Bil, gräsklippare och studsmatta bytes mot flakmoppe

20160204_120138

Vår nya lya till vänster i bild. Brf Sjömanshuset på Hamngatan i Marstrand.

Ögonen är rödsprängda. Vi har inte sovit på tre nätter. Beslutsångesten har varit brutal.  Men nu är det färdigvelat. Kontraktet är undertecknat. Vi har köpt en bostadsrätt på Marstrandsön. I det Pippi-gula gamla sjömanshuset på kajen. Föreningen heter så. Sjömanshuset, på Hamngatan. Vad passar väl bättre till ett gäng landstigna sjöfarare som oss?

Ja, vi ska bli ö-bor. Vi får tillträde till lägenheten redan om några veckor. Baksidan är att vi måste sälja Villa af Kroken. Det känns tråkigt. Vi gillar verkligen vårt gröna lilla hus – den öppna spisen, bersån och de mysiga omgivningarna. Men trädgården konkurrerar med båtlivet, och kommunikationerna funkar dåligt under årets mörka dagar. Vi får inte ihop vardagspusslet, och gillar inte att vara beroende av bil.

På Marstrandsön får vi promenadavstånd till jobb, skola, båt och mataffär, och barnen kommer närmare sina kompisar. Själva lägenheten måste byggas om en del, för att passa oss. Det kommer ta sin lilla tid eftersom vi envisas med att göra allt själva, och ger oss ut på sjön så fort solen tittar fram. Men utsikten är svårslagen och vi har fönster i alla väderstreck, så förutsättningarna är goda.

Vi har alltid pratat om att det vore mysigt att bo på en bilfri ö utan landförbindelse. Vi inbillar oss att krånglet med att vara beroende av en färja är sjutton så mycket charmigare än krånglet med en bil. Kanske romantiserar vi bara, kanske passar det oss inte alls. Men då har vi i alla fall provat. Man måste prova.

Och så har vi det här med flakmoppen. Äntligen får Ludvig ett godtagbart skäl att skaffa sig en sådan. Så har du en fin flakis som inte används får du gärna höra av dig. En Audi A6 kombi från 1999, en gräsklippare och en studsmatta finns i inbyte. Vid en snabb affär bjuder vi även på en trimmer 🙂

En gång långseglare, alltid långseglare

Ibland är det svårt att passa in ...

Från en värld till en annan

Det har snart gått ett och ett halvt år sedan vi kom hem från vår världsomsegling. Jag har ofta sagt, att jag är redo att lägga resan bakom mig och gå vidare i livet. Leva här och nu, blicka framåt. Men jag börjar allt mer inse, att vissa grejer lägger man inte bakom sig bara så där. De blir en del av livet, hela livet. Också nuet. En del av mig, min identitet och mina prioriteringar. Privat och i jobbet. På nätet och i verkliga livet. Inte minst socialt.

Så här såg förra veckan ut:

  • I tisdags dök Annika och Björn på S/Y Moon på middag i Kroken. Senast vi sågs var i Malaysia.
    De är hemma på besök, båten väntar i Osaka i Japan på fortsatt resa mot Alaska.
  • I onsdags var vi på föredrag med Lasse och Erja på S/Y Ambika. Vi samseglade  från och till över hela Stilla havet och Indiska Oceanen. Att se deras bilder var som att återuppleva vår egen resa ur någon annans ögon.
  • På föredraget träffade vi Claes och Laila på S/Y Comedie som vi lärde känna i Thailand, och som nu har sin båt i Medelhavet. Även Annika och Björn var där. Ja, säkert en hel massa andra också som vi inte hann prata med.
  • Efter föredraget hämtade vi upp Magnus Reslow på stationen för några dagars besök hos oss i Kroken. Magnus blev i höstas känd i svensk media som långseglaren som ”försvann”, för att dyka upp på Kanarieöarna efter 85 dygn till havs. Han kom nu direkt från Karibien, enbart iförd kortbyxor och sandaler. Influgen från en värld till en annan. Det är hans fötter ni ser på bilden.
  • I lördags träffade vi Mark och Maria från S/Y Mare Liberum på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mark träffade vi första gången på Kanarieöarna, Maria på Tonga. Nu har de en dotter tillsammans och bor i ett litet torp inte långt från oss.

Efter en snabb titt på mejlen, på Instagram och på Facebook kan jag konstatera att jag dagligen har kontakt med minst fem andra långseglare. Kompissnack, omtanke, fascination, gemensamma minnen och erfarenheter, tips och råd, pepp och inspiration. De ger mig ett sammanhang där jag passar in och känner mig hemma. Sånt går inte att lägga bakom sig, varför skulle jag ens vilja?

Så minns vi 2015

2015 - året då vi blev landkrabbor.

2015 – året då vi blev landkrabbor.

KROKEN, BOHUSLÄN. Vid den här tiden förra året var vi oändligt trötta. Trötta på att bo i en fullastad båt, trötta på trilskande banker och myndigheter. Trötta på gråväder och mörka kvällar bakom datorn. Trötta på höga bostadspriser, och bristen på roliga jobb. Trötta på jakten efter ett annat liv. Ja, ni anar inte hur frestande det var, att bara skita i alltihop och segla iväg igen. Men så här i efterhand kan vi konstatera att 2015 blev ett rätt skaplig år till sist. Här ett axplock av vad vi hittat på.

  • Året inleddes med en veckas välbehövligt surfläger på Fuerteventura.
  • Från slutet av januari och sex tisdagar framåt visades sedan delar av vår världsomsegling i tv-serien Familjer på äventyr.
  • Sportlovet tillbringades i Dalarna, där Lovis och Otto äntligen fick lära sig att åka skidor.
  • I april tackade Ludvig ja till sitt drömjobb på Rutgerson Marin i Marstrand.
  • Snart var vi även ägare till ett litet hus i avkroken Kroken.
  • Under våren åkte vi land och rike runt och berättade om vår världsomsegling. Jag ensam i veckorna, och tillsammans med Ludvig och barnen på helgerna. Totalt har vi hållit över 30 föredrag under året – från Umeå i norr till Höllviken i söder, Finska Nykarleby i öster, och Marstrand i väster.
  • De helger vi inte var på resande fot seglade vi – till Limhamn, Köpenhamn, Flakfort och Ven.
  • I maj röstades vi fram till Årets Reseinspiratör, och första helgen i juni var det dags för mitt livs första skutsegling.
  • Sommarlovet inleddes hos min familj i Blekinge, där vi plockade våra första svenska jordgubbar på fem år.
  • Efter midsommar seglade vi upp vår båt från Malmö till Marstrand, och tajmade målgången i Volvo Ocean Race perfekt.
  • Väl på plats i Marstrand flyttade resten av familjen iland, och vi blev landkrabbor för första gången på 13 år.
  • Familj och vänner bytte av varandra i gäststugan hela sommaren – vi grillade, gick långa kvällspromenader, plockade stora mängder bär och utforskade våra nya hemmavatten.
  • Sista semesterveckan tillbringade vi på Rövarhamn, familjens lantställe i Roslagen. Otto fick stanna en vecka extra, medan Lovis gick på seglarskola i Marstrand.
  • Den 17 augusti var det dags för barnen att börja skolan igen, nu i sina nya klasser på Marstrandsskolan.
  • I september utökades familjen med två efterlängtade kattungar.
  • Hösten bjöd på strålande väder. Lovis seglade Optimist två kvällar i veckan. Ludvig arrangerade grabbsegling med Mary, och barnen och jag gav oss ut på årets andra skutsegling.
  • När mörkret och höststormarna dragit in tog arbetet med vårt nya kök äntligen fart, och Ludvig fick sin efterlängtade diskmaskin.
  • I november avsade jag mig mitt styrelseåtagande i Svenska Kryssarklubben, och fick mer tid för att skriva för föreningens tidning På Kryss.
  • En kompis och jag har även startat en sajt för Svenska Långfärdsseglare under året.
  • Totalt har jag skrivit ett 30-tal artiklar, och sålt en hel del bilder.
  • Också bloggen har fått en del uppmärksamhet under 2015, totalt 68 nya inlägg och 670 000 besök.
  • Året avslutades med en veckas julfirande på Rövarhamn, ett besök på Vinterland på Liseberg följt av vår första nyårsfest i Marstrand.
  • Tidigare under året har vi även besökt Tivoli och Kolmården – väl så viktigt som allt det andra om man frågar våra små.

Nu sitter vi här och funderar på vad vi ska göra av 2016. För så är det ju faktiskt. Vi är alla kaptener över våra egna liv, även när det är motigt och andra försöker komma in och ta över rodret ibland.

God fortsättning allesammans!

Kulturkrock II

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

KROKEN, BOHUSLÄN. För ett tag sedan bloggade jag om västkustbornas lite aviga inställning till vanliga insjökräftor. Nu har vi upptäckt en annan märklig lokal egenhet, en mycket allvarligare sådan. Det gäller lussebullar. Dessa julens läckerheter som får komma i vilken form som helst – så länge de innehåller saffran. Mycket saffran.

Det började redan på julbasaren på Marstrandsön i november. Ludvig gick iväg för att köpa årets första glögg och lussebulle. Och vad kom han tillbaka med? Jo, en blek vetebulle i lussekattsform. Saffranen var ersatt av kardemumma. Jag kunde inte ens förmå mig att äta upp. Inte så att jag har något emot vetebröd med kardemumma i, utan för att det helt enkelt inte är en lussebulle.

Jag har nu blivit bjuden på dessa bleka lussekatter i en rad olika sammanhang. Någon gång finns båda varianterna att välja på, men kardemumma är alltid default. Så vad beror då detta på? Ja, det är ganska oklart. ”De är helt enkelt godare så”, påstår de. Inte så konstigt i sig. De har ju lärt sig fel från början, att det är så lussebullar ska smaka. Kanske är det de gamla fiskargenerna som spökar. Ett budgetalternativ helt enkelt. Oavsett, upprörande är det.

De flesta verkar uppriktigt förvånade över vår reaktion, de fattar inte grejen. ”Vaddå, har man inte kardemumma i lussebullarna där ni kommer ifrån?” Nej, vi har inte kardemumma i lussebullarna där jag kommer ifrån (Blekinge). Inte där Ludvig kommer från (Stockholm). Och inte där våra barn kommer från (Malmö). Men vem vet, det kanske finns fler konstiga kryddningsvarianter i vårt avlånga land.

Låt oss göra en undersökning.


Med detta inlägg vill vi även passa på att önska er alla en riktigt fröjdefull jul. Nästa gång tänkte jag skriva om Göteborgshumor 😉

Möt deltagarna i 2:a säsongen av Familjer på äventyr

familjerpaaventyr.jpg

Säsongspremiär för nya Familjer på äventyr

SVT-serien Familjer på äventyr, som vi medverkade i förra vintern, är snart tillbaka med en andra säsong och fyra nya familjer. Tisdagen den 12 januari är det premiär. Producent-Anna har gett oss lite förhandsinformation om familjerna, och förväntningarna är högt ställda.


ÄVENTYRARNA: Familjen Frisk i Kenya

Ensamstående mamman Tina som återvänder till sitt älskade Kenya med sin dotter Agda för att driva en eko-camp på savannen i nationalparken Masai Mara.

Våra förväntningar: Vårt besök på den afrikanska savannen var kanske det bästa med hela vår världsomsegling, om man frågar vår son Otto. Och av döma från de filmklipp vi har sett är risken stor att tjatet om en ny resa till Afrika snart trappas upp ytterligare.

Mamma Tinas blogg: https://medium.com/@Ecolyx
Dottern Agdas blogg: https://agdaimasaimara.wordpress.com/


LIVSNJUTARNA: Familjen Ternön på Sri Lanka

Carin och Urban och deras två tonårsdöttrar som tar ett sabbatsår från den inrutade tillvaron i Varberg och flyttar till en liten by utanför Galle på södra Sri Lanka.

Våra förväntningar: Här kommer många minnen väckas till liv. Galle är en sagolikt vacker stad med ett härligt virrvarr av gamla gränder, tutande tuk-tuks, himmelsk curry och leende vänliga nyfikna människor med de mest fascinerande vanor och traditioner.

Familjen Ternöns blogg: http://www.jippiebyus.se/


FORSKARNA: Familjen Svenningsen Granberg i Nordnorge/Svalbard

Marinbiologerna Peter och Mia som har flyttat med sina två barn till Tromsö i Nordnorge, för att kunna arbeta med den forskning som under sommarhalvåret bedrivs på Svalbard.

Våra förväntningar: Vi älskar Norge, och planerar att segla upp till Svalbard om ett par år. Så här hoppas vi på en rejäl dos inspiration med massor av fina naturscener från midnattssolens rike.


MISSIONÄRERNA: Familjen Gunnarsson i Ecuador

Familjen som lämnade Göteborg för ett liv som missionärer på den ecuadorianska landsbygden när dottern Sigrid bara var två år gammal. Nu reser de hem igen. Tre år senare, med två barn och ett tredje på väg. Utan att egentligen veta vad som väntar dem där hemma.

Våra förväntningar: Vi räknar med mycket igenkänning här. Att lämna Sverige för ett annat liv är svårt. Men att komma hem igen, det kan vara ännu svårare.

Familjen Gunnarssons blogg: http://familjengunnarsson.com/


Läs mer om de nya familjerna och se en första trailer på Svt.se
Se alla avsnitt från första säsongen av Familjer på äventyr

När Mary mötte Helga

Mary i lä av Carlstens fästning.

Mary i lä av Carlstens fästning.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Jag brukar sitta på båten och jobba om dagarna, för att komma hemifrån. Men på sistone har det blåst så mycket att det varit jobbigt att vara ombord. Vår brygga är helt öppen mot sydväst, och det har visat sig vara därifrån stormarna kommer så här års. Det har ryckt och slitit i båten på ett så obehagligt sätt att jag inte har kunnat koncentrera mig på att jobba. Så jag har valt att stanna hemma istället.

Varje gång ett nytt oväder har dragit fram över kusten har jag försökt intala mig själv att det går nog bra, det där fixar Mary. Ludvig har varit där och sett till henne ibland. Medan jag har stoppat in öronpropparna, och lämnat henne i sticket. Så som bara en svikare gör. Någon som svikit en god vän, någon som alltid funnits där för dig när du behövt henne som mest.

Ja, Mary har nog känt sig lite åsidosatt på sistone. Det där huset kräver ju onekligen en hel del uppmärksamhet. Men efter en titt på väderprognosen bestämde vi oss för att det var hög tid att göra något åt situationen. Så igår jag gick med bestämda steg upp på hamnkontoret, och frågade om vi inte kunde få lägga oss i gästhamnen på Marstrandsön istället. Nu på vintern, när det ändå inte kommer några gästande båtar. Och jodå, det gick faktiskt för sig.

Eftersom det igår var enda lugna dagen på flera veckor, så vi passade på att flytta båten på en gång. Och tur var det. För imorse kom stormen Helga på besök. Vid lunchtid blåste det närmare 40 sekundmeter i byarna. Orkanstyrka, betydligt värre än prognostiserat. Vilda vågor dundrade hämningslöst in mot kusten. Från sydväst, ännu en gång. Vad som hänt om vi legat kvar vid vår gamla brygga vågar jag inte ens tänka på.

Saltvattendimman låg så tung över kusten att vi fick använda vindrutetorkarna på bilen ut till Marstrand. Färjan fick köra på tvären, och skolbarnen fick stanna inne på grund av flygande takpannor. På Ludvigs jobb flexade fönstren så mycket att de fick de stötta upp dem med balkar. Och kanske värst av allt, stora granen på Marstrandsön förlorade sin stjärna.

Och Mary då? Hur gick det för henne? Ja, en kompis som är uppfödd här ute sa att han aldrig sett så stora vågor gå in i hamnen. Så det var inte utan jag var lite orolig. När vi kom fram till färjeläget blåste det så mycket att jag behövde två händer för att få upp bildörren. Men när jag lyfte blicken kände jag lugnet sprida sig i kroppen. Det gick knappt en krusning på vattnet vid Marys nya brygga. Ja, det ryckte lite fram och tillbaka när dyningen rullade in, men båten låg helt i lä från den rasande vinden.

Jag tog färjan över.  Drog några extra tampar, satte på en kopp te och bestämde mig för att stanna ombord. Nu har vinden mojnat till mer normala 15 sekundmeter, fotogenlampan är tänd och barnen sover i sina kojer. Vi stannar ombord inatt. Ärligt talat så undrar jag ofta vad vi skulle iland och göra. När vi har det så mysigt här på vår båt. Nåja, vi svek i alla fall inte – inte när det verkligen gällde.

 

Borneo brinner

Otto bekantar sig med orangutangpojken Charles. Idag står hans hem i lågor.

Otto bekantar sig med orangutangpojken Charles. Idag står hans hem i lågor.

När vi var på Borneo lämnade vi vår båt i den lilla staden Kumai, till förmån för en mer grundgående båt som tog oss på en fyra dagar lång flodresa in i regnskogen. Till nationalparken Tanjung Puting, de utrotningshotade orangutangerna hem. En fantastisk upplevelse.

Vår guide hette Toris Marley, en ung man med en djup respekt, kärlek och kunskap om orangutangerna och deras livsmiljö. Han presenterade oss även för sin familj i Kumai. Lovis och Otto lekte med sonen Kieta varje dag, och frun Arda närmast adopterade våra barn. En otroligt fin familj, som vi fortfarande har kontakt med via Facebook.

För några dagar sedan berättade Toris att han och en grupp vänner var tillbaka hemma efter en hel månad i regnskogen. De hade varit ute för att bekämpa elden. Sedan augusti har enorma regnskogsområden i Indonesien tänts på av palmolje- och pappersmassaindustrin för att ge plats åt nya plantager. Orangutangernas hem står i lågor.

Industrin har länge använt sig av denna miljövidriga praksis, men i år när Indonesien samtidigt drabbats av torka har skogsbränderna fått katastrofal spridning. Majoriteten av bränderna härjar på torvmarker, som har ett naturligt lager av kol strax under markytan. Det gör bränderna nästan omöjliga att släcka eftersom elden kan pyra långt ner i marken för att sedan blossa upp igen och igen.

De redan hotade orangutangerna drivs närmare utrotning för varje dag som går. Samtidigt som Toris, hans familj och vänner, och 43 miljoner andra människor i regionen är direkt drabbade av den giftiga röken från bränderna. Koldioxidföroreningarna från bränderna har under de senaste dagarna varit större än hela USAs totala koldioxidutsläpp.

Jag kände att jag ville göra nåt, och blev glad när jag såg att Greenpeace startat en namninsamling för att sätta press på Indonesiens regering. Alla tillgängliga resurser måste sättas in för att stoppa bränderna och få bukt på denna oerhörda tragedi. Skriv under Greenpeace namninsamling du också och dela inlägget i sociala medier. Då hjälper du Toris att bekämpa elden och rädda orangutangerna. Och en sak till, försök undvika produkter med palmolja i är ni snälla.

 >> Skriv under för att stoppa bränderna

Familjer på äventyr II

Filmafton i Kroken

Filmafton i Kroken

En ny säsong av Familjer på äventyr har spelats in. Några ”Seglare” medverkar inte den här gången. Eller jo, producenten och en kameraman hälsade på oss här i Kroken härförleden, så det finns en risk att vi dyker upp en snabbis i rutan i samband med första avsnittet. Men annars är det fyra helt nya familjer det ska handla om. Det blir spännande. Tisdagen den 12 januari är det dags, klockan 20.00. Missa inte det.

Första säsongen av tv-serien kan inte längre ses på SVT Play; de har bara rätt att visa avsnitten under en viss tid. Men jag har fyndat på YouTube och gjort en samlingssida med länkar till alla sex avsnitt – för er som missade förra säsongen eller vill se serien en gång till. Ett utmärkt sätt att drömma sig bort under mörka kvällar. För sjutton så mörkt det blev helt plötsligt.

En hälsning från Kurrekurreduttön

Detta bildspel kräver JavaScript.

I somras blev jag kontaktad av ett par från Uppsala som bestämt sig för att tillbringa sin smekmånad på självaste Kurrekurreduttön. Eller Tabar Islands som ögruppen heter i verkligheten – denna pyttelilla ögrupp utanför Papua Nya Guinea som utgjorde målet hela vår resa.

De nygifta, Emelie och Petter, skulle flyga till huvudstaden Port Moresby, och försöka ta sig vidare därifrån. Vi tog tillfället i akt och skickade med en hälsning, i form av ett par fotoböcker med bilder från vårt besök. Som tack för senast. Jag frågade Emelie och Petter, om de inte kunde skriva några rader om hur böckerna togs emot. Till bloggen. Kurrekurredutterna är inte så vana vid att se fotografier på sig själva. Och jodå, visst kunde de det.

Tiden gick, och jag hade nästan glömt bort alltsammans när det för några veckor sedan trillade in ett långt mejl med den utlovade leveransrapporten, och en hel drös härliga bilder från våra kurirer. Så här stod det:


”Vilken succé! Många här har aldrig sett sig själva på kort och det blev kvickt en folksamling var än vi tog fram böckerna. Härliga, färgglada foton från såväl vardagsliv som fest. Böckerna gav oss en fantastisk ingång till att lära känna folk och få hjälp med diverse saker. Öarna är inte så stora, här känner alla varandra. Det märktes att ”seglarfamiljen” var omtyckt och hade bjudit på sig själva. Framförallt var det många som frågade om Otto och Lovis. Hur gamla de var nu, om de gick i skolan, hur det hade gått att segla hem? Och den viktigaste frågan – när kommer familjen tillbaka?”


När kommer vi tillbaka? Frågan i kombination med fotografierna får mig att börja gråta. Mest av glädje, men också längtan. Jag tittar på bilderna. Vi har också suttit på den där bänken under trädet. Mina barn har lekt med deras barn. Jag känner igen nästan varje ansikte. Alla utom ett, porträttet på den lilla flickan. Jag undrar vem hon är, sedan förstår jag. Den förstfödda.

På Tabar Islands hålls enligt melanesisk tradition en stor fest när en kvinna är gravid med sitt första barn. För att fira fruktbarheten. Vi hade turen att få vara med på en sådan fest. Flickan på bilden är barnet i magen. Emelie skriver att hon heter Gina. Tänk, det blev en flicka. Hon borde fylla tre år snart. Kanske sitter hon där, i detta nu. Tittar på bilderna, och undrar hon också. Vilka vi är, och när vi kommer tillbaka.

Tack Emelie, tack Petter!

Nya generationen toppgastar

Detta bildspel kräver JavaScript.

 I början av sommaren fick jag möjlighet att prova livet ombord på Svenska Kryssarklubbens skolfartyg Gratitude. Upplevelsen gav mersmak, och nu i helgen var det dags igen. Den här gången tog jag med mig barnen. Jag skulle bara våga annat. Lovis har längtat efter att få klättra upp i riggen på en sån där traditionell gammal skuta, ända sedan den dagen för drygt två år sedan då hon fick komma ombord på ett holländskt segelfartyg i Port Louis på Mauritius.

”Du har väl inte glömt klätterselarna?” frågade Lovis på väg till Nya Varvet där vi skulle mönstra på. Hur skulle jag kunna glömma dem? Hon hade påmint mig femtielva gånger. Jag hade förvarnat att det fanns risk för att barn under en viss ålder inte fick klättra i riggen på en skuta som denna. Det här är ju trots allt Sverige, det kan finnas regler mot sådant. Men vilken 9-åring vill lyssna på det örat.

Väl framme var Lovis så ivrig att hon glömde hälsa. Frågan kom direkt. Skulle hon och Otto möjligtvis få prova att klättra lite i riggen? Erik som var kapten ombord behövde inte fundera länge. De två barnen var ju onekligen rätt sjövana, väderprognosen såg bra ut och de hade med sig egna selar. Inte ens mamman verkade ha något att invända. Så ja, jo. De kunde ju alltid försöka. Vi tolkade det som ett ja.

Lovis var först ut, och instruktör Elin berättade vad som gällde. Var man får koppla sig, och vad man bör tänka på. På Mary af Rövarhamn är den som klättrar alltid säkrad i en fallina, och det finns steg på masten. På en skuta är det annorlunda. Här är det repstegar längs vanten som gäller, och dubbla livlinor. Så man alltid sitter fast i den ena, medan man kopplar om den andra.

Lovis spärrade upp ögonen när hon fick syn på karbinhakarna i änden på livlinorna, krokarna man använder för att koppla fast sig. De var mer än fyra gånger så stora som de hon var van vid. De behöver vara så stora, eftersom allt annat på båten är grovt. Men det var precis att Lovis lilla hand nådde runt för att öppna dem. Tunga var de också. Så tunga att hon fick lägga den lösa änden över axeln för att kunna hålla i sig medan hon tog sig till nästa infästningspunkt.

Det här var nog svårare än hon föreställt sig. Men Lovis är inte den som ger sig. Sakta men säkert tog hon sig i rätt riktning, lugnt och systematiskt under hög koncentration. Mot slutet klättrade Elin vant upp för att göra Lovis sällskap där uppe på spridarna. ”Du är nog den yngsta som varit här uppe” hörde jag Elin säga. Så nöjd hon såg ut, min envisa unge.

Nu var det Ottos tur att försöka. Men hur han än kämpade så lyckades han inte öppna den där förbaskade haken med bara en hand. Hans händer var helt enkelt för små. Det fick blir en tur i båtsmansstolen istället. Det passade honom egentligen ganska bra. Att bli hissad upp, helt utan egen ansträngning. Han är rätt bekvämt lagd den där Otto. Men nästa gång, då minsann.


Vill du också segla skuta? Så här gör du: