Ett äventyr kan vara så mycket

Hela gänget på bryggan hemma i Limhamn

Ur tidningen Äventyrliga familjer. Foto: Madeleine Söder

PASITO BLANCO, GRAN CANARIA. Inte mindre än 1043 nomineringar kom in när tidningen Äventyrliga familjer i våras efterlyste Sveriges äventyrligaste familj. Nu har juryn sagt sitt, och topplistan är klar. På första plats hamnade en familj från Karlsborg/Kapstaden som har som hobby att dyka med vithajar! Och det känns svårt att slå, men därefter kom minsann vi på Mary af Rövarhamn med motiveringen:

”För att de vågar följa sin dröm, kastar alla förtöjningar för att förverkliga ett seglingsäventyr utöver det vanliga”

Kul att vi fick vara med, förhoppningsvis kan det inspirera någon annan till att kasta loss medan barnen är små. Oavsett om det handlar om att ge sig ut på havet eller göra något helt annat. Kan vi, så kan ni. Ett äventyr kan vara så otroligt mycket. Och det är topplistans sköna palett av familjeäventyr verkligen ett bevis på. Här ryms allt från familjen Jarl som reser runt i världen och visar upp sina kroppsmålningar till 76-åriga Anny som åker till New York för att jobba som som nanny.

Full av inspiration efter att ha läst om alla dessa härliga personligheter och deras strapatser tänkte jag att det vore kul att starta en lista med länkar till andra som delar med sig av sina äventyr på webben. Stora som små. Med eller utan barn. I stil med vår länklista ”Andra långseglare”, fast under rubriken ”Fler äventyr”. Med besättningen på Mary af Rövarhamn som enväldig jury.

Du hittar embryot till ”äventyrslistan” i högerkolumnen här på sajten. Nominera gärna!

Europeiska mönstrar på

Vi önskar Europeiska varmt välkomna ombord på Mary af Rövarhamn!

Att upptäcka världen tillsammans med sina barn är fantastiskt. Men det är också ett stort ansvar; trots mängder av säkerhetsutrustning och 26 olika vaccinationssprutor kan vi inte skydda oss mot all världens olyckor och bacillusker. Då är det viktigt att ha en riktigt bra reseförsäkring. Därför är vi otroligt glada över att kunna berätta att försäkringsbolaget Europeiska har valt att sponsra oss med deras Reseförsäkring Extrem, en försäkring som verkar täcka det mesta en familj ute på världs-omsegling kan tänkas råka ut för. En enorm trygghet, särskilt nu när vi lämnar Europa bakom oss. Om vindarna vill sätter vi redan nu till helgen kursen mot Kap Verde där vi tänkte fira jul innan färden går vidare över Atlanten.

Vi kommer att gästblogga på Europeiskabloggen varje månad, vilket känns riktigt kul. Det här är nämligen en blogg som jag har följt sedan ett par år tillbaka, full med inspirerande och lärorika inlägg för alla som gillar att resa. Europeiska finns också på Twitter och på Facebook för den som får mersmak.

Läs vårt första inlägg på Europeiskabloggen

Lovis i delfinshow!

”Ja, för jag är stor nu. Och jag kan simma. Jag kan, det kan jag faktiskt. Titta här”, säger Lovis ivrigt och visar delfintränaren hur man gör simtag med armarna. Stora vida tydliga rörelser. ”Jag kan, ser du?” Att han inte förstår svenska gör ingenting, hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk säger allt.

Vi är på Palmitos Park, en vacker zoologisk/botanisk park insprängd i en grön dalgång på södra Gran Canaria. En av huvudattraktionerna är den nya delfinshowen, och vår lilla Lovis har blivit tillfrågad om hon vill vara med. Och det vill hon, oj vad hon vill.

Lille Otto protesterar. Menar att han också är stor, tre år minsann. Han vill också åka den gula båten, men ångrar sig när han ser hur blöt Lovis blir. Till skillnad från sin syster har han en mycket försiktig hållning till vatten. ”Äh, det var väl ingenting, bara lite saltvatten”, säger Lovis efteråt. ”Nästa gång hoppar jag i och simmar.” Stoltare unge är nog svårt att hitta just nu. Och när hon blir stor (ännu större), då ska hon bli delfintränare förståss : )

Se upp i backen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

PASITO BLANCO, GRAN CANARIA. Bilder på ståtliga snögubbar och fat fyllda med nybakade lussebullar trängs på Facebook bland statusrader om julmarknad och pulkaåkning. Lovis sätter sig bredvid mig vid datorn och jag läser högt. Att hålla kontakten med de där hemma blir lite extra viktigt när man reser med barn. Efter en stund säger hon: ”Jag vill också leka i snön och ha det lite juligt”.

Så kom det sig att hela besättningen gav sig av till Maspalomasöknen, ett Sahara i miniatyrform med naturskyddade gyllengula sanddynor. Ja, närmre än så kommer man inte snöklädda pulkabackar här nere på Gran Canaria. Men faktum är att likheterna är slående.

Det är tungt att kämpa sig upp för backen i den mjuka sanden. Och väl uppe på ryggen kommer vinden och sanden emot oss med full kraft, inte alls olikt en snöstorm. Men utsikten är vidunderlig och det är barnsligt kul att rulla ner för backen så att sanden yr. Så oemotståndligt att inte ens barnens gästande kompis Ove kan motstå frestelsen trots sina 82 år. Och snöänglar går naturligtvis minst lika bra att göra i sand som i snö (se videobevis). Snögubbar är det däremot värre med, men så slipper vi också kylan och vätan. Kul har vi hur som helst. En riktig succé!

Väl ombord igen blir det lussebullsbak och adventsfika med tänt ljus. Mysigt värre, men det står helt klart att den som införde dessa traditioner bodde på svalare breddgrader. Efter tre plåtar lussebullar blir det ganska svettigt ombord. Så denna första advent får nog avslutas med ett dopp.

Lovis når nya höjder

”Jag vill högre upp!” ropar Lovis uppifrån spridarna i stormasten. Precis som lilla Ida tycker hon det är väldigt roligt att komma högt upp i världen. Lovis lärde sig klättra långt innan hon kunde gå och är helt orädd, men inte för den sakens skull särskilt oförsiktig. Självklart har hon sele på högre höjder, men ibland känns det ändå lite nervöst att titta på.

Det är intressant att se hur olika syn seglande föräldrar har på säkerhet ombord. Våra barn bär nästan undantagslöst flytväst på både båt och brygga, men här i Spanien finns det inte en enda unge som bär flytväst. I England låg vi ankrade bredvid en båt vars barn klättrade som apor upp och ner för vanten utan varken sele eller skor. Medan andra föräldrar tittar mycket skeptiskt på oss när vi visar var barnen ska sätta fötterna när de vill klättra upp på bommen.

Själv bestämde jag mig redan när Lovis låg i magen att jag inte skulle bli en sådan där överbeskyddande hönsmamma. Det är inte alltid så lätt, men jag är av den bestämda uppfattningen att det måste vara bättre att lära barn att göra saker på ett säkert sätt än att försöka hindra dem. Verkar dessutom mycket roligare så. Men någonstans går naturligtvis gränsen. Idag gick den halvägs upp till masttoppen.

"Jag ser hela Puerto Rico" ropar Lovis belåtet från sin nya utsiktsplats.

Proviant på stock

Den här bananstocken skulle nog göra sig bra i mesanmasten ...

Här i Pasito Blanco finns inte mycket att se och göra – en marina, ett varv, en strand, några hus, en liten park och ett minilivs. Allt prydligt tillrättalagt och väl bevakat av vakter med vänliga leenden. Ett så kallat ”Private Community”.

Inte långt från vaktkuren vid vägbommen, som förhindrar ”obehöriga” att komma in i området, finns dock en liten bananodling. På flera av plantorna hänger stora stockar med hundratals gröna bananer. Smågastarna, som inte alltid är så tålmodiga, undrar naturligtvis när bananerna ska mogna så vi kan äta dem, så då och då tar vi oss en tur dit för att se hur det står till med den saken.

Inte heller idag var bananerna klara att skördas. Men kanske om några veckor, lagom till vi ska lämna Gran Canaria och segla vidare mot Cap Verde. Vore inte dumt med lite färdkost. Frågan är om vi vågar …

Uppföljning kommer.

Mary åter i sitt rätta element

Njuter av ljudet från knarrande tampar och vågskvalp, som musik för öronen. Efter fem långa dagar och mycket blod, svett, kräk och tårar är Mary åter i sitt rätta element. Nu i ny klassisk kostym: Svart som natten, vit som snö. Ganska tjusigt om man frågar mig. Men frågan är vad valarna tycker. Det återstår att se. Vi kan bara hoppas.

Här är några bilder från dagarna på land. Inte bara pest och pina. Till och med ganska trevligt emellanåt, särskilt för barnen. Kul att klättra på den höga stegen, och cykelunderlaget var prima. För att inte tala om all uppmärksamhet från farmor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Femton gastar på död mans kista …

När långseglare firar Halloween är temat självskrivet: Piratfest så klart! Det var ett otäckt gäng på femton sjöbusar och pirater som ikväll samlades på stranden vid solnedgången för att dricka kanarisk rom, sjunga sjömansvisor och berätta hiskeliga sjörövarhistorier runt brasan. Och mest skräckinjagande av dem alla var naturligtvis smågastarna från Mary af Rövarhamn.

Kapten Knop

Sjörövar-Fabbe

En natt utan ratt

LANZAROTE – GRAN CANARIA. Blöjavvänjning är besvärligt på landbacken, men sju resor värre i sjögång. Efter en sisådär tio toalettbesök de senaste två timmarna är både jag och Otto helt slut. Det är varmt och kvavt. Vi ger upp. Jag tar på honom pyjamas och bäddar ner honom i förpiken med blöja på. Lägger mig själv bredvid för att vänta på att han ska somna. Så hör jag den bekanta lilla hostningen. Jäklar, han kommer att kräkas. Rädda vad som räddas kan. Får ut Otto ur sängen samtidigt som kvällens fläskpannkaka väller över mig, golvet och väggarna. Nåja, jag lyckades i alla fall rädda lakanen, tänker jag, när nästa laddning kommer – över påslakanet.

Jag har just lyckats få in stackars Otto på toa utan att halka omkring i sörjan, när jag hör hur autopiloten löper amok. Ludvig, som just kommit in för att hjälpa mig, kastar sig ut igen, stänger av autopiloten och tar tag i ratten. Den svarar inte. Styrningen funkar inte. Hjälp! Ludvig kopplar livlinan och går bak till rorkulten. Ja, vi har lyckligtvis en liten rorkult, som vindrodret verkar på. Har vajerstyrningen låst sig på något sätt finns det risk för att inte heller rorkulten funkar. De få sekunderna tills jag får besked från Ludvig känns som en evighet. Den funkar! Och den värsta paniken lägger sig.

Tyvärr är rorkulten för kort för att handstyra vid någon större belastning, och vinden för ojämn för att låta vindrodret styra själv. Men en kombination skulle nog funka. Dags för en strategi. Vi har tio sjömil till närmsta marina på Lanzarote, och nittio till Las Palmas på Gran Canaria. Att angöra en trång okänd marina i mörkret känns inte särkskilt attraktivt utan fungerande styrning. Medan Las Palmas lockar med stort hamninlopp, ankring och gott om båttillbehörsaffärer.  Vi fortsätter.

Jag återgår till saneringen efter Ottos kräkningar. Stackars barn, han är alldeles blek och grå – sjösjuka. Ibland undrar jag vad vi håller på med. Jag försöker påminna mig själv om allt det positiva. Men just nu känns det avlägset. Jag tvättar av Otto så gott det går, byter hans lakan och bäddar nytt i salongen. Det gungar mindre där. Han får lite vatten, och somnar sedan i samma sekund som han lägger huvudet på kudden.  Jag behöver luft, sticker upp huvudet i luckan och låter vinden svalka mig. Påminns om att Lovis fortfarande ligger kvar i sittbrunnen; hon brukar vilja somna under stjärnorna vid nattseglingar.

Lovis kan ligga kvar en stund, tänker jag och stänger luckan. I samma sekund hör jag en våg slå mot skrovet. Jag avvaktar en sekund eller två. Jodå där kom den, som på en beställning: en saltvattendusch rakt in i sittbrunnen. Stackars Lovis.  Jag ser i skenet av fullmånen hur hon vrider på sig av obehag, men verkar sova vidare. Hon är blöt, sjöblöt. Jag suckar, tittar bak på Ludvig som sitter och meckar med vindrodret, en schackel verkar har gått upp. Vilken kväll, helt sanslöst. Jag mår illa, riktigt illa. Måste hinna sova några timmar innan det är dags för min vakt.  Någonting säger mig att den kommer att vara ovanligt tuff; Mary af Rövarhamn är inte byggd för att handstyras …

_____________________

Det var en trött besättning som ankrade upp i skydd av piren i Las Palmas 15 timmar senare. Vinden ökade under natten och vakten tillbringades bredvid rorkulten i aktern. Det var tungt i vindbyarna, men natten förflöt utan vidare olyckor. I skrivande stund har kapten just monterat ner halva inredningen för att diagnostisera vad som egentligen hänt med styrningen. En bult som håller en trissa till vajerstyrningen har gängat ur sig och förstört både trissan och dess fäste. Han tar tappert tag i situationen, det ska nog gå att åtgärda. I alla fall provisoriskt.  Själv sneglar jag på sängen. Synd att barnen inte är lika trötta som jag.

Långseglarvardag

Lovis och Otto brukar bråka om vem som ska åka sulkyn, så sedan en tid tillbaka används den bara för shopping. Men det är inte så bara ...

Kl. 12.15 lokal tid: Kissa barnen. Ta på flytvästar. Låsa båten. Hjälpa barnen ner i jollen. Lyfta ner barnvagnen i jollen. Ta jollen tvärs över Arrecifes industrihamn. Leta upp ett lämpligt landstigningsställe. Förtöja jollen. Lyfta iland barnen. Fälla upp vagnen. Ta av flytvästar. Låsa fast jollen. Gå hela vägen upp för den långa långa backen. Stanna och tömma barnens sandaler på sten ungefär var tionde meter. Handla, handla, handla. Packa, packa, packa allt i kassar. Lasta allt på barnvagnen. Gå ner för hela långa långa backen. Stanna för att tömma sandalerna på sten. Lyfta av alla kassar för att lyfta vagnen över muren. Lyfta över barnen. Lyfta över alla kassar. Lasta på alla kassar på vagnen igen. Köra över hamnplan med vagnen. Ta på flytvästar. Lasta av alla kassar, lyfta ner kassarna i jollen. Fälla ihop vagnen. Lyfta ner vagnen i jollen. Låsa upp jollen. Lyfta ner barnen i jollen. Lossa förtöjningen. Köra tillbaka till båten. Förtöja jollen. Lyfta upp alla kassarna på däck. Hjälpa barnen upp från jollen. Ställa ner alla kassarna i sittbrunnen. Låsa upp. Lyfta in alla kassarna i båten. Kissa barnen. Packa upp, packa upp, packa upp.

Kl. 17.25 lokal tid: Pust, klart. Vi som tänkte segla vidare idag. Skulle bara handla först. Imorgon kanske …