Barn ombord

Sömnlös i Söderhavet

S/Y Mary 4 kommentarer

Mary af Rövarhamn angör Moorea, mitt i Stilla havet.

Tre månader har passerat sedan vi lämnade Panama bakom oss. Det är inte särskillt lång tid, men det känns ändå avlägset. Kanske för att det är just det, väldigt avlägset – närmare bestämt 4500 sjömil bort. Vi har lagt mer än halva Stilla havet bakom oss, och har ”bara” 3500 sjömil kvar till Australien – lika långt som fågelvägen mellan Stockholm och New York. Avstånden är enorma här ute. Men man vänjer sig. Sex dygn här, och tio där. Ingen stor grej. Dagarna går, och vi kommer snabbt in i våra rutiner till sjöss.

En av de saker som oroade oss mest innan vi lämnade Sverige var hur vi skulle få ihop sömnen under de längre etapperna, när man måste hålla vakt dygnet runt. Som härdade småbarnsföräldrar är vi vana att klara oss på lite sömn i perioder. Men även om våra barn sover förvånande bra så har Ludvig och jag bara ett begränsat antal timmar att dela på under natten. Och att sova dagtid på samma båt som två sjövilda barn, det är minsann ingen enkel sak.

Jag behöver jag sova en längre sammanhängande period under natten för att förbli ett trevligt sällskap under dagen. En timme här och en timme där duger inte. Jag brukar därför lägga mig samtidigt som barnen redan vid nio- tiotiden på kvällen. Medan Ludvig varvar utkik med tupplurar under natten. Vaktavlösning sker tidig morgon, lite beroende på hur natten har varit. Då det är Ludvigs tur att få några timmars sammanhängande sömn och jag tar hand om barnen under förmiddagen.

Vaktsystemet fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare vår AIS – en smart liten apparat som sänder ut vår kurs och fart till närliggande båtar, samtidigt som den visar på vårt elektroniska sjökort när en annan båt närmar sig. Och bäst av allt, den larmar när vi är på kollisionskurs. Enligt internationell lag måste alla passagerarbåtar och större fartyg ha en AIS ombord. Men de blir allt vanligare även på mindre båtar, särskilt den lite enklare varianten som bara tar emot signaler från andra båtar. Det är en fråga om att se eller se och synas.

Vår AIS har både sändare och mottagare. Och vetskapen om att vi syns där ute är som mumma för sömnen. Men tyvärr har det varit lite sisådär med den saken på sistone, sömnen alltså. Vår AIS slutade fungera på väg från Galapagos till Marquesas, för snart två månader sedan. Våra misstankar föll på den gps-antenn som förser AISen med vår position, men sådana växer förstås inte på träd här i Söderhavet. Kanske kanske i Papeete, tänkte vi. Och minsann, där låg den på hyllan och väntade – en ny gps-antenn av helt rätt typ. Och ännu bättre, AISen fungerar som den ska med den nya antennen.  Härligt, nu uppskattar vi den mer än någonsin.

I skrivande stund befinner vi oss på Moorea, som tillhör Sällskapsöarna. Nästa långa etapp går till Cooköarna, närmare bestämt atollen Suvorov. Drygt 700 sjömil, eller en knapp veckas segling. Men först ska vi se om det ligger någon sanning bakom påståendet om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö.

(Särskilt tack till Watski, True Heading och Vågspel för all hjälp med AISen.)

Haj haj!

S/Y Mary Lämna en kommentar

Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

FAKARAVA, TUAMOTUS. ”Mamma, mamma. Jag såg en dykare. En riktig dykare. Med en flaska på ryggen.” Hela ansiktet strålar bakom cyklopet. Lovis är så lycklig. Tänk, en riktig dykare – hennes livs första. Själv är jag mer imponerad av hajarna som sakta glider fram över revet. Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

De låtsas inte om oss, men jag är säker på att de ser oss. De är inte agressiva, människa är knappast deras favoritföda. Men barnen är onekligen en ganska lämplig ”bite-size”, så man ska nog inte utmana ödet för mycket. Det sägs att den som är modig nog att harpunera en fisk här i Fakarava-atollen lär inte ha mer än tio sekunder på sig att få upp den innan han omringas av hajar. Vi föll inte för frestelsen.

Vi har sett hajar i nästan varenda ankarvik i Franska Polynesien. De är så vanliga att barnen knappt bemödar sig knappt att titta när en haj simmar förbi båten, eller stranden där både barn och hajar verkar leva i symbios. Att se en riktig dykare däremot, det är stort. Det kommer barnen att prata om länge länge.

Fast det är klart,  en riktig hammarhaj skulle nog smälla ännu högre. En sådan har vi inte sett ännu, men de har säkert sett oss …

En stor dag för Otto

S/Y Mary 4 kommentarer

NUKU HIVA, MAQUESASÖARNA. Finns det vägar här mamma, finns det vägar här? Den frågan ställer lille Otto nästan varje gång vi angör en ny hamn. Hans största besvikelse under hela resan var San Blas, bara sand och kokospalmer var han än tittade. Här på Marquesas finns det faktiskt bilar, i alla fall pick-ups och jeepar. Men många av de vikar och byar vi har besökt har helt saknat vägförbindelse. Idag var dock en riktigt stor dag i Ottos liv. Dagen då han såg ett amfibiefordon, en båt och bil i ett. Ja just det, en sån där som bara finns i James Bond-filmer.

Den märkliga skapelsen har kört fram och tillbaka här i viken hela dagen, mellan stranden och den superyacht som ligger ankrad en bit ut. Tillhör tydligen en rik belgare, men så mycket mer information än så lyckades vi inte pumpa ur den vitklädde välkammande chauffören. Läste på internet att man kan hyra superyachten i fråga för en miljon dollar i månaden. Undrar om amfibiefordonen ingår då eller om man måste betala extra …

Hur som helst, en helt vansinnig leksak. Verkar dock inte särskilt sjövärdig. Kolla gärna in videoklippet nedan, med Lovis som kommentator – också hon mäkta imponerad.


Imorgon seglar vi vidare mot Tuamotos övärld, 78 låga atoller som inte lär erbjuda så mycket annat än vita stränder, färgglada korallrev och svajande palmer. Stackars Otto.

Land i sikte, hoppas vi …

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Va bra, för nu börjar jag faktiskt bli trött på att vara här ute på havet”, sa Lovis när Ludvig tidigare idag berättade att vi snart är framme. Och det är hon inte ensam om. Efter de senaste dagarnas blåsväder längtar vi så mycket att det nästan gör ont efter att få kasta vårt ankare i en skyddad hamn. Men nu är det nära. Riktigt nära. Bara femton sjömil till närmsta land – hoppas vi, om vi inte har seglat helt galet. Än så länge ser vi ärligt talat inget mer än stjärnorna på himlen. Men om några timmar (tisdag runt lunchtid svensk tid) beräknar vi komma fram till Fatu Hiva, den sydligaste av Marquesasöarna. Efter knappt tjugo dygn till havs.

Vi tänkte oss någon slags sammanfattning av överseglingen, men det blev så långrandigt så vi nöjer oss med några punkter.

  • Drygt 3000 sjömil, på knappt 20 dygn.
  • Snitthastighet på drygt 6 knop, med max på 15 knop i surfen.
  • 12 dagar med lagom vind, 2 dagar med svaga vindar och 6 dagar med kuling.
  • Fem fiskar fångade, fyra guldmakrillar och en tonfisk. Totalt 16 middagar.
  • Ätit 300 bananer, och nästan lika många andra frukter.
  • Nio kakor bakade, fyra tårtor och fem bröd.
  • Nio böcker lästa, och ett hundratal barnböcker.
  • Tjugo timmar barnfilm.
  • Fyrtio timmar legobyggande och lika många bilrace.
  • Tre fartyg siktade. Det är ett tomt hav.
  • Bara ett delfinstim, men väl fåglar varje dag – vad 17 gör de så långt ute?
  • AIS-sändare ur funktion, förhoppningsvis bara gps-en som gått sönder.
  • Spisen har rasat ner, och kommit på plats igen. Pust.
  • Nya kickfästet har slitits ur masten. Bekymmersamt.
  • Storseglets lazy-jacks trasiga. Lätt fixat väl i hamn.
  • Topplanternan har börjat glappa. Arg! Se www.passionforpower.se

I det stora hela är vi nöjda med överseglingen. Lite småhaverier får man räkna med när man seglar som vi gör. Bara den här sträckan motsvarar lika många sjömil som en vanlig svensk fritidssegelbåt seglar på 5-10 år. Men mest belåtna är vi ändå med våra fantastiska barn. Inte en enda gång har de beklagat sig. Tvärtom, jublar när den ena större vågen rullar in efter den andra. Låtsas att de åker karusell, och rullar runt i akterhytten och gör kullebyttor medan båten kastas runt som en vante i den besvärliga sjön. De förtjänar bannemej guldmedalj. Ja, det ska de få. Imorgon, på ankomstfesten.

Mot Söderhavet!

S/Y Mary 9 kommentarer

SPOT täckningskarta: Orange betyder prima täckning, och ljusgrå ingen alls. Gränsen är flytande.

Ja, då var det dags. För vad som troligen blir vår längsta etapp på hela resan. Galapagos–Marquesas. 3000 sjömil rakt ut i Stilla Havet. Känslorna är kluvna. Vi räknar med närmre en månad till havs. Det är lång tid det. Otroligt lång. Särskilt med två små barn ombord. Men det lär å andra sidan vara en förhållandevis bekväm översegling med hänsyn till vindar och strömmar. Och bäst av allt, på andra sidan väntar Söderhavet.

Vi har för avsikt att uppdatera bloggen då och då under överseglingen. Och som vanligt kan man skicka textmeddelanden till vår satellittelefon, alldeles gratis. Och sådana vill vi ha många, jättemånga. Däremot räknar vi med att SPOTen, som visar vår aktuella position, kommer att tappa täckningen någonstans på vägen. Berätta gärna när det börjar bli långt mellan uppdateringarna. Vi har nämligen hittat en annan karttjänst som vi kan uppdatera med hjälp av vår satellittelefon, om än manuellt och med några dagas mellanrum.  Jag vill dock lägga in en brasklapp för att satellittelefonen har betett sig lite udda på sistone, så hör ni inte av oss på ett tag vet ni varför. Inget att oroa sig för med andra ord.

Och den som tänker steget längre inser att även SPOTens funktion som nödsändare blir tämligen värdelös utan täckning. Och så är det, men lyckligtvis har vi ytterligare en nödsändare ombord. Och den lär fungera även mitt ute på världens största ocean.

Ja, det var väl allt då. Ha en skön sommar!

Skolutflykt till Pingvinlandet

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

LOVIS DIKTERAR (2011-06-26):

Hörni, idag var vi på skolutflykt igen. Och det var jättehäftigt. Först åkte vi med världens snabbaste båt, genom höga skummande vågor och stenar. Ute på havet såg vi jättestora rockor (mantor) och en fågel som heter albatross (båda med flera meter mellan vingarna). Vi såg också sjölejon som jagade. De äter fisk, men också pingviner. Det har vi sett i en film. Vi såg pingviner också. Först en pingvin, sedan två och tre. De var inte alls rädda. I pingvinlandet fanns det tunnlar och broar med höga kaktusar på. Där bodde det också många andra fåglar. Några hade blå fötter (blue-footed boobies).  Och så såg vi faktiskt ett sjölejon som låg och sov i en grotta. De är så trötta, så trötta.

Sedan snorklade vi. Det var jätteströmt, men pappa hjälpte mig. Och nu ska ni få höra. Jag simmade med hajar, jättemånga hajar (white-tip sharks). Det är sant. Det var nära, men de bet inte mig. Inte det minsta. Och jag var inte alls rädd. Hajarna här äter inte människor, de tycker bättre om fisk. Det har mamma sagt. Det fanns jättemånga fiskar, men jag vet inte vad de heter. En stor sköldpadda (en meter i diameter) simmade under mig (se video). Och jag såg en rocka med prickar på (eagle ray), och en pytteliten sjöhäst. Den satt på en pinne och var jättegullig. Men oj va kallt det var. Jag var alldeles blå när jag kom upp ur vattnet. Men jag klarade mig. Frös inte ihjäl fast jag trodde det. Sedan åkte vi hem, skrev det här brevet, ritade alla djuren och lärde oss vad de heter på engelska. Det har varit en rolig skoldag.

(Skolutflykten sponsrades av familjen Albinsson i Umeå. Tack!)

Pappa Haj

S/Y Mary 3 kommentarer

Dagiskompisarna där hemma följer Lovis och Ottos äventyr på världskartan.

”Det här måste jag berätta för dagiskompisarna”, säger lilla Lovis minst tre gånger om dagen. Stort som smått. Allt vill hon berätta. Så då och då skickar vi på hennes uppmaning små meddelanden och kort till gänget därhemma. Ofta väljer hon vykort med bilder på olika djur som hon nyligen sett. I Holland blev det en kissande ko. Och här på Galapagos föll valet slutligen på en stor och ryslig Iguana – för den skulle nog pojkarna på avdelningen gilla. I retur får vi de mest underbara kommentarer, frågor, bilder och teckningar.

Noel: ”När jag var på Kanarieöarna så såg jag ödlor, det fanns det där”
Theo: ”Det är en dinosaurie!”
Noel: ”Neeej, det är en ödla”
Theo: ”Med taggar på ryggen…?”
Noel: ” Jaa, det ÄR en ödla.”
Anna: Lovis och Otto har hajar som simmar runt båten…det är lite coolt
Theo: ”Pappa Haj? Såg dom han? ”
Hugo: ”De har sett sköldpaddor också, Lovis och Otto….”

Det är lätt att se dem framför sig, hur de trängs runt Anna (världens bästa dagisfröken, förlåt förskolepedagog menar vi förstås) i den röda härliga hörnsoffan som står på ovanvåningen på Järavallens förskola hemma på Limhamn. Hur de tittar på kortet med Iguanan och pratar i mun på varandra, ivrigt, om Lovis och Ottos äventyr på de sju haven.

Tack Anna, och tack alla fina kompisar. Och glad midsommar allesammans.

Skolstart!

S/Y Mary 5 kommentarer

”Nej du, mamma. Nu är jag faktiskt skolmogen”, sa lilla Lovis och satte ner foten. ”Imorgon börjar skolan, och du är fröken.” Fråga mig inte var hon har fått det ordet ifrån. Skolmogen. Men tidigare på dagen betraktade hon en liten flicka på marknaden. Flickan, som satt bredvid sin mammas fruktstånd och gjorde sin läxa mitt i marknadens folkliv, var bara fem år. Fem år, precis som Lovis. Och kunde redan skriva. Det gjorde tydligen intryck.

I de flesta länder vi besöker börjar man skolan betydligt tidigare än i Sverige. Oftast redan i fyra eller femårsåldern. Och det vill Lovis också. Så idag var det dags. Lagom till alla skolavslutningar där hemma. Vi börjar med svenska. Övar att skriva små bokstäver, och att ljuda. Lovis lyckas läsa ordet APA alldeles själv, och blir stolt som en tupp. En kort rast, och vi fortsätter med engelska. Glosor.

Efter lunch står idrott och biologi på schemat. Att bedriva den typen av studier inomhus när man befinner sig på Galapagosöarna vore väl närmast att begå tjänstefel. Så det får bli skolutflykt redan första dagen. Utflyktsmål: Tortuga Bay, en av Galapagosöarnas bästa stränder. Och favorittillhåll för sköldpaddor, hajar, havsiguanor – och surfare.

Lovis första skolutflykt går till Tortuga Bay.

Efter en dryg timmes vandring genom kaktusskog är vi framme vid stranden, och vi kan inleda våra fältstudier. Vi får lära oss att havsiguanor kan bli närmare två meter långa. Och när de inte betar sjögräs, ligger de i en hög med nära och kära för att få upp kroppstemperaturen efter senaste doppet. Och jag förstår dem, det är ruskigt kallt i vattnet här på Galapagos. Och för det kan vi beskylla Humboldtströmmen som för med sig vatten ända nerifrån Antarktis och hit. Men det stoppar inte Lovis och Otto. Det är klart att man måste lära sig att simma om man går i båtskola.

Fältstudier.

Efter simträningen får vi anledning att klämma in en kort matematiklektion, för att räkna in alla tår. Havet här vimlar nämligen av haj, men efter ett par omräkningar och en och en annan tillfälligt borttappad tå kan Lovis konstatera att vi har alla fyrtio i behåll. Och tur är det, för vägen hem visar sig vara minst lika lång som vägen dit. Så lång att Lovis plötsligt säger: ”Mamma, imorgon måste jag ta ledigt från skolan. Jag måste vila, man blir trött av att gå i skolan.” Och jo, jag är nog beredd att hålla med. Ledighetsansökan beviljas, men på fredag är det dags igen.

Kungligt besök

S/Y Mary 4 kommentarer

Efter ekvatordopet kan vi även titulera oss som Gäddan, Snäckan, Delfinen och Guldmakrillen. Gissa själv vem som är vem.

Så satt han plötsligt där. Vitklädd med guldcape, krona och treuddad spira. Havets konung. Med långt blött hår, och större delen av ansiktet täckt av ett stort cyklop – inte helt olikt Ludvigs eget när jag tänker efter. En märklig varelse. Till hälften människa, till hälften fisk. Vi mottog hans besök med skräckblandad förtjusning, Denne mytomspunne Neptunus.

Men kung Neptunus var inte oväntad. Vi hade just korsat ekvatorn, och många är de historier om hur havets konung stiger upp ur djupet och kräver att förstagångskorsare döps i hans rike. Ett ekvatorsdop kan enligt sägen vara en synnerligen oangenäm upplevelse. Några lär ha doppats i tjära, och rullats i fjärdrar. Andra kölhalats. Men det finns också berättelser där Kung Neptunus nöjt sig med mildare behandlingar. Vi kunde inget annat göra än att hälsa konungen välkommen ombord, och hoppas på det bästa.

Vi hade tur, Kung Neptunus var på ett synnerligen gott humör denna morgon. Han småpratade lite med barnen, och Lovis berättade stolt att hon minsann skulle segla hela jorden runt. Sedan la han sin blöta slemmiga hand på våra huvuden och önskade oss en efter en välkomna till hans rike under högtidliga former.

Efter dopet bjöds det till fest, som sig bör i anslutning till alla högtidliga ceremonier värda att minnas. Kung Neptunus halade upp ett nät ur havets djup, fyllt till bredden med bubbel och allehanda godsaker. Stämningen var på topp – ända tills Lovis upptäckte att pappa inte var med oss. Hon tittade in genom fönstret till akterhytten och såg att pappa inte låg kvar …

”Var är pappa? Han är borta.” Lovis tittade med en blandning av förtvivlan och misstänksamhet på Kung Neptunus. Osäker på om han rövat bort hennes älskade pappa, eller om det kunde vara så att … Nej, så kunde det naturligtvis inte vara. Jag avfärdade det hela med att säga att jag just sett pappa gå på toa. Men att han nog ville sova lite till, efter en tuff nattvakt.

Stämningen infann sig inte riktigt igen. Lovis och Otto drog sig in i båten för att se om pappa verkligen var kvar på toa, eller om han hunnit lägga sig igen. Och Kung Neptunus, ja han försvann lika plötsligt som han kommit. Ner i akterhyttens djup.

Södra halvklotet!

När Ludvig vaknade en stund senare visade det sig att han fått besök av havets konung redan under natten, men att den gamle då varit på betydligt sämre humör och döpt honom i en blandning av rutten fisk och brännmaneter. Tur man inte var vaken då …

På span efter vrålapor

S/Y Mary 2 kommentarer

Otto spanar efter krokodiler, jaguarer och vrålapor i Panamas djungel.

Att Lovis och Otto förväntade sig att träffa vilda apor i Karibien kunde ni läsa redan i Lovis brev från  Atlantöverseglingen. Men det har det varit lite dåligt med den varan så här långt, åtminstone i det vilda. Men skam den som ger sig. I väntan på att få gå igenom Panamakanalen tog vi båten långt upp i Rio Chagres för några dagars djungelsafari. Och där fanns det apor vill jag lova. Vrålapor.

Men tyvärr ville inte aporna visa sig hur mycket vi än spanade. Lovis och Otto la till och med ut bananer som bete i vattenbrynet; för det vet ju alla att apor gillar bananer. Alla utom Panamas vrålapor, tydligen. Men de fanns där i träden ovanför oss. Det vet vi alldeles säkert. För oj va de vrålade. Särskilt i gryning och skymning när de markerar gränsen till sina revir, medan en lätt dimma glider över flodens spegelblanka vatten. Spöklikt, magiskt och alldeles alldeles underbart.

Nedan några videoklipp från vår djungelsafari i Rio Chagres. Glöm inte sätta på ljudet.