Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi bestämde för flera månader sedan att vi skulle försöka segla upp till Marstrand så snart vi var klara med midsommarfirandet på Ven. Inte bara för att vi gärna ville få upp båten. Utan också för att jag hade en liten förhoppning om att få mig en glimt av båtarna i Volvo Ocean Race. De skulle komma in för sin slutliga målgång i Göteborg någon gång runt den 22:e eller 23:e juni.

Volvo Ocean Race är vår mest uppmärksammade och kända kappsegling runt jorden, men VOR-båtarna har lika svårt som vi att beräkna sin ankomst som vi. Det såg länge ut som vi skulle komma för sent, men så dog vinden. De gigantiska racingmaskinerna kröp fram som sniglar, medan vi som den här gången kunde ta hjälp av motorn kom fram till Trubaduren tidigare än befarat.

”Vi vann racet, mamma. Vi kom först”, gastade Otto när vi gled förbi den berömda fyren. VOR-båtarnas segel kunde fortfarande bara anas som streck i horisonten. Att vi inte var med i själva tävlingen utan bara vara där för att välkomna båtarna i mål, det spelade mindre roll. Otto var glad som en speleman.

När en av deltävlingarna i Americas Cup arrangerades i Malmö råkade vi ankra mitt i tävlingsområdet. I brådskan kinkade kättingen sig, och vi fick inte upp ankaret. Den paniken ville vi inte återuppleva, så den här gången var vi noga med att hitta en trygg åskådarplats. Det uppstår lite lätt kaos under sådana här evenemang. Massor av båtar går ut för att möta upp vinnarna, och helikoptrarna surrar i luften.

Jag hade gärna sett svenska tjejbåten SCA i täten, eller åtminstone kinesiska Dongfeng med göteborgarens Martin Strömberg ombord. Men icke. Det var Team Alvimedica som tog hem etappsegern. Dongfengs röda segel kom först på tredjeplats efter nederländska Brunel.

Team SCA hade vi inte tålamod att vänta på. Vi var angelägna om att komma vidare, det väntades nordliga vindar och åska senare på dagen. Men ack så nöjda vi var med tajmingen, att vi faktiskt hann i tid. Även om barnen hade lite svårt att förstå allt ståhej. Varför sån uppståndelse? ”Nio månader är väl ingenting, vi var ju ute i fyra år”.