Great Tobago – Inget för barnrumpor

Detta bildspel kräver JavaScript.

GREAT TOBAGO, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. Vi hade bestämt oss för att försöka ta oss upp på Great Tobago, där fregattfåglarna häckar. Men vi förstod snart varför de har valt att slå sig ner just här. På Great Tobago får de vara i fred. Där bor inte en människa. Ön är naturreservat, och den enda skyddade viken är för liten för att charterbåtarna ska våga sig hit. Men framförallt så är terrängen mycket svårtframkomlig. Inte för att den är brant, vilket den i och för sig är. Inte heller för att är vegetationen är ogenomtränglig, för ön är inte särskilt frodig. Men det lilla växtliv som finns visade sig vara något av det mest ogästvänliga vi någonsin upplevt.

Sluttningen upp mot toppen av ön täcks av stora kaktusar, omringade av grus, gräs och ännu fler kaktusar – pyttesmå sådana. Vars sylvassa taggar som går rakt genom både byxor, strumpor och skor – för att slutningen fastna i huden, där de vägrar släppa taget. Hullingarna är så starka att själva kaktusbladet hellre lossnar från plantan än släpper greppet om huden. Och när man försöker ta bort dem, då sätter sig taggarna i fingrarna istället. Värst var det för barnen. De tar fler steg och lyfter inte benen lika högt som vi vuxna, de har mer kontakt med marken helt enkelt.

Ludvig berättade för barnen att han hade kaktusar hemma här han var liten. Men det ville minsann inte Otto ha. Inga vilda i alla fall. ”Och jag vill inte gifta mig med en heller. Fy för att dela säng med en sån, muttrade han medan vi försökte ta oss uppför branten. Det gick oändligt långsamt, fick stanna varannan minut för att dra ut nya piggar. Vi insåg snart att vi aldrig skulle hinna tillbaka innan solen gick ner, om vi fortsatte mot toppen. Så vi bestämde oss för att ge upp fregatterna, och istället ta sikte på en utsiktsplats som såg ut att ligga inom rimligt räckhåll. Då hände det som inte fick hända.

Lovis halkade, och satte sig mitt bland kaktusarna. Stackars barn. Hennes skrik måste skrämt vettet av varenda fågel på ön. Och förnedringen var total när hon måste dra ner brallan för att få taggarna utdragna. Precis som Bröderna Dalton i filmen om Lucky Luke. Efter det vägrade hon gå en meter till. Och Otto ställde sig genast på hennes sida. Så vi fick skapa en liten kaktusfri zon till barnen i skuggan av ett ensamt träd. Där intog de sedan sin fika, medan Ludvig och jag fortsatte den sista biten. Några fregattfåglar blev det alltså inte den här gången, men väl några fina bilder på Mary af Rövarhamn. Tveksamt om det var värt besväret, det beror nog på vem man frågar.

Pippilotta fyller åtta

Stark som en oxe!

Stark som en oxe!

ROAD TOWN, BRITTISKA JUNGFRUÖARNALovis frågar om hon inte kan få prova att ta upp vårt ankare nån gång. Och jo, visst kan hon få det. Så Ludvig stiger åt sidan, och Lovis tar plats vid ankarspelet så som hon sett sina föräldrar göra så många gånger förr. Hon sätter en hand på vardera handtag, och börjar veva. Ja, till skillnad från de flesta andra större båtar så saknar Mary af Rövarhamn elektriskt ankarspel. Hos oss är det mankraft som gäller.

Lovis tar in meter efter meter på den tunga kättingen. Det går trögt, och sakta. Men hon ger sig inte. Fördelen med ett manuellt ankarspel är att det aldrig går sönder. Men det kan bli rätt tungt. Nej, tungt är inte rätt ord. Det är snarare uthållighet än styrka som krävs. Det tar helt enkelt sin lilla tid att få upp ankaret på det här sättet. Ju större djup vi har ankrat på. Desto jobbigare blir det.

Ludvig sitter på peket och tittar på, beredd att rycka in så snart Lovis inte orkar mer. Men hon bara fortsätter, och fortsätter. Jag blir lite orolig, vill inte att hon ska skada sin unga kropp. Vet ju själv vilken träningsverk jag brukar få när jag inte tagit upp ankaret på länge. Men hon vill inte sluta. År av långa vandringar, och klängande i riggen har gett resultat. Hon är stark och envis som en oxe.

En kvart senare har den envetna ungen vevat in 30 meter tolvmilimeters kätting och 25 kilo ankare. Alldeles själv. Hon är alldeles knallröd i ansiktet, och svetten sipprar fram i hårfästet. Men strålar av stolthet. Med rätta. Det är kanske svårt för er där hemma att förstå vidden av det hela. Men tro mig, detta är en fantastisk prestation av en liten tjej. Fast det är klart, hon är inte så liten längre. Imorgon fyller vår egen Pippilotta åtta år.

En magisk timme

Detta bildspel kräver JavaScript.

VIRGIN GORDA, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. ”Kom, den här vägen” säger Lovis och försvinner in genom en smal skreva. Vi följer efter. På andra sidan öppnar sig en enorm katedrallik grotta som leder vidare till en tunnel. Vi tar oss allt djupare in.  In i en labyrint av slingrande trädrötter, naturliga havsbassänger och jättelika stenskulpturer som formats av väder och vind. Det vore lätt att gå vilse, om det inte vore för ljudet från vågorna som slår in mot klipporna i väster.

Efter en stund övergår stenlandskapet till den mest bedårande lilla strand. Där trängs bleka turister om de bästa stjärtplatserna. Fläker sig i solen som frusna sälar och plaskar runt på pastellfärgade flytkorvar. Allt medan de brummande ribbåtarna går skytteltrafik mellan stranden och charterkatamaranerna som ligger ankrade utanför. Jag känner ett uns av besvikelse, trots att vi inte förväntat oss något annat. Stranden finns med i varenda turistbroschyr. The Baths brukar anges som Jungfruöarnas största attraktion.

Vi sicksackar oss fram mellan människorna på stranden, och fortsätter in bland stenarna och buskarna på andra sidan. Där blir vi ensamma igen. Åter hör vi fåglarna kvittra och syrsorna spela, och snart hittar vi en alldeles egen liten korallstrand på öns sydligaste spets. Vi klättrar upp på ett högt granitblock, och där blir vi sittande ett tag. Intar vår fika och njuter av utsikten över hela den skyddade övärlden. Överallt syns vita segel. Ingen annanstans i Karibien finns så många charterbåtar som här.

Från vår utsiktsplats kan vi se hur båt efter båt lämnar ön. Återvänder till sin trygga brygga. För att lämna av dagens gäster, och förbereda sig för morgondagens last. Själva börjar den vandringen tillbaka mot vår jolle. Den sjunkande solen sprider nu sitt varma ljus över området, och folkmassorna på turiststranden har bytts mot ett stilla lugn. Inte en människa finns kvar. Det är som om någon viftat med sitt trollspö. Poff, poff. Vift vift. Och vips fick vi oss en magiskt timme helt för oss själva.

Vi blir kvar på stranden tills solen går ner. Och när vi vaknar nästa morgon ligger den vackra platsen lika öde som när vi lämnade den kvällen innan. Men när klockan slår åtta är det precis som i sagan om Askungen. Förtrollningen bryts, och båtarna återvänder i en strid ström. Då lyfter vi vårt ankare, och seglar därifrån.  

Söndagsutflykt på Saint Martin

Here we go again ...

Here we go again …

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Vi har haft arbetsvecka på Mary af Rövarhamn. Vi har slipat, och målat och ägnat oss åt diverse underhållsarbete så som vi måste göra ibland för att hålla båten i skick. Men idag bestämde vi oss för att ta en paus i arbetet, för att göra en familjeutflykt. Vad gör man då en söndag, på Saint Martin? Jo, man packar picknick-korgen och åker till flygplatsen. Eller rättare sagt, den lilla badstranden Maho Beach precis bakom landningsbanan. Sedan är det bara att sätta sig och vänta.

Saint Martin är en av de öar i Karibien med flest internationella flygavgångar. Ön fungerar som en slags nav för vidare transport till de andra öarna, och söndagar är enligt ryktet den dagen i veckan då flest stora plan trafikerar ön. Det vill man ju inte missa. Ja, ärligt talat. Vi är inte ett dugg intresserade av flygplan. Men startlinjen går bara ett tiotal meter från stranden, och landningsbanan är mycket kort. Så man kommer ovanligt nära. Extremt nära.

Det dröjer inte länge innan det första flygplanet kommer in mot ön. Det styr rakt emot oss, och närmar sig med en enorm fart. Sådär så att man var som helst annanstans hade kastat sig åt sidan, för att rädda livhanken.  Men planet passerar några meter ovanför våra huvuden, och landar precis på andra sidan staketet. Det känns som jag står på själva landningsbanan. Hjärtat dunkar, och adrenalinet får mig att skratta högt. Men det är bara uppvärmningen.

Snart brummar det till bakom oss, det är dags för ett av de riktigt stora planen att lyfta. Kalle på svenska grannbåten Elin uppmanar oss att ta av glasögon och solhattar, och packa ner våra grejer i väskan. Han har varit här flera gånger, så han känner till alla nybörjarfällor. Vi ställer oss vid staketet, bara ett tiotal meter bakom flygplanet. Sedan håller vi i oss, för kung och fosterland. För när planet drar igång sina enorma jetmotorer, ja då bildas en luftström som är så kraftig att den skulle få den värsta orkan att blekna.

Skinnet fladdrar och håret piskar.  Armarna skakar av ansträngning, och det är omöjligt att hålla ögonen öppna. Folk skriker, och handdukar och glasögon far all världens väg. Det hela är över på nån minut. Men det räcker. Jag förstår varför varningsskyltarna finns där. Det här är en fullkomligt vansinnig sysselsättning, på alla tänkbara sätt. Något av det dummaste jag någonsin gjort. Men det är onekligen rätt kul.

Vi får uppleva många plan lyfta och landa den här eftermiddagen. Otto och jag tröttnar snart på att stå och skaka vid staketet, vi gillar landningarna bättre. Men Kalle, Ludvig och Lovis verkar inte kunna få nog. Min snart 8-åriga dotter står inklämd mellan staket och sin pappas ben, så hon inte ska flyga iväg, och ser lika lycklig ut varje gång ett plan lyfter. Det är många andra dårar som är där i samma syfte som oss, men Lovis är det enda barnet. Undra vad det ska bli av den ungen när hon blir stor?

(Kalle filmade galenskaperna med sin GoPro. Ligger en videosnutt på YouTube för den som vill kolla.)

Det som inte får hända

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Kanske har ni redan läst om det i tidningarna. Om Niklas och Karin ombord på svenska segelbåten Bull. Hur de var på väg från Florida till Bermuda. När båten började ta in vatten i högre takt än de kunde pumpa ut. Samtidigt som vindarna bara ökade, och vågorna växte. Besättningen räddades under dramatiska förhållanden, men fick lämna båten till sitt öde.

Jag läste Niklas sakliga beskrivning av händelseförloppet på deras blogg tidigare idag. Och jag kan inte få saken ur huvudet. Tänk om något liknande skulle hända oss, med två barn ombord. Det spelar ingen roll hur bra rutiner eller säkerhetsutrustning vi har. Den tanken skrämmer mig, oerhört.

Med hummer på schemat

BARBUDA, KARIBIEN. Ombord på Mary af Rövarhamn är det absolut rättvisa som gäller. Annars får man barnens egen fackförening på sig, med ordförande Lovis i täten. Och hon är inte att leka med vill jag lova. Så igår, när barnen lyckades charma till sig fem humrar från vår guide som passade på att kolla till sina tinor på väg hem från fregattfågelkolonin. Ja, då fick barnen ett matematiskt problem att lösa. För hur delar egentligen två vuxna och två barn på fem humrar? Ett utmärkt praktiskt exempel till dagens mattelektion i barnens båtskola.

Otto, som gillar både matte och hummer, tog sig an utmaningen med stor entusiasm, och väl godkänt resultat. Men ikväll, när det faktiskt var dags att sätta i oss humrarna. Då la vi allt kött i samma skål. Sedan åt vi tills vi storknade, alla fyra. Kanske den godaste hummer vi någonsin ätit. Inte ens det nitiska facket fann anledning att klaga. Livet på Barbuda är gott. Mycket gott.

Den hungrige kameramannen

Har han inte lite stor näsa?

Har han inte lite stor näsa?

BARBUDA, KARIBIEN. Barbuda har 1800 invånare, alla mycket måna om att behålla sin ö som den alltid har varit. Utan turister. Och bortsett från öns två exklusiva all-inclusive hotell för de rika och berömda finns här inte mycket att hämta i form av service. Bara ett fåtal rum att hyra i den enda byn, och någon enstaka gubbe som kör taxi vid sidan om. Men inga restauranger, knappt en mataffär värd namnet och definitivt inget som är öppet på helgerna. Detta är inget vi på Mary af Rövarhamn lider av, tvärtom. Men det är svårare för de som kommer hit med flyg.

Tidigt i söndags morse landade ett litet svenskt filmteam som kommit för att samla material till en programserie som kanske kommer att visas på teve en dag. Jag erbjöd dem att äta hos oss under dagen. Vi har massor av mat ombord, och tyckte det vore trevligt med lite sällskap. Men nejdå. De var inte hungriga. Inte ens när jag berättade att det stod hemlagad potatissallad med grillad tonfisk på menyn. Det lät förståss gott. Det tyckte de alla. Men det vore alldeles för mycket. De skulle äta i byn, senare. De skulle ändå behöva en paus från sitt arbete. Tack i alla fall. Tusen tack.

Vid fyra-tiden åkte de tillbaka till byn för att ”ta sig något snabbt att äta”. Jag tror inte ordet snabbt existerar på Barbuda, men hade tröttnat på att truga. Så jag sa inget. Två timmar senare var de tillbaka på stranden där vi satt och grillade vår fisk. De hade kört runt hela ön, utan att få tag på något ätbart. Och fotografen, som blivit magsjuk på hitresan, berättade nu att han inte hade ätit på 24 timmar. Stackarn, han såg riktigt eländig ut. Så jo, om det gick för sig och verkligen inte var till något besvär skulle de gärna smaka lite på den där fisken trots allt. Om erbjudandet stod kvar. Och det gjorde det. Ludvig hämtade den extra potatissallad jag tillagat, utifall att. Och så fick vi alla en riktigt trevlig middag till sist.

Det verkar som om filmskaparna haft lite större framgång på matfronten de senaste dagarna, men ön är liten och rykten färdas snabbt. Igår kom en man gående på den annars så folktomma stranden. ”Which one of them is the hungry camera man? frågade han och titta nyfiket mot gänget som filmade en bit bort. Han hade kommit för att ta sig en titt på den hungrige fotografen. ”Everybody is talking about him in town.” Vi fick oss ett gott skratt. Men visst är det märkligt ändå, varför har de flesta svenskar så svårt att ta emot hjälp när någon erbjuder det? Alltid så måna om att aldrig vara till besvär.  Så förbaskat artiga och väluppfostrade. Trots att det ofta är både enklare och trevligare att tacka ja. I vissa kulturer kan det till och med uppfattas som en förolämpning att neka någons gästfrihet.

Vi är ofta i behov av folks hjälp eller välvilja på olika sätt, och möten med andra människor gör resan roligare. Vi har därför lärt oss av med den fula ovanan att tacka nej i tid och otid, och istället börjat ta folk på orden. Fråga bara familjen Kruger som hade vänligheten att låna ut sin fina till mercedes till oss när vi var i Sydafrika, vi behöll bilen i tre veckor. Så akta er ni där hemma, säg inget ni inte menar. Rätt vad det är så har vi flyttat in i ert vardagsrum : )

Bästa reseblogg i år igen!

 

SAINT FRANCOIS, GUADELOUPE. Vi hade just ankrat upp här bakom revet på Guadeloupes östra vingspets, när jag lyckades koppla upp mig på ett trådlöst nätverk tillräckligt länge för att ladda ner några mejl. Och i ett av dem berättade en bekant att han läst i tidningen att vår blogg röstats fram till bästa reseblogg i Travel Blog Awards 2013. För andra året i rad. Så himla roligt, även om det där med ”bästa” är lite subjektivt. Jag skulle snarare vilja säga att vår blogg är den med flest lojala läsare. Vi har närmare 10 000 besök i veckan. Och det är vi väldigt glada för. Så många tack för det fortsatta förtroendet. Vi hoppas ni vill hänga med ett tag till.

Vi avseglar mot Barbuda redan ikväll. Men först måste vi nog försöka får tag på lite bättre internet så vi kan se vad står i den där tidningen, vilken det nu kan vara. Vi är nyfikna så klart.

Med roddbåt genom kulisserna

Detta bildspel kräver JavaScript.

INDIAN RIVER, DOMINICA. Kolibrifåglarna flyger från blomma till blomma, med vingslag så snabba att vi nästan misstar dem för insekter. I strandbrynet letar vadarfåglarna efter något ätbart, och i trädtopparna sitter kungsfiskaren och sjunger sin vackraste sång – ackompanjerad av spelande syrsor och det knirkande ljudet från båtens åror. Annars bara tystnad, till och med Otto är tyst. 

Indian River är ingen stor flod, men fin. Kantad av träd med de mest fantastiska rotformationer. Och kronor som sluter sig över våra huvuden så att de bildar en tunnel, där det gröna bladverket silar solens strålar likt ett durkslag. Det är alldeles stilla. Inte en vindpust, inte en krusning. Nästan overkligt. Ja, vattnets yta är faktisk så klar att reflektionerna ibland överträffar verkligheten.

Indian River är den perfekta platsen för en stilla roddtur i gryningen. Men också för filminspelning. Flera scener från Pirates of the Caribbean utspelar sig här. Men det är svårt att föreställa sig, hur det såg ut när hela Hollywood-cirkusen intog den fridfulla floden. Vi måste se om de där filmerna. Kanske ska börja redan ikväll. Det passar bra. För nu regnar det igen, och blåser så att det knakar i ankarkättingen.

Vi har bara sett en bråkdel av det Domincas djupa skogar har att erbjuda. Men nu längtar vi efter strandliv. Har hört att det ska finnas vita, oändligt långa och närmast folktomma stränder på Barbuda. Så dit sätter vi kurs när vinden lättar. Kanske gör vi några korta stopp på vägen. Inte riktigt bestämt var ännu. Men som vanligt går det bra att följa oss på SPOT-kartan.

Har lagt till en hel del nya bilder i vårt bildgalleri på Flickr idag. Kolla gärna.

Doften av Dominica

Detta bildspel kräver JavaScript.

ROSEAU, DOMINICA. Otto för händerna till sin känsliga näsa. ”Jag luktar natuuur”, säger han med en belåten suck. Jag följer hans exempel, och känner en blandning och fuktig mossa och svavel. Doften av Dominicas regnskog – toppat med en lätt touche av myggmedel, och en fläkt av ganja från rastakillen vid bordet bredvid. Jag tar en klunk av min Kubuli, lutar mig tillbaka och försöker sammanfatta de senaste dagarna.

Till skillnad från de flesta andra öar i Karbien har Dominica inga vita stränder eller turkosa ankarvikar. Det håller massturismen på behörigt avstånd. I gengäld finns här något annat. Genuint vänliga människor, ett skönt avslappat gung och en alldeles fantastisk oförstörd regnskog som vi har ägnat de senaste dagarna åt att utforska.

Vi har vandrat på stigar som en gång trampats av förrymda slavar och smugglare. Jagat landkrabbor och fladdermöss. Balanserat på stockar och stenar, halkat på trädrötter, klafsat i gegga upp till vaderna. Ömsom klättrat, ömsom hasat oss fram längs branta bergsväggar. Fått vända om för broar som har rasat, och stora stenblock som blockerat vägen. Korsat otaliga forsar och vattendrag, och simmat i djupa raviner. Frusit och svettats om vart annat.  Badat i varma källor, duschat i vattenfall och kokat ägg i svavelstinkande gyttjepölar.

Dominicas regnskog är makalös, och nationalparken Morne Trois Pitons har till skillnad från många andra sevärdheter verkligen förtjänat sin plats på UNESCOs världsarvslita. Men ni som vill se hur det verkligen ser ut måste åka hit själva. Regnskogen här gör skäl för sitt namn, inte ens vår vattentäta kamera stod emot vätan. Så det blev inte så många bilder som vi hoppats på.

Nu hög tid för oss att vända landkrabborna ryggen igen, och återvända till det salta livet ombord. Imorgon seglar vi vidare mot den norra delen av ön.