På väg mot Colon. Anders Hellberg målar påskägg med smågastarna.

Kaffe- och lingonsyltförrådet börjar återhämta sig. Ett tydligt tecken på att vi har haft en hel del besök från Sverige på sistone. Den senaste gasten i raden heter Anders Hellberg, som här också seglar in som vår första gästbloggare. Anders seglar till vardags segelfartyget Tibnor. Här delar han med sig av sina intryck från de första dagarna ombord på Mary af Rövarhamn.

Lycka är en delfin vid ankarplatsen och en iskall cola under palmerna efter nästan två dygns resa från Sverige. Och den karibiska stjärnhimlen genom en öppen däckslucka där den varma vinden blåser in.

Arkipelagen i San Blas är något av det vackraste jag sett, med runda palmöar omgivna av gul sand och turkosa rev. Ändå en förhållandevis okänd del av seglingsvärlden mellan turistexploateringen i östra Karibien och Galapagos. Visst finns här båtar och visst har befolkningen börjat inse att västvärldens överskott också borde komma dem till del. Att man tar betalt för kryssningstillstånd, antalet personer i besättningen, ankarliggning och för vatten borde ingen förtänka dem. Det är dock, vad jag förstår, mycket långt ifrån kostnaderna i Västindien och Medelhavet.

Här går uppenbarligen fortfarande att hitta en egen palmö med ständig sol och ljum karibisk vind. Det blir lite av en inverterad form av tvättmedelsreklamens egna lilla kobbe i Stockholms skärgård. Men det som i svenska sjömansvisor och romantiserade filmer beskrivs som den totala friheten i Söderhavet har blivit reglerat i blanketter i fem exemplar med alla vederbörliga stämplar. Bara att lämna hamnen i El Porvenir, centralort i San Blas, innebär en utklarering på tre olika kontor och pappersarbete som kräver en halv gran. Detta trots att samtliga i besättningen redan var inklarerade i Panama.

Man kan jämföra med segling i nordiska farvatten, i det som amerikaner och sydeuropéer brukar kalla för det skandinaviska storebrorssamhället. Där finns praktiskt taget ingen byråkrati alls kvar längre för fritidsseglare. När jag för några år sedan gick till Finland från Baltikum, som då var utanför Schengen, fick vi nästan med våld bryta oss in på gränsbevakningen på Kökar för att överhuvudtaget få passen registrerade. Att idag segla i Östersjön är närmast helt fritt från stämplar och förordningar, trots att man kan besöka åtta länder, ett självstyrande landskap och ett antal tullfria zoner.Men dessa randanmärkningar ska inte förta att denna arkipelag i San Blas, i min begränsade värld, känns som himmelriket på jorden.

S/y Mary är en intressant och engagerande bekantskap. Linda, Ludvig, Lovis och Otto förefaller ha en tät och sammansvetsad relation med total respekt för varandra. Mycket imponerande.
Jag har själv mycket liten erfarenhet av seglande barnfamiljer, mer än skrikande barn i grannbåten och tonåringar som kör runt i ankarviken till dess att andra båtar börjar klättra på väggarna. Men så icke här. Att segla med mindre barn är nog inte helt enkelt, men Linda och Ludvig gör det verkligen på ett avspänt sätt. All respekt.

Nu väntar Colon vid den norra infarten till kanalen. Där tar den panamanska nationalstaten över från det delvis självstyrande San Blas och Kuna Yalafolket.
Staten Panama är i sig själv modern nutidshistoria, med exempel på både goda och dåliga sidor av Yankee nationalism.
Folkhjältar som generalen Omar Torrijos och nationalskurkar som Manuel Noriega har byggt upp och sökt utnyttja detta lands strategiska läge för egna ändamål.
Förutom det historiska vingflaxet ska det bli en upplevelse att se det ingenjörstekniska under som kanalbygget representerar.

/Anders