Detta bildspel kräver JavaScript.

PUERTO DE VITA, KUBA. Vi är tidigt ute, och har turen att få plats på den smala järnbalken intill väggen. Där blir vi sittandes ett tag. Lastbilarna går inte på någon tidtabell, de går när de är fulla. Vi har blivit informerade om att färden ska ta oss till en ort som heter Caballería. Vi vet inte var den ligger eller hur lång tid det tar att åka dit. Kanske två timmar, eller fem. Oavsett, väl där ska man tydligen kunna byta till annat färdmedel för att fortsätta till staden Holguin. Och därifrån är det bara en knapp timmes bilväg till marinan där båten väntar. Förhoppningen är att vara hemma innan kvällen.

Vi har rest runt på Kuba i fem dagar nu, och lärt oss att man får ta ett steg i taget. Det finns inga säkra svar att få, men det mesta ordnar sig bara man har tålamod. Går det ingen lastbil, finns det en myriad andra färdmedel att välja på. Allt från buss och tåg till hästdroska och cykeltaxi. Och skulle man ändå inte komma vidare kan man alltid knacka på hemma på hemma hos någon av alla de som märkt sitt hus med den speciella symbol som visar att man har ett rum till uthyrning. Priset för ett rum överstiger sällan 150 kronor. För hela familjen.

Försäljare går in och ut ur lastbilen i väntan på avgång. I hopp om att få sälja några kex, nötter eller godis. Eller varför inte några paket okokt spagetti. Några tittar lite misstänksamt på oss. Som om vi gått fel. Men snart försvinner vi i mängden, och flaket blir lika fullt som en SL-buss i rusningstid. Med den lilla skillnaden att här inte finns några säten. Bara järnbalkar att sitta på, och några rör att hålla sig i. Vilket i och för sig kan vara en betydande skillnad beroende på avstånd, väglag och kvalité på bilens stötdämare. Lastbilarna härstammar från 50-talet, som de flesta andra fordon på ön.

En ung man drar igång någon slags vadhållning på flaket. Man ska gissa under vilken av de tre kopparna som bollen ligger. Allt fler unga män ansluter. De visar sig vara i maskopi, och hela skådespelet slutar med att en äldre man blir lurad på en hel veckolön. Stämningen på bussen blir alltmer hätsk, och hade inte skurkarna hoppat av på nästa station hade det troligen slutat i handgemäng. Kriminalitet är ovanligt på Kuba, och vi märker att alla blir illa berörda av det som hänt. Det dröjer ett tag innan stämningen återhämtar sig.

Jag tittar ut genom den lilla springan mellan flaket och den täckande presenningen. Vi har lämnat staden bakom oss, och det frodiga bergen i nordost försvinner i fjärran. Vi omges nu av platt jordbrukslandskap. Bönderna plöjer med oxar, och använder hästar för transport. Vi passerar en lastbil full med gröna matbananer, och en cykeltaxi med en gris på passagerarsätet. Husen är fallfärdiga – ibland bara enkla hyddor med palmtak. Väggar är sprejade med politiska slagord, undertecknade Fidel och Raúl. Och varje gång vi stannar kommer försäljare rusande, i hopp om att tjäna nån krona.

En ung kvinna stiger ombord, en språklärare som ser en möjlighet att praktisera sin engelska. Inte många turister tar sig så hit ut, till El Oriente som kubanerna själva kallar den östra delen av landet. Och de som gör det brukar nog inte åka lastbil. Jag försöker förklara att vi gärna vill resa som kubanerna själva. Inte bara för att det är billigare. En hyrbil kostar lika mycket om dagen som fyra månadslöner för en kuban. Utan framför allt för att det brukar vara ett bra sätt att uppleva kulturen i ett land. Se bara på Sverige, där vi tittar ner i mobiltelefonen eller ut genom fönstret så fort vi kommer ombord på en buss. Det säger en hel del om Sverige och svenskarna.

Den unga kvinnan berättar hela sin livshistoria. Hon heter Yainer, bor utanför Santiago men är född på Lenin-sjukhuset i Holguin. Vi skrattar till, och hon tittar frågande på oss. Jag försöker förklara att det vore otänkbart att en plats i Sverige skulle döpas efter en man som Lenin. Att vi i motsats till kubanerna fått lära oss att han var en dålig man. Yainer tittar medlidande på oss. Vi stackare, som blivit så felinformerade. En yngre man ansluter sig till samtalet. Han har i likhet med många andra vi träffat en mer skeptiskt hållning till den propaganda som kubanerna dagligen matas med.

Vi lämnar snart de politiska diskussionerna. Yainer, den unga kvinnan, försöker lära Lovis och Otto en kubansk klappramsa. Sedan utbyter de grimaser, och våra smågastar utmanar reskamraterna i arga leken. När vi närmar oss slutdestinationen får jag ett halsband som minne av Yainer. Sedan byter vi kontaktuppgifter. Den unge mannen berättar att han har registrerat en egen gmail-adress men inte tagit emot sitt första mejl än. Internet är i sin vagga i Kuba, kanske för att man får trettio pizzor för priset av en timmes surf. Tydligen har man dragit en fiberkabel hela vägen från Venezuela.

I Caballería byter vi till en mindre lastbil, och en timme senare närmar vi oss Holguin. Vi hade egentligen tänkt se oss om i staden. Men nu längtar vi hem. Vi har inte varit borta så här länge från båten sedan vi lämnade Sverige. Så det får blir taxi sista biten. Från Holguin till Puerto de Vita. Vi betalar 120 kronor för en timmes körning. Inte så mycket i svenska mått mätt, men lika mycket som den unga lärarinnan tjänar på en hel månad.