9. Hemkomst och återanpassning

Borneo brinner

S/Y Mary 10 kommentarer
Otto bekantar sig med orangutangpojken Charles. Idag står hans hem i lågor.

Otto bekantar sig med orangutangpojken Charles. Idag står hans hem i lågor.

När vi var på Borneo lämnade vi vår båt i den lilla staden Kumai, till förmån för en mer grundgående båt som tog oss på en fyra dagar lång flodresa in i regnskogen. Till nationalparken Tanjung Puting, de utrotningshotade orangutangerna hem. En fantastisk upplevelse.

Vår guide hette Toris Marley, en ung man med en djup respekt, kärlek och kunskap om orangutangerna och deras livsmiljö. Han presenterade oss även för sin familj i Kumai. Lovis och Otto lekte med sonen Kieta varje dag, och frun Arda närmast adopterade våra barn. En otroligt fin familj, som vi fortfarande har kontakt med via Facebook.

För några dagar sedan berättade Toris att han och en grupp vänner var tillbaka hemma efter en hel månad i regnskogen. De hade varit ute för att bekämpa elden. Sedan augusti har enorma regnskogsområden i Indonesien tänts på av palmolje- och pappersmassaindustrin för att ge plats åt nya plantager. Orangutangernas hem står i lågor.

Industrin har länge använt sig av denna miljövidriga praksis, men i år när Indonesien samtidigt drabbats av torka har skogsbränderna fått katastrofal spridning. Majoriteten av bränderna härjar på torvmarker, som har ett naturligt lager av kol strax under markytan. Det gör bränderna nästan omöjliga att släcka eftersom elden kan pyra långt ner i marken för att sedan blossa upp igen och igen.

De redan hotade orangutangerna drivs närmare utrotning för varje dag som går. Samtidigt som Toris, hans familj och vänner, och 43 miljoner andra människor i regionen är direkt drabbade av den giftiga röken från bränderna. Koldioxidföroreningarna från bränderna har under de senaste dagarna varit större än hela USAs totala koldioxidutsläpp.

Jag kände att jag ville göra nåt, och blev glad när jag såg att Greenpeace startat en namninsamling för att sätta press på Indonesiens regering. Alla tillgängliga resurser måste sättas in för att stoppa bränderna och få bukt på denna oerhörda tragedi. Skriv under Greenpeace namninsamling du också och dela inlägget i sociala medier. Då hjälper du Toris att bekämpa elden och rädda orangutangerna. Och en sak till, försök undvika produkter med palmolja i är ni snälla.

 >> Skriv under för att stoppa bränderna

Familjer på äventyr II

S/Y Mary 2 kommentarer
Filmafton i Kroken

Filmafton i Kroken

En ny säsong av Familjer på äventyr har spelats in. Några ”Seglare” medverkar inte den här gången. Eller jo, producenten och en kameraman hälsade på oss här i Kroken härförleden, så det finns en risk att vi dyker upp en snabbis i rutan i samband med första avsnittet. Men annars är det fyra helt nya familjer det ska handla om. Det blir spännande. Tisdagen den 12 januari är det dags, klockan 20.00. Missa inte det.

Första säsongen av tv-serien kan inte längre ses på SVT Play; de har bara rätt att visa avsnitten under en viss tid. Men jag har fyndat på YouTube och gjort en samlingssida med länkar till alla sex avsnitt – för er som missade förra säsongen eller vill se serien en gång till. Ett utmärkt sätt att drömma sig bort under mörka kvällar. För sjutton så mörkt det blev helt plötsligt.

En hälsning från Kurrekurreduttön

S/Y Mary 14 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

I somras blev jag kontaktad av ett par från Uppsala som bestämt sig för att tillbringa sin smekmånad på självaste Kurrekurreduttön. Eller Tabar Islands som ögruppen heter i verkligheten – denna pyttelilla ögrupp utanför Papua Nya Guinea som utgjorde målet hela vår resa.

De nygifta, Emelie och Petter, skulle flyga till huvudstaden Port Moresby, och försöka ta sig vidare därifrån. Vi tog tillfället i akt och skickade med en hälsning, i form av ett par fotoböcker med bilder från vårt besök. Som tack för senast. Jag frågade Emelie och Petter, om de inte kunde skriva några rader om hur böckerna togs emot. Till bloggen. Kurrekurredutterna är inte så vana vid att se fotografier på sig själva. Och jodå, visst kunde de det.

Tiden gick, och jag hade nästan glömt bort alltsammans när det för några veckor sedan trillade in ett långt mejl med den utlovade leveransrapporten, och en hel drös härliga bilder från våra kurirer. Så här stod det:

”Vilken succé! Många här har aldrig sett sig själva på kort och det blev kvickt en folksamling var än vi tog fram böckerna. Härliga, färgglada foton från såväl vardagsliv som fest. Böckerna gav oss en fantastisk ingång till att lära känna folk och få hjälp med diverse saker. Öarna är inte så stora, här känner alla varandra. Det märktes att ”seglarfamiljen” var omtyckt och hade bjudit på sig själva. Framförallt var det många som frågade om Otto och Lovis. Hur gamla de var nu, om de gick i skolan, hur det hade gått att segla hem? Och den viktigaste frågan – när kommer familjen tillbaka?”

När kommer vi tillbaka? Frågan i kombination med fotografierna får mig att börja gråta. Mest av glädje, men också längtan. Jag tittar på bilderna. Vi har också suttit på den där bänken under trädet. Mina barn har lekt med deras barn. Jag känner igen nästan varje ansikte. Alla utom ett, porträttet på den lilla flickan. Jag undrar vem hon är, sedan förstår jag. Den förstfödda.

På Tabar Islands hålls enligt melanesisk tradition en stor fest när en kvinna är gravid med sitt första barn. För att fira fruktbarheten. Vi hade turen att få vara med på en sådan fest. Flickan på bilden är barnet i magen. Emelie skriver att hon heter Gina. Tänk, det blev en flicka. Hon borde fylla tre år snart. Kanske sitter hon där, i detta nu. Tittar på bilderna, och undrar hon också. Vilka vi är, och när vi kommer tillbaka.

Tack Emelie, tack Petter!

Nya generationen toppgastar

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 I början av sommaren fick jag möjlighet att prova livet ombord på Svenska Kryssarklubbens skolfartyg Gratitude. Upplevelsen gav mersmak, och nu i helgen var det dags igen. Den här gången tog jag med mig barnen. Jag skulle bara våga annat. Lovis har längtat efter att få klättra upp i riggen på en sån där traditionell gammal skuta, ända sedan den dagen för drygt två år sedan då hon fick komma ombord på ett holländskt segelfartyg i Port Louis på Mauritius.

”Du har väl inte glömt klätterselarna?” frågade Lovis på väg till Nya Varvet där vi skulle mönstra på. Hur skulle jag kunna glömma dem? Hon hade påmint mig femtielva gånger. Jag hade förvarnat att det fanns risk för att barn under en viss ålder inte fick klättra i riggen på en skuta som denna. Det här är ju trots allt Sverige, det kan finnas regler mot sådant. Men vilken 9-åring vill lyssna på det örat.

Väl framme var Lovis så ivrig att hon glömde hälsa. Frågan kom direkt. Skulle hon och Otto möjligtvis få prova att klättra lite i riggen? Erik som var kapten ombord behövde inte fundera länge. De två barnen var ju onekligen rätt sjövana, väderprognosen såg bra ut och de hade med sig egna selar. Inte ens mamman verkade ha något att invända. Så ja, jo. De kunde ju alltid försöka. Vi tolkade det som ett ja.

Lovis var först ut, och instruktör Elin berättade vad som gällde. Var man får koppla sig, och vad man bör tänka på. På Mary af Rövarhamn är den som klättrar alltid säkrad i en fallina, och det finns steg på masten. På en skuta är det annorlunda. Här är det repstegar längs vanten som gäller, och dubbla livlinor. Så man alltid sitter fast i den ena, medan man kopplar om den andra.

Lovis spärrade upp ögonen när hon fick syn på karbinhakarna i änden på livlinorna, krokarna man använder för att koppla fast sig. De var mer än fyra gånger så stora som de hon var van vid. De behöver vara så stora, eftersom allt annat på båten är grovt. Men det var precis att Lovis lilla hand nådde runt för att öppna dem. Tunga var de också. Så tunga att hon fick lägga den lösa änden över axeln för att kunna hålla i sig medan hon tog sig till nästa infästningspunkt.

Det här var nog svårare än hon föreställt sig. Men Lovis är inte den som ger sig. Sakta men säkert tog hon sig i rätt riktning, lugnt och systematiskt under hög koncentration. Mot slutet klättrade Elin vant upp för att göra Lovis sällskap där uppe på spridarna. ”Du är nog den yngsta som varit här uppe” hörde jag Elin säga. Så nöjd hon såg ut, min envisa unge.

Nu var det Ottos tur att försöka. Men hur han än kämpade så lyckades han inte öppna den där förbaskade haken med bara en hand. Hans händer var helt enkelt för små. Det fick blir en tur i båtsmansstolen istället. Det passade honom egentligen ganska bra. Att bli hissad upp, helt utan egen ansträngning. Han är rätt bekvämt lagd den där Otto. Men nästa gång, då minsann.

Vill du också segla skuta? Så här gör du:

Två år gammalt mysterium får sin lösning

S/Y Mary 8 kommentarer
Vissa möten ger mer intryck än andra ...

Caféhäng på Madagaskar

Den lilla ön Île Ste Marie var vår första hamn på Madagaskar. Vi kände direkt att vi gillade ön. Piratkyrkogården, och dess spännande historia. Det sömniga lilla samhället, lemurerna och de vackra stränderna i söder. Och valarna förstås. Varje vinter samlas tusentals knölvalar här för att para sig. Man kunde se dem direkt från ankarviken.

Île Ste Marie är en av Madagaskars största turistorter. Det betyder inte att den är stor. Några enkla hotell och ett par restauranger, det är allt. Men varje dag anländer några nya vitingar med färjan från fastlandet. En dag kom det två svenskar. Mia Liljeberg, och hennes nyblivne man Roger. Vi träffades på öns sjystaste café. Det låg precis vid stranden, och man kunde se valarna hoppa långt där ute.

Mia och Roger berättade att de var ute på sin smekmånad. En rundresa. De skulle besöka fyra eller fem länder på tio dagar, och kunde således bara stanna på ön över natten. En bil väntade vid färjelägret på fastlandet. Ludvig och jag tittade oförstående på dem. Hur var det ens möjligt att förflytta sig så snabbt i den här delen av världen. Så onödigt, och så otroligt stressigt det lät.

Men Mia och Roger verkade allt annat än stressade. Tvärtom. De hängde med oss hela eftermiddagen. Vi hann prata om lite allt möjligt. De hade båda jobbat över hela världen, verkade framgångsrika i sina yrken och visste typ allt om allt. På ett ödmjukt och trevligt sätt.  Det märkliga var, att de spelade Triomino med barnen hela tiden som de pratade med oss. En riktigt klurig variant av Domino, som kräver största möjliga koncentration. Jag hade inte en chans att hänga med.

Var det så här folk var hemma i Sverige? Snabbtänkta, effektiva, smarta. Jag mötte Ludvigs blick; han tänkte samma sak som jag. Var det verkligen så illa ställt med oss? Visst, vi hade dragit ner en hel del på tempot de senaste åren, hade rätt dålig koll på vad som hände i omvärlden och gjorde helst inte mer än en sak i taget. Det passade långseglarlivet bra. Men hur skulle vi klara oss när vi kom hem?

Vi tog upp saken med Mia och Roger. Berättade hur vi uppfattade dem och uttryckte vår oro. De skrattade och viftade bort det hela. Menade att livet i Stockholm gick rätt fort men att man vande sig snabbt. Sa sedan något snällt som fick oss att känna oss kloka och duktiga igen, och gled snabbt in på ett annat samtalsämne. Vi har inte träffats sedan dess. Men mötet gjorde stort intryck.

I brist på andra referenser kom Mia och Roger att symbolisera Sverige för oss, de effektiva svenskarna. Vi hade bara ett år kvar på vår resa. Skulle vi någonsin passa in i det svenska samhället igen?  Ville vi ens? Ja, det var inte utan att vi blev rätt oroliga. Mötet spädde på vår hemkomstångest något alldeles kollosalt. Lite i onödan, kan man tycka. För häromveckan dök nämligen Mia upp i teverutan, som en av tolv deltagare i Genikampen.

Genikampen är ett underhållningsprogram där Sveriges största snillen tävlar mot varandra. Mia är ett geni. Och hennes man ligger nog inte långt efter. De besitter förmågor utöver det vanliga. Jag måste erkänna, beskedet kom som en lättnad.  Fjärde avsnittet av Genikampen sänds i SVT1 nu i helgen, och Mia är fortfarande kvar i programmet. Vi kollar inte gärna på teve, men ibland måste man göra undantag. Heja Mia!

Nya tider på St Helena

S/Y Mary 5 kommentarer
RMS St Helena, snart ett minne blott.

RMS St Helena, snart ett minne blott.

Det är något alldeles speciellt med isolerade platser. Utmaningarna, ineffektiviteten. Lugnet som uppstår, kreativiteten som föds ur begränsningarna.  Ön St Helena mitt i Sydatlanten är en av världens mest isolerade öar. Här bor drygt 4000 personer – en skön blandning av före detta slavar, handelsresande och pirater som strandat här genom åren. Människor vars enda länk med omvärlden är den brittiska postbåten som avgår från Kapstaden var tredje vecka.

St Helena är en plats reserverad enbart för besökare med gott om tid. Resan hit tar fem dygn med postbåten, lite drygt. Med segelbåt får man räkna med minst det trippla. Men det blir det snart ändring på. I tisdags, den 15 september 2015, landade det första flygplanet på St Helena. Flygplatsen är klar. Flygplatsen som kommer förändra allt.

Vi firade resans sista jul på St Helena, och frågade folk vad folk tyckte om att öns isolering snart skulle vara över. Alla var överens. Det är klart det är bra med en flygplats om någon skulle behöva avancerad sjukvård. Men jag kunde också skönja ett visst missnöje. Och en stor oro. Flygplatsen var britternas idé. Den skulle skapa jobb, öka turismen och minska öns beroende av bidrag. Men så långt var det bara utländska konsulter som arbetade med bygget. Visst, öns enda taxichaufför hade fått mer att göra. Men det var tveksamt om han tyckte det var bra eller dåligt.

Men nu är alltså landningsbanan klar. Nästa år gör postbåten sin sista tur. Sedan tar flygtrafiken över;  Royal Mail Ship St Helena blir ett minne blott. Man räknar med en femdubbling av turismen redan första året. Utländska investerare börjar få upp ögonen för ön; priserna stiger och det har redan byggts ett nytt hotell.  Kalla mig bakåtsträvare. Men allt detta känns bara så ofantligt sorgligt. St Helena kommer aldrig bli det samma igen.

BBC har gjort en fin liten dokumentär om lokalbefolkningens tankar kring utvecklingen på ön. Väl sevärd.

Vilse i Vasa

S/Y Mary 11 kommentarer
Båtsman

Båtsman – världens coolaste skeppskatt

VASA, FINLAND. Jag höll ett föredrag i Nykarleby igår, och sov i Vasa över natten – den finska staden tvärs över Umeå ni vet. Jag har varit här en gång förut. 2008, för lite drygt sju år sedan. Jag minns årtalet väl, för det var Ottos första sommar ombord. Han var åtta månader gammal. Vi rundade Östersjön den sommaren, gick ända upp till Haparanda och tillbaka. Och med oss hade vi som vanligt Båtsman, vår skeppskatt.

Båtsman var alltid först i land, utforskade hamnkvarteren om natten för att komma tillbaka tidigt på morgonen – lagom till avsegling. Han var fenomenal på att hitta tillbaka, den där katten. Men just i Vasa, då kom han inte. Han hade en liten sändare runt halsen, så man skulle kunna hitta honom. Om detta skulle hända. Men pejlutrustningen fungerade inte bland de höga byggnaderna i staden.  Vi gick runt och sökte efter honom hela dagen. Utan framgång.

Jag var utom mig av oro när jag gick och la mig den kvällen. Men nästa morgon vaknade jag av det bekanta ljudet från kattluckan, följt av dunsen från den stora katten som landade på durken. Sedan kom det vanliga jamet. ”Jag är hemma” betydde det. Jag hörde hur han åt, vässade sina klor på klösbrädan . Sedan kom han bak till oss i akterhytten för att mysa och vila. Precis som han brukade göra. Som om ingenting hade hänt.

Det var som en sten föll från mitt hjärta. Jag minns hur vi klappade honom en stund, försäkrade oss om att han var oskadd. Sedan steg vi upp, lossade förtöjningarna och seglade därifrån. Var katten hade varit, eller vad han hittat på. Det lär vi aldrig få reda på. Båtsman lämnade oss förra hösten. Insjuknade och dog på bara några dagar. 12 år gammal. Förgiftad, trodde veterinären. Tänk att man kan sakna en katt så. Han finns med mig hela tiden, till och med i Finland.

Smågastarna debuterar som föredragshållare

S/Y Mary 8 kommentarer
skolföredrag

Lovis och Otto visar sina favoritbilder från resan. (Foto: Tobias Nicander)

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Idag höll barnen och jag föredrag i Blå Salen på Marstrands Havshotell här på Koön. I publiken satt hela Marstrands skola, personal och elever. En hel sal full med härliga nyfikna barn som alla ville se och höra vad deras nya skolkamrater hittat på i sina tidigare liv som sjöfarare.

Det var första gången vi höll ett föredrag för barn, och första gången Lovis och Otto var med. De hade själva varit med och bestämt vad de ville berätta. Ja, det var lika bra. För vi vuxna snöar lätt in på reflektioner och sånt. Medan barn gillar mer konkreta saker. Som eldsprutande vulkaner, pirater, skelett, hajar och isberg.

Men det var modigt, tycker jag. Av Lovis och Otto, att ställa sig där framme på podiet och prata inför hela skolan. Pratmakaren Otto hade nog kunnat hålla hela föredraget själv. Lovis är tystare av sig, men säger å andra sidan mer genomtänkta grejer.

Så här i efterhand tror jag det hade varit bra med en rast i mitten, för alla parter. Det blev lite babbligt mot slutet. Men så kul det var. Aldrig har jag sett så många ivriga händer vifta i luften. Underbara ungar, som alla ville få svar på just sina frågor innan det var dags att hinna med färjan tillbaka till skolan.

Föredraget för barnen på Marstrands skola var ännu en aktivitet inom konceptet ”Segling på schemat”, som jag berättat om tidigare. Just idag passade vi även på att blanda upp seglingssnacket med lite historia, geografi och naturkunskap. Ingen verkade ha några invändningar.

Många av de föredrag vi håller om vår resa är på just slutna tillställningar, som idag. Innehåll och längd kan variera rätt mycket, beroende på arrangörens önskemål. Men en del är också öppna för allmänheten. Då brukar jag tipsa om dem här på sajten. Umeå, Stockholm och Nykarleby i Finland står näst på tur. Välkomna.

Läs mer om kommande föredrag här >>

Ett år senare

S/Y Mary 17 kommentarer
Ett år sedan idag.

Foto: Hampus Brefelt

KROKEN, BOHUSLÄN. När jag skriver detta har det gått exakt ett år sedan vi kom tillbaka till Sverige. Ett helt år sedan vi seglade in i Västra hamnen i Malmö och återsåg familj och vänner för första gången på fyra år. Den 30 augusti, 2014.

Så hur har det då varit, att komma hem efter så många år på resande fot? Ja, första veckorna var kul. Att återse allt och alla. Sedan kom hösten, och vintern. Mörkret och kylan. Försäkringskassan, som välkomnade oss hem genom att kräva tillbaka fyra års barnbidrag.  Bankerna, som inte ville låna ut pengar till vare sig hus eller lägenhet eftersom vi tjänat för lite de senaste åren. Jag, som tog mig an mer jobb än jag klarade av. Ludvig som satt instängd på ett kontor hela dagarna. Och barnen som snabbt lärde sig räcka upp handen och rätta in sig i ledet, men gled allt längre från varandra.

Båten kändes trängre för var dag som gick. Vi blev som uppslukade av den oändliga tristessen. Uttröttade, frustrerade och nedtyngda av känslan av att dagarna bara gick utan att vi egentligen upplevde något som var värt att minnas. Vi längtade så otroligt efter att komma gång med våra nya liv som landkrabbor, men kom inte vidare. Ändå visste vi, att en dag vänder det. Det måste vända. Men det skulle dröja ändå fram till senvåren innan pusselbitarna började falla på plats.

Nu bor vi sedan två månader i ett litet hus i Bohuslän. En ny typ av vardag börjar ta form. Lovis och Otto tar färjan till den lilla skolan på Marstrand varje dag, och Ludvig har fått ett nytt roligt jobb med skärgården direkt utanför fönstret. Båten ligger alldeles i närheten, ibland sover vi över eller seglar en sväng. Ibland använder jag den som kontor. Jag frilansar fortfarande, men jobbar mindre. Förbereder mina föredrag, skriver artiklar och säljer lite bilder. Det är rätt trivsamt. Men jag funderar ibland på att prova livet som anställd igen.

Vårt nya mål är att skapa en bra vardag här och nu, utan att hela tiden sträva efter något annat. Jag skulle inte säga att vi uppnått målet ännu. Hus och trädgård tar mycket tid i anspråk, mer än vi hoppats. Men vi är något bra på spåren här. Ludvig är glad när han går till jobbet, och glad när han kommer hem. Barnen har segling på schemat, och verkar trivas på sin nya skola. Värmepumpen är installerad och två små kattungar har flyttat in. Vi känner oss som överlevare, och firar med flaggan i topp.

Rätt unge på rätt plats

S/Y Mary 2 kommentarer
?

Ett skepp kommer lastat.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Skonaren Atene lämnade just lotsbryggan på Koön. Ombord var Marstrandsskolans alla tredje-, fjärde- och femteklassare. För idag står det segling på schemat, igen. Skolan har ett samarbete med Marstrands Segelsällskap, som ger eleverna möjlighet att prova på olika delar av båtlivet. Det är ett sätt att profilera skolan, och locka till sig fler elever. Men tanken är också att lära barnen lite allmänt om sjövett och väder och vind, vilket kan vara väl så viktigt när man bor så här.

”En bra skola”, tycker Lovis. Att det blåser bus och regnar på tvären, det ska minsann inte få förstöra hennes dag. Det är första gången hon seglar skuta. Det har hon sett framemot, och det ska bli ”jättekul”. Oavsett väder. Så det så.

Hon är härlig den där Lovis, när hon är på det humöret.