Barn ombord

Åh nej, ännu en ö utan bilar

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Snälla, snälla mamma. Nästa gång kan vi väl segla till ett ställe där det finns bilar, kan vi inte det? Snälla mamma”. Otto vädjar med sin allra lenaste röst. Jag ser besvikelsen i hans ögon när han inser att vi är på väg att angöra ännu en bilfri ö. En strand, några palmer och en liten strandbar. Det är allt som finns här. Inga bilar, inga vägar. Ingenting. Bara lugn och ro. Urtrist tycker Otto, men vi andra trivs. Lovis har redan hoppat i det trettio-gradiga vattnet, utrustad med flytväst, snorkel och cyklop. Hon är i sitt rätta element.

Vi befinner oss i Kuna-indianernas rike, utanför Panamas karibiska kust. I San Blas, 350 orörda paradisöar omringade av turkosblått vatten och fiskrika rev. Tillsammans med goda vänner från förr har vi de senaste veckorna utforskat ett tiotal av dessa öar. Vi har badat, snorklat och plockat snäckor.  Ätit färsk frukt och nyfångad fisk, hummer eller krabba varje dag. Besökt indianbyar, klättrat i kokospalmer och gått på upptäcktsfärd. Levt det enkla goda livet.

Men allting har ett slut. Imorse påbörjade familjen Albinsson den långa resan hem till Umeå igen. Och med samma flyg anlände vår näste gast; journalisten Anders Hellberg har mönstrat på som förste lindragare inför den stundande kanalfärden. Ja, så är det faktiskt. Fyra stycken lindragare ska man ha enligt kanalbolagets regler. Så vi måste hitta ett par till.

Imorgon lägger vi San Blas bakom oss, och sätter kursen mot civilisationen. Mot Colon, och Panamakanalen. Snart Otto, snart. Bara ett par dagar till …

Hela havet skummar!

S/Y Mary 10 kommentarer

”Vem är det som har hällt diskmedel i vattnet?” Det är Lovis som undrar, och frågan är befogad; hela havet skummar. Det är tidig morgon. Ludvig och Otto sover fortfarande medan vi tjejer sitter ute och betraktar det upprörda havet. Inne kan man inte vara, då blir man sjösjuk. I alla fall jag.

Vi har vinden i ryggen, gör 7-8 knop för bara genuan. Jag tittar bakåt. En stor våg kommer allt närmre, blir allt högre. Tornar upp sig flera meter bakom oss. Just när det ser ut som den ska bryta rakt över Marys akter lyfter hon på rumpan och låter vågen knuffa oss framåt medan vi forsar fram genom ett hav av fradga. Det gick bra den här gången också, tänker jag och andas ut. Samtidigt smäller det till i sidan av båten. Jag hinner vrida på huvudet lagom till vågen som orsakade smällen genererar en kaskad av vatten som landar i sittbrunnen, rakt över Lovis och mig.

Jag skakar av mig det varma vattnet, möter Lovis blick och ler. Väntar på hennes reaktion. Hon ser ut som en blöt katt, fortfarande lite chockad som om hon inte riktigt fattat vad som hänt. Hon ser på sig själv, och sedan på mig. ”Oj, det var en dum våg!” säger hon sedan och ler snett. Utrustad i enbart sjöställsbyxor och flytväst gör lite stänk inte någon större skada, i alla fall inte om man har rätt attityd.

Vi befinner oss utanför Sydamerikas nordligaste udde, ökänd för sin stökiga sjö. Med rätta, vågorna kommer från alla håll, när man minst anar det. Det är som en katt-och-råtta-lek mellan Mary och havet. För det mesta vinner Mary, men ibland överaskas hon och får en smäll som slår henne ur kurs. Men vindrodret kämpar tappert, och snart pekar fören åter åt rätt håll. Redo att ta emot nästa våg. Världens bästa båt!

Malmöväder i Karibien

S/Y Mary 5 kommentarer

Malmöväder i Karibien!

Det har regnat ända sedan jag hängde upp tvätten på tork, i förrgår. Ibland lite mer, och ibland lite mindre. Men oavbrutet. Det är förfärligt varmt i båten. Och fuktigt. Så fort vi öppnar en lucka för att få in lite luft kommer nästa skur. Vi måste ut. Den stora mataffären Food Land, på andra sidan lagunen här i St George, blir dagens utflyktsmål. Ja, något ska man ju göra och har man inte satt sin fot i en riktig mataffär på två och en halv månad, ja då vill jag lova att Food Land är en stor attraktion. Nästan i klass med en Konsumbutik där hemma.

En solhatt är aldrig fel!

Lagom till vi äntligen fått ut alle man på däck börjar det ösregna. Vi går in igen, regnkläder är nämligen ingen höjdare när det är varmt. Efter ett par avsnitt av Fåret Shaun lättar regnet något, och vi ger oss ut igen. Nu hinner vi faktiskt ända ner i jollen innan det är dags för nästa skur. Äh, vad gör väl det om vi blir lite blöta. Nu måste vi komma iväg. Barnen protesterar något, men inte värre än att en solhatt och ett paraply får dem på bättre tankar. Halvägs över lagunen tar bensinen slut. Bara att ro hem igen för att tanka. Nu blåser det också, men vi har medvind och kan nästan segla tillbaka med hjälp av Lovis paraply.

Seglaren och författaren Tristan Jones listade en gång paraplyet som en av de tre onödigaste sakerna ombord på en båt, tillsammans med piano och en sjöofficer. Han hade fel!

Nytankade ger vi utflykten ett nytt och tredje försök. Fortfarande vid gott mod. Den här gången kommer vi ända fram till Food Lands Dinghy Jetty. Ja, bara en sådan sak. Coolt med egen jolleparkering vid mataffären. Men nu är vi ordentligt blöta vill jag lova. Ja, troligen så blöta man kan bli på torra land utan att flyta bort. Vi skyndar in bakom de automatiska dörrarna (!) till Food Land. Wow, så mycket mat. Men oj så kallt. AC. Här gäller det att hålla högt tempo för att inte förfrysa, tänker jag och försvinner in i första bästa gång.

Food Land med egen jollebrygga

Snart känner jag mig förföljd. Svabbade inte den där grönklädda damen framför kyldisken nyss, och vid frukten innan dess? Och nu är hon här vid konserverna. Och ser hon inte väldigt sur ut? Jag tittar bakom mig; vi lämnar fortfarande ett blött spår efter oss, som en snigel. Lite lätt lila, eftersom min klänning färgar av sig. Jag blir full i skratt, slår ut med armarna och försöker le ursäktande. Men möts av onda ögat. En del äldre kvinnor här i Karibien tenderar till att verka ganska trötta på livet, och är till skillnad från de flesta andra varken särskilt pratglada eller trevliga. Det här är helt klart en av dem.

Lycka är en riktig mataffär

Damen med svabben ger sig inte i första taget. Och efter ett tag tröttnar jag på min följeslagare, blänger tillbaka och fräser något om att jag måste gå om hon inte slutar förfölja oss. Hon vänder på klacken, fortfarande utan att ha sagt ett ord. Skönt, tänker jag och fortsätter huttrande min inköpsfrossa. En stund senare ser jag hur hon kommer tillbaka igen, nu utan svabb. Istället bärandes på en stor gul skylt där det står Caution. Wet Floor. Hon placerar den demonstrativt två meter bakom oss, vänder på klacken och försvinner ut på lagret för att inte visa sig igen. Väldigt roligt, tyckte i alla fall vi.

S/Y Marys besättning lämnar spår!

En proppfull varuvagn senare, och 2500 kronor fattigare, passerar vi återigen de automatiska dörrarna. Den fuktiga värmen slår emot oss, värmer våra våta nerkylda kroppar. Det regnar fortfarande. Men det kan kvitta, vi kan ju ändå inte bli blötare.

Rätt och fel om Skalmans matvanor

S/Y Mary 4 kommentarer

Skalman betar sjögräs

”Rrrrrring”, det var Skalmans mat- och sov-klocka som ringde. Lovis lyfte plötsligt blicken från skärmen. ”Pappa, vad äter sköldpaddor?” ”Jag vet inte riktigt”, svarade Ludvig efter att ha funderat en stund. Lovis vände sig mot mig, men inte heller jag kunde ge henne ett bra svar. ”Äh, ni vet ju ingenting om sköldpaddor” sa Lovis uppgivet och återgick surt till filmen.

Ludvig och jag tittade på varandra. Lovis var besviken på oss, och det dög ju inte. Och inget internet hade vi. Så trots regn och rusk packade vi ner snorkelgrejerna i jollen och drog ut till ön Baradel, ett känt tillhåll för sköldpaddorna på Tobago Cays där Mary af Rövarhamn har legat ankrad de senaste dagarna.

Tyvärr var sjön för hög för att lilla Lovis skulle våga sig ut och se med egna cyklopögon. Men jag hade nöjet att sikta tre sköldpaddor som var mellan sextio och sjuttio centimeter över ryggen. Och Ludvig stötte på självaste gammelfarfar där ute. Han påstår att skalet mätte närmre en meter. Jag vet inte om man ska tro honom, men hur som helst var det otroligt mäktigt att simma runt med de vackra urtidsdjuren så nära inpå. Och så fick vi faktiskt svar på Lovis frågor. Sköldpaddor betar sjögräs. De glider sakta fram på botten och rafsar åt sig än den ena än den andra tuvan, som en ko ungefär.

Ja, då hade man lärt sig något nytt. Jag som trodde de åt fisk (skäms lite). Det är tur att man har vetgiriga ungar! Och bäst av allt: Lovis var nöjd igen!

Ta med barnen ut på sjön!

S/Y Mary 2 kommentarer

Ta med barnen ut på sjön i sommar!

Längs vår svenska kust finns det gott om skyddade ankarvikar med små badstränder, och söta små hamnar med både lekplats och glasskiosk. Så planerar man bara noga och aldrig seglar mer än ett par timmar om dagen så brukar det gå bra att ta med barnen ut på sjön. Jodå, det är sant. Det står att läsa i varje svensk båttidning, i det årliga inslaget som uppmuntrar föräldrar att segla med sina barn.

Att segla långt med barn är inte så märkvärdigt som man skulle kunna tro. Ok, det är inte samma sak som att segla långt utan barn. Lata dagar i hängmattan kan du glömma. Och det är inte bara roligt, men inte mycket svårare än att få ihop vardagspusslet där hemma. Och absolut värt det, väl i hamn väntar belöningen. Inga är så bra på att bygga broar mellan olika kulturer som små barn, och det är en härlig känsla att se dem suga åt sig alla nya intryck.

Så för sjutton. Gillar du att segla, ta med barnen ut på sjön i sommar. Och segla så långt och så länge som alla verkar trivas ombord. Funkar det bra, ja då kan du kanske segla lite längre nästa år …

Mer om våra erfarenheter av att långsegla med barn finns att läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen.

Från en båt till en annan

S/Y Mary 10 kommentarer

Lovis och Otto jämför upplevelser från revet.

”En så här stor såg jag”, säger treårige Otto och håller ut armarna. ”Och jag såg en ännu större, och en sån här liten”, berättar storasyster Lovis ivrigt och gestikulerar med armarna. ”Och en rund, och en randig.” ”Och en blå och en gul.” Barnen delar med sig av sina erfarenheter ute från revet.

Vi ligger ankrade utanför Speyside, Tobagos dykmecka. Här finns muränor, angel fish, humrar, sköldpaddor, barracudor, rockor, hajar och många andra fiskar. Dessutom finns här fantastiska koraller i alla tänkbara former och storlekar, bland annat några av världens största ”brain corals” (hjärnkoraller).

Dykning är inte kanske inte den bästa familjeaktiviteten med små barn, men många av ”huvudattraktionerna” ligger på grunt vatten. Så vad gör inte en seglarfamilj en dag i hamn om inte hoppar på en annan båt, närmare bestämt Frank’s blå lilla glasbottenbåt – något som visade sig vara ett riktigt lyckokast.

Från glasbottenbåten kunde vår lille Otto, som inte gärna doppar huvudet i onödan, tryggt beskåda livet under ytan utan att bli blöt medan vi andra hoppade i plurret för att ta oss en närmre titt. Och bara den som själv är förälder kan förstå den stolthet jag kände när jag simmade runt där ute på revet tillsammans med min fyraåriga dotter. Lovis har visserligen provat sin snorkel och cyklop ett par gånger på stranden, men att gå därifrån till att bekymmersfritt snorkla omkring ute på revet som om det vore den mest naturliga sak i världen var riktigt häftigt att se.

Men nej, några hajar såg vi inte. Och skönt var det. Men kanske nästa gång …

Karibien nästa!

S/Y Mary 9 kommentarer
Smågastarna är laddade!

”Vi är redo, vi är redo!” gastar Otto medan han springer runt på däck och försöker hjälpa till att fixa det sista innan vi ska lätta ankar. Det är alltså dags att korsa den stora Atlanten. Även Lovis är strålande glad. Hon har fått höra i snart tio månader att hon ska fylla år i Karibien. Och nu ska vi äntligen dit. Otto tycker visserligen att vi lika gärna kunde ha hoppat över Karibien för att segla direkt till Söderhavet, där han fyller fyra år i november. Men tanken på Lovis födelsedagstårta har fått honom att ändra inställning till Karibien.

Vi har siktet inställt på Tobago, men det är inte osannolikt att vi ändrar oss på vägen. Här kan du se vår aktuella position. Om ingenting oförutsett händer räknar vi med tre veckor till havs, men det kan också ta längre tid. En väderprognos, ett hamntips eller bara en enkel hälsning kan förgylla vår dag där ute. Så tveka inte att höra av dig.

Att skicka textmeddelanden till vår satellittelefon är alltså gratis om du använder dig av Iridiums webbformulär, inte heller kostar det något för oss att läsa ditt meddelande. Men att svara kostar desto mer så bli inte orolig om vi inte hör av oss.

Ja, det var väl allt då. Lite konstigt känns det allt. Tre veckor är lång tid …

När hjälpen är långt borta

S/Y Mary 1 kommentar

Att råka ut för en allvarlig skada eller sjukdom långt ute till havs är nog mardrömmen för de flesta långfärdsseglare. Och lite extra skrämmande tror jag att tanken ter sig för oss som har små barn ombord. Hemma i Sverige är hjälpen sällan långt borta, men ute till havs och i vissa ociviliserade delar av världen måste vi klara oss själva. Tyvärr har vi under åren fått en del erfarenhet av olycksfall ombord, men i dagsläget känner vi oss ganska väl förberedda.

I vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen kan du läsa om hur vi har förberett oss för att hantera olycksfall ombord. Och i januarinumret av tidningen Praktiskt Båtägande berättar vi historien om när kapten fick en allvarlig handskada till följd av en slänggipp – mitt på Nordsjön. I artikeln, som vi har skrivit tillsammans med vår skeppsläkare Carl Antonson, delar vi också med oss av den kunskap vi har förvärvat i olyckans kölvatten. 

Men det allra bästa är naturligtvis om man kan undvika skador helt och hållet. I hård vind och plattläns är en bom utan bra preventer sannolikt den allvarligaste medicinska risken ombord. Sedan olyckan på Nordsjön har vi därför utrustat båten med bombromsar av typen Gyb’Easy (Wichard), en lösning som faktiskt tillåter bommen att gippa – men på ett lugnt och kontrollerat sätt. På så sätt blir påfrestningen på riggen inte blir lika stor som med en fast preventer, och därmed minimeras risken för skador på både båt och besättning. Känns oerhört tryggt med tanke på den stundande Atlantöverseglingen där vi räknar med att ha vinden i ryggen hela vägen. På tisdag bär det av, tror vi.

Nedan ett videoklipp på GybÉasyn in action – i hård aktlig vind utanför Kap Finisterre.

Året som gått

S/Y Mary 11 kommentarer

Så här på årets sista dag är det populärt att summera det gågna året. Och vi på Mary af Rövarhamn vill förståss inte vara sämre. 2010 är året då vi äntligen kom iväg, ett ovanligt bra år med andra ord. Här är en tillbakablick, månad för månad.

Januari: Mary af Rövarhamn fryser fast i Limhamns fiskehamn, medan besättningen drömmer om Söderhavet. Börjar renovera kabyssen och drar så sakterliga igång den här bloggen.

Februari: Planerna på att avsegla till sommaren blir officiella och ansökningar om tjänstledighet lämnas in. En obeskrivligt skön känsla. Börjar sälja prylar som inte ska följa med på resan i hopp om att få in lite pengar.

Mars: Kaklar färdigt runt vasken och skriver meterlånga att-göra-listor. Första och största lasset med bohag går till Blekinge för magasinering. Inventerar reservdelar och försäkringar, bygger ny instrumentpanel och inleder den långa vaccinationsresan (totalt 26 sprutor).

April: Sätter samman en preliminär resrutt, beställer reservdelar och guideböcker i massor. Fixar dubbla pass, skickar iväg vindrodret på proffsservice i Danmark och säger upp barnens dagisplats.

Maj: Pratar med rektorer och politiker om hemundervisning, och intensifierar jakten på sponsorer och samarbetspartners i hopp om att få ihop budgeten. Men det går trögt. Varken tid eller pengar räcker till. En tung månad.

Juni: Medvind igen: Watski, Liros och MainOne mönstrar på. Kapten taglar och splitsar för glatta livet när all löpande rigg i båten ska bytas ut. Vattenkopporna härjar ombord och vi firar  sista midsommaren på Rövarhamn för ett bra tag framöver. 

Juli: En intensiv månad präglad av många avsked, hårt arbete och för lite sömn. Slutar jobba 23 juli (stort!), startar energibloggen www.passionforpower.se och installerar nya autopiloten. Skeppskatten Båtsman mönstrar av (sorgligt!) och vi bunkrar mat och mediciner för en sisådär tjugo lax.

Augusti: Äventyret kan börja. Den första augusti avseglar vi från Limhamn. Tillbringar några sköna dagar på de holländska kanalerna för att sedan bli inblåsta i England där vi installerar vår nya AIS-sändare. Månaden avslutas med ett rejält oväder på Biscaya.

September: Angör La Coruña en månad efter avsegling. Njuter av värme och lugna dagar i Galicien. Två dagar innan det svenska riksdagsvalet får vi utanför Portugals kust besök av resans första val.

Oktober: Råkar ut för åtta meter hög dyning i Marocko, och förtrollas av Essaouira – en stad som fångad ur tusen och en natt. Angör Kanarieöarna ungefär samtidigt som vår blogg utses till en av Sveriges bästa resebloggar – kul! Sedan går styrningen sönder – mindre kul.

November: Tillbringar en slitsam vecka på land medan Mary af Rövarhamn får ny kostym. Otto fyller tre år och kapten sätter en vinkelkap i armen. Båten förses med nya solceller och ny strömsnål navigationsdator medan vi njuter av alla rapporter om snökaos där hemma.

December: Månaden börjar bra. Vi utses till en av Sveriges äventyrligaste familjer och börjar gästblogga på Europeiskabloggen.  Sedan går det utför. Kapten tappar vigselringen i sjön, jollemotorn blir stulen i Arguineguin och stora motorn havererar halvägs till Kap Verde. Och där är vi nu.

Nu ska vi bara fixa den där nedrans motorn. Nu i dagarna avseglar en spansk båt från Gran Canaria mot Kap Verde. Med ombord finns en ny (begagnad) bränsleinsprutningspump till vår motor. Med lite tur passar den, och resan i Hoppetossas kölvatten kan gå vidare västerut. Och där borta, på andra sidan Panama, väntar Söderhavet. Det finns med andra ord riktigt goda förutsättningar för ännu ett spännande seglingsår med Mary af Rövarhamn. Hoppas att även du som läser får ett riktigt fint 2011, och att du vill fortsätta följa våra äventyr ett tag till.

Mary Christmas!

S/Y Mary 10 kommentarer

MINDELO, KAP VERDE. Julbelysningen är uppe. Lussebullarna är bakade. Pepparkakorna glaserade. Julklapparna ligger under granen. Ungefär som en vanlig jul med andra ord, men familj och vänner saknas. Och så är det lite varmare än där hemma. Närmare bestämt en sisådär femtio grader varmare. Nåja, hoppas tomten kan landa sin släde ändå. Vi tänder däcksbelysningen så han hittar fram. Högst på önskelistan står så klart en ny bränsleinsprutningspump till motorn. Hoppas tomten lyckas hitta en på så kort varsel : )

Från oss alla, till er alla. En riktigt God Jul!

Detta bildspel kräver JavaScript.