Besvikelsen vid Skelligöarna

SKELLIG MICHAEL, IRLAND. Vädret kunde inte vara bättre. Solsken och stiltje, nästan ingen dyning. Perfekt för dagens stora äventyr. Vi ska bestiga Skellig Michael – en 230 meter hög och ogästvänlig klippa utanför Irlands västkust med ett gammalt munkkloster från 500-talet på toppen.

Skellig Michael, eller Great Skellig som ön också kallas, upptogs på UNESCOs världsarvslista redan 1996 och seglade 2015 upp på många bucket-list när delar av den sjunde och senare även åttonde filmen om Starwars spelades in här. Sedan dess har den svårtillgängliga klippan med dess kloster blivit ett av Irlands populäraste turistmål. Priserna för båtturerna ut till ön har stigit i skyn (~150 Euro/person), och den som vill hit i juli eller augusti måste boka flera månader i förväg. Men inte ens då kan man vara säker på att vädret tillåter en landstigning.

Ön ligger 8 sjömil ut från kusten, den ger inget skydd mot havet, saknar skyddad hamn och vattnet runt omkring är för djupt för att ankra. Men det finns en liten kaj där de små turistbåtarna släpper av sina gäster i stilla väder, och det är där vi hoppas kunna ta oss iland med vår jolle för att gå de 618 trappstegen upp till toppen.

Vi har planerat allt i minsta detalj, och alla är superpeppade. Lovis och jag ska gå iland först, Ludvig ska köra in oss, medan Otto får stå vid rodret på Mary och se till så att vi inte krockar med någon av turistbåtarna. När Lovis och jag bestiger ön, vilket beräknas ta upp upp till 2 timmar ska Ludvig och Otto runda och ön med båten och kanske dra upp en fisk. Sedan byter vi plats. Ludvig och Otto bestiger ön, medan Lovis och jag tar hand om båten och lunchen.

Allt är klart. Vandrarkängorna är snörade och ryggsäcken är packad med fika, vatten, kamera och första hjälpen-kit. Jollen är sjösatt, Lovis är ombord och jag är på väg ner när vi ser hur en av turistbåtarna kör rakt mot oss. Det knyter sig i magen, det här känns inte bra. Mycket riktigt. Den kommer för att upplysa oss om att de som jobbar på ön försöker nå oss på radion. Vi får inte landstiga.

Det visar sig att inga båtar som inte har särskilt tillstånd får besöka ön. Ett tillstånd som vi aldrig kan få. Det ges bara till ett begränsat antal turistbåtar, som har monopol på hela verksamheten. Ingen får besöka ön, inte ens lokalbefolkningen, utan att gå via de licenserade turistbåtarna. Och de har flera månaders väntetid på sina biljetter så här års.

Luften går ur oss. Vi har anpassat vår rutt i flera dagar för att vara just här, just idag, när havet ligger platt. Jag kallar upp de ansvariga på radion, och får den dåliga nyheten bekräftad. Det visar sig att nya regler införts sedan invasionen efter Starwars-filmerna (vi gillar inte ens Starwars), och inga av de hamnguider vi använder har uppenbarligen uppdaterats sedan dess. Inte ens den på webben.

Nåja, inget att göra. Bara att bryta ihop och komma igen. Även om vi vetat hade vi troligen gått ut till ön bara för att se den, så när vi hämtat oss från den värsta besvikelsen bestämmer vi oss för att runda ön. Förhållandena är perfekta och vi kan gå riktigt nära, men inte gå iland. Sjukt irriterade. Jag blir sugen på att smita iland i alla fall, hittar en alternativ landstigning men blir nedröstad av resten av familjen. Antagligen har de rätt. Det hade varit en dålig idé.

Istället fortsätter vi bort till grannön, Little Skellig, en nästan lika hög klippa som hyser Irlands största havssulekoloni. Över 20 000 häckande par. Här finns ingenstans att landstiga, men det vill man inte heller. Det skulle störa fåglarna. Havssulor är en av mina absolut favoritfåglar och får mig på lite bättre humör.  

Med båda öarna rundade är det dags att fortsätta norrut för att leta reda på en lämplig natthamn. Vi vill gärna utnyttja det fina vädret till att gå någonstans dit man normalt kanske inte hade valt att ankra, och bestämmer oss för att prova lyckan på Blasketöarna 15 sjömil längre norrut. Men det berättar jag mer om en annan dag.

Ludvig sjösätter jollen.
En av turistbåtarna vid kajen
En sisådär 600 trappsteg ska det vara upp.
Toppen fotad med zoom från båten, munkarna bodde i iglooformade stenhyddor
Skyddade bakom murar som på slutet av 800-talet stod emot en vikingaräd
En av de lyckliga
Mäktiga stenformationer
Udda placering av en fyr
Syns bättre från havet
Nyfikna sälar leker i vågorna runt ön.
”Häftig ö, men dåligt att vi inte fick gå iland*
Vi sätter kurs mot grannön Little Skellig istället
Alldeles vit av fågelbajs
Trångbott, och luktar ganska illa.
Häftiga stenformationer även här
Vackra fåglar, vi ser dem ofta till havs.
Ogästvänlig miljö att föda sina barn på.
Gott om fåglar i luften också.
Påminner på håll om en alptopp som sticker upp ur havet. Vackert!

Vill du veta mer om Michael Skellig, kolla in Freddomtravel.se där våra resebloggarkompisar Peter och Helena skrivit mer om ön. Inte heller de lyckades landstiga, men de har kommit över ett gäng alldeles fantastiska bilder från ön.

Fastnet i stiltje

Det är fortfarande tidigt på morgon när vi lämnar den vackra ankarviken på Cape Clear – Irlands sydigaste bebodda ö – och går för motor de fem sjömilen ut mot den kända siluetten. Den ökända och fruktade fyren utanför Irlands sydvästspets. Fastnet Rock. Eller ”The Teardrop of Ireland”, som den också kallas då den var det sista de irländska emigranterna såg av sitt hemland.

Idag förknippar nog de flesta seglare klippan med Fastnet Race, en av världens tuffaste havskappseglingar. Allra mest tänker vi kanske på 1979 års upplaga, den så kallade Fastnet-katastrofen, när 15 seglare miste livet och 136 personer fick evakueras i en hemsk orkan med 15-20 meter höga vågor. Hur kunde det hända? Fruktansvärt.

Vår morgon är desto finare. Havet ligger nästan stilla, solen skiner och vi har en lätt medström på en halv knop. Jag väcker barnen när vi närmar oss. De är synnerligen morgontrötta av sig, särskilt Lovis som kommit in i tonåren. Hon muttrar surt. Vad är det för fyr som är så viktig att man måste stiga upp redan klockan nio på sommarlovet? Den ligger ju inte ens på vägen.

Jag mutar barnen med pannkakor till frukost, och tänker att de kommer uppskatta den i efterhand. Fyren alltså. Om inte nu, så kanske om några år. Fastnet Rock är nämligen en mäktig syn. En maffig klippa med en 54 meter hög fyr. Och vi är alldeles ensamma där. Och jag som trodde det skulle vara fullt av turistbåtar. Tydligen är inte alla lika förtjusta i fyrar som vi. Konstigt.

Det nuvarande fyren på Fastnet Rock har visat vägen för sjöfarare sedan 1897. Hur den är byggd, det är däremot svårt att föreställa sig. Inte ens en stilla dag som denna känns det aktuellt att landstiga på ön i den ständigt närvarande Atlantdyningen. Än mindre lasta iland de 2000 stora stenblock som fyren är byggd av. Hur gjorde de?

Jag tittar upp mot lanternan högt där uppe, och tänker på de vykort jag sett, och de stormar jag läst om. På Fastnet Race, 1979. Oväder med vågor så höga att fyrens lanterna skadats. Och så ser jag mig om igen. Vi har verkligen tur som kan gå så nära. Och runda, det är viktigt för Ludvig.

Så här kan det också se ut.

Fastnet Rock markerar vändpunkten för vår resa. Från och med nu seglar vi norrut, hemåt. Halva semestern har gått, nästan fyra veckor, och vi har seglat drygt 1100 sjömil. Men framförallt så är vi framme vid den delen av resan som vi sett framemot mest. Irlands västkust och vi har ytterligare ett par dagar till med fint väder framför oss. Det känns härligt.


Jag märker att det är lite svårt att få tid till att blogga. Internet finns bara ibland, och kvällarna går ofta till att planera nästa dag. Men häng gärna med på på Facebook och Instagram. Där kommer inläggen lite tätare.

På toppen av Storbritannien

”Ser du det den där toppen där, det är Ben Nevis”, säger jag och pekar. ”Storbritanniens högsta berg, 1344 meter högt”. Jag ser hur det glimmar till i Ludvigs ögon. Barnen ser det också. ”Nej, tänk inte ens tanken. Vi ska inte gå upp där!” säger de nästan i kör. Men det är redan försent.

Så börjar förhandlingarna. En god lunch, åtta fikor och två nödprovianter. Det är så mycket godsaker och så många pauser vi måste lova för att barnen ska följa med. Vi accepterar glatt, och Ludvig skyndar sig att ringa en taxi innan de ångrar sig. Det är roligt att de fortfarande funkar att muta barnen med fika, även om det blir svårare för varje år som går.

Tidigt nästa morgon bär det av mot Ben Nevis fot. Jag måste erkänna, jag är ganska nervös där jag sitter i bilen. Mina knän har krånglat länge, och jag har gått på sjukgymnastik och styrketräning hela vintern och våren för att kunna göra just sånt här. Nu är det upp till bevis.

Utsikten från Garlochy i Kaledonienkanalen. En alltför frestande vy.
Vi tar taxi till foten av berget!
Första sträckan går genom fält av ormbunkar på skuggsidan av berget.
Vi är långt ifrån ensamma på berget. Tiotusentals personer bestiger Ben Nevis varje år.
En första fika vid sjön på vägen upp. Det börjar redan bli varmt i solen.
Halvägs till toppen passerar vi ett vattenfall.
Otto fyller sin vattenflaska med iskallt smältvatten, och passar på att doppa hela huvudet.
Tur barnen förhandlade till sig så många fikapauser. De behövs.
Vi har med oss 10 liter vatten, det behövs också.
Vi har tajmat årets hittills varmaste dag.
De stora stenhögarna funkar bra som delmål längs vägen.
Och mer fika förstås. Kakor, russin, mandlar, choklad och frukt. I mängder.
En fot framför den andra.
Så kommer äntligen den första snön. Inte mycket …
… men kul ändå.
Nu är det inte långt kvar.
Efter 4½ timme når vi så äntligen toppen.
Otto på den högsta punkten i hela Storbritannien! 11-åringen som i normala fall helst sitter bakom datorn men besitter superkrafter när de väl behövs.
Lång och välförtjänt lunch i lä av den gamla väderstationen på toppen.
Trötta fötter!
Det svåraste är att resa sig igen när man väl satt sig ner.
Otto besegrar den regerande Pokemonen på toppen. Mycket nöjd.
Sedan väntar upptäcksfärd bland stenruinerna.
Ludvig kollar utsikten. Inte ett moln på himmeln.
Långt där borta ligger Irland.
Där nere mynnar Kaledonienkanalen.
Och i den lilla viken i Gairlochy, nere till vänster i bild, där ligger Mary och väntar.
Så var det dags att påbörja den långa vandringen ner igen. Än så länge känns knäna bra, men nedför brukar vara slitsammare för lederna.
Stigen som är väl underhållen kallas i folkmun för The Pony Trail. Förr kunde man hyra hästar vid foten och rida hela vägen.
Jag skulle inte vilja gå här i dåligt väder.
Det är ganska brant på sina ställen.
Och långt ner.
Bergets snyggaste outfit. Med svettband och benvärmare.
Skotte på språng! Kanske övar han till Ben Nevis Race då 600 skottar springer upp till toppen och tillbaka. Rekordet ligger på 1 timme och 25 minuter. Hur är det ens möjligt?
Tillbaka vid vattenfallet, halvvägs nere. Solen steker.
Bara en fjärdedel kvar.
Så äntligen, de sista metrarna, vilken känsla!

Drygt nio timmar och nästan 17 km senare är vi tillbaka vid foten av berget. Det anses nog superlångsamt men det bryr vi oss inte det minsta om. Vi är otroligt nöjda med oss själva. Men gladast är nog jag. Knäna höll! Det var bitvis riktigt tufft i värmen, och fötter, vader och lår värker. Men knäna mår faktiskt utmärkt. Vilken lättnad!

Den natten sover vi som fyra klubbade sälar, och när vi vaknar nästa morgon är berget helt inbäddat i moln.

Drömmen om att lägga till vid Lindesnes

”Prognosen har ändrats, den ostliga vinden kommer inte förrän ikväll”, säger jag till Ludvig när han yrvaket sticker upp huvudet ur luckan. Vi har motorerat mot lätt motvind hela natten, och istället för den utlovade ostan bjuder vädergudarna nu på bleke.

”Vi skulle kunna …”, börjar jag. ”Vi skulle kunna göra något bra av det här. Kommer du ihåg den där lilla viken längst ut på Lindesnes, vid fyren? Det här skulle kunna vara det tillfälle vi väntat på.”

Ludvigs trötta ögon piggnar till. ”Ja, det är klart vi ska försöka. Det gör vi.”, säger han och ser glad ut. Detta är kanske det jag älskar mest med mannen framför mig. Att han nästan alltid säger ja till mina ibland lite tokiga idéer.

Vi har passerat Lindesnes åtta gånger under vårt gemensamma seglarliv. Norges sydligaste udde där Nordsjön möter Skagerak, det fruktade kapet där det blåser kuling eller mer 265 dagar om året. Åtta gånger har vi sagt, att där hade varit kul att lägga till någon gång. Nu var den dagen kommen, när vi faktiskt skulle försöka.

Det hissar i inloppet, och jag håller hårt i ratten med sammanbiten min när vi kör in mot den lilla viken. Frågan är var vi ska ta vägen när vi väl kommer in. Sjökortet är inte särskilt detaljerat här, men den yttre delen ser djup ut. Kanske lite för djup, för att ankra i.

I den inre delen anar vi en kaj där en liten ribbåt ligger förtöjd. Kajen ser lång ut, men viken är smal. Max 25 meter bred, och djupet är okänt. Går vi in där, kan det bli svårt att vända och komma ut igen om det skulle behövas. Mary är svår att backa med. Å andra sidan blåser det ingenting. Vi bestämmer oss för att försöka.

Jag sticker in fören mot kajen. Den visar sig vara för grund för att lägga till långsides vid, och viken är för smal för att lägga akterankare. Vi ser oss om. Vad ska vi göra nu, var ska vi ta vägen? Då upptäcker Ludvig en dubb i berget bakom oss. Men en akterlina till den hade vi kunnat gå in med fören mot kajen.

Frågan är, hur ska vi få dit linan? Vi överväger alternativen. Sjösätta jollen, simma, kasta lasso? Det får bli det sista. Försiktigt backar jag bak mot berget medan Ludvig förbereder den långa akterlinan. Ludvig kastar, och missar. Kastar igen, och träffar. Bingo. Nu är det bara att gå in med fören mot kajen igen, och förtöja.

En man har kommit ner för att ta emot vår förtamp. Det visar sig vara Kjell Olsen, fyrvaktaren själv. En av de två fyrvaktare som turas om med att bo här ute och sköta om fyren. Två veckor i taget, året om. Landets sista fyrvaktare. Lindesnes är Norges enda bemannade fyr.

Kjell ser glad ut, trots att vi spärrar av hela viken med vår aktertamp. Det är ovanligt att han får besök sjövägen, säger han, och nästan aldrig av så stora båtar som Mary. Och då har han ändå jobbat här sedan 1989. Det är sällan vädret tillåter det. Och det är få som vågar sig in i den smala viken. Man kan välja att tolka detta på flera sätt. Dumdristigt, eller modigt. Kanske en blandning. Oavsett, väl förtöjda är vi otroligt nöjda över att vi tog chansen.

En liten dröm har gått i uppfyllelse. Hur vi ska komma ut igen, det blir ett senare problem …

Fyrplatsen sedd från havet
På väg in i viken
Mary förtöjd tvärs över viken.
Lindesnes är en av landets största turistattraktioner, med 100 000 besökare varje år. Det visar sig dock att hamnen ligger på rätt sida vägbommen. Vi behöver inte betala något inträde 😊
Lindesnes är landets äldsta fyrplats. Den första fyren tändes 1656. Den nuvarande fyren, 16 meter höjd, är från 1915.
Lindesnes har en lyshöjd på 50 meter, och kan ses på nästan 20 sjömils håll.
Otto kollar in utsikten från fyren.
Här ser man hela viken. Mary ligger bakom de röda bodarna till vänster i bild.
Här bor fyrvaktaren. Helt ok läge på den bostaden.
Många spännande bunkrar och underjordiska gångar att utforska för barnen.
Jodå, Harald har också varit här.
Fyrens karaktär. Ett vitt blink var 20:e sekund.
Flera av husen och rummen i bergen rymmer olika utställningar om Norges fyrhustoria och Lindesnes i synnerhet förstås.
Ett av husen finns en biosalong. Här ser man hur hamnen ser ut i dåligt väder.
Fyrvaktarens båt till vänster i bild, den drar de upp på land vid dåligt väder.
Där ligger hon fint våran Mary
Nöjd besättning njuter av den fina utsikten!

När man ändå är på Irland …

Nedräkningen har börjat. Nu är det bara några veckor kvar till sommarlovet och sommarens långsegling runt Irland. Barnen och jag har roat oss med att botanisera runt lite på Airbnb i jakt på kul upplevelser för dagar det blåser från fel håll. Det finns mycket att välja på vill jag lova. Allt från att övernatta i en cirkusvagn till att gå på promenad med en minigris.

Här kommer en lista på några aktiviteter som barnen blev lite extra sugna på.

Övernatta i en medeltida borg

Skulle du våga övernatta här? Foto: Pixabay

Det är nog få länder som kan stoltsera med så många medeltida torn, slott och borgar som Irland. Och det häftiga är att flera av dem kan man hyra på Airbnb till ungefär samma kostnad som ett medelmåttigt stadshotell i Sverige. Tänk, att övernatta i ett tornrum för en natt. Helt ensamma. Bara vi och alla spöken. Det måste man ju nästan prova. Läs mer …

Uppleva Connemara från hästryggen

Få upplevelser klår en ridtur på stranden. Foto: Pixabay

Connemara lär inte bara vara en av landets vackraste regioner, utan också hem för Irlands egna hästras, Connemaraponnyn. Tänk att få galoppera fram över Connemaras gröna kullar och vidsträckta stränder på en sådan. Vilken dröm. Att Ludvig och barnen knappt suttit på en häst kan förstås vara en utmaning, men någon gång måste man ju börja. Läs mer …

Bestiga Irlands högsta berg

Irland gröna kullar kallar. Foto: Pixabay

Att vandra på Irland känns som ett måste, kanske att man även skulle försöka ta sig upp på självaste toppen. Irlands högsta berg heter Carrantuohill och är 1041 meter högt. Inte superhögt alltså, men garanterat en fin heldagsutflykt. Guidade turer kan bokas på Airbnb för den som vill ha sällskap. Vi går nog helst upp själva, så vi kan ta så många fikapauser vi vill. Läs mer …

Utforska havsgrottor med kajak

Havsgrottor och paddling är en fin kombo. Foto: Pixabay

Irlands kust lär vara full av spännande havsgrottor som bara nås från havet. Vi brukar utforska dem med jollen när vädret tillåter. Men allra finast är det förstås med kajak, för att inte störa alla de sälar, fåglar, fladdermöss som brukar bo i grottorna. Men det har vi inte plats för ombord. Däremot kan man ju hyra, eller hänga på en guide ut nån gång. Läs mer …

Gå vilse i Irlands underjordiska grottsystem

Grottan på Brattön gav mersmak.

Grottor är alltid spännande, och samtidigt lite läskiga. The Burrens grottsystem på Irlands västkust lär vara landets största grottområde med sammanlagt mer än fem mil långa gångar under jorden och flera underjordiska forsar och vattenfall. Här vill man verkligen inte gå vilse utan en duktig guide vid sin sida. Läs mer …

Vågsurfa på den vilda Atlantkusten

Lovis vill upp på brädan igen.

Kanske är det någon som minns att vi var på surfläger på Fuerteventura några år sedan. Sjukt kul, och galet svårt. Men barnen lärde sig snabbt. Irlands Atlantkust lär bjuda på några av världens bästa surfstränder, vilket är mer än vi kan skryta med här hemma i Bohuslän. Kanske är det dags igen. Jag tror faktiskt det. Läs mer …


Vilken av de här upplevelserna tycker du låter roligast? Och har du några tips på fler kul familjeaktiviteter på Irland? Tipsa gärna!

Dejten på Hättan

Dottern är på klassresa, sonen på bio med en kompis. Och solen skiner. Vad gör man väl då?

Ludvig och jag har aldrig övat på det här med att vara barnfria särskilt mycket. Vi har aldrig bott nära några mor- eller farföräldrar, och har därför alltid tillbringat all ledig tid tillsammans. Och vet ni vad, det har aldrig varit något problem. I princip allt det vi ändå vill göra – att vara ute i naturen, segla, vandra, åka skidor, basta, bada och fika – det går utmärkt att göra med barn.

Men men, allt har sin tid. Lovis har hunnit fylla 13, Otto är 11. Och det händer allt oftare att de faktiskt vill göra saker utan oss. Det handlar nog inte så mycket om att de inte vill vara med oss. Men de vill förstås göra andra saker också. Det är väl en del i frigörelsen antar jag, att växa upp och bli självständig, hur ont det än må göra i mammas hjärta. Men det är väl bara att vänja sig antar jag.

Kanske borde vi passat på att göra något vi inte gör annars, den där barnfria lördagseftermiddagen, men vad är väl härligare en solig vårdag än att ge sig ut i skärgården. Så fick det bli. Vi bestämde oss för att tiden var inne för att äntligen besöka den gamla lotsutkiken på Hättan några sjömil österut från Marstrand.

Vi knöt fast Mary vid SXKs boj vid Hättan och laddade ryggsäcken med fika. Det gick imponerande snabbt att komma i jollen när man inte hade några barn att vänta på. Och väl uppe på ön var friden slående. Inget tjafs, inget bråk. Ingen som balanserade farligt nära branten. Bara lugn och ro. Och fågelsång i massor.

Vi njöt verkligen till fullo. Av våren, platsen, varandra och stillheten. Det finns ingen jag trivs så bra med i hela världen, som med Ludvig. Ändå så sa vi nästan i mun på varandra när vi gick ner igen, att hit måste vi ju segla igen – med barnen! Vi såg på varandra, och skrattade.

Visst är det lustigt? Att hur lugnt och skönt det än må vara så känns det som om ingen plats eller upplevelse är komplett förrän man också fått uppleva den genom sina barn. Det saknas liksom en dimension, utan barnen. Men jag antar att man vänjer sig.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara vi?

Ser ni den lilla röda stugan högt där uppe? Målet för dagen!
Vi förtöjer Mary i Kryssarklubbens boj vid Krokholmen.
Och tar jollen till färjekajen på Hättan.
I de röda husen på Hättan huserade visst tullarna.
Medan lotsarna fick bo i de vita mer skyddade husen på insidan av ön. De ansågs lite finare.
En gång fanns en skola på ön, men idag finns bara sommargäster kvar.
Mary tittar fram genom björkarna på vägen upp mot toppen.
Nästan framme.
Den lilla stugan är tyvärr låst så här års så vi får nöja oss med att kika in genom fönstret.
Så fint, med egen en liten kakelugn och allt.
Härifrån hade lotsarna fin utsikt över Västerhavet.
Kanske låg lotsbåten på svaj där nere i lagunen.
Utsikt mot Korsholmen i öster, där hålls idag seglarläger varje sommar.
Risön och Dyrön i väster.
Lite ovant med bara vi två.
Men helt okej ändå 🙂

Bäverjakt på Härmanö, del 1.

Bävrar. En gnagare med jättelika tänder och paddel till svans. Ett djur som lever i de djupaste värmländska skogarna, men som jag själv bara sett på tecknad film. Ja, ungefär så var min syn på bävrar tidigare. Tills några vänner en dag sa att de sett spår av bävrar på Härmanö utanför Orust. Kunde det verkligen vara möjligt.

Fin strand på insidan av Härmanö, kan det varit här bävrarna steg iland?

Den gångna helgen var det dags att undersöka saken närmare. Vi mötte upp resten av bäverpatrullen i Gullholmens gästhamn, snörade kängorna och laddade ryggsäcken med lunch och tre fikor för en heldag på bäverspan.

Våra guider för dagen färskar upp minnet. Var låg nu den där bäverdammen?

Efter några kilometers vandring genom gullvivetäckta skärgårdsängar svängde vi in i skogen. Och där, en bit upp på ön, där låg den. Dammen där bävrarna skulle hålla till.

Bäverland

Jag såg mig tveksamt om. Kunde detta verkligen vara rätt? Men då såg jag det, det första avgnagda trädet. Och där, ett till. Minsann. Hela området visade sig vara täckt av stubbar och fällda träd.

Omissigenkännliga spår.

Här fanns också imponerande samlingar av spillning. Märkligt lik älglort. Så antingen påminner bäverns spillning väldigt mycket om älgens, eller så är det här Härmanös älgar brukar samlas vid bäverdammen för att dricka och göra sina behov. Det första kändes troligare. Finns det ens älgar på Härmanö, någon som vet?

Vems bajs?

På några platser kunde vi se hur bävrarna byggt dämmen för att reglera vattennivån i sitt bo. Ingången ligger tydligen under vattnet, och så vill de att det ska förbli. Det fanns flera dammar med olika vattennivåer i området.

Vattenståndet till höger om dämmet är en halmeter högre än till vänster.

Bävrarna på Härmanö kom tydligen simmandes från grannön Lavön så så sent som 2005. Idag lär det finnas flera bäverfamiljer på ön. Tyvärr ser vi inte en endaste trots att hänger kvar i området halva eftermiddagen.

I väntan på bävern.

Kanske var vi inte tillräckligt tysta. De är tydligen ganska skygga. Eller så låg de inne och kurade med sina ungar. De föds i maj. Men det mest troliga är nog ändå att vi var där fel tid på dagen. Senare förstod vi att de ses bäst tidiga morgonar och sena kvällar. Vi googlade lite. Det borde vi gjort innan.

Dränkta björkar i bäverdammen, vackert på sitt sätt.

Visste du att …

  • Bävern är Sveriges största gnagare.
  • Bäverns tänder slutar aldrig växa.
  • De använder sin platta svans som paddel när de simmar.
  • Bäverns päls är mycket tät. På en cm2 finns 23000 hårstrån (människan har 600).
  • Bävern kapar träden för att komma åt grenverket.
  • Grenarna används för att bygga dämmen och hyddor.
  • Bävern kan klara sig under vattnet i 20 minuter.
  • Ev bäver kan gnaga av ett 25 cm tjockt träd på fyra timmar.
  • Gället från bäverns analkörtlar anses ha en läkande och potenshöjande effekt.
  • Bävrarna var helt utrotade i Sverige i slutet på 1800-talet.
  • Idag finns nästan 100 000 bävrar i Sverige.
Stigarna får flyttas och landskapet förändras allt eftersom bävrarna bygger nya dammar.

Fascinerande djur ändå. Vi har bestämt oss för att segla tillbaka i höst igen. Bara vi, i skymningen, tysta som möss. Då minsann, då minsann ska vi hitta de där bävrarna, och se årets bäverungar leka i dammen. Så får det bli. Återkommer med en ny rapport då.

Besviken Otto påbörjar den långa vandringen hem till båten. Men nästa gång, då minsann.

I sommar rundar vi Irland

Idag klär sig världen i grönt och vad passar väl då bättre är att berätta om sommarens resmål: Éire!  Jaaa, vi ska segla till Irland – den gröna ön i väster. Och inte bara det, vi ska ut på den vilda Atlantkusten och runda hela ön. Så ser i alla fall planen ut, sedan vet man förstås aldrig vad som händer.

Det som gör det hela lite extra roligt är att vi har faktiskt aldrig har varit där. Ja, Ludvig har i och för sig tillbringat en helg på pubarna i Dublin men det räknas knappt. Det närmaste vi kommit är skotska Hebriderna norr om Irland för tio år sedan. Tänker att naturen nog är lite lik. Bilden är därifrån, barnen var då bara ett och tre år gamla. Kanske blir det några stopp på Hebriderna den här gången också.

Vi har ännu inte bestämt vilken väg vi ska ta. Om vi ska runda hela Storbritannien när vi ändå håller på, eller om vi ska ta vägen via Kaledonienkanalen eller Orkney både dit och tillbaka. Det lämnar vi till vädergudarna att bestämma. Oavsett så får vi nog räkna med en sisådär 2000 sjömil.

Åtta veckor hoppas vi på att kunna vara borta, det borde räcka. Nästan hela sommarlovet tillsammans på båten. Gissa om vi längtar. Men listan på vad vi behöver fixa på båten innan sommaren är lång, så det lär inte bli några problem att få tiden till avsegling att gå.

Lägenheten tänkte vi som vanligt hyra ut under tiden. Så vet du någon som har lite pengar över och är sugen på att tillbringa sommaren på Sveriges vackraste ö får ni gärna tipsa. Bilder och mer info om lägenheten finns här på bloggen.

Hoppas ni får en fin St: Paticks dag allesammans, ta en Guinness och ägna en stund åt att fylla på kommentarsfältet med era bästa Irlandstips!

Uppdatering 5 April: Lägenheten är nu uthyrd. Tack till alla som tipsat.

Trettondagsafton på Valö

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen nyhet. Nidingen, Tistlarna, Vinga, Pater Noster, Måseskär och Hållö har alla besökts de senaste åren. På trettondagsafton var turen kommen för ett besök vid Valö fyrplats längst söderut i Göteborgs skärgård.

Valö saknar hamn eller brygga för djupgående båtar. På västra sidan av ön finns en lagun, men sjökortet lämnar en del övrigt att önska och vattnet är fortfarande grumligt efter nyårshelgens storm så vi bestämmer oss för att ankra utanför inloppet och ta jollen iland. Efteråt får vi höra att de olika delarna av lagunen är döpta efter de båtägare som fastnat i leran, så det var nog ett bra beslut.

Längst in i lagunen finns en liten brygga där vi förtöjer vår jolle. Göteborgs Kanotförening står det med stora bokstäver på bryggan, men de misstycker säkert inte. Inte så här års. Vi verkar ensamma på ön.

Väl iland följer vi den upptrampade stigen österut över ön, mot fyren. Det är lätt att föreställa sig hur vackert det måste vara här på sommaren. När triften blommar i skrevorna, och gullvivorna på ängen. När de låga träden i dalen sluter sig likt gröna tunnlar runt stigen. Nu skiftar allt i olika gråa och bruna nyanser, men det är fint på sitt sätt. Rofullt på något vis.

Fyrbyggnaden är inte särskilt märkvärdig i sig. Ett 10 meter högt vit- och grönmålat torn i betong som byggdes 1935 när fyren skulle automatiseras. Innan dess var fyren placerad på taket av boningshuset intill. Den är borta idag, men huset står kvar och påminner om en annan tid, tiden när fyrmästare fortfarande var ett vanligt yrke längs kusten.

Fem fyrvaktarfamiljer bodde på Valö mellan 1985 och 1935. Familjen Taube var först ut, men flyttade redan efter några år till Vinga där sonen Evert föddes som det fjärde av tretton barn. Kanske blev det lilla huset på Valö för litet för den växande familjen. Det lär bara vara 45 kvadratmeter stort. Jag tycker det ser större ut, men det beror kanske på den höga stengrunden.

Våra egna barn. Otto, Lovis och hennes kompis Tilda leker gömme bland de små bodarna och stugorna på fyrplatsen. Kanske på samma sätt som fyrmästarbarnen gjorde för en sisådär hundra år sedan. Jag ser mig om och försöker föreställa mig livet här på den tiden. Vrångö är inte långt borta, det var där fyrmästarbarnen gick i skola. Men sundet ligger nog inte alltid lika blankt som idag.

I den lilla dalgången mellan norra och södra delen av ön finns en äng med en brunn, en enkel utedusch och vad som ser ut som några fruktträd. Bakom en av stugorna hittar vi ett trädgårdsland omgivet av ett stengärde för att skydda mot vinden. Allt perfekt underhållet av medlemmarna i Göteborgs kanotförening som köpte öns byggnader av Lotsverket 1936, och har skött om dem sedan dess.

Vägen tillbaka till båten går via klapperstensfälten på öns södra sida. Morgonens moln har spruckit upp och lata knubbsälar solar sig på skären utanför. Ön tillhör Vrångö Naturreservat. På andra sidan väntar Mary på svaj. Fina, trogna Mary. Det är på dagen 17 år sedan hon blev vår. 5 januari 2002. Tänk så mycket vi upplevt sedan dess.

dsc_65287858140451655049705.jpg
Valö fyrplats 5 januari 2019.

dsc_6584139635763204416135.jpg

Vitmålad gavel är vanligt på byggnader som fungerat som sjömärke

valöfyr (2).jpg

Valö fyrhus 1896. Foto: Wikipedia

dsc_6461958799758124761306.jpg

Trapphuset på norrsidan

dsc_66523797645656204618148.jpg

Mary på svaj utanför Valö. Kungsö i bakgrunden. 

En julhälsning från Åstol

När Åstol-borna bjuder in till julmarknad i bodarna nere i hamnen, då vet jag att vi måste dit. Att vi redan varit på fem andra julmarknader i år spelar ingen roll. Jag älskar sjöbodar, barnen älskar julmarknader. Och Ludvig, ja han är glad bara han får en anledning att komma ut på sjön.

Vi tar ofta båten till Åstol, men den här helgen är det som att glida in i en julsaga när vi angör den lilla hamnen i skymningen. Marschaller brinner längs med kajen. Sjöbodarna är klädda med ljusslingor och i fönstren glimmar adventsljusstakar och stjärnor.

Jag vet inte hur många gånger jag gått där på bryggan och trånande kikat in genom spetsgardinerna för att försöka få en glimt av vad som gömmer sig där bakom. Barnen brukar dra mig i jackärmen. ”Sluta mamma. Du är pinsam, kom nu”.

Nu står dörrarna välkomnande på glänt. Det är pyntat med girlanger och julbonader, och i varje bod finns ett litet bord där försäljarna bjuder ut sina varor. Hembakade bullar och saffransbröd, ljunghonung och vaxljus, stickade strumpor, virkade grytlappar och rökt fisk. Det mesta från Åstol, eller öarna runt omkring.

Man blir alldeles rörd när man tänker på hur de måste röjt och fejat i sina bodar inför helgen. Alltsammans är så mysigt att man nästan smäller av. Inte blir det sämre när en hel rad små lucior kommer lufsandes nedför stentrappan mot hamnen. Det är något alldeles speciellt med små overallklädda barn med luciadräkter ovanpå. Och deras späda små röster. Man smälter liksom inifrån.

I en av de större bodarna ligger hembygdsmuseumet. Här har man julpyntat som i forna tider. En söt tant bjuder på glögg och berättar hur man firade jul på ön när hennes far var liten pojk. Jag älskar sånt. Kan lyssna i all evighet. Barnen smiter bort till tomten vid granen. Han som berättar kluriga gåtor, och belönar de som gissar rätt med en omsorgsfullt inslagen tablettask.

När vi känner oss klara med julmarknaden är det dags för julbord på Åstols Rökeri. Det är som väntat, sagolikt vackert och gott. Men här måste jag erkänna, det var dåligt planerat från vår sida. Ludvig och jag är fortfarande mätta från ett annat julbord dagen innan. Julmarknadens smakprover har också satt sina spår.

Otto drabbas av matkoma redan efter sillen. Jo, vi gillar ju sill i vår familj och det blir lätt lite mycket om man måste smaka alla 17 sorter. Men när jag bäddar ner honom bland fårskinnen i gamla rökeriet, på lagom avstånd från godis-bordet, så ser han ändå rätt nöjd ut. Det är inte utan att man blir lite sugen på att göra honom sällskap.

Men vi kämpar på ett tag till innan vi går hem till vår båt, tänder fotogenlampan och kryper ner under varsin filt och konstaterar att årets mysigaste julmarknad är korad. Alla har sin charm men i år tog Åstol hem första priset: ett alldeles eget blogginlägg.

Här kommer lite bilder för er som inte kunde komma. Jag hoppas ni får en ny chans nästa år.

Finaste lampan.

Tittut!

Ett fänkålsbröd från Lottas Surdegsbageri får följa med hem till båten.

Tomtar och tulpaner!

Visst blir man sugen på att kika in?

Skriv en bildtext

Tomtens verkstad?

Sitter tapeten på fel håll, eller är det bara jag?

Älskar spetsgardiner

Vaxljus doftar så gott.

Här vankas det julbord

Äggost och italiensk julkaka

Mer vackra än goda, tycker vi.

Matkoma

Marys master. Mysigt att gå hem till båten efter julbordet.

Ni som har koll på oss via Facebook och Instagram vet att vi har varit ute nästan varje helg hela hösten, även om blogginläggen inte duggar lika tätt så här års. Därför passar vi redan nu på att önska er alla:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi firar i vanlig ordning jul med Ludvigs familj på Rövarhamn i Roslagen. Barnen längtar så de håller på att bli galna. Själv tycker jag alltid det känns lite motigt att packa in hela julen i bilen och köra tvärs över landet. Men det brukar bli bra när vi väl kommer fram.