Vinternatt vid Vinga fyr

Klockan är tolv på natten, det är ett par minusgrader ute och blåser en kall bris från norr. Ändå fryser jag inte där jag ligger på det nakna berget. Jag ligger bara där, vid foten av Vinga fyr, och stirrar leende upp mot stjärnhimlen. Det är som jag vore trollbunden. Fångad av fyrens gigantiska ljusarmar. Långa strålar som sträcker sig ner mot horisonten. Sakta kretsar de runt mig, varv efter varv. Omsluter mig. Omringar mig. Virar mig i sin linda. Tills hela världen börjar snurra. När jag sluter ögonen känns det som om jag försvinner in i ett svart hål. Allt blir tyst, och stilla.

Jag vet inte hur länge jag ligger där, men plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Först svagt, sedan allt starkare. Hypnosen bryts, och jag är tillbaka där på det kalla berget, vid foten av Vinga fyr. Det är dags att gå tillbaka till båten som ligger förtöjd i den lilla lotshamnen söder om ön. Men först gör jag ett sista försök att fånga känslan på bild.

Vissa saker måste upplevas. Men fotografierna blev vackra på sitt sätt. Titta gärna på dem på en stor skärm i ett mörkt rum för att upptäcka alla detaljer. Släck alla ljus eller gå in i en garderob. Försök räkna strålarna, och identifiera stjärnbilderna. Dröm dig bort, till universums mitt!

Vill du uppleva Vinga fyrs magiska sken på egen hand, men saknar egen båt? Ön ligger bara 10 sjömil utanför Göteborgs centrum. På Winga Vänners hemsida finns information om både boende och hur man tar sig dit. Jag inbillar mig dock att det här med att ”ligga fyr” som det kallas på Vinga är mäktigast på vintern när man är alldeles ensam på ön. Men en varm sommarnatt kan säkert duga till nöds.

Hoppas ni får en riktigt trevlig vecka nu allesammans. Själv känner jag mig lite förkyld, undrar varför?

Göteborgs hamn om natten

Vi älskar att segla in i stora städer om natten. Att se ljusen i fjärran, närma sig sakta sakta. Glida in under broarna och se stadens konturer växa fram ur mörkret. Först industriområdena, med de stora lyftkranarna, containrarna och fraktfartygen på redden. Sedan de mer centrala delarna, med belysta fasader och segelskutor längs stadens kajer. Möta barnens förväntansfulla blickar, känna stadens puls. Särskilt magiskt blir det så här års, när allt är lite extra upplyst. Vi avslutar därför bloggåret 2017 med en serie bilder från gårdagens angöring av Göteborgs hamn, och passar på att önska er alla ett riktigt gott nytt år!

Adventssegling

Ute är mörkt och kallt. Så kallt att det är svårt att få loss förtöjningstamparna från pollarna när vi kastar loss och sätter kurs mot Dyrön för årets julbad. Däcket är halt som en skridskobana, och snön faller sakta över oss där vi tränger ihop oss i sittbrunnen med varsin kopp glögg och nybakade lussebullar. Ja, inte för att vi måste. Utan för det känns mysigt att sitta där tillsammans i snön och huttra.

När fikat är slut försvinner barnen ner i den varma kajutan. Dieselvärmaren vi installerade inför seglatsen till Grönland kommer väl till användning även här hemma. Väl framme på Dyrön värmer vi oss med het fisksoppa och packar sedan badväskan för att ge oss av mot bastun för årets julbad. Stigen går på en spång av brädor längs med vattnet, täckt av ett tunt lager otrampad snö. Stämningsfullt belyst av små lyktor på lagom avstånd. Det känns magiskt och vackert, som i en saga.

Vi är ensamma vid bastun hela lördagskvällen, ingen har tydligen tid att åka ut i skärgården och bada bastu med bara en vecka kvar till jul. Inte vi heller egentligen, men vi gör det ändå. Kanske är det just den typen av prioriteringar som gör att vi ofta är sena, alltid har det rörigt hemma och aldrig tackar ja till något förrän vi tittat på väderprognosen. För att vi nio av tio helger bara släpper allt, och ger oss ut med båten. För att vi vet att det gör oss gott. Vi behöver den här tiden med varandra. På båten, i skärgården.

Barnen gnider in varandra med snö, gör nakna snöänglar och turas om att spela charader utanför bastufönstret medan Ludvig och jag sitter inne i värmen med varsin öl och njuter av underhållningen. Då och då vågar vi oss ut för ett svalkande dopp. Jodå, barnen badar också. De fyra graderna i vattnet upplevs nästan varma jämfört med den luften, men på vägen in igen känns det som de nybadade fötterna ska frysa fast i marken. Desto härligare stickande känsla när man kommer i värmen igen. Som vanligt är det kontrasterna som gör det. Som får en att känna sig som mest levande.

Nästa morgon skrapar det bekantt mot skrovet. Vattnet runt båten är täckt av ett tunt lager krispig is som gnistrar i solen. Efter frukost packar vi fikakorgen för en tur runt ön. Det knarrar härligt under fötterna, och vi vandra åter på otrampade stigar täckta av nysnö. Vi går de 112 trappstegen ner genom den djupa ravinen, spanar mufflonfår och fartyg. Barnen åker kana på isfläckarna. Vi fikar, kastar snöboll och letar istappar. Dyröleden är härlig året om.

Sedan är det dags för ännu en tradition så här i juletider. Adventsfika på Åstol, 10 minuter längre västerut. Vi glider in i hamnen på den tättbebyggda ön och lägger till på kajen utanför Åstols kafé. Fiket där man så här års inte bara får fem sorters kakor och något varmt att dricka för fantastiska 25 kr, utan också en härlig pratstund öborna och en möjlighet att se ut något bland de böcker som Åstols bok- och antikvariat ställer ut i samma lokal. Behagligare julklappsshopping är svårt att tänka sig.

Ja, sedan är det bara att styra hemåt i solnedgången och berömma oss själva för att vi än en gång prioriterat rätt. Att Ludvig och jag faktiskt tackat nej till ett gratis julbord på Marstrands bästa krog, till förmån för en helg ombord med barnen. Istället för fyllda av mat är vi nu fulla av ny energi, energi som förhoppningsvis varar hela vägen fram till julafton. Antagligen blir det inte några fler blogginlägg skrivna innan dess, för nu måste vi ju göra allt det där vi inte gjorde i helgen. Så vi passar på att redan nu att önska er alla en riktigt skön och fridfull jul.

DSC_0805

DSC_1085

20171217_100350

DSC_0980

20171217_124017

20171217_123527

20171217_124250

DSC_0983

DSC_1023.jpg

20171217_120421.jpg

DSC_1039

DSC_1037

DSC_1054

20171217_124512

DSC_1011

20171217_135439.jpg

DSC_1127

 

Fars dag på båten

När resten av världen vallfärdade till Marstrand för att gå på julmarknad i helgen, då packade vi båten och drog till sjöss. Inte för att vi inte gillar julmarknader. För det gör vi, åtminstone ibland. Men bara i december, aldrig början av november. Och absolut inte i samband med Fars dag.

P1250066

Full fart söderut

Som så många gånger förr var det vindriktningen som fick bestämma vår kurs. En kylig nordvästan förde oss till Rörö, 10 sjömil söder om Marstrand. I hamnen hittade vi en läad plats där vi kunde grilla vår vanliga korv och våra marshmallows innan vi snörade på kängorna för en tur runt ön.

20171111_150550.jpg

Efter korv kommer marschmallows – lika gott året om.

Vi har varit på Rörö förut, många gånger. Det är landskapet som lockar. Stora delar av ön är naturreservat, med öppna vindpinade hedar och stora klapperstensfält i väst. Det var till stenstränderna på öns västra sida vi nu var på väg. För att höra stenarna som rullar mot varandra av vågornas kraft,  se solen gå ner i horisonten och leta efter fynd bland drivved och vrakgods.

P1250143

Gott om drivved på klapperstenstranden på Rörö

Någon solnedgång att tala om blev det inte denna lördag. Men väl en härlig promenad, som promenader i naturen brukar vara. Väl tillbaka i båten väntade gofika och kortspel. Sedan var det dags för Ludvig att ta sig en tupplur i akterhytten medan barnen tog sig an utmaningen att förvandla dagens strandfynd till vackra farsdagspresenter.

P1250424

Stilla morgon i hamnen på Rörö.

Nästa morgon var jag som steg upp först för att baka scones, för ovanlighetens skull. Det var en strålande vacker morgon, inte alls lika blåsig och kall som dagen innan, så frukosten serverades utomhus. I sittbrunnen, med varm choklad och presentutdelning. Ludvig sa att Lovis och Ottos presenter var de finaste han någonsin fått. Tillverkade av kärlek, drivved och allehanda strandfynd. Den här gången var jag beredd att hålla med.

P1250283

Sconesfrukost i sittbrunnen

Efter ännu en härlig promenad var det dags att sätta kurs hemåt. Färden hem gick över ett alldeles stilla hav, fullt av lekande sälar. Väl tillbaka i Marstrand möttes vi av den strida strömmen av julmarknadsbesökare igen. Men den här gången var de på väg åt andra hållet, från fästningen mot färjan, och med händerna fulla av bruna papperskassar. Alla till synes lika belåtna med helgen som vi. Tänk så olika vi är.

P1250329.jpg

Lovis och Otto har pyntat varsin halva av hjärtat.

På kvällen ringde jag min egen pappa i Blekinge, och kände mig tacksam över att faktiskt ha en far att få gratulera en dag som denna. Han är 88 år, och vi pratade länge och väl. Man hör ofta att Fars dag bara är ett kommersiellt jippo, påhittat av handeln själv. Må så vara, men i min familj har det aldrig varit annat än en anledning att skänka varandra lite extra omtanke. Och det tycker jag känns bra.

Hur firar man fars dag i din familj?

Bokprojektet

Så var det dags att berätta om ett litet projekt jag varit involverad i de senaste veckorna. Vi är ett gäng på 11 rutinerade långseglare som skrivit varsitt kapitel till en bok, där vinsten går till att bygga upp förödelsen efter Irma och Maria – de orkaner som brutalt ödelade stora delar av Karibien i början av september.

Med 11 fascinerande, spännande och inspirerande berättelser från de sju haven hoppas vi att boken ska bli en uppskattad julklapp för alla som själva drömmer om att ge sig ut i världen någon gång. Men också för de som aldrig skulle drömma om att göra något sådant med gärna hänger med i fantasin.

Boken som får namnet Mot en ny horisont, kommer ut i början av december men kan beställas redan nu. Ingen av oss som bidragit  får någon ersättning. Till och med trycket är sponsrat, allt för att vinsten ska bli så stor som möjligt. Genom att köpa boken drar alltså även du ditt strå till stacken. Men vänta inte för länge. Upplagan är begränsad.

Beställ boken här

bokomslag

Ja, det var bara det jag ville berätta. Kram på er allihop, och ha en trevlig helg!

Världens godaste glass!

En dryg vecka har gått sedan vi kom hem från Italien, och vad tror ni vi saknar mest. Ja, så klart. Gelaton, den italienska glassen. Godare än all annan glass i hela vida världen. För det är den, vi lovar. Vi har provat många. Otroligt många. Under världsomseglingen hoppade vi ofta över lunchen, och åt oss mätta bara på glass. När det gick, för det gäller  att passa på. Vi har nämligen ingen frys ombord. Värst frossade vi inför långa överseglingar, när vi visste att det inte skulle bli någon glass på ett tag.  Och till havs kunde vi ibland sitta i timmar och fantisera om den där första glassen vi skulle äta när vi kom iland.

Men den godaste av dem alla – världens godaste glass – hittade vi i Rom förra veckan. Den heter Cioccolate Fondante, och säljs på Gelateria Frigidarium  (Via del Governo Vecchio 112), i närheten av Campo di Fiori. Inte så att det var den mysigaste gelaterian eller trevligaste personalen. Men glassen, just den här smaken, var så himmelskt krämig och smakrik att jag saknar ord. Utan tvekan den godaste vi någonsin ätit trots att vi under bara några dagar i Italien hann prova minst 50 andra smaker på tio olika gelaterior som alla fick mer än väl godkänt.

Skillnaden på gelato och vanlig glass

Vad är det då som gör att den italienska gelaton är så mycket godare än vanlig glass? Jag har forskat lite, och så här ligger det tydligen till:

  • Gelaton är gjord på mjölk eller vatten, som framhäver smaken mer än grädde.
  • Gelaton rörs istället för vispas. Det gör att den blir kompaktare och smakar mer än vanlig glass.
  • Gelaton innehåller större mängd färska smaksättare – som nötter, frukt och bär.
  • Gelaton serveras några grader varmare än vanlig glass, det framhäver smaken mer.
  • Gelaton innehåller mer kärlek, eftersom tillverkningen är ett stolt hantverk.

Vilken är din favoritglass?

Man kan ju undra varför inte alla gör som italienarna? Om man nu vet hemligheten. Inte så att annan glass inte brukar vara god. Vi är inga glass-snobbar på så sätt. Vi äter det mesta i glassväg. Nåja, helst inte den malaysiska som smaksätts med majs och röda bönor. Den är faktiskt riktigt äcklig. Men får vi välja så föredrar vi alltså den italienska. Utan tvekan.

Vilken glass föredrar du, har du någon favorit?

Våran gata i Rom

TRASTEVERE, ROM. Gröna lummiga växter klättrar längs elledningar och husväggar. Färgen flagnar på spruckna fasader, många täckta av klotter och graffiti. Det är slitet och lite ruffigt, inte alls lika storstilat och välvårdat som på andra sidan bron, norr om floden Tiber. Men det är äkta, och levande. En plats där turister, studenter och arbetare fortfarande lever sida vid sida.

De slingrande smala gränderna kantas av uteserveringar, verkstäder och små butiker. Och mitt i detta myller bor avi. På Via della la Scala 46. Högst upp i ett litet hus som bara är fem meter brett. En enkel vindsvåning som vi hittade på Airbnb*. Inte stor, men charmig med sovloft och en terrass i vardera ända. Den ena med utsikt över takåsarna. Den andra ut mot gatan och det lilla torget och kyrkan med de 43 kristallkronorna.

Vi har tio meter till närmaste gelateria, och runt hörnet ligger stans bästa pizzeria. Dar Poeta – ett anspråkslöst litet ställe vars Nutella-pizza till efterrätt numera rankas som den godaste i världen av våra barn. (Tack Annika Myhre för tipset!) En annan favorit är La Proscuitteria lite längre bort på samma gata, ett sånt där ställe där man kan sitta en hel dag och bara dricka vin och smaka olika ostar och salamikorvar. Himmelskt gott.

Japp, du har gissat rätt. Vi är galet nöjda med vårt val att bo i just Trastevere, som vi efter ett några dagars kringströvande i stan kommer fram till att är Roms överlägset mysigaste stadsdel. Dessutom på mindre än en halvtimmes promenadavstånd till alla de stora sevärdheterna i stan. Helt perfekt. Ja, det tycker i alla fall vi. Vad tycker du, har du något favoritkvarter i Rom?

1190622

Orange, aprikos, rosa och gul dominerar i kvarteret.

1190194

Utsikten från terassen

1190209

Vårt mysiga trapphus. Smalt, precis som huset självt …

1190256

Närmsta dricksfontän är aldrig långt bort. De finns över hela Rom. Väldigt trevligt.

1190526(0)

Gelaterian på hörnan, den med de godaste våfflorna

1190553

Torget vid vår lägenhet, det med den fina kyrkan.

Runt hörnet

1190132

Kyrkan, sedd från terrassen.

1190627(0)

Kvarterskyrkan från insidan.

1190086

Ost till frukost, lunch och middag!

1190652

Lämplig bil i Trasteveres trånga gränder.

1190731

La Proscutteria. Bästa lunchstället. 100 meter från porten.

1190677

Så mycket gott …

20170917_191826[1]

Moppe och streetart – snygg kombo

20170917_220819[1]

Lampaffären en bit bort på gatan. Ville ha alla, så vi köpte ingen.

20170918_100926

Så kan också en garageport se ut, på våran gata i Rom.

20170918_184647[1]

Grymma gatumusikanter underhåller på torg och gathörn.

1190601

Trendigt, skitigt och fint på en och samma gång.

20170918_192714[1]

Trånga mysiga butiker

20170917_221121[1]

Ringlande gator fulla av kvällsflanerare

dar poeta

Här serveras Roms godaste pizzor, enligt Tripadvisor.

20170917_221433

På kvällarna hittar man små mysiga uteserveringar i varje gränd.

1190584

Barnen coolar ner efter en upplevelserik dag i Rom.


*Vårt boende i Rom sponsrades av Airbnb, som är en supersmidig sajt där privatpersoner över hela världen kan hyra ut hela eller delar av sitt hem för att tjäna en extra slant. Vi bestämde själva var vi ville bo, och alla ord och bilder är som vanligt mina egna.

Stränderna som gav mersmak

MONTE CONERO, LE MARCHE. Ludvig och jag brukar prata om Italienska Rimini vid Adriatiska havet som en av de värsta turistorter vi någonsin varit på. En enda lång trist 60-talsdoftande strand full av solstolar och fula hotell och barer så långt ögat kan nå. Så när vi förra veckan åter begav oss till Italiens ostkust för att gå på bröllop var förväntningarna på omgivningarna inte särskilt höga.

Vi skulle visserligen bo på samma hotell som bröllopsfesten skulle hållas på, Hotel Monteconero – ett före detta kloster som skulle ligga på en grön kulle vid havet några mil söder om Ancona. Det lät ju fint. Men vi hade nog ändå inte riktigt förstått att vår kulle med samma namn som hotellet skulle vara nästan 600 meter hög och bjuda på en utsikt över Italiens enda höga kuststräcka på nästan femtio mils avstånd.

Monte Conero visade sig vara ett naturreservat perforerat av fina vandringsstigar och vackra stränder kantade av höga kalkstensklippor. Betydligt fler än vi skulle hinna med på bara ett par dagar. Och några så svårtillgängliga att de bara kan nås med båt – så som de bästa ställena alltid är. Men ett par riktigt sköna dopp i det varma turkosa havet hann vi i alla fall med, och det räckte för att ge rejält med mersmak. Vi hade nästan glömt hur skönt det kan vara.

Är det någon som har en båt i Medelhavet som ni kan tänka er att låna eller hyra ut billigt till oss några veckor nästa sommar? Hör av er!

1180780

Kolla in färgerna …

1180740

Spaggia delle due Sorelle – nås bäst med båt.

1180828

Kalkstensklippor

1180746

Där nere skulle man varit …

IMG_20170918_000206_190

Sand och hav – fin kombo

1180922

Portonovo

1180911

P1180941

Himmelriket för stensamlare.

P1180999

Spaggia Mezzevalle – kan bara nås med båt eller till fots.

P1190022

Undrar vad det där är för spännande bygge …

IMG_20170916_124731_232

Spaggia Urbani i Sirolo – hit kan man ta bilen. Mer folk, men fint ändå.

1180232

Hattförsäljare på Spaggio Urbani

P1180982

Det kunde ha varit vi …

Det bästa från sommaren på båten

Wow, vilken sommar vi haft. Ja, varmt var det ju knappast. Jag minns fortfarande de tre tillfällen vi bar kortärmat. Den ena gången på grund av ansträngning, de andra två för att solen faktiskt sken och temperaturen översteg 15 grader. Men ack så fint ändå, och vi har fått se och uppleva långt mer än vi vågat hoppas på. Efter ett sista stopp i Skagen satte vi alltså kurs hemåt. Hem till Marstrand. Vi gjorde 7-8 knop nästan hela vägen, så det gick ganska fort. Men en sak hann vi med  – en tillbakablick.

Vi gjorde en lista på sånt som vi tyckt varit lite extra roligt, mysigt eller häftigt under sommarens segling. Alla fick säga vad de ville, vi behövde inte vara överens och listan blev ganska bred – allt från grottsafari och enorma vattenfall till mer vardagliga ting som att fiska, gå på danskt konditori och bygga båtar av strandfynd. 34 punkter allt som allt.

När alla var nöjda med listan var det dags att rangordna. Var och en fick 20 poäng att fördela fritt, sedan räknade vi ihop. Som vanligt gillar vuxna och barn lite olika saker, så vi presenterar resultatet i två olika topplistor.

Föräldrarnas topplista:

Barnens topplista:

Alla punkter på topplistorna är bloggade om, utom två. Äventyrsbadet The Reef i Fredrikshavn där vi avslutade resan för att tina upp. Och så har vi mötet med fåret Ove, en nyfunnen kompis på Färöarna. Honom berättar jag gärna mer om en annan gång. Men det roligaste av allt är ändå att den upplevelse som fick flest poäng sammanlagt var resans mål. Att återvända till Kinn, för att visa barnen var vi gifte oss för 10 år sedan. Det känns fint.

Nu ser vi framemot Italien-resan och en fin höst i Bohuslän. Klipporna är redan täckta av  blommande ljung, och rönnens bär lyser röda i skrevorna. Det här är verkligen en fin plats att bo på, om man nu tvunget måste bo på ett och samma ställe.

Tennbröllop på Kinn

Den stora dagen är kommen. Dagen då vi återvänder till platsen där Ludvig och jag gifte oss för 10 år sedan. Ön Kinn, längst ut i det västnorska kustbandet. Vi är framme vid resans mål.

Andaktsfullt stiger vi iland och följer stigen norrut längs kusten. Minnena kommer tillbaka. Ett efter ett, steg för steg. Och vi berättar för barnen medan vi går. Om hur det var den där dagen för länge sedan. När Lovis bara var dryga året gammal, och Otto fortfarande låg i magen. Dagen då vi gifte oss på Kinn.

Vid det första lilla huset står en tant och ler vänligt mot oss. När vi berättar om vårt ärende till ön skiner hon upp som en sol. Jodå, oss har hon hört talas om. De svenska seglarna som kom för att gifta sig i deras kyrka. ”Välkomna tillbaka till Kinn!”, säger hon och strålar.

Vi frågar om kyrkvaktmästaren bor kvar på ön. Vårt enda vittne till vigseln. Kvinnan som pyntade med blommor och tända ljus. Hon som spelade orgel och tvärflöjt, ringde i klockan, bakade tårtan och agerade bröllopsfotograf. Allt på eget initiativ, för att vår dag skulle bli så fin och minnesvärd som möjligt.  ”Ni måste mena Gry, hon har flyttat.” Jag känner besvikelsen komma.

Men hon är här idag”, skyndar sig tanten att lägga till. Underbart, Gry är här. Vi hittar henne i trädgården utanför hennes hus. Jo, nog minns hon oss. Vi kramar om varandra, vi presenterar barnen och pratar en stund. Hon berättar att hon nu bor i stan, av praktiska skäl. Men bara tillfälligt, tills 17-åringen flyttat hemifrån. Sedan vill hon tillbaka till ön.

”Hälsa prästen när du träffar honom” säger jag när vi skiljs åt. Det är då hon förstår. Att vi inget vet. Så klart inte, hur ska vi kunna veta. Att prästen som gick i pension året efter vi gifte oss gick bort förra våren. ”Men hans fru kommer fortfarande hit för att städa kyrkan en gång i veckan. Hon är här idag, har ni tur så är hon kvar så ni kan gå in och titta i kyrkan.”

Kinn kyrka ligger på norra sidan av ön. När vi passerat den lilla skogsdungen där fåren söker skydd mot sol, regn och vind får vi syn på den stora klyftan, snart också klocktornet. Och slutligen, den nästan tusen år gamla stenkyrkan vid foten av berget. Jag blir stående en stund, tagen av platsens skönhet.

Vi har tur. Dörren till kyrkan står på glänt, och vi stiger försiktigt in. Wow, jag hade nästan glömt hur fin den är. Så enkel och hård på ytan, så vacker och ombonad inuti. Vi möts av prästens fru, beklagar makens bortgång och berättar vad som fört oss dit.

”Åh, jag minns när han kom hem och berättade om svenskarna som seglat längs kusten i jakt på en vacker plats att gifta sig på. Och valt ut just hans kyrka. Han var så glad och stolt. Den här kyrkan betydde så mycket för honom. Den var hans livsverk, hans stora passion. Det är därför jag fortfarande åker hit varje vecka. För Odds skull.”

Änkan berättar om dagen hon och hennes man kommit dit första gången, hur de förälskat sig i platsen på samma sätt som vi. Hur maken dragit igång det stora Kinnaspelet, som varje sommar lockar tusentals besökare till ön. ”Han ville att så många som möjligt skulle få komma hit och uppleva allt detta”, säger hon med en svepande rörelse.

Efter besöket i kyrkan dukar vi upp vår medhavda picknick i hagen utanför – bland fårlort och myror. Och pratar om allt som hänt och allt vi upplevt tillsammans sedan vi gifte oss. 10 år, det är lång tid. Vi försöker minnas alla 10 bröllopsdagar, var vi firat de senaste tio åren. Några har vi glömt bort, men vi kommer i alla fall fram till att vi aldrig varit på samma plats två gånger.

Väl tillbaka på båten grillar vi en fisk vi dragit upp samma morgon. Vi får sällskap en stund av prästens fru som och den söta lilla damen som bjuder på de ljuvligaste nykokta havskräftor vi någonsin smakat. Fiskrenset lägger vi i krabbtinan över natten, och hoppas på samma fina fångst som sist.

Sedan skålar vi för de 10 år som gått, för återkomsten och framtiden. Och framförallt, oss själva och kärleken! Så otroligt nöjda med dagen, sommaren och varandra. Resans stora mål är uppnått, att återvända till Kinn för att visa barnen var vi gifte oss. Nu seglar vi hem!

Mary i den lilla hamnen på Kinn

P1130789

Stigen längs kusten

P1130960

Klyftan på Kinn

P1140070

Så roligt att få visa barnen ön där vi gifte oss.

P1130945 (2)

Kyrkan som tros ha byggts redan på 1100-talet. av irländska munkar.

P1130813

Vi har tur, kyrkan är öppen.

P1130840

Med skepp och allt

P1130932

Obligatoriska fotot, den här gången med Lovis bakom kameran.

Utsikt mot Lilla och Stora Batalden i norr

P1130864

Picknick i fårhagen

P1130870

Bubbel och småplock

P1140093

Under bröllopet bar jag en krans av blåklockor i håret.

Får och hav vart vi än tittar

DSC_1074

Sommarens finaste dag!

Läs om dagen då vi gifte oss på Kinn