Två år gammalt mysterium får sin lösning

Vissa möten ger mer intryck än andra ...

Caféhäng på Madagaskar

Den lilla ön Île Ste Marie var vår första hamn på Madagaskar. Vi kände direkt att vi gillade ön. Piratkyrkogården, och dess spännande historia. Det sömniga lilla samhället, lemurerna och de vackra stränderna i söder. Och valarna förstås. Varje vinter samlas tusentals knölvalar här för att para sig. Man kunde se dem direkt från ankarviken.

Île Ste Marie är en av Madagaskars största turistorter. Det betyder inte att den är stor. Några enkla hotell och ett par restauranger, det är allt. Men varje dag anländer några nya vitingar med färjan från fastlandet. En dag kom det två svenskar. Mia Liljeberg, och hennes nyblivne man Roger. Vi träffades på öns sjystaste café. Det låg precis vid stranden, och man kunde se valarna hoppa långt där ute.

Mia och Roger berättade att de var ute på sin smekmånad. En rundresa. De skulle besöka fyra eller fem länder på tio dagar, och kunde således bara stanna på ön över natten. En bil väntade vid färjelägret på fastlandet. Ludvig och jag tittade oförstående på dem. Hur var det ens möjligt att förflytta sig så snabbt i den här delen av världen. Så onödigt, och så otroligt stressigt det lät.

Men Mia och Roger verkade allt annat än stressade. Tvärtom. De hängde med oss hela eftermiddagen. Vi hann prata om lite allt möjligt. De hade båda jobbat över hela världen, verkade framgångsrika i sina yrken och visste typ allt om allt. På ett ödmjukt och trevligt sätt.  Det märkliga var, att de spelade Triomino med barnen hela tiden som de pratade med oss. En riktigt klurig variant av Domino, som kräver största möjliga koncentration. Jag hade inte en chans att hänga med.

Var det så här folk var hemma i Sverige? Snabbtänkta, effektiva, smarta. Jag mötte Ludvigs blick; han tänkte samma sak som jag. Var det verkligen så illa ställt med oss? Visst, vi hade dragit ner en hel del på tempot de senaste åren, hade rätt dålig koll på vad som hände i omvärlden och gjorde helst inte mer än en sak i taget. Det passade långseglarlivet bra. Men hur skulle vi klara oss när vi kom hem?

Vi tog upp saken med Mia och Roger. Berättade hur vi uppfattade dem och uttryckte vår oro. De skrattade och viftade bort det hela. Menade att livet i Stockholm gick rätt fort men att man vande sig snabbt. Sa sedan något snällt som fick oss att känna oss kloka och duktiga igen, och gled snabbt in på ett annat samtalsämne. Vi har inte träffats sedan dess. Men mötet gjorde stort intryck.

I brist på andra referenser kom Mia och Roger att symbolisera Sverige för oss, de effektiva svenskarna. Vi hade bara ett år kvar på vår resa. Skulle vi någonsin passa in i det svenska samhället igen?  Ville vi ens? Ja, det var inte utan att vi blev rätt oroliga. Mötet spädde på vår hemkomstångest något alldeles kollosalt. Lite i onödan, kan man tycka. För häromveckan dök nämligen Mia upp i teverutan, som en av tolv deltagare i Genikampen.

Genikampen är ett underhållningsprogram där Sveriges största snillen tävlar mot varandra. Mia är ett geni. Och hennes man ligger nog inte långt efter. De besitter förmågor utöver det vanliga. Jag måste erkänna, beskedet kom som en lättnad.  Fjärde avsnittet av Genikampen sänds i SVT1 nu i helgen, och Mia är fortfarande kvar i programmet. Vi kollar inte gärna på teve, men ibland måste man göra undantag. Heja Mia!

8 reaktioner på ”Två år gammalt mysterium får sin lösning

  1. Haha! Underbart! Skönt att ni fick veta att ni var” normala!” – fast inse att många får komplex av alla strapatser ni klarat av och undrar hur der överhuvudtaget är möjligt att göra det ni gjort, inklusive undertecknad!

    Liked by 1 person

  2. Ja jag kan också känna av den där effektiva lite jäktade svensken nu när jag flyttat till Stockholm. Kanske för att jag kommer från en liten håla uppe i Norrland där allt tar sin gilla gång. Men det svåra är att inte fångas upp av det för det är hela tiden runt sig, ibland måste jag ta ett steg tillbaka och reflektera om jag blivit som dom. Hittills har jag klarat mig bra från det 🙂 Fast jag älskar att spela Trimino och lite av en hejare på det!

    Det var verkligen roligt att träffa dig på Travel massive eventet och du/ni har en väldigt inspirerande och välskriven blogg.

    Gilla

    • Tack för de vänliga orden. Kul att se dig här på bloggen. Jag bodde i Sthlm i fem år. Men insåg snart att jag inte kände igen eller ens tyckte om mig själv. Så vi flyttade därifrån. Lustigt det där, andra låter sig inte påverkas alls. Allt gott! /Linda

      Gilla

  3. Hi hi, vilket härligt inlägg! Och skönt att få en lösning på ett 2 år gammalt mysterium.

    Jag är lite som Jeanette beskriver ovan, inflyttad Stockholmare från det mindre jäktade södra Norrland. Nu har jag bott i huvudstaden i 15 år och har svårt att tänka mig flytta härifrån. Jo jag har förändrats, men inte till sämre egentligen tycker jag. Sen så har de 4 åren utomland innan Stockholmsflytt också påverkat såklart. Märkligast är dock känslan att jag har 3 barn som är RIKTIGA Stockholmare. Och det kan jag tycka att ”är synd” (förstå mig rätt). Jag anser att jag som person har utvecklats av att ha flera referensramar – från barndomen i en liten ort där alla visste vem man var, till livet i en storstad. Jag erfar både positiva och mindre positiva saker om varje ställe. Den erfarenheten kommer aldrig mina barn få på samma sätt. Men så är det ju en generationsfråga också, såklart.
    Stockholm i mitt hjärta. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga när flyttade från hemorten knappt 21 år fyllda. Lite fuskigt har vi det kanske – min och makens bästa vänner/mesta umgänge är fortfarande de människor vi lärde känna när vi bodde utomland i 4 resp. 8 år. Och de liksom oss flyttade till just Stockholm – och till samma företag. Ja lite ” fusk” är det nog. Våra många nära vänner är vår livlina, och de är glada resenärer – som alla har bott några år utomlands – precis som vi.

    Trivs ni i SVE då?

    Hälsningar Rosita

    Gilla

    • Home is where the heart is, heter det ju. Och oroa dig inte. Min man är född i Sthlm och det blev folk av honom också. Trivs i Sverige? Jovars, Sverige är bra på många sätt men det är roligare att vara ute och upptäcka världen 🙂 /Linda

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s