Svampjakten

Detta bildspel kräver JavaScript.


SVARTEDALEN, BOHUSLÄN. Vi hade nioårig bröllopsdag i söndags. Det ville vi gärna fira med att göra något mysigt tillsammans. Och kanske äta något lite extra lyxigt. Efter att ha funderat ett tag packade vi in barnen i bilen och satte kurs mot naturreservatet Svartedalen. Där skulle det nämligen finnas gott om kantareller enligt en säker källa, och svamp är ju både mysigt att plocka och lyxigt att äta.

Vi körde, och vi körde. Allt djupare in i den stora skogen, ända tills vägen tog slut. Där parkerade vi, och en härlig doft av mossa, svamp och barr slog emot oss när vi öppnade bildörren. Det var som att stiga in en annan värld, in i en mystisk och prunkande grön sagoskog. Och mitt i grönskan låg sjön Härsvattnet, en sån där mörk skogstjärn där man föreställer sig att både älvor och näck håller till.

Kontrasten mot skärgårdens karga landskap kunde inte varit större. Och det fullkomligt kryllade av svamp. Men inga kantareller. Vi letade och letade, helt utan framgång.  Hade någon annan varit där före oss? Var vi på fel ställe, eller var det för tidigt på säsongen? Kanske saknade vi det rätta ögat för svamp. Hur som helst, vi gav upp och bestämde oss för att gå en runda runt sjön istället.

Vi följde den östra strandkanten norrut. Det var rätt blött på sina ställen, och det var en kul utmaning att hoppa mellan tuvor och stenar för att försöka ta sig fram torrskodd. Västra sidan av sjön var mer kuperad, stundtals ganska brant. Men här anslöt stigen till Bohusleden och vi kunde dra nytta av färdiga spångar och rep som fanns utplacerade här och var.

Tre timmar senare var vi tillbaka vid parkeringen. Men då hade vi också stannat flera gånger för att fika, bada och proppa oss fulla av blåbär. Några kantareller hade vi däremot inte sett röken av. Det irriterade mig, så jag beslöt mig för att gå en sista sväng medan de andra pustade ut efter dagens vandring. Det var tur, för den här gången kom jag inte mer än 10 meter in i skogen förrän de uppenbarade sig framför mig.

Ett helt gäng kantareller stod och solade sig mitt i en glänta. Det var knappt att jag trodde mina ögon, som om någon drev med mig. Men jodå, det var äkta vara och snart fick jag syn på ännu fler, både trattisar och vanliga. Så många att Ludvig och barnen fick komma till undsättning med den stora korgen.

”Mums, självplockade kantareller är mycket godare än köpta” sa Otto vid middagsbordet hemma i Marstrand när han tagit en tugga av den första kantarelltoasten. Alla instämde, och det skålade vi för. Att jag valt att först använda de kantareller som jag köp i reserv i mataffären dagen innan, den detaljen behöll jag för mig själv.

Veckans höjdpunkt

Detta bildspel kräver JavaScript.


NAXOS, GREKLAND. Det var en trött familjen Hammarberg som anlände till våra vänner på Naxos. Ja, vi var så trötta efter allt slit i samband med flytten att det skulle krävas nästan en hel vecka innan lusten att göra något annat än att bara vila och bada infann sig igen. Då hyrde vi en bil, och körde upp i bergen.

Samma kväll befann vi oss i närheten av Mount Zeus – påstådd födelseplats för den grekiske guden Zeus och cykladernas högsta topp med sina 1004 meter. Här någonstans skulle det finnas en stig, enligt biluthyrningens karta. Tänk om den gick till bergets topp. Ludvig och jag tittade på varandra och log. Detta måste undersökas, vi måste hitta stigen.

Efter lite irrande på småvägarna såg vi en ung kille som parkerat vid ett litet kapell. Jag vevade ner rutan för att fråga om han kände till någon stig upp på berget. Det gjorde han, vi var på rätt ställe. Bingo! En timme brukade det ta att gå upp, sa han. För vuxna. Kanske längre med barn.

Klockan var nästan sju på kvällen. Skulle vi hinna innan mörkret föll? Var det överhuvudtaget möjligt att bestiga berget iklädd den tunna sommarklänning jag tagit på mig för dagen? Lovis hade åtminstone ett par bra Keen-sandaler på fötterna. Resten av oss bar bara vanliga Crocs.

Vi bestämde oss för att försöka. Vi kunde ju alltid vända om, sa vi till varandra. Även om jag visste att barnen hellre skulle övernatta på det där berget än att vända om. För säkerhets skull tog vi med oss en mobiltelefon, ett par flaskor vatten och en sjal som borde kunna fungera som bandage. Och några chokladkakor till toppfikan förstås, som morot. Sedan bar det av.

I rask takt följde vi stigen uppåt. Otto gick ut hårt, och tog på sig rollen som hare. Först längs krokiga getstigar. Sedan genom låga skogsdungar, och vidare upp på fjället där taggbuskarna tog vid.  Terrängen blev allt stenigare, stora vassa bumlingar. Men vi fortsatte. Ena foten framför den andra.

Efter en dryg timme var vi uppe. Ovanför det tjocka lagret av dis som omringat ön hela veckan. Vi såg inte ens till grannön Paros. Men som vanligt smakade toppfikan himmelskt, och det var underbart att sitta där och prata om gångna toppturer medan den låga solen färgade omvärlden röd.

Just det, solen. Den sjönk snabbt nu. Vi måste tillbaka också. Innan mörkret föll. Otto tog täten, igen. Men det är svårare att gå utför. Plötsligt tappade han greppet, och landade med rumpan på en vass sten och händerna i en hemsk taggbuske.  Det gjorde ont, hemskt ont. Stackars pojk, men det fanns ingen tid för ömkan. Vi måste fortsätta.

När vi kom ner till träden omslöt mörkret oss nästan helt. Det började bli riktigt svårt att urskilja stigen. ”Gick vi verkligen här på vägen upp?” tänkte jag när vi passerade några vattenhoar. Plötsligt befann vi oss vid ett gammalt getskjul ingen av oss sett förut. Jag föreslog att vi skulle övernatta i skjulet, men förslaget röstades ner direkt. Istället vände vi om och lyckades hitta tillbaka till den rätta stigen.

Vid halv tio-tiden var vi nere vid kapellet där den unga killen och hans vänner slagit läger. Det var inte utan att vi anade en viss lättnad i hans röst när han förstod att vi kommit ner från berget helskinnade. Själva var vi glada som spelemän. Äntligen lite äventyr!

Plötsligt i Grekland

otto_poolen

Otto först i poolen

SANTORINI, GREKLAND. Först en vecka på Rövarhamn med familjen, sedan två veckors segling i Bohuslän. Så såg semesterplanerna ut. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig. För nu står bilen på Arlanda och vi befinner oss plötsligt i Grekland.

Kanske var det något med väderprognosen som vi inte gillade, kanske var det där presentkortet från Apollo som låg och skavde i plånboken. Kanske en kombination. Hur som helst så var erbjudandet om varsin biljett till Santorini för 528 kronor styck för svårt att motstå. För här är vi nu.

Tanken är att ta oss vidare till Naxos om ett par dagar. För att hälsa på några vänner som har ett hus där. Sedan får vi se. För mig och barnen är det första gången i Grekland, och Ludvig har inte varit här sedan tonåren. Så är det något vi inte får missa får ni gärna tipsa.

Annars tänkte vi nog mest bada, käka grekisk sallad och försöka ta det lite lugnt ett tag.

Χαλιναγώγηση!

Drömmen om en egen båt

Midsommardans

Mot nya äventyr

Lovis har länge sparat till en egen båt. I våras hittade vi den på Blocket. En gul Optimist på Instön, inte långt från där vi bor. 5000 kronor skulle de ha. ”Men jag har bara fått ihop 4187 kronor sa Lovis och såg nedslagen ut. ”Då får du väl pruta”, sa jag. Sagt och gjort. Det var värt ett försök.

”Åh, nej. Det fulaste tricket i boken”, utbrast säljaren när han såg den 10-åriga lilla flickan komma där med sparbössan under armen.  Men det funkade. Efter en stunds förhandling hade hon fått ner priset till 3500 kronor. Ja, hon måste ju förstås ha lite pengar över till disco och sådant.

Glad i hågen sprang hon in köket och berättade om sin båt. ”Midsommardans heter den mamma. Den är jättefin.” Och jo, båten var fin. Gul och fin. Bara några smågrejer som måste fixas, annars bra. Men tajmingen var dålig. Vi hade fullt upp med att förbereda huset för försäljning.

Dagarna gick, och dagarna blev till veckor. Aldrig fanns det tid att greja med Lovis båt. Till slut slutade hon fråga, stackars flicka. Midsommardans bara låg där i källaren, och glömdes nästan bort. Ända tills huset skulle tömmas och båten måste flyttas. Då tändes nytt hopp i flickans blick.

Vi fick lägga Lovis Optimist vid Marstrands Segelsällskaps slip, och väl där lyckades hon få båten hyfsat seglingsklar och sjösatt med hjälp av seglarskolans unga instruktörer. Så förra veckan bar det äntligen av, ut genom hamnen och vidare söderut.

Jag förstod på instruktörernas blickar, att Lovis aldrig skulle vinna några kappseglingar med den där båten. Men Lovis bryr sig inte det minsta om att komma först. För henne är båten en symbol för frihet. Hon vill göra egna utflykter, packa picknick och utforska små kobbar och skär.

”Nå?” frågade jag efter premiärturen. Men jag behövde inget svar. Ungen strålade som en sol. Äntligen var hon kapten på sin egen båt.

Ottos kaninfiskar

Detta bildspel kräver JavaScript.


När man snart ska flytta blir man lätt lite nostalgisk. Vi har bara bott i vårt hus i ett år, men vi har hela tiden haft något litet projekt på gång. Och för varje litet val man gör, desto personligare blir hemmet. Varje detalj får sin historia. Det här är historian om tapeten vid Ottos säng.

”Enorma bälten med sopor flyter omkring i Stilla havet, de samlas där strömmarna möts och har en katastrofal effekt på livet under ytan. Reven och sjöfararna (trots att vi knappast förtjänar det) har dock sina beskyddare. De godhjärtade kaninfiskarna som för en ständig kamp mot allt det onda. Kaninfiskarna. Dessa havets hjältar som försvarar allt levande med tänder och fenor. De enda som kan äta allt skräp utan att själva förgås.”

Otto valde tapeten själv, efter att jag berättat dess historia. Det förvånade mig lite. Tapeten är enormt detaljrik, och bitvis ganska otäck. Avslitna kroppsdelar blandas med kondomer och burkar med vita bönor från Heinz. Ibland formerar sig soporna till stora monster. Men Otto stod på sig. ”De goda vinner mamma. Kaninfiskarna vakar över mig. Med dem vid min sida kommer jag sova gott.”

Och mycket riktigt, Otto har sovit som en stock i sin säng i Kroken. Trots att han är lika medveten som jag om att det inte finns några kaninfiskar i verkligheten, att de enda som kan rädda våra hav är vi själva. Måtte vi vinna, måtte de goda vinna.

Tapeten beställde vi på Photowall.se. Den är baserad på ett tryck av den Los Angeles-baserade konstnären Kozyndan. Motivet heter Pacific Drift. Snart har vi ett nytt hem att sätta vår personliga prägel på. Kanske flyttar det in några kaninfiskar där också, det skulle kännas tryggt.

Imorgon är det dags för andra visningen av vårt hus. Håll tummarna.

Villa af Kroken på Hemnet

Detta bildspel kräver JavaScript.


KROKEN, BOHUSLÄN. ”Lantlig idyll vid havet.” Så beskriver mäklaren vårt hem. Och hon har rätt. Det känns ibland så obegripligt fel att sälja ett hus vi trivs så bra i. Extra svårt är det så här på sommaren, när allting blommar, fåglarna kvittrar och hagarna är fulla av lamm och föl. Samtidigt så vet vi, man kan inte få allt. Ett mer lättskött boende på promenadavstånd till skola och jobb kommer ge oss mer tid till att ta hand om båten och varandra. Det är på havet och i naturen vi mår som allra bäst. Så hjälp oss gärna sprida ryktet. Vi vill så gärna hitta en köpare som tycker lika mycket om stället som vi. Och det det vore onekligen rätt skönt att få huset sålt snabbt nu när vi väl bestämt oss. 

>>Se annonsen och mäklarens bilder på Hemnet

>>Se fler bilder från Krokens väg på Instagram

När Måseskär kallar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag gillar att lyssna på sjörapporten. Väderstationerna har så vackra namn. Nidingen, Vinga och Måseskär. Väderöarna, och Nordkoster. Det låter nästan som poesi. Namnen talar till mig. De lockar och kallar, dessa kustens landmärken.

Jag kunde känna dragningskraften tydligt, när jag stod där på Käringön och blickade ut över Måseskärs välkända siluett. Jag måste dit. Men hur äventyrliga, modiga eller dumdristiga vi än är så kan vi inte lägga till på Måseskärs brygga med Mary. Det är helt enkelt för grunt. 1.20 hade kanske gått. Men aldrig 1.60.

Vi bestämde oss för att försöka ankra utanför. Sagt och gjort. Några timmar senare hittade vi en liten sandplätt där vi kunde kasta vårt ankar på nordöstra sidan om Måseskär. Sedan var det bara att lasta barn och picknick-korg i lillbåten, och ro in till den lilla fyrplatshamnen.

Som mest bodde det tre fyrvaktarfamiljer med 10 barn på ön. Men den vackra gamla Heidenstamfyren togs ur bruk 1978 och ersattes av en ny fjärrstyrd fyr i plast. Då behövdes det inte längre någon fast fyrpersonal. Sedan 1988 är även väderstationen automatiserad, och ön obebodd.

Öns byggnader är i händerna på en stiftelse som öppnat ett litet fyrmuseum på ön. På sommaren anordnas det turer från Käringön och hit. Men så här en dag i maj är natur- och konstfotografen Erik Malm den ende vi möter på ön. Han har varit här i flera dagar, för att på sitt eget alldeles unika sätt göra bildkost av fågellivet på ön.

Det är naturligtvis inte en slump Måseskär kallas just Måseskär. I skydd av måsfåglarna häckar här också änder och vadare.  Man skulle kunna tro att en trut skulle utgöra ett hot mot en ejders eller strandskatas ägg. Men så är det tydligen inte. Tvärtom, de samarbetar. Det är den gemensamma fienden minken som måste besegras.

Vi håller oss på stigarna för att inte störa fåglarna och äter vår lunch vid det gamla Sirénhuset. Ångsirénen gav dåtidens sjöfarare vägledning i dimman. På ön finns också två kanoner som används i samma syfte. Men just den här dagen är soldiset över havet det närmsta dimma vi kommer.

Vi stannar några timmar och njuter av stillheten på platsen. Ror sedan tillbaka till vår båt, lättar åter ankar och styr mot en tryggare natthamn. Glada över att vi tog tillfället i akt. Och så förbaskat nöjda över att vi har en båt som ger oss tillgång till platser som denna.

Bil, gräsklippare och studsmatta bytes mot flakmoppe

20160204_120138

Vår nya lya till vänster i bild. Brf Sjömanshuset på Hamngatan i Marstrand.

Ögonen är rödsprängda. Vi har inte sovit på tre nätter. Beslutsångesten har varit brutal.  Men nu är det färdigvelat. Kontraktet är undertecknat. Vi har köpt en bostadsrätt på Marstrandsön. I det Pippi-gula gamla sjömanshuset på kajen. Föreningen heter så. Sjömanshuset, på Hamngatan. Vad passar väl bättre till ett gäng landstigna sjöfarare som oss?

Ja, vi ska bli ö-bor. Vi får tillträde till lägenheten redan om några veckor. Baksidan är att vi måste sälja Villa af Kroken. Det känns tråkigt. Vi gillar verkligen vårt gröna lilla hus – den öppna spisen, bersån och de mysiga omgivningarna. Men trädgården konkurrerar med båtlivet, och kommunikationerna funkar dåligt under årets mörka dagar. Vi får inte ihop vardagspusslet, och gillar inte att vara beroende av bil.

På Marstrandsön får vi promenadavstånd till jobb, skola, båt och mataffär, och barnen kommer närmare sina kompisar. Själva lägenheten måste byggas om en del, för att passa oss. Det kommer ta sin lilla tid eftersom vi envisas med att göra allt själva, och ger oss ut på sjön så fort solen tittar fram. Men utsikten är svårslagen och vi har fönster i alla väderstreck, så förutsättningarna är goda.

Vi har alltid pratat om att det vore mysigt att bo på en bilfri ö utan landförbindelse. Vi inbillar oss att krånglet med att vara beroende av en färja är sjutton så mycket charmigare än krånglet med en bil. Kanske romantiserar vi bara, kanske passar det oss inte alls. Men då har vi i alla fall provat. Man måste prova.

Och så har vi det här med flakmoppen. Äntligen får Ludvig ett godtagbart skäl att skaffa sig en sådan. Så har du en fin flakis som inte används får du gärna höra av dig. En Audi A6 kombi från 1999, en gräsklippare och en studsmatta finns i inbyte. Vid en snabb affär bjuder vi även på en trimmer:)

Nya Zeeland till fots

Under vår världsomsegling gästbloggade jag varje månad för reseförsäkringsbolaget ERV. Idag upptäckte jag av en slump att de gjort om sin sajt, och alla gamla blogginlägg är bortrensade. Lite synd, tyckte förstås jag som lagt ner en massa energi på att skriva dem. Men några av dem finns kvar på min dator, så jag tänkte portionera ut dem här på vår egen blogg istället. Eftersom jag just lyssnat på en inspirerande intervju med Helena Olmås, som vandrat tvärs igenom hela Nya Zeeland, väljer jag att börja med ett inlägg jag skrev våren 2012 om att vandra på Nya Zeeland.


”Den här vägen” ropar min 6-åriga Lovis och försvinner in i skogen. Hon har fått syn på en liten triangel på ett träd som brukar märka stigar och vandringsleder här i Nya Zeeland. Kanske leder den till ett vattenfall, en varm källa eller en spännande grotta. Eller en avlägsen strand med sjölejon, pingviner och höga sanddynor. Det måste undersökas.

Sagolandskap
Vi har varit i Nya Zeeland i drygt två månader nu, men landets natur och djurliv slutar aldrig att överraska och fascinera. Som taget ur en saga. Eller som någon sa: ”Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle de lyckas hitta på Nya Zeeland.”

En myriad av stigar
Tack vare vår båt har vi kunnat ta oss till några av landets mest svårtillgängliga och vilda områden. Ibland har det gått veckor utan att vi har sett en annan människa. Men var vi än har varit, så har vi nästan alltid hittat ett tidigare trampat spår att följa. Nya Zeeland är perforerat av en myriad av stigar och vandringsleder.

Svårt att gå vilse
Till skillnad från Australien, där vi gick vilse nästan var dag, är gångvägarna i Nya Zeeland nästan alltid väl utmärkta – om inte med skyltar så åtminstone små band, stolpar eller plasttrianglar. Men för säkerhets skull brukar vi ändå packa ner lite extra fika, en liten kompass och en vhf-radio. En annan fördel jämfört med att vandra i Australien är att här inte finns ett endaste dödligt djur. Men sandflugorna kan vara en riktig plåga.

Vandra i timmar, dagar eller månader
Vissa stigar innebär inte mer än en enkel promenad på en timme eller två medan andra bjuder på flera dagars krävande vandring. Ja, den som har gott om tid kan man faktiskt följa en led hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff i söder.Te Araroa heter leden, och är 300 mil allt som allt. Över snöklädda berg och vindpinade hedar. Genom djupa regnskogar och månliknande vulkanlandskap. Fyra månader lär det ta.

Stugor och camping
Vi som har små barn och en båt att återvända till om kvällarna brukar hålla oss till kortare dagsturer med många fikapauser. Men det finns också övernattningsstugor utplacerade längs de populäraste vandringslederna, och i vissa fall enkla tältplatser. I högsäsong kan man behöva boka i förväg. Department of Conservation, som är nyzeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, ansvarar för de flesta vandringsleder och stugor. Se www.doc.gov.nz


Så knäppt egentligen, vi kan massor om att vandra i Nya Zeeland. Men vet ingenting om hur det funkar i Sverige. Är lite sugna på att vandra med barnen i svenska fjällen i sommar. Kanske 4-5 dagar. Helst utan tält, stora ryggsäckar och massvis av andra människor. Hur gör man? Tips välkomnas.

Vardagsedge vid Kråkorna

Detta bildspel kräver JavaScript.


KRÅKORNA, BOHUSLÄN. Ibland gör man saker som man inte riktigt förstår varför man gör. Sånt som man vet att egentligen är ganska dumt, men som man ändå inte kan låta bli. Som att segla genom ett smalt sund med okänt djup. Ett sund man sett nån gång från land och tänkt att där borde man nog kunna tränga sig igenom. En lugn och stilla dag, som i söndags.

Jag erkänner, förslaget att försöka ta oss igenom sundet mellan Kråkorna var mitt. Inte för att det skulle vara en genväg. Och inte för att det skulle ta oss till en plats vi inte kunde nå på annat sätt. Utan bara för att det vore kul att se om det verkligen gick. Ludvig nappade direkt på idén.

Lovis var mer tveksam. ”Det är ju jättesmalt” konstaterade hon när vi närmade oss. Hon hade rätt, det där sundet var helt klart smalare än jag mindes det. Men det borde gå, om det bara var djupt nog. Det grundade upp snabbt nu. 

”Det går inte. Där är en sten, och där en till”, ropade Lovis oroligt från sin utkikspost i fören. ”Det är säkert djupare än det ser ut”, sa jag så lugnt jag kunde. Men jag hann knappt avsluta meningen innan kölen slog i något hårt. Båten bromsades upp, vi stod på.

Jag vände mig akterut mot Ludvig som stod till rors, och såg till min förfäran att vi bara hade några decimeter till godo där båten var som bredast. Det såg ut som vi kört in i en vagga av tång. Och tång brukar växa på sten, det vet vi.

Shit, varför gjorde vi det här? Och vad 17 skulle vi göra nu? Tankarna skenade. I samma ögonblick kände jag hur båten vaggade till, och gled av grundet. Puh. Det var nära ögat. Nu gällde det bara att vi inte fastade längre fram. Då skulle vi kanske inte komma vare sig fram eller tillbaka.

Väl ute på grunt vatten såg Ludvig och jag på varandra, skakade på huvudet och började skratta. Åt oss själva, åt dårskapen. Av lättnad. Stackars Lovis däremot, hon var fortfarande upprörd över att vi inte lyssnat på henne. Men rätta. Det var inte utan att jag skämdes lite, mitt i all glädje.

Visst hade vi kunnat undersöka djupet lite noggrannare på förhand. Eller låtit bli att gå igenom från första början. Men då hade vi aldrig fått veta, och hade vi vetat hade vi aldrig vågat. Vi skulle däremot inte göra om det. Man ska inte utmana ödet för mycket. Men skulle någon annan vilja prova kan vi garantera minst 1.60 meters djup i normalvattenstånd. Och 3.68 brett. Ganska så exakt.

Den stora frågan är, varför gör man sånt här? Vi misstänker att det kan vara ett år av husrenovering och trädgårdshantering som börjar ta ut sin rätt. Men kan det vara något mer? Är det någon som känner igen sig, eller har en vettig förklaring?