Den hungrige kameramannen

Har han inte lite stor näsa?

Har han inte lite stor näsa?

BARBUDA, KARIBIEN. Barbuda har 1800 invånare, alla mycket måna om att behålla sin ö som den alltid har varit. Utan turister. Och bortsett från öns två exklusiva all-inclusive hotell för de rika och berömda finns här inte mycket att hämta i form av service. Bara ett fåtal rum att hyra i den enda byn, och någon enstaka gubbe som kör taxi vid sidan om. Men inga restauranger, knappt en mataffär värd namnet och definitivt inget som är öppet på helgerna. Detta är inget vi på Mary af Rövarhamn lider av, tvärtom. Men det är svårare för de som kommer hit med flyg.

Tidigt i söndags morse landade ett litet svenskt filmteam som kommit för att samla material till en programserie som kanske kommer att visas på teve en dag. Jag erbjöd dem att äta hos oss under dagen. Vi har massor av mat ombord, och tyckte det vore trevligt med lite sällskap. Men nejdå. De var inte hungriga. Inte ens när jag berättade att det stod hemlagad potatissallad med grillad tonfisk på menyn. Det lät förståss gott. Det tyckte de alla. Men det vore alldeles för mycket. De skulle äta i byn, senare. De skulle ändå behöva en paus från sitt arbete. Tack i alla fall. Tusen tack.

Vid fyra-tiden åkte de tillbaka till byn för att ”ta sig något snabbt att äta”. Jag tror inte ordet snabbt existerar på Barbuda, men hade tröttnat på att truga. Så jag sa inget. Två timmar senare var de tillbaka på stranden där vi satt och grillade vår fisk. De hade kört runt hela ön, utan att få tag på något ätbart. Och fotografen, som blivit magsjuk på hitresan, berättade nu att han inte hade ätit på 24 timmar. Stackarn, han såg riktigt eländig ut. Så jo, om det gick för sig och verkligen inte var till något besvär skulle de gärna smaka lite på den där fisken trots allt. Om erbjudandet stod kvar. Och det gjorde det. Ludvig hämtade den extra potatissallad jag tillagat, utifall att. Och så fick vi alla en riktigt trevlig middag till sist.

Det verkar som om filmskaparna haft lite större framgång på matfronten de senaste dagarna, men ön är liten och rykten färdas snabbt. Igår kom en man gående på den annars så folktomma stranden. ”Which one of them is the hungry camera man? frågade han och titta nyfiket mot gänget som filmade en bit bort. Han hade kommit för att ta sig en titt på den hungrige fotografen. ”Everybody is talking about him in town.” Vi fick oss ett gott skratt. Men visst är det märkligt ändå, varför har de flesta svenskar så svårt att ta emot hjälp när någon erbjuder det? Alltid så måna om att aldrig vara till besvär.  Så förbaskat artiga och väluppfostrade. Trots att det ofta är både enklare och trevligare att tacka ja. I vissa kulturer kan det till och med uppfattas som en förolämpning att neka någons gästfrihet.

Vi är ofta i behov av folks hjälp eller välvilja på olika sätt, och möten med andra människor gör resan roligare. Vi har därför lärt oss av med den fula ovanan att tacka nej i tid och otid, och istället börjat ta folk på orden. Fråga bara familjen Kruger som hade vänligheten att låna ut sin fina till mercedes till oss när vi var i Sydafrika, vi behöll bilen i tre veckor. Så akta er ni där hemma, säg inget ni inte menar. Rätt vad det är så har vi flyttat in i ert vardagsrum : )

9 reaktioner på ”Den hungrige kameramannen

  1. Jag tänker inte låta er flytta in 🙂 Men om ni får för er att segla till Luleå någon gång framöver så bjuder jag gärna på middag. Brukar berätta och visa bilder för mina barn vad era barn (i samma ålder) gör.

    Gilla

  2. Haha, så himla kul att läsa (som alltid förstås) och en bra reality check! Jag undrade just vad det handlade om när jag kom till stycket om att de inte ville äta er erbjudna tonfisk och potatissallad … men det klarnade ju mot slutet. Hade nästan glömt bort den svenska finkänsligheten och oviljan att vara till besvär. Så onödigt. Tänk så mycket kul (och gott) man missar!

    Gilla

  3. Hej! Förvånar mig lite vad gäller åtminstone en av medlemmarna i filmteamet – har rest tillsammans med henne i Indien i 3 v. Hon var småhuggen för det mesta, och det hon inte smakat på i snacks, mat osv. var nog inte värt att prova. Men i övrigt håller jag med, vi svenskar är lite trögbjudna…

    Gilla

    • Hej Monica, Du måste mena Linda. För när jag tänker efter så var hon inte riktigt lika svårflörtad som de andra när det gällde resterna av Ludvigs födelsedagstårta : ) /L

      Gilla

      • Naturligtvis menar jag Linda 🙂 Hon åt sig nog igenom allt snacks i Indien… Jag berättade om er (jul 2012) – vi pratade bloggar och resor förstås – och nu träffade hon på er. Kul!

        Gilla

      • Jo, den här världen är rätt liten ibland – förutom när man ska segla runt den förståss. Då känns den plötsligt väldigt väldigt stor. /L

        Gilla

  4. ”Mötte en chartercatamaran på väg in i hamnen. Full med folk på däck. Alla nakna! Även kapten. Hmmm. #fb #stmartin 7 hours ago”

    Jag och vanner motte ett dyligt skepp vid Mykonos 1978! Jo, lange sedan men man minns det kanske mest for att baten var overlastad med enbart unga ”non-textile” pojkar pa vag till ”Super Paradiso Beach”. Vi daremot ”minglade” pa mixade ”Paradiso Beach”. Jag var ung da och fan ta mig ocksa vacker pa den tiden…

    Vi seglade fem Estockholmare pa en hyrd Westerly Longbow vi hamtade i ett Pireus som drallde av forvildade hundar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s