9. Hemkomst och återanpassning

Böcker på väg

S/Y Mary 5 kommentarer
Paketet till Kurrekurreduttön packat och klart.

Paketet till Kurrekurreduttön packat och klart.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vännerna på Ariel IV börjar bli redo att korsa Stilla havet en andra gång. Jag körde dem till tågstationen i morse, och om allt går som det ska sitter de snart på flyget till Mexiko där båten väntar. Med sig har de ett litet paket från oss på Mary af Rövarhamn. Eric och Birgitta har fått ett uppdrag,  att segla inom Kurrekurreduttön och lämna över två fotoböcker med bilder från när vi var där. En till hövdingen i vardera by.

Går allt som det ska angör Ariel IV Kurrekurreduttön om ett drygt år. Det är ok. Kurrekurredutterna har ett avslappnat förhållande till tid. Tack till er som tipsat om tryckerier, vi valde det snabbaste – ville ju inte gärna missa båten. Två och ett halvt dygn efter jag hade lagt beställningen på Fotoklok.se fick jag ett meddelande om att böckerna kunde hämtas hos mitt Postombud. Imponerande med tanke på att det handlar om riktiga böcker, såna där fina med hård pärm och allt.

Men än kan mycket hända. Det är 6000 sjömil mellan Mexiko och Kurrekurreduttön på andra sidan Stilla havet. Vi önskar Eric och Birgitta all lycka på färden, och kommer att följa deras blogg med spänning. Vår fiskeexpert Otto har skickat med ett egentillverkat fiskedrag, så våra kurirer slipper i alla fall att svälta på vägen.

Från en dam till en annan

S/Y Mary 8 kommentarer
Mary förtjänar också något fint.

Mary förtjänar också något fint.

VÄSTRA HAMNEN,MALMÖ. Det kom ett paket med posten idag. Ett paket till Mary, vår båt. ”Som tack för att du burit familjen runt de sju haven så säkert.” Så stod det på det medföljande kortet. Det var från Maj-Britt i Skultuna, och innehöll två fina handvirkade grytlappar till byssan. Hon hade också skickat med varsin tröstpresent till Lovis och Otto.

För att ni ska förstå hur trevligt detta är kan jag berätta att vi aldrig har träffat Maj-Britt. Hon är en 79-årig dam som snubblade in på vår blogg för några år sedan, och varit oss trogen sedan dess. Hon har skickat långa härliga mejl med massor av fina historier och roliga tips, och alltid försett oss med senaste nytt om allt från kungafamiljen till Volvo Ocean Race.

När vi var på Grönland berättade Maj-Britt att hon legat på sjukhus en tid, så vi skickade ett vykort för att muntra upp henne lite. När vi kom hem ringde hon och berättade att det var det finaste kortet hon någonsin hade fått, att det hade förgyllt hela hennes dag och hon hade visat det för alla sina väninnor.

Vi har bestämt oss för att försöka hälsa på Maj-Britt någon gång, det vore väldigt roligt.

Med kurir till Kurrekurreduttön

S/Y Mary 15 kommentarer
Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Förra veckan hade vi den äran att ha vännerna Eric och Birgitta från segelbåten Ariel IV ombord på en fika. Om några veckor far de tillbaka till sin båt i Mexiko för fortsatt färd västerut över Stilla havet. På deras önskelista framöver står ett besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Island som är det verkliga namnet på den ö utanför Papua Nya Guinea som inspirerat Astrid Lindgren till historien om Pippis pappa. Den ö, som var vår resas stora mål.

Kurrekurreduttön ligger långt från de vanliga seglingslederna; vi har aldrig hört talas om någon som seglat dit tidigare. Förutom vi själva då. Så vi såg genast vår chans att skicka med en liten hälsning. Kurrekurredutterna tyckte det var väldigt spännande att se sig själva på bild, så vi tänkte göra en fotobok från vårt besök hos dem. Som tack för senast, även om själva leveransen kan ta sin lilla tid. Stilla havet är ett stort hav.

Jag googlade fotobok och fick 496 000 träffar, så är det nån där ute som har goda erfarenheter av att trycka smidiga, fina och prisvärda fotoböcker med hyfsat snabb leveranstid. Ja, då skulle jag uppskatta era tips.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön:

Hemma, i Limhamn

S/Y Mary 3 kommentarer
Ove och smågastarna, hemma i Limhamn.

Ove och smågastarna, hemma i Limhamn

VÄSTRA HAMNEN, SVERIGE. De två sista åren innan avsegling bodde vi granne med fiskehamnen i Limhamn. Det är en sån där mysig hamn med högar av nät och flöten, färgglada hoddor (fiskebodar på skånska) och riktiga fiskegubbar. Vi älskar den där hamnen. Särskilt fiskegubbarna. Och gubben Ove mest av dem alla. Han blev vår extra-morfar när vi flyttade dit. En sån som alltid fanns där, aldrig hade bråttom och skattade våra barns sällskap högst av allt. Och således också en av dem som det var svårast att skiljas från, den dagen vi gav oss av.

Ove hälsade faktiskt på oss när vi var på Kanarieöarna – det var hans första utlandsresa sedan 60-talet. Men sedan dess har Lovis och Otto fått nöja sig med att skicka vykort, och prata med Ove via fullmånen. Det sistnämnda var Oves eget förslag. Den mer datorvane fiskegubben Björn har dock haft för vana att varje morgon bjuda Ove på en kopp kaffe i fiskerimuseet, och samtidigt förse honom med senaste nytt från världshaven. Så att Ove sedan kunnat gå hem till sin hodda och sätta ännu en nål på den världskarta där han plottat vår resa. Jag kan se det framför mig.

Ove har nu hunnit fylla 86 år, men än är det krut i gubben. Så ofta vädret tillåter cyklar han de sex kilometrarna till Västra Hamnen för att träffa Lovis och Otto en stund efter skolan. I söndags var det dags för oss att hälsa på honom, för första gången sedan vi kom hem. Vi var beredda på stora förändringar. Cementas gamla industriområdet håller på att förvandlas till bostadsområde. Hamnhuset intill vår gamla brygga har blivit café. Byggnaden där vi hade vår lilla lekstuga, tvättmaskin och dusch har byggts om till kontor, och Lovis och Ottos gamla sandlåda har jämnats med marken.

Ja, allt det där visste vi. Det är därför vi bor i Västra Hamnen istället för i Limhamn. Men förändringar blir mer påtagliga när man varit borta så länge som vi har varit. Och därför var det skönt att se att själva fiskehamnen var precis som vi minns den. Nåja, Ove har skaffat sig en liten segelbåt, och Björn har gjort en utbyggnad på sitt museum. Annars har det inte hänt mycket. Barnen hittade snabbt sin gamla gunga i trädet bakom Oves hodda. Vi åt knäckebröd med rökt makrill, småpratade lite med gubbarna och fick med oss några skrubbor hem till middagen. Lika mysigt som vanligt. Inte utan att man känner ett uns av hemlängtan.

Tidigare blogginlägg om Ove: 

Båtsman mönstrar på!

S/Y Mary 1 kommentar
båtsman

Skeppskatten är hemma igen.

Jag vaknar av en duns, följd av tassar som trummar mot däck. Sen en ny duns, en jamande hälsning och lite skrammel och knaprande från matskålen. Det är Båtsman som kommer hem, hoppar in genom sin kattlucka och ner på durken. Jag ler för mig själv, jag älskar de där ljuden. Snart kommer han gå bak till oss i akterhytten, gå fram och tillbaka på täcket och trampa och spinna. Han vill bli kliad på magen. Det vill han alltid. Och gör vi inte som han vill, då kanske han biter oss i tårna.

Båtsman gillar varken nattseglingar eller svajankring – båda vanligt förekommande på en världsomsegling. Nej, han vill kunna gå iland och jaga om nätterna, och har därför bott hos min pappa i Blekinge de senaste fyra åren. Men i söndags var det äntligen dags för Båtsman att mönstra på igen. Vi var lite oroliga, för att han inte skulle vilja komma tillbaka. Kanske inte känna igen sig.  Men så snart katten hämtat sig från tågresan var han precis som vanligt. Klöste lite på sin gamla bräda, kliade sig mot min fot och gick sedan och la sig för att sova. Han verkade inte ens sur.

Vilken lättnad. Skeppskatten är hemma, och besättningen är komplett. Allt gick bra. Nu ska det bli spännande att se vad Båtsman gör när han upptäcker att det har flyttat in två små tamråttor på en av grannbåtarna …

Läs mer:

Dags att rösta!

S/Y Mary 36 kommentarer
valtider

Valtider

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. De flesta som läser den här bloggen regelbundet verkar ha en ganska positiv syn på den resa vi har gjort tillsammans med våra barn. Men vi vet också att det finns många där ute som anser det vara rena galenskaper att ta med sig barnen ut  på havet. Skillnaden är att dessa personer kanske i större grad väljer att inte säga något. Inte direkt till oss. Men kanske till grannen, och arbetskamraterna.

Den här helgen är det en del artiklar om vår resa i lokaltidningarna, vilket innebär att det antagligen kommer in en del nya läsare på här på bloggen. Folk som inte följt vår resa, och därmed har lite sämre inblick i vad vi är för människor och hur vi resonerar. Just därför tänkte jag att det vore lite extra intressant med en liten omröstning, så här i valtider.

Motivera gärna din röst med en kommentar. Kanske kan vi få till en intressant debatt.

Salong Mary

S/Y Mary 8 kommentarer
I trygga händer

I trygga händer

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Hur känns det nu att vara hemma?” Det frågar alla som kommer förbi för att hälsa oss välkomna hem. Och ärligt talat, jag vet inte än. Jag har inte riktigt hunnit landa, men rätt bra tror jag. Det finns onekligen en hel del fördelar med Sverige och livet här hemma. Som att kunna gå till samma frisör om och om igen.

Sol, vind och salt går hårt åt håret när man seglar, särskilt i tropikerna. Det gick väl an för Ludvig och barnen, vars blonda rufs blev blekare och finare för varje dag som gick. Men för mig har det varit värre, och mitt en gång glansiga och ganska långa bruna hår har under resans gång blivit allt gråare, kortare och mer livlöst i takt med att ångesten inför nästa frisörbesök växt sig allt starkare.

Men nu finns det åter hopp om håret. För häromdagen kom vår högst älskade och mycket efterlängtade frisör Mary hit och bjöd hela familjen på en välbehövlig välkomstklippning på bryggan. Mitt hår är åter i trygga händer. Rehabiliteringen har påbörjats och om ett år eller så har förhoppningsvis både jag och kalufsen hämtat oss från alla traumatiska frisörupplevelser ute i världen.

Tack Mary, du är bäst!

Vad händer nu?

S/Y Mary 24 kommentarer
Nu börjar det nya livet

Nu börjar det nya livet

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Det är många som undrar om vi ska fortsätta blogga nu när vi kommit hem. Och svaret på den frågan är: Ja, jag hoppas det. Om tiden räcker till. För än finns det mycket att berätta. Hur det känns att komma tillbaka igen, när resan är slut och bankkontot tomt. Om svårigheterna att börja om från början, men också de möjligheter som en nystart faktiskt kan innebära. Själv är jag väldig spänd på hur allting ska lösa sig.

Det är så mycket vi inte vet. Var vi ska bo, om vi ska köpa ett litet hus eller en större båt. Hur det ska gå för barnen att gå i en riktig skola, om Ludvig kan finna sig tillrätta på ett kontor igen och vad jag ska hitta på om dagarna. Hur vi kommer uppleva Sverige efter att ha varit borta så länge. Ska rastlösheten rinna till, eller kommer vi tycka det känns skönt att slå oss till ro? Det är sånt jag vill skriva om. Kanske blir det också en och en annan topplista, med höjdpunkter från resan.

Hemma!

S/Y Mary 21 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Tre dygn har gått sedan hemkomsten, och lugnet börjar lägga sig över båtplats B10 i Västra Hamnen.  Jag måste erkänna, att det känns lite skönt. Vi är inte så vana vid så här mycket folk. För vilket mottagare vi har fått. Så fantastiskt.

En timme innan ankomst upphörde regnet, och himlen sprack upp. Sjöräddningen kom ut från både Lomma och Falsterbo för att eskortera oss in i hamnen. Överallt stod folk och vinkade med flaggor och skyltar. Det tutades och visslades som under värsta fotbollsmatchen. Och Lovis och Otto stod på bommen och tutade tillbaka, det var deras jobb. Ja, det var sånt ståhej, så mycket folk och så mycket känslor att jag höll helt på att glömma bort att styra båten.

På bryggan väntade partytält, grill, levande musik. Ett överflöd av mat, bullar och allehanda dryck i stora mängder. Och massor av folk. Syskon, mor- och farföräldrar, kusiner. Vänner, grannar, förskolepersonal, sponsorer, kolleger och bloggföljare. Tillresta från när och fjärran. Nervositeten inför hemkomsten var plötsligt som bortblåst, det jag kände där och då var ren och skär glädje. Både jag och barnen glömde helt bort att både äta och dricka. Vi bara kramades och skrattade.

Nya barn har satts till världen, och barnens gamla vänner hade blivit både två, tre och fyra gånger så gamla. Men snart lekte de allesammans ner i båten igen. Som om de aldrig varit ifrån varandra mer än någon dag. Det var så roligt att se. Tänk att få möta familj och vänner efter alla dessa år, det går ju bara inte att beskriva den känslan. Underbart, men också splittrat. Så många människor, och så lite tid. Men nu stannar vi här, vi kan träffas om och om igen.

Det kanske mest rörande av alltsammans är ändå att denna fest arrangerades av folket här i hamnen, våra grannar. Båda nya och gamla. Mest båtägare, men också vanliga landkrabbor har hjälp till. I veckor har de spånat, putsat, fejat och donat. Fixat sponsorer*, fyrverkerier och tillstånd till kalaset.  Målat skyltar, satt upp tält och bord. Handlat och bakat. Jag vågar knappt tänka på hur mycket jobb det måste ha varit, eller vad det kan ha kostat.

”Det är vårt sätt välkomna er hem, till era nygamla kvarter”. Ungefär så uttryckte sig vår nya båtgranne Fredrik och log sitt allra varmaste leende. Och det må jag säga, det lyckades de verkligen med. Stort tack allesammans, för ett fantastiskt välkomnade. Och tack till alla er som skickat bilder från kalaset. Vi publicerar några av dem i bildspelet ovan, hoppas det är ok.

Nu tänkte vi försöka gå vidare med livet, mer om det en annan dag.

*Hamnföreningen Turbinen, Hamel Sails, Ica Maxi Västra Hamnen, Kapell & Annat, Marinteknik Syd, Monica Design och Inredning, Vetro, Watski

I väntan på festen

S/Y Mary 22 kommentarer
Makrill-lunch i vårt nya sommarhus på Ven.

Makrill-lunch i vårt nya sommarhus på Ven.

VEN, SVERIGE. Vi har angjort Sverige, och den lilla ön Ven mitt i Öresund. Fina mysiga Ven, bara 20 sjömil norr om hemmahamnen i Malmö. En perfekt plats att tillbringa resans sista dagar på. Vi har mest tagit det lugnt. Barnen har byggt ett litet hus vid stranden, vi har grillat korv, ätit svensk glass och njutit av rökt makrill. Precis som vi brukar göra när vi är här. Igår levererade dessutom en av våra bloggföljare 3½ kilo smågodis med färjan från Landskrona. Så oss går det verkligen ingen nöd på.

Men imorgon är det lördagen den 30 augusti, och då vankas det välkomstfest i Västra Hamnen hemma i Malmö. Den vill vi inte missa. Alla som vill och kan är välkomna. Ta gärna med kameran. Det vore roligt med lite bilder från hemkomsten, och jag misstänker att vi själva kommer att vara alldeles för upptagna med att kramas för att ta några egna. Bilderna får ni gärna lägga upp på vår Facebook-sida, eller mejla direkt till oss. Jag skulle gärna vilja ladda upp några av dem här på bloggen, för de som inte kan komma.

Ses snart!