Med skidor på Vinga

Vi hade varit ute på en promenad på Vinga ö när segelbåten Andante kom in i hamnen. Vi känner inte varandra. Men paret ombord sa att de hade med sig ett paket till oss, och langade upp en stor svart skidbag på bryggan. En leverans från Sea Wind, sa de, deras båtgranne i Lilla Bommen i Göteborg.

Vi fattade genast galoppen. Lasse på Sea Wind hade annonserat ut de där skidorna på Facebook några veckor tidigare, och vi hade slagit till. Tanken var att vi skulle hämta upp dem någon gång när vi hade vägarna förbi. Eller att de skulle ta med dem näst de hade ärende till Marstrand. Så när han fick höra att deras båtgranne skulle till samma hamn som vi över helgen, såg han naturligtvis en chans att bli av med de där skidorna.

Under världsomseglingen fick vi många leveranser på det här sättet. Reservdelar och annat som skickades från båt till båt, från hamn till hamn, tvärs över världshaven. För att i de flesta fall faktiskt hamna rätt till sist. Ibland gick det till och med fortare än den traditionella vägen. Med tanke på hur isolerat vissa platser ligger, och hur omständliga och långsamma tullmyndigheterna kan vara ute i världen.

Den här gången var knappast tullen något problem. Men detta var ändå en utmärkt smidig lösning, på alla sätt och vis. Och en härlig överraskning. Jag menar, det är ju verkligen inte var dag man får en skidleverans till Vinga. Frågan är om det någonsin hänt förut. Men jo, kanske. I gamla tider, när lotsar och fyrvaktare och deras familjer bodde på ön året om.

Ja, så kom det sig i alla fall att vi seglade runt med en skidväska på däck under resten av förra helgen. Men själva skidåkningen får nog vänta till nästa år. Nu vill man ju ha vår.

PODD: Långsegla med barn


Vad tror du det pratas om när två par som båda seglat runt jorden med sina barn hamnar i samma kajuta? Ja, det är kanske inte så svårt att räkna ut. Men vill du höra med egna öron, hur det låter när Ludvig och jag, och våra fina långseglarvänner Eric och Birgitta från S/Y Ariel IV delar erfarenheter och snackar seglarminnen. Då ska du lyssna på senaste avsnittet av På Kryss-podden som spelades in ombord på Mary af Rövarhamn en mörk vinterkväll i Marstrand för inte allt för länge sedan.

Avsnittet är en dryg timme långt. För bästa effekt rekommenderar vi att du kryper ihop i soffan, drar en filt över dig och försöker föreställa dig hur du ligger gömd i en av Marys kojer och tjuvlyssnar på samtalet. Kanske kan du känna doften av fotogen och höra tamparna knarra …

Läs introduktionen till avsnittet på Pakryss.se

Ladda ner avsnittet direkt via iTunes

Världens bästa lekplats

LILLA KORNÖ, BOHUSLÄN. Vi bygger i timmar. Ett hus av sten och en koja av drivved. En bar, en skoaffär och en lekplats. Vi bygger av det som vinterns stormar spolat iland. Vi bygger av det vi hittar i naturen. Hittegods från fjärran länder. Flaskor och dunkar från Holland och England, fiskeutrustning från Yttre Hebriderna. Drivved, vrakgods och allehanda sopor. Udda skor i det oändliga. De ligger i drivor. Övergivna, och väderbitna. Gammalt skräp som sätter fantasin i rörelse, och kommer till glädje igen.

”Jag förstår inte varför folk klagar på att det inte finns lekplatser till barnen när man kan bygga en själv. Det är ju roligt att både bygga och leka”, kvittrar Otto där han sitter på sin gungbräda.

Jag vill frysa tiden. Inga Pokemons, inga Skylanders, inget Clash Royale. Bara vi fyra. I skärgården. Tillsammans, för oss själva. För alltid.

Så tyckte vi om årets Familjer på äventyr

Vi har just kollat på sista avsnittet av tredje säsongen av Familjer på äventyr. Jag skrev innan om våra förväntningar, så här kommer domen. Generellt tycker jag att det var lite väl mycket fokus på det negativa i årets säsong. Jag förväntar mig mer feelgood av ett inspirationsprogram. Men det kompenserades å andra sidan i det sista avsnittet. Bra. Vi gillar lyckliga slut.

Sydafrika – Äventyrarna

Pappan är ju som han är, och jag gillar absolut inte vithajsdykningen – den tycker jag är riktigt dum. Men sönerna verkar ha en fin sammanhållning och de gör mycket roligt tillsammans. Inget äventyr kanske, men väl en aktiv vardag som inspirerar.


Grönland – Sökarna

Otroligt vackra omgivningar, som väntat. Och familjen verkar ha vettiga värderingar. Men att bosätta mig på Grönland någon längre tid? Nä, det har jag faktiskt ingen större lust till. Inte innan, och än mindre nu.


Seglarna – Entusiasterna

Tveklöst roligast att se, eftersom Vebers är goda vänner till oss. Deras medverkan i programmet har dessutom väckt en massa goa minnen, som har gett sköna eftersnack hemma hos oss. Tack för det.


Spanien – Utvandrarna

Kanske de modigaste av dem alla eftersom de lämnade allt och flyttade på obestämd tid. Men där tar inspirationen slut; jag har lite svårt att identifiera mig med föräldrarna i den familjen. Vi är för olika helt enkelt.

Nu återstår att se om det blir en fjärde säsong. Hoppas det. Produktionsbolaget söker nya familjer. I väntan på det kan man ju alltid göra som vi just har gjort, se om första säsongen. Det var roligare den här gången, när vi inte behövde bekymra oss så mycket för vad folks skulle tycka. Nu är det jag som sitter här och tycker istället 😊

Vad tyckte du om årets säsong?

Branden på Väderöarna

VÄDERÖARNA, BOHUSLÄN. Idag visade vi barnen var vår resa hade kunnat sluta, innan den ens började. Långt innan de ens var påtänkta. Det var under vårt första besök på Väderöarna. Vi låg inklämda i en skreva på Storöns norra sida (se bilden) och hade just kommit tillbaka till båten efter en lång promenad.

Ludvig satte sig i sittbrunnen för att njuta av platsen, medan jag själv öppnade luckan och gick ner i båten. Plötsligt hörde jag hur startmotorn gick igång. ”Varför startar du motorn?” frågade Ludvig från sittbrunnen. Jag skulle just fråga det samma. Varför startade han motorn?

Ingen av oss hade rört tändningen. Ändå fortsatte startmotorn att gå. Och vad var det egentligen som luktade? Jag tittade förvirrat ut på Ludvig. Det var då jag såg den. Den tjocka brunsvarta röken som vällde ut från motorrumsluftningen.

Jag kastade mig in, öppnade dörren till motorrummet och möttes av en vägg av rök. Shit, det brann. ”Det brinner!” Ludvig var nere i båten på två röda, knuffade mig åt sidan och började kasta ut grejer från motorrummet.

Omtumlad grabbade jag tag i brandsläckaren och försökte komma ihåg hur man använde den. Men det behövdes ingen brandsläckare. Ludvig lyckades koppla ur batteriet, och startmotorn tystnade. Skönt. Och utan el, inga nya gnistor.

Allt som återstod var en smält kabelhärva, och en vedervärdig stank av bränd el. Elden hade inte hunnit sprida sig.  Vi satte oss ner och stirrade på varandra. Herregud, tänk om vi kommit tillbaka från promenaden en kvart senare. Då hade hela båten stått i lågor.

Hur branden uppstått blev vi aldrig riktigt kloka på. Gissningen är att en batterikabel hade skavt mot startmotorn, så pass att det skyddande gummihöljet till sist gått av. Varför det hände just där och då, i hamn. Det kan vi inte riktigt förklara. Hur som, vi lyckades ersätta alla kablar så pass att vi kunde ta oss hem igen.

Detta hände sommaren 2003, för snart 14 år sedan. Vår första sommar i Sverige med Mary. Den vintern byggde Ludvig om hela elsystemet, och satte in huvudströmbrytare så vi enkelt kunde stänga av all el när vi lämnade båten.

Efter branden har vi inte varit tillbaka på Väderöarna. Inte förrän nu. Vi är tacksamma för allt vi fått uppleva med Mary sedan dess. Den här gången ligger vi i Lotshamnen på öns östra sida istället. Vi är helt ensamma här ute så här års, och kan välja vilken plats vi vill.

Mary af Rövarhamn i musikvideo

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av en gammal båtgranne som är musiker. Han hade spelat in en skärgårdsvals tillsammans med en kompis. Låten påminde honom om oss, och han undrade om jag hade några bilder han kunde få använda till videon. Jag var lite upptagen med annat för stunden, och sa som det var. Att vi inte seglat i svenska skärgården under sommartid på typ tio år och därför inte hade så många lämpliga bilder, men att han gärna fick kolla på mitt Instagram-konto och höra av sig om han hittade något han kunde ha användning för. Sköt det lite på framtiden liksom. Sedan hörde jag inte mer, och glömde bort det hela. Tills för några dagar sedan. När den här trillade in. En färdig video, till en fin liten vals för att alla båt- och havsälskare. Kul.

Text och musik: Jimmy Drexler och Tommy Pettersson

Roderhaveri vid Hälsö

Vi har just styrt upp mot Hälsö för ta ner våra segel och gå in i hamn när jag märker att något inte är som det ska. Ratten gör konstigt motstånd, som om den fastnat i något.
”Ludvig, jag tror det är något fel på styrningen,” ropar jag och vrider på ratten igen. Den hackar till några gånger, och går sedan lättare. För lätt. Vi har förlorat styrningen.

Ludvig skyndar sig bak till rodret. Det sitter där det ska, men styrvajern är lös. Vad det än beror på så åtgärdas det bäst i hamn. Vi har en kort rorkult i aktern som kan användas för nödstyrning. Enda problemet är att den sitter längst bak på båten, utom räck- och synhåll från gasreglage, ekolod och navigationssystem.

Jag ser mig om. Det är becksvart ute. Inte ens månen är framme. Och det blåser friskt. Vi har aldrig varit i hamnen förut, inseglingen är inte belyst och inloppet ser smalt ut på sjökortet. Men strålkastarna är laddade och Ludvig och jag är samkörda. Vi fixar detta. Jag lägger i lätt gas och går bak till rodret för att styra ut på djupt vatten medan Ludvig tar ner alla segel och förbereder linor och fendrar. Sedan styr vi in mot hamnen.

Alla sinnen skärps, all nonchalans är som bortblåst. Ludvig sitter fullt fokuserad vid rorkulten, med strålkastaren riktad mot de röda och gröna pinnarna som markerar inloppet. Jag sköter gasreglaget och håller koll på instrumenten. Helt lätt är det inte. Man kan likna det vid att styra en bil från baksätet, medan någon annan sitter där fram och växlar och gasar. Men det går, och snart ligger vi tryggt förtöjda i hamnen.

Ludvig och jag ser på varandra och ler lättat. Barnen tittar fortfarande på film i salongen, trygga och lyckligt ovetandes. Bra så. Nu ska vi bara få ordning på styrningen, så vi kan segla hem igen. Ludvig börjar felsöka. Det visar sig att en av vajrarna mellan rodret och ratten har brustit. Den måste bytas. Vi rotar runt lite, och hittar det vi behöver ombord. Ett par timmar senare är felet åtgärdat.

”Det var nästan lite uppfriskande att få mecka igen”, säger Ludvig belåtet. Jag skrattar. Det är lustigt det där. På vägen dit hade vi pratat om att vintersegling på många sätt påminner om när man avviker från de vanliga rutterna på en långsegling. Man får kämpa lite extra, men belönas mångfaldigt. Det som just hänt förstärker den känslan. Vi hamnade i en svår situation, och vi löste den. Det är onekligen något tillfredsställande i det.

Ibland ska man ha tur

Vi hade turen att bli fångade på bild på vägen hem från Skärhamn idag. En av bilderna hamnade på Instagram, djungeltrumman gick och vips så fick jag hela bildserien i min mejlbox. Alltså, ibland kan man ju inte annat än älska sociala medier. Visst är bilderna fantastiska? De är tagna av en Gordon Pettersson, med en Canon PowerShot SX60. Från Bleket på Tjörn där Gordon bor med sin familj. Nästan tre kilometer bort från båten, och runt en mil från fyrarna Pater Noster och Hätteberget som syns på några av bilderna. Otroligt att en kompaktkamera kan ha en sådan zoom. Kolla gärna in Gordons Instagram-konto för fler häftiga bilder från vår vackra västkust.

I Urds kölvatten

Det slår bannemej aldrig fel. Varje gång vi reser bort drar en stor farlig storm in över den del av landet där Mary är förtöjd. Vi missade Gudrun, vi missade Per och vi missade Urd. Visst är det märkligt? Nåja, nu är vi alla fall hemma igen och vet hur det gick. 

Redan veckan innan jul kunde man se att ett oväder var i luringen nån gång efter jul. Vi hoppades att det inte skulle bli så mycket av det där blåsvädret, men drog för säkerhets skull några extra tampar innan vi styrde bilen mot Rövarhamn och Roslagen över julen.

För en gångs skull stämde prognosen ganska bra. Ja, faktum är att det blev nog till och med lite värre än först väntat ute på Marstrand, och det var onekligen lite frustrerande att sitta där maktlös framför brasan utan att kunna göra annat än att följa eländet på nätet.

Mary var ok, enligt vittnesmål. Hon flöt som hon skulle. Men det såg även vårt hus ut att göra på de bilder vi såg på Facebook. Flyta alltså. Havsnivån hade stigit så högt att den delen av huset vi bor i var helt omringad av vatten. Vi bor lyckligtvis på andra våningen, men vårt förråd ligger i källaren.

Av bilderna att döma var det en halvmeter djupt på sina ställen; folk fick åka traktorskopa från färjan för att inte flyta bort. Jag gillade inte tanken på att kajen som huset är byggt på skulle undermineras. Huset lutar redan. Och även om jag själv aldrig skulle velat bo på bottenplan direkt på kajen, så kunde jag inte låta bli att oroa mig för grannarnas skull.

Och hur skulle katterna kunna ta sig in och ut om det står vatten vid deras trappa upp till balkongen? Lovis var rädd att lilla Sally hade spolats bort helt och hållet. Nåja, det var inte mycket vi kunde göra åt det där och då. Mer att hoppas på det bästa.

Stormen drog vidare österut under natten, och vattennivåerna gick snart tillbaka till det normala. Men det var inte utan att vi var lite spända på hur det gått med allt när vi igår kväll styrde hemåt igen. Hur skulle det se ut på ön? Hur hade det egentligen gått med vårt hus och vår båt?

Redan från färjeläget på Koön kunde vi se att julbelysningen i båten var släckt. Det visade sig snart att en av kontakterna på bryggan hade blivit dränkta i vatten, så vår jordfelsbrytare hade slagit av. Mary var strömlös, men verkade i övrigt må bra. Skönt.

I källaren hade saltvatten trängt in via avloppen på toaletten och i tvättstugan, men just vårt förråd som ligger längst in var mirakulöst nog alldeles torrt. Det måste ha varit på håret. Tur att huset sluttar lite. Granen utanför fönstret var däremot en sorglig syn. Den lutade 20 grader, stjärnan hängde på tre kvart och belysningen fungerade inte.

Idag gick vi en promenad i samhället, för att se om man fortfarande kunde se några andra spår av Urds framfart på ön. Det kunde man. På vissa ställen låg det tång och drivved alldeles intill husgrunderna. Ibland 20 meter upp på land.

sjomanshuset

Vårt hus är det gula till vänster.

Som befarat hade kajen dränerats både här och var. Asfalt, plattor och betong på gångstigarna har lossnat. Nakna gatstenar låg huller om buller. Kommunen måste ha varit här och tippat av några lastbilsflak grus i de värsta groparna för ingen ska bryta benen i mellandagarna. Men man kunde fortfarande se stora slukhål här och var.

Vid Strandverket var bryggorna täckta av ett tjockt lager grus som troligen spolats dit med vågorna. Man kunde också se hur båtarna på uppställningsplatsen varit omringade av vatten. Men det såg ut som alla var kvar. Någon hade däremot ryckt ut och räddat några kajaker på flykt.

Enligt de gamla öborna är översvämningar på Marstrand inget ovanligt. Medan andra verkar tycka att detta visst var en ganska så anmärkningsvärd företeelse. Det hade jag också tyckt. För även om det är tråkigt med förstörelsen så känns det än en gång som vi missat något riktigt spännande.

(Tack till Tommy Samuelsson och Matilda Ahlström för foton från översvämningen.)

Lucka 24: Världsmedborgare

Julen är här, och det är dags för den sista bilden i min julkalendern. Den var lite svår att välja. Men jag fastnade slutligen för ett foto som jag tog på en lekplats i  Sydafrika för drygt tre år sedan. För symboliken, och hoppet den utstrålar. Barn med olika ursprung, språk, kultur och utseende. Som leker tillsammans. Finns det något finare?

Tack för att du ville hänga med i vår kalender. Nedan en kort repris med alla 24 bilder. Finns det någon eller några du tycker mer om än de andra, och varför? Själv är man ju lite färgad, eftersom varje bild förknippas med ett minne.

Fler bilder från vår världsomsegling hittar du i vårt bildgalleri på Flickr