vara ett år av husrenovering och trädgårdshantering som börjar ta ut sin rätt. Men kan det vara något mer? Är det någon som känner igen sig, eller har en vettig förklaring?

Inuiter på solsemester

Detta inlägg är sponsrat av Promotur Turismo de Canarias. 

Föreställ dig att du växt upp på en plats där temperaturen ligger under nollan större delen av året. En isolerad liten ö med mindre än 300 invånare, och en och en annan isbjörn. En plats utan restauranger och barer. Inga träd eller höghus. Ett liv utan bio och teater. Omgiven av is. Inlandsis över land, packis och isberg till sjöss. Så kommer det plötsligt en antropolog från Spanien, och frågar om du vill åka på semester. Till Kanarieöarna.

Just det här har faktiskt hänt. En inuitfamilj på elva personer, alla födda och uppvuxna i den lilla ön Kulusuk på Grönlands östkust, fick möjlighet att uppleva Kanarieöarna under några veckor förra våren. Resan filmades och resulterade i en fin liten dokumentär på 24 minuter, Den leende solen.

Vi har besökt båda platserna och kontrasten kan inte vara större. Grönland är en av våra absoluta favoritplatser på jorden, men jag känner mig inte särskilt lockad av att bo där året om. Kanske känner inuiterna samma sak när det gäller Kanarieöarna. Vad tror du?

Läs mer om dokumentären här (välj svenska i menyn uppe till höger)

Flykten till vildmarken

Fyra brittiska familjer bryter upp från sina storstadsliv och flyttar till avlägsna platser för ett enklare liv i samklang med naturen. Programledaren Kevin McCloud hälsar på familjerna för att ta reda på varför familjerna har valt att leva som de gör. Känner de sig verkligen mindre stressade och lyckligare?

Så beskrivs den brittiska realityserien Flykten till vildmarken som just nu visas på UR Play. Det låter ju onekligen som en variant av vår egen svenska tv-serie Familjer på äventyr. Men det här mina damer och herrar. Det här är så mycket häftigare, en fantastisk påminnelse om vad vi människor är kapabla av när vi väl bestämt oss. Mer inspirerande än så här blir det inte.

Avsnitt 1: Tonga

Det första avsnittet utspelar sig på en av de obebodda öarna i ögruppen Vavau på Tonga som vi besökte för några år sedan. Här har Karyn och Boris byggt ett fantastiskt hus av naturmaterial från ön, där de bott i sju år tillsammans med sina tre barn. Programledaren hjälper Boris att installera hans egendesignade vindkraftverk i djungeln och bistår familjen med att plocka fladdermusbajs i en grotta. Karen tänker använda det som gödningsmedel på familjens odlingar.

Se avsnitt 1 om familjen på Tonga

Avsnitt 2: Belize

Trebarnsfamiljen Atkinson lämnade det hektiska livet i London och köpte 28 hektar regnskog i Belize. De bor i fyra separata bambuhyddor som de har byggt själva. De har installerat solpaneler och dricker filtrerat regnvatten. Familjen är självförsörjande och känner att de funnit lyckan här. Men programledaren tvivlar på om det verkligen är säkert att låta sina barn växa upp mitt i djungeln bland jaguarer och skorpioner i vad som räknas som världens sjätte farligaste land.

Se avsnitt 2 om familjen i Belize

Avsnitt 3: Chile

Trebarnsfamiljen Pickering köpte en husbil för att ta ett avbrott från vardagen och resa runt i Sydamerika. De förälskade sig i vildmarken och vyerna i Chile, har köpt en bit mark och bygger nu ett hus vid foten av Villarrica – en Sydamerikas mest aktiva vulkaner. Programledaren kommer dit med häst, och får hjälpa till med huset som byggs av av lera och stora stockar som man fraktar hem från skogen med hjälp av oxar.

Se avsnitt 3 om familjen i Chile

Avsnitt 4: Sverige

Paret Rees lämnade Wales för Jämtlands skogar i exotiska Sverige. Programledaren besöker dem i deras timmerstuga där de bor med 54 siberian husky-hundar. Huset saknar elektricitet och rinnande vatten. På vintern kan det bli 30-40 grader kallt. Det uppstår intressanta diskussioner om pengar och lycka. Vad innebär det egentligen att vara rik? Är det att vara rik på pengar, eller är det att vara rik på upplevelser och att leva i kontakt med naturen? Ja ni, sug på den.

Se avsnitt 4 om paret i Jämtland

Fem långseglarbloggar vi följer

madagaskar

Det finns fler som vi.

Då och då hör folk av sig till oss och berättar hur de haft för vana att gå in på vår blogg varje morgon eller kväll under flera år, hur vår resa blivit en del av deras vardag och hur tomt och konstigt det har känts sedan vi kom hem.  Ja, de tycker helt enkelt att det var roligare när vi seglade runt på världshaven. Jag kan väl inte annat än att hålla med, men just nu är vi faktiskt ganska nöjda med att bara kajka runt här hemma. Så för er med abstinens tipsar vi här om några andra långseglarbloggar som vi följer. Kanske har du några egna favoriter, dela gärna med dig.

  • S/Y Galactic
    Cool amerikansk familj från Alaska som i likhet med oss själva gillar vildmark och kalla platser. Vår vägar skildes åt i Tasmanien. Nu är de på Sydgeorgien – en av våra drömdestinationer.

  • S/Y Ariel IV
    Första svenska fritidsbåt som gått genom Nordvästpassagen. Goda vänner till oss, och några av de få svenskar som också seglat runt jorden med barn. Nu på väg över Stilla havet, igen.

  • S/Y Ran
    En videoblogg av Johan Hammarlund och Malin Löf som kastade loss från Malmö mitt i smällkalla vintern. Nu i Galicien, men vi hoppas på Sydamerika, Antarktis och Patagonien.

  • S/Y Anna Lisa
    Det är dags för våra vänner från Skanör att ge sig av på långsegling för jag vet inte vilken gång i ordningen. Den här gången siktar de på Karibien. I en Allergo 30, med två barn ombord.

  • S/Y Litorina
    Ännu en svensk familj på långsegling. Patrik och Monica är ute på sitt andra varv runt jorden. Nu tillsammans med deras två barn. Just nu på Tonga. Sonen Oliver har en egen blogg.