Biscaya lever upp till sitt rykte

BISCAYA-BUKTEN. Att ta sig upp på vår toalett i kraftig krängning är inte det lättaste. Toalocket åker ner igen innan man ens hunnit upp. Men på fjärde försöket lyckas jag. Seger. Belönas genast med en lätt saltvattendusch från den läckande ventilen samtidigt som jag hör ett oidentifierbart brak utanför toadörren. Följt av ett chockat ”MAMMA!” Jag kastar mig ut med oförrättat ärende  och får se Lovis sitta i ett berg av frukt. ”Jag fick en banan i huvudet”, säger hon snopet och håller upp en banan med ena handen medan hon håller i sig med den andra. Hon ser glad ut. Härliga unge, ser det komiska mitt i kaoset. Det fullastas fruktnätet har rasat, vattenmelonen måste har missat henne med en hårsmån.

”Åh, jävlar!” Nu är det Ludvig som ropar utifrån infernot i sittbrunnen. Jag ser hur hans ögon fixeras på något snett framför båten. ”Vad är det, vad är det?” ropar jag medan jag försöker ta mig fram bland frukten som rullar runt på durken.. Ludvig får inte ur sig ett ord. Han bara stirrar och gapar. När jag öppnar luckan ser jag något i mörkret som är på väg rakt emot oss. Nu smäller det, hinner jag tänka, innan objektet passerar bara några meter bakom oss. Nu ser jag vad det är, en trimaran som dundrar fram i becksvarta natten på Biscaya. Jag ser ingen människa ombord. Fem meter längre österut och båten hade varit i smulor.

Chocktillstånd råder under några ögonblick fram tills en ny kalldusch från havet tar tillbaka oss till verkligheten ombord på Mary. Vågorna bryter över däck. Ludvig är kopplad med dubbla selar i olika riktningar för att inte sköljas med. Jag stänger luckan snabbt igen. Med vad hjälper det, vi har efter åtta års segling med Mary plötsligt blivit varse om att hon tar in vatten – genom nedgångsluckan. Vattnet som forsar in över överbyggnaden, pressas upp under den tunga luckan och in i båten – en sisådär tio liter i taget. Det mesta landar på spisen, vilket jag är ganska nöjd med för stunden. Hade vi lutat åt andra hållet hade istället datorn, hårddiskarna och hela elsystemet dränkts.

”Nej, nej det får inte rinna vatten från taket” säger Otto allvarligt och sträcker upp sina små händer och ger vattnet stopptecken. Jag berättar om länspumpen som kan pumpa ut det dumma vattnet igen, och då ser han lite lugnare ut men blänger skeptiskt mot luckan varje gång den ny våg faller ner på oss. Min roll är att ha koll på läget under däck utan att skrämma upp barnen (dvd-spelaren går varm), medan Ludde har fått det ädla uppdraget att rädda vad som räddas kan därute och däremellan hjälpa vindrodret hålla båten på kurs. Det kommer att bli en jobbig natt.

Vad fanken skulle vi ut och göra i sånt väder undrar kanske du. Ja det kan man ju fråga sig. Prognosen varnade för nordostlig eller ostlig kuling, 12-15 m/s på Biscayas södra del. Mary af Rövarhamn är en tung båt och en liten kuling snett bakifrån gör oss i normala fall bara gott. Men så vred vinden något på syd. Samtidigt som sjön blev allt mer besvärlig. Vi ligger långt utanför kontinentalsockeln, men vindvågorna reser sig när de möter dyningen från Atlanten och skapar ett inferno utan liknelse. Hur mycket det egentligen blåser har vi ingen aning om, vi har ingen vindmätare ombord. Men när Mary bara bär en näsduk till försegel och revad mesan (seglet på den lilla masten), då blåser det riktigt jäkla mycket.

Nästa dag angör vi La Coruña. Oskadda men mörbultade. Natten mellan den 30 och 31 augusti 2010 blev den värsta jag upplevt under mina 15 000 sjömil till sjöss. Inte för att det egentligen hände så mycket utan snarare på grund av rädslan för vad som hade kunnat hända. Självförtroendet har fått sig en allvarlig kyss, men vi har också dragit på oss ännu en erfarenhet. Från och med nu kommer vi alltid att ta en extra titt på vågprognosen innan vi kastar loss. Och vi kommer aldrig att gå ut i en kulingvarning igen, man kan aldrig vara säker på hur ett oväder utvecklas.

Nu gäller det att återställa ordningen ombord. Spisen är redan fixad. Den lär aldrig bli sig själv igen, men fungerar så när som på fjärravstängningen till gasolen. Däckskistorna har fått två stora dräneringshål vardera i akterkant och är tömda på saltvatten. Kläder, handdukar, cyklar, kablar, ja rubb och stubb har sköljts med sötvatten och hänger på tork runt om på båten. Hur vi ska täta luckan har vi inte riktigt kommit på än. Och soltaket lär vi aldrig se igen. Det vilar tillsammans med ett vinsch-handtag, en utombordarhuva och lite annat smått och gott på havets botten.

Men i det stora hela börjar läget kännas under kontroll igen. Hade det inte varit för att kryddväxterna på kryddhyllan innanför nedgångsluckan hade sett så förfärligt sorgsna ut (de gillade inte heller saltvattenduscharna) hade jag nog kunnat glömma alltihop för en stund, åtminstone med hjälp av lite vin. Vi är ju trots allt i Spanien …

(Efter ovädret hade inte Ludvig en torr tråd på kroppen. Till och med stövlarna var vattenfyllda. Se klipp nedan.)

33 reaktioner på ”Biscaya lever upp till sitt rykte

  1. Det är fantastiska barn ni har … kan de brås på föräldrarna? Nu blir det iallafall lugn segling de närmaste veckorna! Just nu har vi 1 m/s N och skall kappsegla mot Katy C till Viana do Castelo, de åberopa just nu att det blåser för lite och vill skjuta upp starten:)

    Gilla

  2. Usch, det såg ju inte farligt ut alls i vindprognosesn. Och definitivt inget från syd. Det var ju nordost den 30:e/31:e. So much for wheatheronlines prognoser. Skönt att ni klarade prövningen så bra ändå!

    Gilla

  3. Suveränt beskrivet! Jag kunde riktigt känna hur jag var där ute själv. Det ligger mycket i ”Inte för att det egentligen hände så mycket utan snarare på grund av rädslan för att det verkligen skulle hända något.” Det känner jag så väl igen och vet hur tufft det kan vara. Full förståelse för hur ni hamnade i det, 12-15 från aktern hade ju varit ok, typiskt att prognosen ska fela åt fel håll så att säga… Tack för spännande läsning, jättekul att följa er!

    Gilla

  4. Prognoser är prognoser och ska inte tas för sanningar. Jag kollade gribfiler från ugrib kvällen före, och under, den där natten och de stämde ganska väl överrens med hur det verkar ha varit. Dessa visade på max medelvind kring 15 m/s. Det är ju då medelvind vilket betyder att det säkert kan ha blåst bra mycket mer än så i byarna. Jag trodde dock också att det skulle vara lindrigare sjö med tanke på att det var frånlandsvind. Men då vet man att inte heller det hjälper på Biscaya. Hoppas ni får fixat den där luckan. Och skönt att höra att barnen tar det så bra.

    Gilla

  5. Om någon dag är ordningen återställd ombord, om någon vecka börjar minnet svikta, om ett par månader är det mest en kul story 😉

    Gott jobbat! Uppdelningen verkar ju funka och måste säga att jag är grymt imponerad av knattarna, nog för att dom har många sjömil under bältet men kan man inte påverka så kommer väl det viss rädsla kanske. Troligen har dom lugna och sansade föräldrar som skapar ro även i striden mot elementen? 😀

    Torka torrt, sitt i solen, ta ett glas vin. Nu är ni igen nålsögat och det är bara finsegling kvar jorden runt!

    Gilla

  6. Starkt jobbat! Vi hade mot vad alla rapporter sa ganska lugnt på Biscaya, tom stiltje en stund. Men känner igen de oroliga känslorna över vad som kan hända från andra etapper. Känner också igen känslan av att vakna av frukter som landar på en, både komiskt som stundvid lätt smärtsamt.

    Fortsatt lycka till på färden!

    Gilla

  7. SKEPP OHOJ! Ni verkar ha gudarna med er trots allt. Att båten lutade åt rätt håll och att vara så nära en kollision i ett kaosartat Biscaya… HUUU… Jag känner hur min egen puls går upp av bara tanken. Hälsa Lovis och Otto, ni är hur coola och modiga som helst !
    Hoppas att ni får en fortsatt resa med lugnare segling. MVH Heléne Thomas Milla o Milou.

    Gilla

  8. Läser er berättelse utan att kunna ta ett andetag innan jag läst helt klart. Lät väldigt otäckt men som ni säger, ni är nu en erfarenhet rikare och många fler lär det bli innan ni är hemma igen. Kramar

    Gilla

  9. Damn you woman!! Läskigt, vill inte läsa mer nu……
    Många kramar från Svedala. 🙂
    Melvin pratade högt i bilen idag om när påskharen kom till malmövägen förra året och då var Linda och Lovis och Otto här också, de på de sju haven. *ler*

    Gilla

    • JO, Lovis låg faktiskt i kojen, men vaknade och lyckades kravla sig fast. Ropade på mamma och när jag kom sa hon glatt ”oj, kolla mamma”. Man kommer långt med rätt inställning : )

      Linda

      Gilla

  10. Fantastisk utmaning MEN
    att ta med barn i den åldern verkar helt koko.
    Vilken stimulans får dom??
    Hur många kompisar??
    Alla barn ser upp till sina föräldrar och det är ett ansvar vi skyldiga att leva upp till det tycker inte jag ni gör, men berätta gärna hur ni resonerar.
    Dick

    Gilla

    • Jaha, Dick, där ser man hur olika åsikter man kan ha. Min fru och jag pratade just om vilken FANTASTISK barndom Lovis och Otto får. Den kommer de att ha en oändlig glädje av senare i livet! Kompisar? Du anar inte hur många sådana barnen kommer att träffa, av olika hudfärger, med olika språk, olika vanor. Ändå förstår barn alltid varandra och de kommer att ha jättekul! Jag tror att de här två barnen kommer att tacka sina föräldrar en gång för att de gav dem den här fantastiska möjligheten! ANDY

      Gilla

    • Håller med dig Andy. Mitt resonemang lutar också åt att barnen får en fantastisk upplevelse, för att inte tala om vilken sammanhållning hela familjen får. Detta om något är vad många barnfamiljer ”på land” saknar. Att ha barnen på förskola från tidig morgon till sen eftermiddag är i min värld ett betydligt sämre alternativ.

      Dessutom – det är inte så ovanligt med barnfamiljer som är ute och seglar runt om i världen som man kan tro. Att hitta kompisar, både seglande och ickeseglande, lär inte bli något problem för Lovis och Otto. En sak som också har betydelse i detta är att de hela tiden har sitt hem med sig. Tryggheten finns således hela tiden med dem – det är bara omgivningen som ändras lite då och då.

      Gilla

    • Det är helt fantastiskt modiga och ansvarsfulla föräldrar som Lova och Otto har! De barnen kommer att ha med sig hur mycket kunskap och erfarenhet som helst i livet. Och att tro att de inte får stimulans är verkligen koko!

      Gilla

    • Hej Dick!

      Du är nog inte ensam om den reaktionen men vi gör den här resan med stor övertygelse att det också blir en fantastisk upplevelse för barnen. Deras ansiktsutryck när vi häromdagen både såg haj och seglade med delfiner på en och samma dag var en tydlig bekräftelse på det : )

      Självklart har vi gjort allt vi överhuvudtaget kan för att båten ska bli så säker som möjligt. Vi har själva seglat mycket både före och efter vi fick barnen och kan hantera de flesta situationer på ett lugnt och tryggt sätt. Man får inte heller glömma bort att tiden till sjöss är en ganska liten del av långseglarlivet. Som vissa av de andra replikerna antyder tror vi att vi genom att ge barnen all vår tid ger dom en trygghet som de kan bära med sig för resten av livet. Att med små medel uppleva möten med olika kulturer och människor kommer förhoppninsvis ge dom en bra värdegrund inför framtiden.

      Men visst, seglingen över Biscaya var ovanligt jobbig, men det finns jobbiga dagar hemma också.

      /Ludvig och Linda

      Gilla

      • Hej igen
        Jag är övertygad om att ni har säkrat upp så mycket det är möjligt och jag tror inte det är större risk ni tar med barnen än vad som sker dagligen i trafiken – det var inte vad jag skrev och det var inte min poäng. Jag skrev mitt inlägg ”före Biscaya” och det tuffa vädret där förändrar inte min uppfattning, det är INTE risken för haveri jag talar om.

        Jag har lite svårt att förstå svaren som handlar om curlingföräldrar – det finns faktiskt många olika möjligheter även på landbacken, ja t.o.m i Sverige. Dagis är inte obligatoriskt.

        Jag noterar också att jag här på blogen tycks vara ensam om min åsikt att risken för stimulansbrist är uppenbar. Min inställning är i detta helt oförändrad.

        Vi får hoppas jag har fel och alla andra rätt……………………

        Berätta gärna hur det utvecklas under resans gång

        Dick

        Gilla

      • Hej Dick,

        Jag hoppas också att du har fel, är ganska säker på min sak faktiskt. Det är härligt och se hur barnen tar till sig alla nya intryck. Just nu är de på stranden med sin pappa och ska sedan gå och välja en nyfingad fisk på marknaden som vi ska ha till middag. Hoppas du fortsätter och följa bloggen och får anledning att ända uppfattning : ) Men va 17, alla har olika referensramar och åsikter, och tur är väl det.

        Hälsar Linda

        Hälsar Linda

        Gilla

  11. Kul att läsa Dick’s kommentar, visar på andra sidan av curling-polären. För egen del tror jag med bestämdhet att barnen får en fantastisk start i livet. Vi ligger nu på brygga i Las Palmas och här får man kryssa bland barnen som springer runt och verkar ha det grymt kul tillsammans oavsett nationalitet. och flytvästar och förmaningar för den delen… Likriktining, skydd och curlande får dom med all säkerhet alldeles gratis när dom återvänder till skolan i Sverige någon dag. Och då är det ju inte dumt om dom fått livserfarenheter som få andra ungar?

    Om ”koko”-parametrarna gäller stimulans så undrar jag hur dom skulle kunna få så mycket MER stimulans? Nya ställen att komma till, nya intryck väldigt ofta, nya matupplevelser och nya språk, nya vänner och in i mellan väldigt mycket bra umgänge med föräldrarna som många ungar idag tappar genom farten hemma.

    Att barn ser upp till sina föräldrar är dock helt sant. Frågan är bara om föräldrar som tar med sina barn till Kurrekurreduttön är bättre än föräldrar som kan skryta med guldklocka efter 35 års arbete på samma ställe? Det får vi nog aldrig redan på men det är väl det som är charmen med olika sätt att framleva sina dagar 🙂

    Gilla

  12. Tänk Linda… All den där dramatiken syns det inte ett dyft av när jag följer er på SPOTen… Där tänker jag bara Spanien, sol, mys och njutning!

    Ta vara på er hela familjen 🙂

    /Stefan

    Gilla

  13. HELLO!
    Oj oj vilket busväder ni hamnade i! Härligt att barna är så lugna ändå! En annan skulle nog va lite lätt nervös! Såg blött ut på klippet…. Ha det gott!

    Gilla

  14. Curlingföräldrar kommentaren var det jag som fällde, i min tro att det var detta ”fördömandet” av att ta med barnen ut på långsegling handlade om. Själv har jag inga barn och borde kanske inte gå fram på det sättet, jag tror nog att man blir så beskyddande man behöver när det nu är dags för barn i livet.

    Däremot är jag fortfarande förbryllad över vad och varför barnen INTE skulle få stimulans tillräckligt? Det jag kan förstå är väl tveksamheten om att dom skall få (långvariga) kompisar. Mängden av vänner kanske kommer att vara något mer begränsar än hemma i en vanlig skola? Men å andra sidan kanske mer utvecklande och mångfacetterad med olika språk, kulturer och varför inte mat.

    Alltid intressant att få höra andra åsikter och kanske ändra ståndpunkt. Dick, utveckla gärna hur du kommit fram till att det är ”koko” att ta med barnen ut.

    Och för att det inte BARA skall handla om detta på Biscay-inlägget så vill jag nu veta om s/y Mary är fit for fight igen och hur ni har det, gärna ett nytt blogginlägg snart utan stormar!

    Gilla

  15. […] Augusti: Äventyret kan börja. Den första augusti avseglar vi från Limhamn. Tillbringar några sköna dagar på de holländska kanalerna för att sedan bli inblåsta i England där vi installerar vår nya AIS-sändare. Månaden avslutas med ett rejält oväder på Biscaya. […]

    Gilla

  16. […] Sydney-Hobart anses vara en av världens tuffaste havskappseglingar med en dramatisk historia som kantas av stormar, sjunkna båtar och många dödsfall. Vädret på dessa breddgrader kan vara riktigt besvärligt. Och sjön i det grunda sundet mellan australienska fastlandet och Tasmanien har lika dåligt rykte som Biscayabukten – och det vet ju vi om några hur otrevligt det kan vara. […]

    Gilla

  17. […] Biscaya. Minnena flashar förbi. Otäcka minnen. Vatten som forsar fram på däck och tar med sig allt i sin väg. Vatten som pressar sig in under nedgångsluckan och in i båten. Rädslan för att något ska gå sönder. Rädslan för att något ska gå riktigt fel. Vi hade väntat länge. Vi började bli sena. Och vi ville så otroligt gärna. Då var det Spanien som lockade, nu är det Tasmanien. Det är mycket som är likt. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s