Vulkan väcker varma känslor

En vulkantur gör alltid lika gott.

En vulkantur gör alltid lika gott.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Fuerteventura ägde rum för 5000 år sedan. Men än idag täcks större delen av ön av lavasand och vulkantoppar. En av de större vulkanerna syns från terrassen här på Planet Surf Camp, och jag har gått och spanat på den hela veckan. Så när helgen kommer och surfinstruktörerna ändå är lediga bestämmer vi oss för att försöka ta oss upp på toppen.

Lovis går först som vanligt. Ludvig en bit efter. Medan Otto och jag kommer sist. Otto håller mig i handen som han brukar, och babblar oavbrutet. De flesta andra människor brukar tycka det är rätt jobbigt att prata när man går uppför. Men det gäller inte Otto. Han tar tillfället i akt, och pratar mer än någonsin. På berget har han min fulla uppmärksamhet.

Vulkanens yta som på håll ser alldeles brun och död ut är full av liv. Det har regnat ovanligt mycket den senaste månaden. Överallt växer små blommor, Otto räknar till 14 olika sorts blommor och 16 fjärilar. Han älskar allt som har med djur och natur att göra. Just den här dagen är det också en hel hel del vulkan- och bergsbestigarminnen som väcks till liv.

Det är som att öppna en kran, det sprutar ut ord. Otto pratar om den eldsprutande vulkanen på Tanna, om kråkan som snodde moroten från snögubben på Gros Morne, om äggen vi grävde ner i vulkansanden på Island, om ovädret på Le Pouce på Mauritius och mötet med frosten på Réunion. Vi brukade ofta göra långa vandringar när vi var ute och seglade, och det är härligt att höra hur detaljrika Ottos minnen är. Han minns sådant som jag själv glömt sedan länge.

Det är första riktigt varma dagen på hela veckan. Sirroccon från Sahara blåser in över Fuerteventura, och luften är full med finkornig sand som lägger sig som ett gulaktigt dis över hela ön. Själva utsikten är alltså inte mycket att skryta med just denna dag. Men det gör inte så mycket. Det är skönt att röra på sig, och det känns härligt att gå där prata gamla minnen.

”Vad mysigt var att komma ut och vandra lite igen” säger jag till Otto på vägen ner från vulkanen. Han nickar instämmande. ”Känns lite som när vi var ute och seglade va? fortsätter jag. Pojken vid min sida får något drömskt i blicken och blir faktiskt tyst en liten stund. Sedan säger han: ”Ja, tänk att den känslan gömde sig här på vulkanen. Vem trodde det?”

Ja, vem trodde det. Att en liten vulkantur skulle kunna väcka så varma känslor. Tack Fuerteventura, och tack underbara unge.

Planet Surf Camp – surfläger för hela familjen

Detta bildspel kräver JavaScript.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. ”Jag älskar att surfa”, säger Lovis och strålar av glädje. Veckans sista surflektion är över och hon berättar entusiastiskt hur underbart det är när man väl hittat balansen och kan följa med vågen ända in till stranden. Jag kan inte låta bli att bli lite förbannad. Hon får det att låta så lätt. Själv känner jag mig som en valross på brädan. Trillar oftast lika snabbt som jag kommit upp.

Vi har snart tillbringat en vecka här på Planet Surf Camp på Fuerteventura. Det är som en slags blandning av surfskola och hostel. Vi har eget sovrum och badrum, men köket är gemensamt. Garaget är fullt av allehanda brädor och på gården finns pool, grill, biljardbord och en massa roliga leksaker. Vill man socialisera finns det alltid någon trevlig människa att prata med, och vill man vara för sig själv kan man alltid dra sig undan på rummet eller terrassen.

Planet Surf Camp är ett sådant där skönt ställe där man kan hänga hela dagarna utan det blir tråkigt. På gården är det dessutom lä mot de kalla vindarna som ibland gör stranden till en rätt kylig plats så här års. Men de flesta är här för att surfa. Så också vi. På morgonarna lastar vi surfbrädorna på taket på minibussarna, och sedan bär det av. Vi nybörjare i den ena bussen, och de lite duktigare i den andra. Det finns många bra surfstränder på Fuerteventura, så man kan välja strand efter väder och svårighetsnivå.

Vi är åtta elever på varje instruktör. Vår heter Gala, och vi gillar henne skarpt. Kanske lite extra för att hon är helt fantastisk med barnen. Hon överöser dem med uppmärksamhet, uppmuntran och kärlek. Det funkar väldigt bra, särskilt på Otto som är svag för tjejer. Barnen har även hittat en del andra favoriter i gruppen. Bland annat en svensk tjej som heter Sofia. Hon kände igen oss så snart vi träffades, det visade sig att hon och hennes pojkvän har följt vår resa på bloggen, och pojkvännen var med på vår hemkomstfest. Ett lustigt sammanträffande.

Lovis är den som haft störst framgång på brädan så här långt, inte helt oväntat. Hon älskar vatten, och är envis som få. Men även Otto har hittat en rätt skön stil. Så snart han tappar balansen sätter han sig på knä och surfar vidare. Ludvig börjar också hitta formen. Själv är jag nog lite för feg, rädd för att riva upp min gamla knäskada. Men det är väldigt roligt ändå. Och förvånande jobbigt. Varje muskel värker, trots yoga på terrasstaket – eller kanske just därför. På kvällarna är vi så trötta att vi slocknar klockan tio. Så tidigt har jag inte somnat sedan vi var ute och seglade.

Igår kväll var det avslutningsfest på surfskolan. Hela gänget grillade på gården. På måndag är det dags att resa hem till blåsvädret i Malmö igen. Hade gärna stannat ett tag till …

Klicka här för att läsa mer om Planet Surf Camp på Fuerteventura

Strandsatta

Detta bildspel kräver JavaScript.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Det var två förväntansfulla barn som trängdes vid flygplanets små ventiler när vi i måndags inledde vår semester. Den första utan båt på nio år.” Jag önskar att jag var en fågel så jag kunde flyga när jag ville” sa Lovis drömskt. Och Otto som besökt 50 länder i sitt sjuåriga liv utan att ha flugit förr ropade entusiastiskt ”Land i sikte” varje gång molnen skingrades.

Efter mindre än fem timmar uppenbarade sig Fuerteventuras brunsvarta vulkanlandskap under oss. På en förmiddag hade vi avverkat samma sträcka som det för fyra år sedan tog oss tre månader att segla. Från flygplatsen tog vi bussen till Corralejo på öns norra ände, och installerade oss på Planet Surf Camp som är en slags kombination av surfskola och hostell där vi bor under den dryga vecka vi är här. Det är längre än Lovis och Otto någonsin bott i land förut.

Själva samhället Corralejo är rätt trevligt, en av de mysigaste turistorterna vi har besökt här på Kanarieöarna. Och då har vi ändå hunnit med ganska många. Både Ludvig och jag jobbade här nere i vår ungdoms dagar. Det var också här vi träffades för första gången – på Gran Canaria för 19 år sedan. Sex år senare köpte vi Mary af Rövarhamn på Teneriffa. Och så har vi seglat hit några gånger. Ganska mycket nostalgi med andra ord.

Den här gången är vi här för att lära oss vågsurfa – mer om det en annan dag. Men på kvällarna brukar vi ta en promenad i de mysiga hamnkvarteren. Trettonhelgen är den största julhelgen i Spanien, och det är ett härligt folkliv på gator och torg. Fiskarna har julpyntat med nät och flöten, och utanför ligger segelbåtarna på svaj. Det känns lite vemodigt att se dem ligga där. För hur trevligt det än är här på surflägret så känns det konstigt att inte ha någon båt att åka hem till om kvällarna. Det är ju där ute på redden vi hör hemma …

En helt annan resa

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trots att Ludvig och jag aldrig ångrat att vi vigt mer än ett decennium av våra liv åt den resa vi nu genomför händer det att vi drömmer om helt andra saker. Sånt som andra gör, de som inte har en båt. Backpacka i Asien, åka transiberiska järnvägen, bestiga Kebnekaise eller bila genom Afrika.

Det senaste tillskottet på listan över saker vi skulle vilja prova på är skutsegling. Och då menar jag inte en dagstur hemma i skärgården, utan en riktigt lång resa. Men det är inte seglingen vi är ute efter. Det är gemenskapen, känslan av ett kollektiv. En tillvaro det blir trevligt att knacka rost, laga mat och reparera segel – för att man gör det tillsammans. En resa där gruppens samarbete är en förutsättning, men också den stora utmaningen.

Kanske har de nya grillerna något att göra med att det är holländsk vecka här på Mauritius och tre stora holländska segelfartyg ligger i hamnen. Ja, så kan det nog vara. Idag var det öppet skepp och vi allehanda nyfikna fick gå ombord för en närmare titt. Det tog inte lång tid att få Lovis och Otto med på banan. Snacka om häftig klätterställning, så många roliga gömställen och så mycket plats.

Men vi får hålla oss ett tag till, har ju en bit kvar på vår egen världsomsegling. En som däremot inte behöver vänta länge till är Viktoria, en svensk tjej som vi har träffat här i Port Louis. På onsdag mönstrar hon på som betalande besättning på ett av de holländska fartygen, för att segla med på den 40 dagar långa resan till Fremantle på Australiens västkust. Vi önskar henne varmt lycka till!

Blir du också sugen, kolla in www.dutchtallships.com.

Den sista glassen

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Vi gillar glass. Vilket rimmar ganska illa med våra liv. För vi har ingen frys ombord. Och ibland kan det bli plågsamt långt mellan glassarna. Som nu. Imorgon kastar vi loss mot Chagos, en numera obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Det lär garanterat inte finnas någon glass att köpa där. Ja, inte något annat heller för den delen.

Vi har fått tillstånd att stanna på Chagos i fyra veckor. Och lägger man till den dryga veckan det tar att segla dit från Sri Lanka, de två som behövs för den fortsatta färden mot Madagaskar och lite marginal i båda ändar. Ja, då kan man lätt räkna ut att vi inte kommer att äta någon glass på nästan två månader. Det blir resans längsta uppehåll. Såvida vi inte lyckas övertyga vännerna på segelbåten Ambika att ta med sig lite. Ambika ska nämligen också till Chagos, och de har frys ombord.

Ja, vi måste definitivt sätta lite press på Ambika. Men för säkerhets skull avslutade vi ändå dagens storbunkring med varsin jättestrut på Pedlar’s Inn Gelateria här i Galle. En glass vi sällan glömmer, den bästa sedan Bar Italia i Västra Hamnen hemma i Malmö. Fast till en femtedel av priset. Ännu en anledning att sakna denna underbara stad.

Vad tror du att du skulle sakna mest, om du precis som vi vore på väg till en öde ö? Internet ligger högt på min lista. Tänk, två månader utan internet. Kanske ännu längre. Det lär bli en avgiftning som heter duga. Jag kommer dock att försöka uppdatera bloggen och twitter som vanligt med hjälp av satellittelefonen.  Men eftersom bilder är orimligt dyra att ladda upp via satellit blir den ovanstående bilden på de glassätande smågastarna troligen den sista på väldigt väldigt länge.

Året som gått

Så här på årets sista dag är det populärt att summera det gågna året. Och vi på Mary af Rövarhamn vill förståss inte vara sämre. 2010 är året då vi äntligen kom iväg, ett ovanligt bra år med andra ord. Här är en tillbakablick, månad för månad.

Januari: Mary af Rövarhamn fryser fast i Limhamns fiskehamn, medan besättningen drömmer om Söderhavet. Börjar renovera kabyssen och drar så sakterliga igång den här bloggen.

Februari: Planerna på att avsegla till sommaren blir officiella och ansökningar om tjänstledighet lämnas in. En obeskrivligt skön känsla. Börjar sälja prylar som inte ska följa med på resan i hopp om att få in lite pengar.

Mars: Kaklar färdigt runt vasken och skriver meterlånga att-göra-listor. Första och största lasset med bohag går till Blekinge för magasinering. Inventerar reservdelar och försäkringar, bygger ny instrumentpanel och inleder den långa vaccinationsresan (totalt 26 sprutor).

April: Sätter samman en preliminär resrutt, beställer reservdelar och guideböcker i massorFixar dubbla pass, skickar iväg vindrodret på proffsservice i Danmark och säger upp barnens dagisplats.

Maj: Pratar med rektorer och politiker om hemundervisning, och intensifierar jakten på sponsorer och samarbetspartners i hopp om att få ihop budgeten. Men det går trögt. Varken tid eller pengar räcker till. En tung månad.

Juni: Medvind igen: Watski, Liros och MainOne mönstrar på. Kapten taglar och splitsar för glatta livet när all löpande rigg i båten ska bytas ut. Vattenkopporna härjar ombord och vi firar  sista midsommaren på Rövarhamn för ett bra tag framöver. 

Juli: En intensiv månad präglad av många avsked, hårt arbete och för lite sömn. Slutar jobba 23 juli (stort!), startar energibloggen www.passionforpower.se och installerar nya autopiloten. Skeppskatten Båtsman mönstrar av (sorgligt!) och vi bunkrar mat och mediciner för en sisådär tjugo lax.

Augusti: Äventyret kan börja. Den första augusti avseglar vi från Limhamn. Tillbringar några sköna dagar på de holländska kanalerna för att sedan bli inblåsta i England där vi installerar vår nya AIS-sändare. Månaden avslutas med ett rejält oväder på Biscaya.

September: Angör La Coruña en månad efter avsegling. Njuter av värme och lugna dagar i Galicien. Två dagar innan det svenska riksdagsvalet får vi utanför Portugals kust besök av resans första val.

Oktober: Råkar ut för åtta meter hög dyning i Marocko, och förtrollas av Essaouira – en stad som fångad ur tusen och en natt. Angör Kanarieöarna ungefär samtidigt som vår blogg utses till en av Sveriges bästa resebloggar – kul! Sedan går styrningen sönder – mindre kul.

November: Tillbringar en slitsam vecka på land medan Mary af Rövarhamn får ny kostym. Otto fyller tre år och kapten sätter en vinkelkap i armen. Båten förses med nya solceller och ny strömsnål navigationsdator medan vi njuter av alla rapporter om snökaos där hemma.

December: Månaden börjar bra. Vi utses till en av Sveriges äventyrligaste familjer och börjar gästblogga på Europeiskabloggen.  Sedan går det utför. Kapten tappar vigselringen i sjön, jollemotorn blir stulen i Arguineguin och stora motorn havererar halvägs till Kap Verde. Och där är vi nu.

Nu ska vi bara fixa den där nedrans motorn. Nu i dagarna avseglar en spansk båt från Gran Canaria mot Kap Verde. Med ombord finns en ny (begagnad) bränsleinsprutningspump till vår motor. Med lite tur passar den, och resan i Hoppetossas kölvatten kan gå vidare västerut. Och där borta, på andra sidan Panama, väntar Söderhavet. Det finns med andra ord riktigt goda förutsättningar för ännu ett spännande seglingsår med Mary af Rövarhamn. Hoppas att även du som läser får ett riktigt fint 2011, och att du vill fortsätta följa våra äventyr ett tag till.

De uteblivna detaljerna …

Mary af Rövarhamn bogseras in till Mindelo Marina

MINDELO, KAP VERDE. Jag ser att Ludvigs detaljer om motorproblemet uteblev i förra inlägget. Jaja, så kan det gå när man sitter mitt ute på havet och kommunicerar via satelliter. Ändå ganska häftigt att det funkar överhuvudtaget. Men nu är vi alltså framme i Mindelo, Kap Verde, efter tio lugna dagar till sjöss. Det var läskigt att gå in i hamnen mitt i natten för att ankra i de kraftiga kastvindarna. Men allt gick bra och i eftermiddags blev vi inbogserade till marinan, som också har lovat att skicka en mekaniker för en ”second opinion”. Vill passa på att tacka alla er som kommit med motormeckartips så här långt. Verkligen uppskattat; vi har fått ett och ett annat hett spår att jobba vidare på. Nedan de detaljer som uteblev i förra inlägget, kanske kan de leda till ännu fler ledtrådar …

________________________________________________

DETALJERNA: Efter att ha ägnat första halvan av dagen till att hitta vad det är som är fel på motorn kan jag konstatera att vi måste ha problem med bränsleinsprutningspumpen. Det var luft i hela bränslesystemet när jag började undersöka motorn vilket antagligen orsakats av en spricka i en bränsleslang som ansluter en manuell liten matarpump som används vid avluftning av förfiltrena. Hur som helst är det inte luft i bränslesystemet som är orsaken till att motorn inte går även om det möjligen skulle kunna vara orsak till att bränsleinsprutningspumpen havererat. Jag har alltså luftat bränslesystemet och sett till att bränslet kommer fram till insprutningspumpen. Trots detta kommer det inget bränsle när jag lossar högtrycksrören vid spridarna och kör startmotorn. Vad jag då inte förstår är varför motorn inte ville drivas runt av startmotorn när vi försökte starta om den första gången. Batteriet och startmotorn funkar som de ska. Kan en skuren bränsleinsprutningspump göra så mycket motstånd att startmotorn inte orkar dra runt motorn? Efter att jag idag har dragit runt motorn något varv för hand orkar startmotorn återigen dra runt motorn. Motorn låter som vanligt vid start (bortsett från att inte startar).

Så här ser pumpen ut. Klicka för förstoring.

Det enda alternativet till ovanstående fel, som jag kan se det, är att drivningen av bränsleinsprutningspumpen skulle ha havererat. På vår motor, en Perkins 4.108M, drivs bränsleinsprutningspumen mekaniskt av ett kugg som ansluter till vevaxeln. Samma kugg driver också impellerpumpen, som fortfarande snurrar.

Hör gärna av dig om du har några teorier om vad som kan tänkas ha hänt med vår motor. Eller om du vet var vi kan få tag på en ny eller begagnad bränsleinsprutningspump till en Perkins 4.108M. Det lutar åt att vi kanske får en gast med oss över Atlanten, så vår förhoppning är att han också skulle kunna ta med sig lite delar från Sverige.

/Ludvig

Mot solen!

Solpanelerna är monterade och klara. Eller ”solkanelerna” som vår fyraåriga Lovis kallar dem. Och det är en ren fröjd att titta på batterimätaren. Trots att molnen har dominerat himmeln sedan installationen laddar de nya solcellerna över förväntan.  Men vi ser vi verkligen framemot att pröva dem under klar himmel. De senaste veckorna har lågtrycken rullat in som pärlband från Atlanten, och kvällarna börjar bli kyliga. Ett tydligt tecken på att det är dags att fortsätta vår resa söderut. Så snart vindarna tillåter sätter vi kursen mot Kap Verde. Mot solen!

”Får jag gå på dem, får jag det?” frågar lille Otto ivrigt när han ser de nya solpanelerna på överbyggnaden framför nedgångsluckan. Vi är glada över att han har vett att fråga, men ännu gladare över att kunna svara ja. För det är lite av finessen med just de här panelerna: att de tål att gå och stå på. (Paneler från Solaras M-serie 2x50W)

I aktern har vi monterat två hårda solpaneler på varsitt riktningsbart fäste som gör att vi kan ställa in panelerna efter solens vinkel mot båten för att få ut maximal effekt. En ny utmaning vi än så länge tar oss an med stor entusiasm. Till och med barnen engagerar sig; mer el betyder mer film! (Paneler från Solaras S-serie, 2x90W)

Tjuvfiskare!

Det ringer på Ludvigs telefon, han ser allvarlig ut, pratar på engelska. Jag tittar frågande på honom. Det är polisen. Det visar sig att de har hittat vår jollemotor som en klåfingrig jäkel snodde häromdagen.

Vi hade i brist på annan plats låst fast jollen på en lokal fiskares båtplats, dock inte värre än att hans båt också skulle få plats. Olyckligtvis kom fiskebåten tillbaka medan vi var i land. Eftersom motorn saknades när vi kom till jollen antar vi att han surnat till och tagit motorn som ”straff”. Och mycket riktigt, när polisen söker upp ägaren två dagar senare erkänner han. Påstår sig ha tagit vår motor för att skydda den mot att stöta i hans båt. Troligen onykter, säger polisen ursäktande och lägger ner sin utredning.

Vilken tur att den kom tillbaka, tänker kanske du. Jo, om det nu inte hade varit så att vi redan hunnit köpa en ersättningsmotor. Jollemotorn täcks egentligen av vår båtförsäkring. Men när motorn väl är återfunnen finns det inte längre något att ersätta, menar försäkringsbolaget och lägger ner ärendet innan vi ens hunnit skicka in skadeanmälan. Känns hårt, men handläggaren är en god vän så här finns nog inte mer att hämta. Skulle vi däremot råka tappa motorn i sjön skulle vi med högsta sannolik få full ersättning. Vi motstår frestelsen, även om jag måste erkänna att det fanns en stund då det kändes som ett attraktivt alternativ.

Kapten på Mary af Rövarhamn, nu trött ägare av två jollemotorer. Och 11 000 kronor fattigare.

Inte helt oväntat vägrar också säljaren ta tillbaka köpet av den nya motorn. Vi har ju använt den. Ingen ångervecka här inte. Affärer är affärer. Så nu står vi här med en helt ny motor som vi inte behöver. Säljaren erbjuder sig köpa tillbaka den för 70 procent av nypriset. Helt ok egentligen med tanke på att det rör sig om en använd motor. Använd i tio minuter …

Nåja, barnen är i alla fall glada för att deras gamla jollemotor är tillbaka. Jätteglada. Sådant här är svårt att förklara för barn, så vi låter bli. Men nästa gång vi lämnar jollen iland blir det i sällskap av ett tredje lås, och definitivt inte på någon annans plats. ”Lite svart sprayfärg på motorkåpan ska nog också göra susen”, säger kapten trött. Livets skola är hård.

Lovis i delfinshow!

”Ja, för jag är stor nu. Och jag kan simma. Jag kan, det kan jag faktiskt. Titta här”, säger Lovis ivrigt och visar delfintränaren hur man gör simtag med armarna. Stora vida tydliga rörelser. ”Jag kan, ser du?” Att han inte förstår svenska gör ingenting, hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk säger allt.

Vi är på Palmitos Park, en vacker zoologisk/botanisk park insprängd i en grön dalgång på södra Gran Canaria. En av huvudattraktionerna är den nya delfinshowen, och vår lilla Lovis har blivit tillfrågad om hon vill vara med. Och det vill hon, oj vad hon vill.

Lille Otto protesterar. Menar att han också är stor, tre år minsann. Han vill också åka den gula båten, men ångrar sig när han ser hur blöt Lovis blir. Till skillnad från sin syster har han en mycket försiktig hållning till vatten. ”Äh, det var väl ingenting, bara lite saltvatten”, säger Lovis efteråt. ”Nästa gång hoppar jag i och simmar.” Stoltare unge är nog svårt att hitta just nu. Och när hon blir stor (ännu större), då ska hon bli delfintränare förståss : )