En vinkelkap i armen

Ludvig försvinner ut med vinkelkapen i högsta hugg. Han ska kapa till ett stödben till bordet vi har på däck så det står lite stabilare. Barnen leker med en liten skattkista de fått från sin moster och jag är fullt upptagen med städa inför Ottos 3-årskalas. Men så kommer Ludvig in igen, slinker in på toaletten. Det går någon minut, så säger han plötsligt: ”Jag skar mig lite”. Jag reagerar knappt. Ludvig skadar sig lite nästan varje dag, och gör sällan någon stor affär av det. Ofta märker han inte ens det själv, förrän efteråt. Men så ser jag vinkelkapen framför mig. Jäklar. Och jodå, han hade fått ett kast med maskinen som for iväg med full kraft mot vänster underarm.

Såret är cirka fem centimeter långt och glipar elakt i mitten. Jag skickar ut honom i sittbrunnen med instruktion om att hålla armen i högläge. Jag tar fram första hjälpen-väskan samtidigt som jag försöker tänka klart. Jag är lite förbannad, måste jag erkänna. Hade kapskivan landat längre ner hade den träffat handleden, och pulsådern. Riktigt allvarligt ju. Sånt här får inte hända. Jag tittar ut på Ludvig, han ser ganska oberörd ut. Såret blöder konstigt lite. Kan blodkärlen bränts av? Ja vad vet jag, men det finns i alla fall inget behov av tryckförband. Rengöras måste det så klart. Just det, ”skölj med massor av färskvatten” hade skeppsläkaren sagt. Men sedan måste såret tejpas. Eller bör det sys?

Kapat och klart!

Vår skeppsläkare Carl Antonson och hans fru Frida, också hon läkare, höll en sutureringskurs med oss innan avsegling. Ludvigs sår är skrämmande likt ett av de där ”såren” i fläsksvålen som vi hade övat på. Och eftersom som det inte blödde särskilt mycket skulle jag säkert få till ett par riktigt prydliga stygn. Men efter en stunds övervägande tar jag mitt förnuft till fånga och motstår frestelsen. Skulle inte tejpen göra jobbet var det naturligtvis bättre att låta ett proffs göra jobbet. Medan Ludvig sköljer såret plockar jag fram suturtejp, sax, gasbinda, kirugtejp, kompress och mepitel (skyddar såret från att fastna i kompressen).

Men såret blir inte riktigt rent. Snittet är lite svart i kanterna, från kapskivan så klart. Jag tycker inte det ser ut som något man kan göra något åt, men Ludvig envisas. Han vill ha en skalpell för att försöka skrapa bort det svarta. ”Okej, okej.” Jag ger mig efter ett tag. Han får göra det själv för att känna var smärtgränsen går. Jag plockar fram lite sterila grejer och Ludvig börjar skrapa. Jag ryser, tänk om han slinter. Det har hänt förr. Men han slinter inte. Det blir inte heller mycket bättre, men vi tycker ändå att ändå att det ser ok ut så jag tejpar ihop och bandagerar armen enligt konstens alla regler. Carl skulle varit stolt över mig, eller? Ja, vi får i alla fall hoppas att det blir bra. Annars är det väl inte värre än att vi åker och hälsar på den kanariske doktorn. För den här gången ligger vi ju faktiskt i hamn …

12 reaktioner på ”En vinkelkap i armen

  1. Ojojoj!
    Linda, man kan riktigt känna hur sugen du var på testa lite sömnadskonst ”på riktigt”.

    Det kommer säkert att läka snyggt med tejp Ludvig, ett litet ärr bara och det är ju ett minne från resan som du bär med hela tiden utan att behöva släpa på någon extra vikt. 😉

    Gilla

  2. Tur i oturen!
    Ärligt talat, är man en person som har mer otur än tur ska man nog inte ge sig ut på långsegling… Själva har vi just undsluppit en storm som röjde runt på Isla Gracisoa efter att vi stuckit. Vår kompis ankarkätting gick av mitt i natten…
    Vi får hålla tummarna för att ovädren förblir tama och snitten ytliga. Ciao!

    Gilla

  3. Snyggt jobbat! Helt rätt Linda, motstå frestelsen att tråckla, det där ser ut att hålla ändå. Kapskivor bränner av de sönderslina småkärlen med värme, ungefär på samma sätt som vi gör på operation med diatermi. Det svarta är död vävnad och är bra att ta bort eftersom det är mumma för bakterier. Termen är debridering. Håll koll på att det inte blir infekterat bara, men med den värmeutvecklingen som brände ihop kärlen så brukar faktiskt inte så många mikroorganismer vara kvar, så såret får räknas som ganska rent. Idag kan ni också kolla om ni tycker att Ludde har full känsel nedanför och runt såret. Borde inte vara några problem dock. Är det något så ring, vi har ju Skeppsjour 24/7, ni vet.

    Gilla

  4. Hej Govänner, precis hemkomna från vårt lilla äventyr i norr är det härligt att läsa att ni befinner er i värmen och att ni har det bra, lite småsår får man räkna med men akta vinkelslipar i fortsättningen! Sår i tropikerna är eg inte heller bra! Så nu kan vi följa er lite mer när vi väl har tillgång till internet igen. Har ni airmail? Skicka gärna en adress. Vi stannar i Sverige till juni, sen Alaska igen, kanske vi ses i Stilla Havet, segla väl, Eric o Birgitta

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s