Detta bildspel kräver JavaScript.

ROSEAU, DOMINICA. Otto för händerna till sin känsliga näsa. ”Jag luktar natuuur”, säger han med en belåten suck. Jag följer hans exempel, och känner en blandning och fuktig mossa och svavel. Doften av Dominicas regnskog – toppat med en lätt touche av myggmedel, och en fläkt av ganja från rastakillen vid bordet bredvid. Jag tar en klunk av min Kubuli, lutar mig tillbaka och försöker sammanfatta de senaste dagarna.

Till skillnad från de flesta andra öar i Karbien har Dominica inga vita stränder eller turkosa ankarvikar. Det håller massturismen på behörigt avstånd. I gengäld finns här något annat. Genuint vänliga människor, ett skönt avslappat gung och en alldeles fantastisk oförstörd regnskog som vi har ägnat de senaste dagarna åt att utforska.

Vi har vandrat på stigar som en gång trampats av förrymda slavar och smugglare. Jagat landkrabbor och fladdermöss. Balanserat på stockar och stenar, halkat på trädrötter, klafsat i gegga upp till vaderna. Ömsom klättrat, ömsom hasat oss fram längs branta bergsväggar. Fått vända om för broar som har rasat, och stora stenblock som blockerat vägen. Korsat otaliga forsar och vattendrag, och simmat i djupa raviner. Frusit och svettats om vart annat.  Badat i varma källor, duschat i vattenfall och kokat ägg i svavelstinkande gyttjepölar.

Dominicas regnskog är makalös, och nationalparken Morne Trois Pitons har till skillnad från många andra sevärdheter verkligen förtjänat sin plats på UNESCOs världsarvslita. Men ni som vill se hur det verkligen ser ut måste åka hit själva. Regnskogen här gör skäl för sitt namn, inte ens vår vattentäta kamera stod emot vätan. Så det blev inte så många bilder som vi hoppats på.

Nu hög tid för oss att vända landkrabborna ryggen igen, och återvända till det salta livet ombord. Imorgon seglar vi vidare mot den norra delen av ön.