Kan Astrid Lindgren ha misstagit den här lilla krabaten för en apa månne?
KAVIENG, PAPUA NYA GUINEA. Som tidigare berättat har verklighetens Kurrekurreduttö visat sig stämma förvånansvärt bra med både text och illustationer i Pippi-böckerna. Den ena pusselbiten efter den andra har fallit på plats. Den enda detaljen som Tabar-borna inte velat kännas vid har varit aporna. Några sådana har det aldrig funnits på ön, det är alla rörande överens om. Punkt slut.
Det är väl egentligen inte så konstigt om Astrid Lindgren kryddat historian lite. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att hänga upp mig på den här detaljen. Men nu tror jag kanske att vi hittat en möjlig förklaring. Igår eftermiddag pekade Lovis upp mot ett balkongräcke och sa: ”Men titta, där sitter ju en apa!” Och minsann, var det inte självaste Herr Nilsson som klättrade runt där uppe. Jag vet inte mycket om apor, och den var minst tio meter bort. Men nog såg det ut som en liten apa.
En man som såg vårt intresse för den lilla krabaten kom fram och hälsade. ”Is it a monkey?” frågade jag ivrigt. Men nej. Han skrattade och svarade som alla andra. Att några apor finns det inte här. Det djur vi tittade på var tydligen en possum-unge. En gnagare som lever i skogarna här omkring. ”Folk fångar dem ibland, och har dem som husdjur”, berättar han. ”Ni får gärna gå upp och titta på den.”
Vid en närmare titt är det tydligt att det inte rör sig om en apa. Men kunde vi se fel, så kunde väl Astrid. Vi nöjer oss med den här förklaringen. Den sista pusselbiten i Pippi-pusslet är lagd. Och vi känner oss redo att påbörja vår långa resa hem till Sverige. Ett halvt varv runt jorden. Får nog göra några stopp på vägen. Börjar med att sikta på Hermit Islands, tre dagars resa västerut.
Läs artikel i Kvällsposten om vårt besök på Kurrekurreduttön (pdf)
Mary af Rövarhamn 
Grattis till ankomsten till Kurrekurreduttön! Tänkte väl att ni skulle få ihop alla pusselbitar, fantastiskt att få läsa om allt detta!
GillaGilla
Håller med föregående talare! Har nu börjat läsa bloggen från början, otroligt bra läsupplevelse. En fråga dyker upp: Har ni börjat förbereda er på att komma hem? Längtar ni efter vardag och fast mark under fötterna? Eller tror ni att långseglarlivet ”dömt” er till ett liv på haven? Vore kul att få höra lite hur ni tänker.
Må Neptunus vara med er!
GillaGilla
Ojojoj, svåra men bra frågor. Vi är lite rädda för att vi ska falla tillbaka till det gamla vanliga när vi kommer hem. Men hoppas att vi kan komma ihåg med vilka öppna armar vi tagits emot ute i världen. Hur människor har släppt allt de har för att hjälpa oss, eller få oss att känna oss välkomna. Hur främmande människor lånat ut sin verkstad eller bil. Ja, till och med pengar. Hur främmande människor bjudit in oss på deras festar och välkomnat oss i deras hem. Jag hoppas vi lyckas skapa oss ett liv där vi faktiskt kan ta oss tid för andra människor. Jag tror att nyckel ligger i att leva i nuet, att leva enkelt, att jobba mindre och inte hela tiden sträva efter något annat. Jaja, vi får väl se hur det går. Det är lång tid dit. Men dömda till ett hav på livet tror jag inte att vi är. Därmed inte sagt att det inte blir en ny resa. Och Lovis planerar redan sin egen världsomsegling, för hon vill att även hennes barn ska få se världen. Och Otto, han har bestämt sig för att segla till Nordpolen när han blir stor, fast med en mycket snabbare båt : ) /Linda
GillaGilla
Så härligt att ni nått målet för resan och få allt klart för er. Ha en fantastiskt fin resa hemma:)
Fair winds and following seas
S/Y Amelit
GillaGilla
Tack, och tack detsamma. Kan verkligen rekommendera både Salomonöarna och Papua Nya Guineas övärld när du själv är krokarna. Kommer inte många seglare hit, vilket gör mötet desto mer spännande. /Linda
GillaGilla