Detta bildspel kräver JavaScript.

”Historien har visat att så snart vi utvinner vårt eget guld kommer någon för att ta det från oss”, så förklarar en av Kuna-indianernas ledare varför det är förbjudet att utvinna guldet i Kuna Yalas floder. En överlevnadsstrategi, för ett utsatt folk. När spanjorerna invaderade deras land för femhundra år sedan bodde en halv miljon Kuna-indianer i området. Idag finns bara en tiondel kvar. Trots detta utgör de än idag en av de största indianstammarna i världen.

Kuna Yala är en självstyrande region på Panamas karibiska kust. Ett pärlband av paradisöar längs en smal kustremsa med regnskogsklädda berg och djupa floder.  Ett område mer känt som San Blas, ett namn som en gång myntades av spanjorerna och inte gärna används av Kuna-indianerna själva. De flesta Kuna-indianer talar dock lite spanska, särskilt de yngre.

Vi hinner sällan mer än att kasta vårt ankare innan indianerna kommer ut i små kanoter till båten för att sälja sina varor. Männen säljer färsk fisk, langostiner (karibisk hummer), färsk frukt eller nybakt Kuna-bröd. Kvinnorna visar upp vackra broderier, pärlhalsband och andra hantverk. De flesta är vänliga och säger inte särskilt mycket, men en del kan vara ganska påstridiga.

Kvinnornas broderier är näst efter kokosnötter Kuna-indianernas största exportvara. Vanligtvis i form av vackra bröstplattor mer kända som molas. Sydda i klara färger, i samma mönster som kvinnorna en gång målade sina bara bröst – innan de kristna missionärerna lärde dem att skyla sig. Kuna-kvinnorna är mycket vackra i sina färgglada kläder, pärlklädda armar och ben, guldringar i näsa och öron och målade kinder. Men de är mycket små, världens minsta folkslag näst efter pygméerna.

Kuna-indianerna har stränga lagar för att bevara sin kultur.  Det är förbjudet för utomstående att bosätta sig på deras mark eller starta någon verksamhet i området.  Det är heller tillåtet för Kuna-indianerna att gifta sig med någon som inte är Kuna-indian. Det finns till och med strikta regler för att gifta sig med någon från en annan by, vilket har lett till viss inavel och albinos är inte ovanliga. Homosexualitet verkar däremot vara accepterat av Kuna-indianerna, och det är vanligt att män klär ut sig till kvinnor.

Enbart femtio av San Blas 350 öar är bebodda. Några familjer lever ensamma på öar långt ute i havsbandet, men de flesta tränger ihop sig på ett fåtal öar nära fastlandet. De lever enkelt, som de har gjort i alla tider. Husen är byggda av sockerrör, med palmtak och sandgolv. Sover gör Kuna-indianerna i färgglada hängmattor, möbler saknas helt. Tyvärr verkar allt fler hyddor under senare år ha kompletterats med något av det sämsta från vår kultur – nämligen TV-apparaten. Något elnät finns däremot inte på öarna och TV-apparaterna drivs med el från dieselverk eller solpaneler.

Frågan är om Kuna-indianerna ska lyckas behålla sin kultur, och på vilket sätt. Jag tänker på Dementerio, en av de många fiskare som brukar förse oss med nyfångad fisk. En dag råkade han komma lagom till lunchen serverades: korv och makaroner. ”Spagetti, spagetti” sa han och pekade hungrigt mot vårt dukade bord. Jag bjöd ombord honom och han åt med god aptit. Inte heller tackade han nej till den kylskåpskalla öl som serverades. Han berättade att han paddlade de sex sjömilen (en dryg mil enkel väg) ut till revet varje dag. Något segel hade han inte råd med, och undrade om vi inte kunde avvara lite tyg. Det kunde vi inte, men han verkade ändå ganska nöjd över att få 20 dollar för två rensade barracudor och en stor krabba.

En tysk seglare som besökt området många gånger berättar att han en gång fångat en fisk långt större än han själv kunde ta vara på. Istället för att kasta den bjöd han byborna på grillad fisk. Kvällen blev mycket lyckad och Kuna-indianerna åt med god aptit. Men nästa morgon väntade tillrättavisning från hövdingen; fisken hade varit rikt kryddad och han ville inte att byborna skulle få smak på annat än den traditionella maten främst bestående av matbananer, bröd och okryddad fisk med kokosvatten.

Vi har ännu inte fått några bannor från hövdingen i Dementerios by. Men hur glad jag än är för att vi får lov att besöka denna annorlunda värld så kan jag inte låta bli att fundera över hur vår närvaro här påverkar Kuna-indianerna. Kan man förhindra ett folk från att utvecklas?