En julhälsning från Åstol

När Åstol-borna bjuder in till julmarknad i bodarna nere i hamnen, då vet jag att vi måste dit. Att vi redan varit på fem andra julmarknader i år spelar ingen roll. Jag älskar sjöbodar, barnen älskar julmarknader. Och Ludvig, ja han är glad bara han får en anledning att komma ut på sjön.

Vi tar ofta båten till Åstol, men den här helgen är det som att glida in i en julsaga när vi angör den lilla hamnen i skymningen. Marschaller brinner längs med kajen. Sjöbodarna är klädda med ljusslingor och i fönstren glimmar adventsljusstakar och stjärnor.

Jag vet inte hur många gånger jag gått där på bryggan och trånande kikat in genom spetsgardinerna för att försöka få en glimt av vad som gömmer sig där bakom. Barnen brukar dra mig i jackärmen. ”Sluta mamma. Du är pinsam, kom nu”.

Nu står dörrarna välkomnande på glänt. Det är pyntat med girlanger och julbonader, och i varje bod finns ett litet bord där försäljarna bjuder ut sina varor. Hembakade bullar och saffransbröd, ljunghonung och vaxljus, stickade strumpor, virkade grytlappar och rökt fisk. Det mesta från Åstol, eller öarna runt omkring.

Man blir alldeles rörd när man tänker på hur de måste röjt och fejat i sina bodar inför helgen. Alltsammans är så mysigt att man nästan smäller av. Inte blir det sämre när en hel rad små lucior kommer lufsandes nedför stentrappan mot hamnen. Det är något alldeles speciellt med små overallklädda barn med luciadräkter ovanpå. Och deras späda små röster. Man smälter liksom inifrån.

I en av de större bodarna ligger hembygdsmuseumet. Här har man julpyntat som i forna tider. En söt tant bjuder på glögg och berättar hur man firade jul på ön när hennes far var liten pojk. Jag älskar sånt. Kan lyssna i all evighet. Barnen smiter bort till tomten vid granen. Han som berättar kluriga gåtor, och belönar de som gissar rätt med en omsorgsfullt inslagen tablettask.

När vi känner oss klara med julmarknaden är det dags för julbord på Åstols Rökeri. Det är som väntat, sagolikt vackert och gott. Men här måste jag erkänna, det var dåligt planerat från vår sida. Ludvig och jag är fortfarande mätta från ett annat julbord dagen innan. Julmarknadens smakprover har också satt sina spår.

Otto drabbas av matkoma redan efter sillen. Jo, vi gillar ju sill i vår familj och det blir lätt lite mycket om man måste smaka alla 17 sorter. Men när jag bäddar ner honom bland fårskinnen i gamla rökeriet, på lagom avstånd från godis-bordet, så ser han ändå rätt nöjd ut. Det är inte utan att man blir lite sugen på att göra honom sällskap.

Men vi kämpar på ett tag till innan vi går hem till vår båt, tänder fotogenlampan och kryper ner under varsin filt och konstaterar att årets mysigaste julmarknad är korad. Alla har sin charm men i år tog Åstol hem första priset: ett alldeles eget blogginlägg.

Här kommer lite bilder för er som inte kunde komma. Jag hoppas ni får en ny chans nästa år.

Finaste lampan.

Tittut!

Ett fänkålsbröd från Lottas Surdegsbageri får följa med hem till båten.

Tomtar och tulpaner!

Visst blir man sugen på att kika in?

Skriv en bildtext

Tomtens verkstad?

Sitter tapeten på fel håll, eller är det bara jag?

Älskar spetsgardiner

Vaxljus doftar så gott.

Här vankas det julbord

Äggost och italiensk julkaka

Mer vackra än goda, tycker vi.

Matkoma

Marys master. Mysigt att gå hem till båten efter julbordet.

Ni som har koll på oss via Facebook och Instagram vet att vi har varit ute nästan varje helg hela hösten, även om blogginläggen inte duggar lika tätt så här års. Därför passar vi redan nu på att önska er alla:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi firar i vanlig ordning jul med Ludvigs familj på Rövarhamn i Roslagen. Barnen längtar så de håller på att bli galna. Själv tycker jag alltid det känns lite motigt att packa in hela julen i bilen och köra tvärs över landet. Men det brukar bli bra när vi väl kommer fram.

Grön blixt och evig kärlek

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Vi går ut och grillar på klipporna ikväll. Så som vi ofta gör. När Ludvig plötsligt säger ”Idag är det fyra år sedan vi kom hem från världsomseglingen.” Oj. Tänk, fyra år! Det är ju en hel liten evighet. Nästan lika långt tid som vi faktiskt var ute och seglade.

Vi sitter där också pratar, medan solen sakta sänker sig mot horisonten. Om allt som hänt, och allt vi gjort de senaste fyra åren. Och vad vi tror vi gör om fyra år, och var vi är. När Lovis är 16 år, Otto 14.

”Vi borde fira”, säger Otto plötsligt. Han försöker alltid hitta på nya skäl att mosa i sig tårta, glass och godsaker. ”Ja, vi gör ju det”, säger jag. ”Med hajkbananer och solnedgång.” Otto ser skeptisk ut. ”Det äter vi ju jätteofta”.

Det märks att det börjar gå mot höst. Solen går ner tidigt nu. ”Låt oss se om det blir någon grön blixt idag”, säger jag. Barnen suckar, så säger jag tydligen jämnt. Denna gröna blixt som vi då och då hade ynnesten att se under långseglingen. Men aldrig sett sedan dess.

Den gröna blixten är ett av naturens mest sällsynta och ovanliga fenomen, som förbryllat sjömän i alla tider. Ett grönt ljus eller strimma som visar sig i samma ögonblick som solen går ner under horisonten. Om man har tur, riktig tur.

Vissa platser på jorden lär vara gynnsammare för att se den gröna blixten än andra. Bohuslän är uppenbarligen inte ett av dem trots obruten horisont. Men det är en fin solnedgång vi får oavsett, och jag bannar mig själv för att jag inte tog med mig kameran.

Det finns ännu ingen fullständig förklaring till varför fenomenet uppkommer, men man tror att det kan bero på antalet partiklar eller stoft i atmosfären under just den tidpunkten som solskivans topp skär horisonten.

”Nu, kolla nu”, säger jag för att försäkra mig om att ingen tittar bort när sista strimman sol sjunker under horisonten. Alla kollar, alla gapar …. alla jublar. Vi ser den! Vi ser den gröna blixten! Klart och tydligt. För första gången på över fyra år. I Sverige, i Bohuslän. Här hemma på Marstrand. Just idag. Wow!

Och vet ni vad, det bästa av allt är att enligt legenden väntar evig kärlek de par som ser den gröna blixten tillsammans. Ja, Ludvig och jag har ju sett den förut, så vi kan redan känna oss trygga på fronten. Men ändå, det skadar nog inte allt fylla på då och då.

Läs om vårt första möte med gröna blixten

Foto: Brocken Inaglory

PODD: Livet efter långseglingen

Efter att ha medverkat i fem olika poddar börjar vi se ett mönster. Podcast-folk verkar vara ett exceptionellt trevligt släkte. Senast i raden är Benny Baunsgaard som hälsade på hos oss i Marstrand för ett par månader sedan för att spela in det 42:a avsnittet i Sjölivets podd. Resultatet hittar ni på Sjolivet.se, iTunes och de flest podcast-appar. Eller klicka bara på spelaren här nedan för att lyssna. Det blir dock ingen seglats till Skottland i sommar, som antyds i intervjun. Det lutar snarare åt Portugal, men det berättar jag mer om en annan dag.


Andra poddar vi har medverkat i:

Ny gast ombord!

Vi har hantverkare som håller låda hemma i lägenheten, så jag har använt båten som kontor idag för att få lite arbetsro. Och titta vem jag haft sällskap av hela dagen: Vår katt Chiefen, uppkallad efter maskinchefen Henry Koskela i Legenden om Sally Jones. Det är första gången han vågar sig ombord, och första gången någon annan katt satt sin tass ombord på Mary af Rövarhamn sedan vår skeppskatt Båtsman lämnade oss för snart 3½ år sedan.

Visste väl vi skulle få användning av den där kattluckan igen. Lycka!

PODD: Andra sätt

tidtillsammans

Gott om tid, finns det något lyxigare?

En av de saker jag gillar bäst med långseglarlivet, det är den enkla och minimalistiska livsstilen. Tillfredställelsen i att dra upp sin egen fisk, plocka svamp och odla groddar. Släpa vatten, tvätta och diska för hand. Reparera och laga, istället för att kasta och köpa nytt. Sånt man bara gör, när man har gott om tid.

Gott om tid, DET är lyx för mig. Tid att vara tillsammans. Ensamtid, dötid. Tid att låta saker och ting ta den tid de behöver. Tid att hjälpa andra. Tid att leva enkelt, tid att vara rädda om vår planet. Tid är nyckeln till lycka. Även om det är lätt att glömma bort. När man blir slukad av vardagen och normen runt omkring sig.

En annan som tänker i samma banor är Patrik Andersson. Han lämnade för ett par år sedan karriär och lägenhet i Stockholm och flyttade till ett litet torp i skogen utanför Katrineholm. Idag lever han ett enkelt liv med få utgifter, och jobbar bara ett par dagar i veckan. Lite av all den tid han får över lägger han på poddradiokanalen Andra sätt.

Patrik intervjuar andra personer som ifrågasatt rådande normer och har valt att leva en annan typ av liv, utan att för den delen segla till andra sidan jorden. Det pratas mycket om downshiftning, självförsörjning, ekologi, minimalism och konsumtion i Patriks blogg. Men framförallt om medvetna livsval.

Vi bestämmer själva vad vi vill göra med våra liv. Det finns inga rätt och fel. Men det finns andra sätt. Många sätt. Och det är inspirerande till tusen. För kan andra, då kan vi. Bara vi vill tillräckligt mycket, och är beredda att göra avkall på något annat. För det är just det som är så svårt. Att välja bort. Men är man nöjd som det är, då är det också bra.

Att mitt eget namn skulle stå på Patriks lista över personer han ville intervjua, det fanns inte på min världskarta. Vi har ju gjort lite tvärtom på sistone, lämnat ett ”enklare” liv ombord för ett bekvämare på land – åtminstone för ett tag. Men Patrik trodde tydligen att vi skulle ha en del att bidra med i alla fall. För frågan kom. Och jag sa ja.

Patriks senaste poddavsnitt handlar alltså om oss. Om vår resa, vad vi har lärt oss och hur den påverkar våra liv idag. Jag tycker det är svårt att bli intervjuad sådär, så jag vet inte hur bra det blev. Det är lättare att skriva, när man hinner tänka lite mellan orden. Men samtalet väckte viktiga tankar till liv och jag fick upp ögonen för en superinspirerande podd. Så jag är glad att jag fick vara med.

Lyssna på avsnittet via iTunes eller direkt på webben

Läs mer om Patriks podd Andra sätt

En bra vardag, här och nu.

Kan man ha finare utsikt än så här?

Kan man ha finare utsikt än så här?

Vad ska ni hitta på här näst? Den frågan fick vi om och om igen när vi kom hem från världsomseglingen för två år sedan. Men vi hade inget nytt stort häftigt projekt på gång. Allt vi ville var att slå oss till ro. Hitta en plats där vi kunde bo och trivas, där våra barn kunde växa upp och gå i skola. Försöka leva ett hyfsat hållbart liv, gärna nära hav och natur. Och jobba lagom mycket, helst med något vi tyckte var roligt och kunde stå för.

Vårt nya mål i livet var att skapa en bra vardag. Det låter inte så märkvärdigt, och folk såg ofta lite besvikna ut när vi berättade. Men vi anade, att detta kunde bli väl så utmanande. I ett land som Sverige, där folk drabbas av utbrändhet på löpande band. För en familj som varit på resande fot i fyra år, så länge barnen kunde minnas. Som var vana vid att ta dagen som den kommer, och alltid uppleva nya roliga saker tillsammans.

Och mycket riktigt. Det blev inte lätt. Att börja ett nytt liv i Sverige, sådär mitt i livet. Att anpassa sig till konsumtionssamhället och den nya inrutade vardagen. Att vänja sig vid mörkret och kylan. Vi passade inte längre in i systemet, ägde inget mer än vad som rymdes i båten. Inte blev det enklare av att Försäkringskassan krävde tillbaka fyra års barnbidrag. Eller att banken vägrade oss bolån eftersom vi knappt haft någon inkomst på fyra år.

Frestelsen att bara kasta loss var stundtals enorm, särskilt under första halvåret. Vi hade redan en färdig lista på ställen i världen där vi kunde tänka oss att bo. Samtidigt visste vi, att vissa saker måste få ta tid. Att efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Efter mörker kommer ljus. Också för oss. Så när Ludvig hittade sitt drömjobb i seglarparadiset Marstrand bestämde vi oss för att ta chansen, att lämna Skåne och börja om i Bohuslän.

Vi längtade efter att flytta iland och köpte ett enkelt litet hus på landet, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det låg lite tokigt till, det kändes som vi tillbringade halva dagarna i bilen. Och huset krävde så mycket uppmärksamhet att båten mest låg vid bryggan och förföll.

Ibland är det nog så, att man måste göra fel, för att hitta rätt. För idag är huset utbytt mot en lägenhet på Marstrandsön. Vi bor mitt i skärgården, har båten förtöjd direkt utanför fönstret och seglar varje helg som vädret tillåter. Vardagen är enkel – med mataffär, kompisar, skola och jobb på gångavstånd. Och vi har båda jobb som vi trivs med. Ludvig som som konstruktör på Rutgerson Marin, jag som skribent och frilansare.

Visst har vi dåliga dagar. Och visst finns det mycket med långseglarlivet som vi saknar. Men på det stora hela känns det mesta så trevligt och behagligt det bara kan göra om man nu tvunget måste jobba, gå i skola och bo på en och samma plats.

Vi har nått vårt mål. Vi har skapat oss en bra vardag, här och nu. I Sverige. Tänk, det gick. Allting går, man måste bara komma på hur. Men det tog över två år. Nu njuter vi av det här, men klurar samtidigt på ett nytt mål i livet. Ja, vi behöver något att sträva mot, som håller oss på rätt kurs. Frågan är vad …

Plötsligt i Grekland

otto_poolen

Otto först i poolen

SANTORINI, GREKLAND. Först en vecka på Rövarhamn med familjen, sedan två veckors segling i Bohuslän. Så såg semesterplanerna ut. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig. För nu står bilen på Arlanda och vi befinner oss plötsligt i Grekland.

Kanske var det något med väderprognosen som vi inte gillade, kanske var det där presentkortet från Apollo som låg och skavde i plånboken. Kanske en kombination. Hur som helst så var erbjudandet om varsin biljett till Santorini för 528 kronor styck för svårt att motstå. För här är vi nu.

Tanken är att ta oss vidare till Naxos om ett par dagar. För att hälsa på några vänner som har ett hus där. Sedan får vi se. För mig och barnen är det första gången i Grekland, och Ludvig har inte varit här sedan tonåren. Så är det något vi inte får missa får ni gärna tipsa.

Annars tänkte vi nog mest bada, käka grekisk sallad och försöka ta det lite lugnt ett tag.

Χαλιναγώγηση!

Villa af Kroken på Hemnet

Detta bildspel kräver JavaScript.


KROKEN, BOHUSLÄN. ”Lantlig idyll vid havet.” Så beskriver mäklaren vårt hem. Och hon har rätt. Det känns ibland så obegripligt fel att sälja ett hus vi trivs så bra i. Extra svårt är det så här på sommaren, när allting blommar, fåglarna kvittrar och hagarna är fulla av lamm och föl. Samtidigt så vet vi, man kan inte få allt. Ett mer lättskött boende på promenadavstånd till skola och jobb kommer ge oss mer tid till att ta hand om båten och varandra. Det är på havet och i naturen vi mår som allra bäst. Så hjälp oss gärna sprida ryktet. Vi vill så gärna hitta en köpare som tycker lika mycket om stället som vi. Och det det vore onekligen rätt skönt att få huset sålt snabbt nu när vi väl bestämt oss. 

>>Se annonsen och mäklarens bilder på Hemnet

>>Se fler bilder från Krokens väg på Instagram

Bil, gräsklippare och studsmatta bytes mot flakmoppe

20160204_120138

Vår nya lya till vänster i bild. Brf Sjömanshuset på Hamngatan i Marstrand.

Ögonen är rödsprängda. Vi har inte sovit på tre nätter. Beslutsångesten har varit brutal.  Men nu är det färdigvelat. Kontraktet är undertecknat. Vi har köpt en bostadsrätt på Marstrandsön. I det Pippi-gula gamla sjömanshuset på kajen. Föreningen heter så. Sjömanshuset, på Hamngatan. Vad passar väl bättre till ett gäng landstigna sjöfarare som oss?

Ja, vi ska bli ö-bor. Vi får tillträde till lägenheten redan om några veckor. Baksidan är att vi måste sälja Villa af Kroken. Det känns tråkigt. Vi gillar verkligen vårt gröna lilla hus – den öppna spisen, bersån och de mysiga omgivningarna. Men trädgården konkurrerar med båtlivet, och kommunikationerna funkar dåligt under årets mörka dagar. Vi får inte ihop vardagspusslet, och gillar inte att vara beroende av bil.

På Marstrandsön får vi promenadavstånd till jobb, skola, båt och mataffär, och barnen kommer närmare sina kompisar. Själva lägenheten måste byggas om en del, för att passa oss. Det kommer ta sin lilla tid eftersom vi envisas med att göra allt själva, och ger oss ut på sjön så fort solen tittar fram. Men utsikten är svårslagen och vi har fönster i alla väderstreck, så förutsättningarna är goda.

Vi har alltid pratat om att det vore mysigt att bo på en bilfri ö utan landförbindelse. Vi inbillar oss att krånglet med att vara beroende av en färja är sjutton så mycket charmigare än krånglet med en bil. Kanske romantiserar vi bara, kanske passar det oss inte alls. Men då har vi i alla fall provat. Man måste prova.

Och så har vi det här med flakmoppen. Äntligen får Ludvig ett godtagbart skäl att skaffa sig en sådan. Så har du en fin flakis som inte används får du gärna höra av dig. En Audi A6 kombi från 1999, en gräsklippare och en studsmatta finns i inbyte. Vid en snabb affär bjuder vi även på en trimmer 🙂

En gång långseglare, alltid långseglare

Ibland är det svårt att passa in ...

Från en värld till en annan

Det har snart gått ett och ett halvt år sedan vi kom hem från vår världsomsegling. Jag har ofta sagt, att jag är redo att lägga resan bakom mig och gå vidare i livet. Leva här och nu, blicka framåt. Men jag börjar allt mer inse, att vissa grejer lägger man inte bakom sig bara så där. De blir en del av livet, hela livet. Också nuet. En del av mig, min identitet och mina prioriteringar. Privat och i jobbet. På nätet och i verkliga livet. Inte minst socialt.

Så här såg förra veckan ut:

  • I tisdags dök Annika och Björn på S/Y Moon på middag i Kroken. Senast vi sågs var i Malaysia.
    De är hemma på besök, båten väntar i Osaka i Japan på fortsatt resa mot Alaska.
  • I onsdags var vi på föredrag med Lasse och Erja på S/Y Ambika. Vi samseglade  från och till över hela Stilla havet och Indiska Oceanen. Att se deras bilder var som att återuppleva vår egen resa ur någon annans ögon.
  • På föredraget träffade vi Claes och Laila på S/Y Comedie som vi lärde känna i Thailand, och som nu har sin båt i Medelhavet. Även Annika och Björn var där. Ja, säkert en hel massa andra också som vi inte hann prata med.
  • Efter föredraget hämtade vi upp Magnus Reslow på stationen för några dagars besök hos oss i Kroken. Magnus blev i höstas känd i svensk media som långseglaren som ”försvann”, för att dyka upp på Kanarieöarna efter 85 dygn till havs. Han kom nu direkt från Karibien, enbart iförd kortbyxor och sandaler. Influgen från en värld till en annan. Det är hans fötter ni ser på bilden.
  • I lördags träffade vi Mark och Maria från S/Y Mare Liberum på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mark träffade vi första gången på Kanarieöarna, Maria på Tonga. Nu har de en dotter tillsammans och bor i ett litet torp inte långt från oss.

Efter en snabb titt på mejlen, på Instagram och på Facebook kan jag konstatera att jag dagligen har kontakt med minst fem andra långseglare. Kompissnack, omtanke, fascination, gemensamma minnen och erfarenheter, tips och råd, pepp och inspiration. De ger mig ett sammanhang där jag passar in och känner mig hemma. Sånt går inte att lägga bakom sig, varför skulle jag ens vilja?