RMS St Helena, snart ett minne blott.

Det är något alldeles speciellt med isolerade platser. Utmaningarna, ineffektiviteten. Lugnet som uppstår, kreativiteten som föds ur begränsningarna.  Ön St Helena mitt i Sydatlanten är en av världens mest isolerade öar. Här bor drygt 4000 personer – en skön blandning av före detta slavar, handelsresande och pirater som strandat här genom åren. Människor vars enda länk med omvärlden är den brittiska postbåten som avgår från Kapstaden var tredje vecka.

St Helena är en plats reserverad enbart för besökare med gott om tid. Resan hit tar fem dygn med postbåten, lite drygt. Med segelbåt får man räkna med minst det trippla. Men det blir det snart ändring på. I tisdags, den 15 september 2015, landade det första flygplanet på St Helena. Flygplatsen är klar. Flygplatsen som kommer förändra allt.

Vi firade resans sista jul på St Helena, och frågade folk vad folk tyckte om att öns isolering snart skulle vara över. Alla var överens. Det är klart det är bra med en flygplats om någon skulle behöva avancerad sjukvård. Men jag kunde också skönja ett visst missnöje. Och en stor oro. Flygplatsen var britternas idé. Den skulle skapa jobb, öka turismen och minska öns beroende av bidrag. Men så långt var det bara utländska konsulter som arbetade med bygget. Visst, öns enda taxichaufför hade fått mer att göra. Men det var tveksamt om han tyckte det var bra eller dåligt.

Men nu är alltså landningsbanan klar. Nästa år gör postbåten sin sista tur. Sedan tar flygtrafiken över;  Royal Mail Ship St Helena blir ett minne blott. Man räknar med en femdubbling av turismen redan första året. Utländska investerare börjar få upp ögonen för ön; priserna stiger och det har redan byggts ett nytt hotell.  Kalla mig bakåtsträvare. Men allt detta känns bara så ofantligt sorgligt. St Helena kommer aldrig bli det samma igen.

BBC har gjort en fin liten dokumentär om lokalbefolkningens tankar kring utvecklingen på ön. Väl sevärd.