En vän från förr

VATERSAY, SKOTTLAND. Tidigt i morse ankrade vi i Vatersay Bay längst söderut på Yttre Hebriderna. Vi har varit här en gång tidigare. För 10 år sedan, före världsomseglingen. Den där sommaren vi seglade över Nordsjön till Skottland för att testa det här med att segla långt med barn. Ja, sedan vet ni ju hur det gick.

Vid frukosten berättar jag för barnen om när vi var här sist. Jag minns märkligt nog dagen och platsen i detalj. De långa folktoppa stränderna, en på vardera sida om en smal landtunga, och hundarna som barnen lekte med. Vänliga och lekfulla hundar, till synes herrelösa. Ja, jag minns till och med vad barnen hade på sig. Det var en strålande vacker dag, en av de finaste på hela sommaren.

Det är ovanligt att jag har ett så klara minnen från en plats, kanske för att jag tog en del bilder just den dagen. Hur som helst, efter frukosten tar vi jollen in till land, och det första jag ser när vi drar upp jollen är hunden. En av de där hundarna som vi lekte med sist. Otroligt, kan det verkligen vara sant?

”Där är den ju, hunden”. Barnen tittar tvivlande på mig. Men det ser verkligen ut att vara samma hund, lustigt. Först håller den på lite distans.  Men när vi sedan går över till den västra stranden, kommer den efter. Jag brukar råda mina barn att vara lite försiktiga med främmande hundar, att ge dem lite tid. Men det här är ju en gammal vän.

Jag tar en bit torkad kelp, jättetång, och kastar. Hunden fattar galoppen direkt, fångar kelpen, biter av en lagom lång bit och kommer tillbaka med den. Och så fortsätter vi kasta. Kelpen byts så småningom mot en boll, och hunden sticker då och då iväg för att hälsa på andra nykomlingar på stranden. Det märks att det är hans strand. Han måste ha koll på alla som kommer och kom. Men varje gång kommer den tillbaka för att leka lite till.

Det är först när en annan familj kommer ner på stranden, med en liten pojke som ser ut att ha lika mycket energi för lek som Otto, som vi bestämmer oss för att lämna över stafettpinnen och ta farväl av vår gamla vän. Hela vägen tillbaka tjatar Otto om att han vill ha en egen hund, precis en sån där som på stranden.

När jag kommer tillbaka till båten rotar jag fram en gammal hårddisk med bilder, för att se om det verkligen kan ha varit samma hund. Och jodå, jag har bilder på två hundar från den där dagen. Detta är en av dem. Utan tvekan. Tänk, antagligen bor den någonstans i närheten och händer där på stranden varje dag. Men tio år, det är lång tid! Fascinerande.

På toppen av Storbritannien

”Ser du det den där toppen där, det är Ben Nevis”, säger jag och pekar. ”Storbritanniens högsta berg, 1344 meter högt”. Jag ser hur det glimmar till i Ludvigs ögon. Barnen ser det också. ”Nej, tänk inte ens tanken. Vi ska inte gå upp där!” säger de nästan i kör. Men det är redan försent.

Så börjar förhandlingarna. En god lunch, åtta fikor och två nödprovianter. Det är så mycket godsaker och så många pauser vi måste lova för att barnen ska följa med. Vi accepterar glatt, och Ludvig skyndar sig att ringa en taxi innan de ångrar sig. Det är roligt att de fortfarande funkar att muta barnen med fika, även om det blir svårare för varje år som går.

Tidigt nästa morgon bär det av mot Ben Nevis fot. Jag måste erkänna, jag är ganska nervös där jag sitter i bilen. Mina knän har krånglat länge, och jag har gått på sjukgymnastik och styrketräning hela vintern och våren för att kunna göra just sånt här. Nu är det upp till bevis.

Utsikten från Garlochy i Kaledonienkanalen. En alltför frestande vy.
Vi tar taxi till foten av berget!
Första sträckan går genom fält av ormbunkar på skuggsidan av berget.
Vi är långt ifrån ensamma på berget. Tiotusentals personer bestiger Ben Nevis varje år.
En första fika vid sjön på vägen upp. Det börjar redan bli varmt i solen.
Halvägs till toppen passerar vi ett vattenfall.
Otto fyller sin vattenflaska med iskallt smältvatten, och passar på att doppa hela huvudet.
Tur barnen förhandlade till sig så många fikapauser. De behövs.
Vi har med oss 10 liter vatten, det behövs också.
Vi har tajmat årets hittills varmaste dag.
De stora stenhögarna funkar bra som delmål längs vägen.
Och mer fika förstås. Kakor, russin, mandlar, choklad och frukt. I mängder.
En fot framför den andra.
Så kommer äntligen den första snön. Inte mycket …
… men kul ändå.
Nu är det inte långt kvar.
Efter 4½ timme når vi så äntligen toppen.
Otto på den högsta punkten i hela Storbritannien! 11-åringen som i normala fall helst sitter bakom datorn men besitter superkrafter när de väl behövs.
Lång och välförtjänt lunch i lä av den gamla väderstationen på toppen.
Trötta fötter!
Det svåraste är att resa sig igen när man väl satt sig ner.
Otto besegrar den regerande Pokemonen på toppen. Mycket nöjd.
Sedan väntar upptäcksfärd bland stenruinerna.
Ludvig kollar utsikten. Inte ett moln på himmeln.
Långt där borta ligger Irland.
Där nere mynnar Kaledonienkanalen.
Och i den lilla viken i Gairlochy, nere till vänster i bild, där ligger Mary och väntar.
Så var det dags att påbörja den långa vandringen ner igen. Än så länge känns knäna bra, men nedför brukar vara slitsammare för lederna.
Stigen som är väl underhållen kallas i folkmun för The Pony Trail. Förr kunde man hyra hästar vid foten och rida hela vägen.
Jag skulle inte vilja gå här i dåligt väder.
Det är ganska brant på sina ställen.
Och långt ner.
Bergets snyggaste outfit. Med svettband och benvärmare.
Skotte på språng! Kanske övar han till Ben Nevis Race då 600 skottar springer upp till toppen och tillbaka. Rekordet ligger på 1 timme och 25 minuter. Hur är det ens möjligt?
Tillbaka vid vattenfallet, halvvägs nere. Solen steker.
Bara en fjärdedel kvar.
Så äntligen, de sista metrarna, vilken känsla!

Drygt nio timmar och nästan 17 km senare är vi tillbaka vid foten av berget. Det anses nog superlångsamt men det bryr vi oss inte det minsta om. Vi är otroligt nöjda med oss själva. Men gladast är nog jag. Knäna höll! Det var bitvis riktigt tufft i värmen, och fötter, vader och lår värker. Men knäna mår faktiskt utmärkt. Vilken lättnad!

Den natten sover vi som fyra klubbade sälar, och när vi vaknar nästa morgon är berget helt inbäddat i moln.

En julhälsning från Åstol

När Åstol-borna bjuder in till julmarknad i bodarna nere i hamnen, då vet jag att vi måste dit. Att vi redan varit på fem andra julmarknader i år spelar ingen roll. Jag älskar sjöbodar, barnen älskar julmarknader. Och Ludvig, ja han är glad bara han får en anledning att komma ut på sjön.

Vi tar ofta båten till Åstol, men den här helgen är det som att glida in i en julsaga när vi angör den lilla hamnen i skymningen. Marschaller brinner längs med kajen. Sjöbodarna är klädda med ljusslingor och i fönstren glimmar adventsljusstakar och stjärnor.

Jag vet inte hur många gånger jag gått där på bryggan och trånande kikat in genom spetsgardinerna för att försöka få en glimt av vad som gömmer sig där bakom. Barnen brukar dra mig i jackärmen. ”Sluta mamma. Du är pinsam, kom nu”.

Nu står dörrarna välkomnande på glänt. Det är pyntat med girlanger och julbonader, och i varje bod finns ett litet bord där försäljarna bjuder ut sina varor. Hembakade bullar och saffransbröd, ljunghonung och vaxljus, stickade strumpor, virkade grytlappar och rökt fisk. Det mesta från Åstol, eller öarna runt omkring.

Man blir alldeles rörd när man tänker på hur de måste röjt och fejat i sina bodar inför helgen. Alltsammans är så mysigt att man nästan smäller av. Inte blir det sämre när en hel rad små lucior kommer lufsandes nedför stentrappan mot hamnen. Det är något alldeles speciellt med små overallklädda barn med luciadräkter ovanpå. Och deras späda små röster. Man smälter liksom inifrån.

I en av de större bodarna ligger hembygdsmuseumet. Här har man julpyntat som i forna tider. En söt tant bjuder på glögg och berättar hur man firade jul på ön när hennes far var liten pojk. Jag älskar sånt. Kan lyssna i all evighet. Barnen smiter bort till tomten vid granen. Han som berättar kluriga gåtor, och belönar de som gissar rätt med en omsorgsfullt inslagen tablettask.

När vi känner oss klara med julmarknaden är det dags för julbord på Åstols Rökeri. Det är som väntat, sagolikt vackert och gott. Men här måste jag erkänna, det var dåligt planerat från vår sida. Ludvig och jag är fortfarande mätta från ett annat julbord dagen innan. Julmarknadens smakprover har också satt sina spår.

Otto drabbas av matkoma redan efter sillen. Jo, vi gillar ju sill i vår familj och det blir lätt lite mycket om man måste smaka alla 17 sorter. Men när jag bäddar ner honom bland fårskinnen i gamla rökeriet, på lagom avstånd från godis-bordet, så ser han ändå rätt nöjd ut. Det är inte utan att man blir lite sugen på att göra honom sällskap.

Men vi kämpar på ett tag till innan vi går hem till vår båt, tänder fotogenlampan och kryper ner under varsin filt och konstaterar att årets mysigaste julmarknad är korad. Alla har sin charm men i år tog Åstol hem första priset: ett alldeles eget blogginlägg.

Här kommer lite bilder för er som inte kunde komma. Jag hoppas ni får en ny chans nästa år.

Finaste lampan.

Tittut!

Ett fänkålsbröd från Lottas Surdegsbageri får följa med hem till båten.

Tomtar och tulpaner!

Visst blir man sugen på att kika in?

Skriv en bildtext

Tomtens verkstad?

Sitter tapeten på fel håll, eller är det bara jag?

Älskar spetsgardiner

Vaxljus doftar så gott.

Här vankas det julbord

Äggost och italiensk julkaka

Mer vackra än goda, tycker vi.

Matkoma

Marys master. Mysigt att gå hem till båten efter julbordet.

Ni som har koll på oss via Facebook och Instagram vet att vi har varit ute nästan varje helg hela hösten, även om blogginläggen inte duggar lika tätt så här års. Därför passar vi redan nu på att önska er alla:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi firar i vanlig ordning jul med Ludvigs familj på Rövarhamn i Roslagen. Barnen längtar så de håller på att bli galna. Själv tycker jag alltid det känns lite motigt att packa in hela julen i bilen och köra tvärs över landet. Men det brukar bli bra när vi väl kommer fram.

Grön blixt och evig kärlek

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Vi går ut och grillar på klipporna ikväll. Så som vi ofta gör. När Ludvig plötsligt säger ”Idag är det fyra år sedan vi kom hem från världsomseglingen.” Oj. Tänk, fyra år! Det är ju en hel liten evighet. Nästan lika långt tid som vi faktiskt var ute och seglade.

Vi sitter där också pratar, medan solen sakta sänker sig mot horisonten. Om allt som hänt, och allt vi gjort de senaste fyra åren. Och vad vi tror vi gör om fyra år, och var vi är. När Lovis är 16 år, Otto 14.

”Vi borde fira”, säger Otto plötsligt. Han försöker alltid hitta på nya skäl att mosa i sig tårta, glass och godsaker. ”Ja, vi gör ju det”, säger jag. ”Med hajkbananer och solnedgång.” Otto ser skeptisk ut. ”Det äter vi ju jätteofta”.

Det märks att det börjar gå mot höst. Solen går ner tidigt nu. ”Låt oss se om det blir någon grön blixt idag”, säger jag. Barnen suckar, så säger jag tydligen jämnt. Denna gröna blixt som vi då och då hade ynnesten att se under långseglingen. Men aldrig sett sedan dess.

Den gröna blixten är ett av naturens mest sällsynta och ovanliga fenomen, som förbryllat sjömän i alla tider. Ett grönt ljus eller strimma som visar sig i samma ögonblick som solen går ner under horisonten. Om man har tur, riktig tur.

Vissa platser på jorden lär vara gynnsammare för att se den gröna blixten än andra. Bohuslän är uppenbarligen inte ett av dem trots obruten horisont. Men det är en fin solnedgång vi får oavsett, och jag bannar mig själv för att jag inte tog med mig kameran.

Det finns ännu ingen fullständig förklaring till varför fenomenet uppkommer, men man tror att det kan bero på antalet partiklar eller stoft i atmosfären under just den tidpunkten som solskivans topp skär horisonten.

”Nu, kolla nu”, säger jag för att försäkra mig om att ingen tittar bort när sista strimman sol sjunker under horisonten. Alla kollar, alla gapar …. alla jublar. Vi ser den! Vi ser den gröna blixten! Klart och tydligt. För första gången på över fyra år. I Sverige, i Bohuslän. Här hemma på Marstrand. Just idag. Wow!

Och vet ni vad, det bästa av allt är att enligt legenden väntar evig kärlek de par som ser den gröna blixten tillsammans. Ja, Ludvig och jag har ju sett den förut, så vi kan redan känna oss trygga på fronten. Men ändå, det skadar nog inte allt fylla på då och då.

Läs om vårt första möte med gröna blixten

Foto: Brocken Inaglory

PODD: Livet efter långseglingen

Efter att ha medverkat i fem olika poddar börjar vi se ett mönster. Podcast-folk verkar vara ett exceptionellt trevligt släkte. Senast i raden är Benny Baunsgaard som hälsade på hos oss i Marstrand för ett par månader sedan för att spela in det 42:a avsnittet i Sjölivets podd. Resultatet hittar ni på Sjolivet.se, iTunes och de flest podcast-appar. Eller klicka bara på spelaren här nedan för att lyssna. Det blir dock ingen seglats till Skottland i sommar, som antyds i intervjun. Det lutar snarare åt Portugal, men det berättar jag mer om en annan dag.


Andra poddar vi har medverkat i:

Ny gast ombord!

Vi har hantverkare som håller låda hemma i lägenheten, så jag har använt båten som kontor idag för att få lite arbetsro. Och titta vem jag haft sällskap av hela dagen: Vår katt Chiefen, uppkallad efter maskinchefen Henry Koskela i Legenden om Sally Jones. Det är första gången han vågar sig ombord, och första gången någon annan katt satt sin tass ombord på Mary af Rövarhamn sedan vår skeppskatt Båtsman lämnade oss för snart 3½ år sedan.

Visste väl vi skulle få användning av den där kattluckan igen. Lycka!

PODD: Andra sätt

tidtillsammans

Gott om tid, finns det något lyxigare?

En av de saker jag gillar bäst med långseglarlivet, det är den enkla och minimalistiska livsstilen. Tillfredställelsen i att dra upp sin egen fisk, plocka svamp och odla groddar. Släpa vatten, tvätta och diska för hand. Reparera och laga, istället för att kasta och köpa nytt. Sånt man bara gör, när man har gott om tid.

Gott om tid, DET är lyx för mig. Tid att vara tillsammans. Ensamtid, dötid. Tid att låta saker och ting ta den tid de behöver. Tid att hjälpa andra. Tid att leva enkelt, tid att vara rädda om vår planet. Tid är nyckeln till lycka. Även om det är lätt att glömma bort. När man blir slukad av vardagen och normen runt omkring sig.

En annan som tänker i samma banor är Patrik Andersson. Han lämnade för ett par år sedan karriär och lägenhet i Stockholm och flyttade till ett litet torp i skogen utanför Katrineholm. Idag lever han ett enkelt liv med få utgifter, och jobbar bara ett par dagar i veckan. Lite av all den tid han får över lägger han på poddradiokanalen Andra sätt.

Patrik intervjuar andra personer som ifrågasatt rådande normer och har valt att leva en annan typ av liv, utan att för den delen segla till andra sidan jorden. Det pratas mycket om downshiftning, självförsörjning, ekologi, minimalism och konsumtion i Patriks blogg. Men framförallt om medvetna livsval.

Vi bestämmer själva vad vi vill göra med våra liv. Det finns inga rätt och fel. Men det finns andra sätt. Många sätt. Och det är inspirerande till tusen. För kan andra, då kan vi. Bara vi vill tillräckligt mycket, och är beredda att göra avkall på något annat. För det är just det som är så svårt. Att välja bort. Men är man nöjd som det är, då är det också bra.

Att mitt eget namn skulle stå på Patriks lista över personer han ville intervjua, det fanns inte på min världskarta. Vi har ju gjort lite tvärtom på sistone, lämnat ett ”enklare” liv ombord för ett bekvämare på land – åtminstone för ett tag. Men Patrik trodde tydligen att vi skulle ha en del att bidra med i alla fall. För frågan kom. Och jag sa ja.

Patriks senaste poddavsnitt handlar alltså om oss. Om vår resa, vad vi har lärt oss och hur den påverkar våra liv idag. Jag tycker det är svårt att bli intervjuad sådär, så jag vet inte hur bra det blev. Det är lättare att skriva, när man hinner tänka lite mellan orden. Men samtalet väckte viktiga tankar till liv och jag fick upp ögonen för en superinspirerande podd. Så jag är glad att jag fick vara med.

Lyssna på avsnittet via iTunes eller direkt på webben

Läs mer om Patriks podd Andra sätt

En bra vardag, här och nu.

Kan man ha finare utsikt än så här?

Kan man ha finare utsikt än så här?

Vad ska ni hitta på här näst? Den frågan fick vi om och om igen när vi kom hem från världsomseglingen för två år sedan. Men vi hade inget nytt stort häftigt projekt på gång. Allt vi ville var att slå oss till ro. Hitta en plats där vi kunde bo och trivas, där våra barn kunde växa upp och gå i skola. Försöka leva ett hyfsat hållbart liv, gärna nära hav och natur. Och jobba lagom mycket, helst med något vi tyckte var roligt och kunde stå för.

Vårt nya mål i livet var att skapa en bra vardag. Det låter inte så märkvärdigt, och folk såg ofta lite besvikna ut när vi berättade. Men vi anade, att detta kunde bli väl så utmanande. I ett land som Sverige, där folk drabbas av utbrändhet på löpande band. För en familj som varit på resande fot i fyra år, så länge barnen kunde minnas. Som var vana vid att ta dagen som den kommer, och alltid uppleva nya roliga saker tillsammans.

Och mycket riktigt. Det blev inte lätt. Att börja ett nytt liv i Sverige, sådär mitt i livet. Att anpassa sig till konsumtionssamhället och den nya inrutade vardagen. Att vänja sig vid mörkret och kylan. Vi passade inte längre in i systemet, ägde inget mer än vad som rymdes i båten. Inte blev det enklare av att Försäkringskassan krävde tillbaka fyra års barnbidrag. Eller att banken vägrade oss bolån eftersom vi knappt haft någon inkomst på fyra år.

Frestelsen att bara kasta loss var stundtals enorm, särskilt under första halvåret. Vi hade redan en färdig lista på ställen i världen där vi kunde tänka oss att bo. Samtidigt visste vi, att vissa saker måste få ta tid. Att efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Efter mörker kommer ljus. Också för oss. Så när Ludvig hittade sitt drömjobb i seglarparadiset Marstrand bestämde vi oss för att ta chansen, att lämna Skåne och börja om i Bohuslän.

Vi längtade efter att flytta iland och köpte ett enkelt litet hus på landet, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det låg lite tokigt till, det kändes som vi tillbringade halva dagarna i bilen. Och huset krävde så mycket uppmärksamhet att båten mest låg vid bryggan och förföll.

Ibland är det nog så, att man måste göra fel, för att hitta rätt. För idag är huset utbytt mot en lägenhet på Marstrandsön. Vi bor mitt i skärgården, har båten förtöjd direkt utanför fönstret och seglar varje helg som vädret tillåter. Vardagen är enkel – med mataffär, kompisar, skola och jobb på gångavstånd. Och vi har båda jobb som vi trivs med. Ludvig som som konstruktör på Rutgerson Marin, jag som skribent och frilansare.

Visst har vi dåliga dagar. Och visst finns det mycket med långseglarlivet som vi saknar. Men på det stora hela känns det mesta så trevligt och behagligt det bara kan göra om man nu tvunget måste jobba, gå i skola och bo på en och samma plats.

Vi har nått vårt mål. Vi har skapat oss en bra vardag, här och nu. I Sverige. Tänk, det gick. Allting går, man måste bara komma på hur. Men det tog över två år. Nu njuter vi av det här, men klurar samtidigt på ett nytt mål i livet. Ja, vi behöver något att sträva mot, som håller oss på rätt kurs. Frågan är vad …

Plötsligt i Grekland

otto_poolen

Otto först i poolen

SANTORINI, GREKLAND. Först en vecka på Rövarhamn med familjen, sedan två veckors segling i Bohuslän. Så såg semesterplanerna ut. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig. För nu står bilen på Arlanda och vi befinner oss plötsligt i Grekland.

Kanske var det något med väderprognosen som vi inte gillade, kanske var det där presentkortet från Apollo som låg och skavde i plånboken. Kanske en kombination. Hur som helst så var erbjudandet om varsin biljett till Santorini för 528 kronor styck för svårt att motstå. För här är vi nu.

Tanken är att ta oss vidare till Naxos om ett par dagar. För att hälsa på några vänner som har ett hus där. Sedan får vi se. För mig och barnen är det första gången i Grekland, och Ludvig har inte varit här sedan tonåren. Så är det något vi inte får missa får ni gärna tipsa.

Annars tänkte vi nog mest bada, käka grekisk sallad och försöka ta det lite lugnt ett tag.

Χαλιναγώγηση!

Villa af Kroken på Hemnet

Detta bildspel kräver JavaScript.


KROKEN, BOHUSLÄN. ”Lantlig idyll vid havet.” Så beskriver mäklaren vårt hem. Och hon har rätt. Det känns ibland så obegripligt fel att sälja ett hus vi trivs så bra i. Extra svårt är det så här på sommaren, när allting blommar, fåglarna kvittrar och hagarna är fulla av lamm och föl. Samtidigt så vet vi, man kan inte få allt. Ett mer lättskött boende på promenadavstånd till skola och jobb kommer ge oss mer tid till att ta hand om båten och varandra. Det är på havet och i naturen vi mår som allra bäst. Så hjälp oss gärna sprida ryktet. Vi vill så gärna hitta en köpare som tycker lika mycket om stället som vi. Och det det vore onekligen rätt skönt att få huset sålt snabbt nu när vi väl bestämt oss. 

>>Se annonsen och mäklarens bilder på Hemnet

>>Se fler bilder från Krokens väg på Instagram