Inte var dag man får en lemur i jollen …

Vi hade hört att det skulle finnas lemurer på Ile aux Nattes, den lilla ön söder om Sainte Marie. De ville vi gärna se. Så i morse ankrade vi utanför ön, tog jollen in till land och började gå längs den enda stigen vi såg. Den förde oss till fyren, sedan tvärs genom ön till stranden på andra sidan. Genom enkla små byar, över vattendrag och broar, genom åkrar, risfält och skogar. Vi gick i nästan två timmar. Utan att se en enda lemur.

I vårt sällskap hade vi en hund, som sprang framför och visade vägen. Det var en bråkig rackare. Som skrämde slaget på hönorna i byarna, och muckade gräl med varenda ko. Så när vi plötsligt överraskades av ett högljutt tjattrande framför oss, förstod vi att hunden hade hittat lemurerna.

Först såg vi ingenting, men så kom de förskrämda stackarna smygandes ur grenverket. Svarta, vita och alldeles ulliga. Med spetsiga nosar, lurviga öron och yviga svansar. Livs levande lemurer, dessa lustiga små apor som bara finns här på Madagaskar. Ju längre vi stannade, desto mer avslappnade blev de. Men vi hade fått se vad vi kommit för, och solen stod redan lågt på himlen.

Vi gick längs med stranden tillbaka, kilometer efter kilometer i vattenbrynet. I högt tempo, för att hinna fram innan mörkret föll. I lagunen var öborna i full färd med att dra upp middagen, och långt där ute kunde vi se valarna blåsa. Knölvalar, som kommer hit varje år för att föda sina ungar. Samtidigt som solen gick ner bakom Madagaskar i väster, siktade vi udden där vi landstigit fyra timmar tidigare. Hunden sprang alltjämt vid vår sida.

Väl framme satt en lemur på jollen och väntade.