VATERSAY, SKOTTLAND. Tidigt i morse ankrade vi i Vatersay Bay längst söderut på Yttre Hebriderna. Vi har varit här en gång tidigare. För 10 år sedan, före världsomseglingen. Den där sommaren vi seglade över Nordsjön till Skottland för att testa det här med att segla långt med barn. Ja, sedan vet ni ju hur det gick.

Vid frukosten berättar jag för barnen om när vi var här sist. Jag minns märkligt nog dagen och platsen i detalj. De långa folktoppa stränderna, en på vardera sida om en smal landtunga, och hundarna som barnen lekte med. Vänliga och lekfulla hundar, till synes herrelösa. Ja, jag minns till och med vad barnen hade på sig. Det var en strålande vacker dag, en av de finaste på hela sommaren.

Det är ovanligt att jag har ett så klara minnen från en plats, kanske för att jag tog en del bilder just den dagen. Hur som helst, efter frukosten tar vi jollen in till land, och det första jag ser när vi drar upp jollen är hunden. En av de där hundarna som vi lekte med sist. Otroligt, kan det verkligen vara sant?

”Där är den ju, hunden”. Barnen tittar tvivlande på mig. Men det ser verkligen ut att vara samma hund, lustigt. Först håller den på lite distans.  Men när vi sedan går över till den västra stranden, kommer den efter. Jag brukar råda mina barn att vara lite försiktiga med främmande hundar, att ge dem lite tid. Men det här är ju en gammal vän.

Jag tar en bit torkad kelp, jättetång, och kastar. Hunden fattar galoppen direkt, fångar kelpen, biter av en lagom lång bit och kommer tillbaka med den. Och så fortsätter vi kasta. Kelpen byts så småningom mot en boll, och hunden sticker då och då iväg för att hälsa på andra nykomlingar på stranden. Det märks att det är hans strand. Han måste ha koll på alla som kommer och kom. Men varje gång kommer den tillbaka för att leka lite till.

Det är först när en annan familj kommer ner på stranden, med en liten pojke som ser ut att ha lika mycket energi för lek som Otto, som vi bestämmer oss för att lämna över stafettpinnen och ta farväl av vår gamla vän. Hela vägen tillbaka tjatar Otto om att han vill ha en egen hund, precis en sån där som på stranden.

När jag kommer tillbaka till båten rotar jag fram en gammal hårddisk med bilder, för att se om det verkligen kan ha varit samma hund. Och jodå, jag har bilder på två hundar från den där dagen. Detta är en av dem. Utan tvekan. Tänk, antagligen bor den någonstans i närheten och händer där på stranden varje dag. Men tio år, det är lång tid! Fascinerande.