Malmöväder i Karibien!

Det har regnat ända sedan jag hängde upp tvätten på tork, i förrgår. Ibland lite mer, och ibland lite mindre. Men oavbrutet. Det är förfärligt varmt i båten. Och fuktigt. Så fort vi öppnar en lucka för att få in lite luft kommer nästa skur. Vi måste ut. Den stora mataffären Food Land, på andra sidan lagunen här i St George, blir dagens utflyktsmål. Ja, något ska man ju göra och har man inte satt sin fot i en riktig mataffär på två och en halv månad, ja då vill jag lova att Food Land är en stor attraktion. Nästan i klass med en Konsumbutik där hemma.

En solhatt är aldrig fel!

Lagom till vi äntligen fått ut alle man på däck börjar det ösregna. Vi går in igen, regnkläder är nämligen ingen höjdare när det är varmt. Efter ett par avsnitt av Fåret Shaun lättar regnet något, och vi ger oss ut igen. Nu hinner vi faktiskt ända ner i jollen innan det är dags för nästa skur. Äh, vad gör väl det om vi blir lite blöta. Nu måste vi komma iväg. Barnen protesterar något, men inte värre än att en solhatt och ett paraply får dem på bättre tankar. Halvägs över lagunen tar bensinen slut. Bara att ro hem igen för att tanka. Nu blåser det också, men vi har medvind och kan nästan segla tillbaka med hjälp av Lovis paraply.

Seglaren och författaren Tristan Jones listade en gång paraplyet som en av de tre onödigaste sakerna ombord på en båt, tillsammans med piano och en sjöofficer. Han hade fel!

Nytankade ger vi utflykten ett nytt och tredje försök. Fortfarande vid gott mod. Den här gången kommer vi ända fram till Food Lands Dinghy Jetty. Ja, bara en sådan sak. Coolt med egen jolleparkering vid mataffären. Men nu är vi ordentligt blöta vill jag lova. Ja, troligen så blöta man kan bli på torra land utan att flyta bort. Vi skyndar in bakom de automatiska dörrarna (!) till Food Land. Wow, så mycket mat. Men oj så kallt. AC. Här gäller det att hålla högt tempo för att inte förfrysa, tänker jag och försvinner in i första bästa gång.

Food Land med egen jollebrygga

Snart känner jag mig förföljd. Svabbade inte den där grönklädda damen framför kyldisken nyss, och vid frukten innan dess? Och nu är hon här vid konserverna. Och ser hon inte väldigt sur ut? Jag tittar bakom mig; vi lämnar fortfarande ett blött spår efter oss, som en snigel. Lite lätt lila, eftersom min klänning färgar av sig. Jag blir full i skratt, slår ut med armarna och försöker le ursäktande. Men möts av onda ögat. En del äldre kvinnor här i Karibien tenderar till att verka ganska trötta på livet, och är till skillnad från de flesta andra varken särskilt pratglada eller trevliga. Det här är helt klart en av dem.

Lycka är en riktig mataffär

Damen med svabben ger sig inte i första taget. Och efter ett tag tröttnar jag på min följeslagare, blänger tillbaka och fräser något om att jag måste gå om hon inte slutar förfölja oss. Hon vänder på klacken, fortfarande utan att ha sagt ett ord. Skönt, tänker jag och fortsätter huttrande min inköpsfrossa. En stund senare ser jag hur hon kommer tillbaka igen, nu utan svabb. Istället bärandes på en stor gul skylt där det står Caution. Wet Floor. Hon placerar den demonstrativt två meter bakom oss, vänder på klacken och försvinner ut på lagret för att inte visa sig igen. Väldigt roligt, tyckte i alla fall vi.

S/Y Marys besättning lämnar spår!

En proppfull varuvagn senare, och 2500 kronor fattigare, passerar vi återigen de automatiska dörrarna. Den fuktiga värmen slår emot oss, värmer våra våta nerkylda kroppar. Det regnar fortfarande. Men det kan kvitta, vi kan ju ändå inte bli blötare.