Detta bildspel kräver JavaScript.

 I början av sommaren fick jag möjlighet att prova livet ombord på Svenska Kryssarklubbens skolfartyg Gratitude. Upplevelsen gav mersmak, och nu i helgen var det dags igen. Den här gången tog jag med mig barnen. Jag skulle bara våga annat. Lovis har längtat efter att få klättra upp i riggen på en sån där traditionell gammal skuta, ända sedan den dagen för drygt två år sedan då hon fick komma ombord på ett holländskt segelfartyg i Port Louis på Mauritius.

”Du har väl inte glömt klätterselarna?” frågade Lovis på väg till Nya Varvet där vi skulle mönstra på. Hur skulle jag kunna glömma dem? Hon hade påmint mig femtielva gånger. Jag hade förvarnat att det fanns risk för att barn under en viss ålder inte fick klättra i riggen på en skuta som denna. Det här är ju trots allt Sverige, det kan finnas regler mot sådant. Men vilken 9-åring vill lyssna på det örat.

Väl framme var Lovis så ivrig att hon glömde hälsa. Frågan kom direkt. Skulle hon och Otto möjligtvis få prova att klättra lite i riggen? Erik som var kapten ombord behövde inte fundera länge. De två barnen var ju onekligen rätt sjövana, väderprognosen såg bra ut och de hade med sig egna selar. Inte ens mamman verkade ha något att invända. Så ja, jo. De kunde ju alltid försöka. Vi tolkade det som ett ja.

Lovis var först ut, och instruktör Elin berättade vad som gällde. Var man får koppla sig, och vad man bör tänka på. På Mary af Rövarhamn är den som klättrar alltid säkrad i en fallina, och det finns steg på masten. På en skuta är det annorlunda. Här är det repstegar längs vanten som gäller, och dubbla livlinor. Så man alltid sitter fast i den ena, medan man kopplar om den andra.

Lovis spärrade upp ögonen när hon fick syn på karbinhakarna i änden på livlinorna, krokarna man använder för att koppla fast sig. De var mer än fyra gånger så stora som de hon var van vid. De behöver vara så stora, eftersom allt annat på båten är grovt. Men det var precis att Lovis lilla hand nådde runt för att öppna dem. Tunga var de också. Så tunga att hon fick lägga den lösa änden över axeln för att kunna hålla i sig medan hon tog sig till nästa infästningspunkt.

Det här var nog svårare än hon föreställt sig. Men Lovis är inte den som ger sig. Sakta men säkert tog hon sig i rätt riktning, lugnt och systematiskt under hög koncentration. Mot slutet klättrade Elin vant upp för att göra Lovis sällskap där uppe på spridarna. ”Du är nog den yngsta som varit här uppe” hörde jag Elin säga. Så nöjd hon såg ut, min envisa unge.

Nu var det Ottos tur att försöka. Men hur han än kämpade så lyckades han inte öppna den där förbaskade haken med bara en hand. Hans händer var helt enkelt för små. Det fick blir en tur i båtsmansstolen istället. Det passade honom egentligen ganska bra. Att bli hissad upp, helt utan egen ansträngning. Han är rätt bekvämt lagd den där Otto. Men nästa gång, då minsann.

---

Vill du också segla skuta? Så här gör du:

• Anmäl dig till en kurs eller prova-på-segling på Svenska Kryssarklubbens Seglarskola
• Övertala chefen om att förlägga nästa konferens eller teambuilding ombord
• Gå samman ett gäng och chartra hela båten
• Föreslå nästa skolresa ombord