Avseglingen

Detta bildspel kräver JavaScript.


LÅNGEDRAG, GÖTEBORG. ”Men vi kan ju inte vinka av dem utan tutan. Tutan måste med.” Jag sliter åt mig kameran, ber Ludvig göra barnen klara och slänger mig in i bilen. Det är dagen då vännerna på S/Y Swededreams inleder sitt livs äventyr. Den stora avseglardagen. Men ingen avsegling utan tuta. Mary’s gamla mässingslur måste med – att vi inte tänkte på det tidigare.

Klockan är redan kvart över två. De avseglar klockan fyra, och det är långt till Långedrag om vi ska ut till båten i Marstrand för att hämta tutan först. Men det borde gå, om vi tajmar Kornhallsfärjan – genvägen till Göteborg. Om vi tänjer lite på hastighetsbegränsningarna. Och jodå, vi hinner. Tio i fyra är vi framme i Långedrag. Småspringer ut på piren – med tutan i högsta hugg.

Lovis och Otto försvinner snabbt in i Swededreams kajuta för en sista lekstund med barnen ombord. Ludvig och jag blir kvar i folksamlingen på piren. Ett femtiotal personer har kommit för att ta farväl. Folk står uppradade på den smala kajen, i väntan på en sista kram från avseglarna. Nära och kära, och allehanda nyfikna är där. Båtgrannar, kolleger, vänner, syskon, kusiner. Och morfar.

En våg av känslor drar över mig. Sorgen över att lämna. Utmattningen, allvaret och den oändliga tröttheten. Men också lyckan. Frihetskänslan, spänningen och lättnaden. Lättnaden över äntligen vara på väg. Känslan av att ha hela världen för sina fötter. Allt kommer tillbaka till mig. Det är som att backa fem år i tiden. Tillbaka till vår egen avsegling.

”Mamma, vi fick inte leka mer. De ska segla nu”. Det är Otto som väcker mig ur mina dagdrömmar. Swededreams håller på att utrymmas. Flytvästarna har åkt fram, och landgången dragits undan. Någon hjälper till att koppla ur strömkabeln, en annan lossar förtöjningarna. Det är dags.

Lovis och Otto turas om att blåsa i luren när Swededreams glider ut ur hamnen. Barnen blåser fanfar, och tutar för glatta livet. Och vi andra vinkar med medhavda vita handdukar (i brist på näsdukar). Jag tittar länge efter båten, och gråter en skvätt. Av glädje, sorg och saknad. Vår egen, och deras.

Sedan går vi tillbaka till bilen och styr mot närmsta byggmarknad. Vi ska titta på kakel, kakel till vårt hus.

Trött på vintern?

Vem behöver snö?

Vem behöver snö?

Det ryktas att det har varit ovanligt kallt därhemma i vinter. Att hela landet haft en vit jul. Jättekul, för alla barn. Men kanske inte lika uppskattat av andra. Vintern är en tid då många svenskar längtar bort. Till en varmare del av världen. Det märks inte minst här på Langkawi; varannan badgäst pratar svenska. Men vintern gör sig också påmind i vår mejlbox, där frågorna duggar tätt från andra som drömmer om att göra som vi – att kapa förtöjningarna och sätta kurs mot varmare breddgrader.

Vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen är fullt av tips för alla er som går i långseglartankar. Läs och begrunda. Och fortsätt att skicka frågor. Vi svarar gärna.

Tillbaka på Langkawi

Royal Langkawi Yacht Club

Här bor vi nu!

För första gången sedan vi lämnade Kanarieöarna har vi angjort en hamn där vi varit tidigare. Den kungliga båtklubben på Langkawi. Och knappt hade vi gjort fast förtöjningarna innan vi gav oss iväg till andra sidan marinan. För att se om hon låg kvar. Eole, den båt som för tolv år sedan fick oss att hals över huvud lämna Sverige och fara iväg till andra sidan jorden. I jakten på vår drömbåt.

Men tyvärr. Eole låg inte kvar, och det hade vi väl knappast förväntat oss efter alla dessa år. Nu kan vi bara fantisera om hennes öde. Men i övrigt är det inte mycket som förändrats. Stället är sig likt. Och återseendet är kärt. Vi gillar Langkawi.

Mer om vårt första besök på ön har jag skrivit i ett tidigare inlägg här på bloggen. Läs gärna det.

När snålheten bedrar visheten

Långfärdssegling utanför Europa är ofta förknippat med vissa administrativa utmaningar, och kostnader. Varje gång vi angör och lämnar ett land måste vi besöka tull och immigrationskontoret. Ibland också polisen, hälsomyndigheten och hamnkontoret. Reglerna och avgifterna skiljer sig alltid från land till land, ibland från gubbe till gubbe. I vissa länder måste även checka in och ut ur varje hamn. Och ibland riskerar man betala skyhöga och godtyckliga depositioner. I andra länder behöver man ansöka om dyrbara visum och tillstånd flera månader i förväg, och anlita en agent för att inte falla offer för korrupta myndigheter. Indonesien är ett sådant land.

Därför blev vi lättade när Linda hittade ett rally, en eskadersegling, som skulle gå från Davao i Filipinerna till norra Indonesien. Visserligen en lite tokig ruttdragning för oss, men rallyt lockade med två gratisveckor på marinan i Davao. De skulle också stå för samtliga inklareringkostnader i både Filipinerna och Indonesien. Och köra runt oss med tolk till de olika myndigheterna. Och eftersom det är första året som rallyt arrangeras och man vill ha så många deltalagare som möjligt kostade det inte en krona att delta. Det tog inte lång tid att nappa på det erbjudandet.

Men jämfört med förra säsongen när vi nästan ständigt gjorde sex knop i medvind och medström har vädret den här säsongen kommit som en chock. Det har regnat och blåst. Och det har blåst emot. Ofta och mycket. Och som om inte det vore nog så har vi ibland haft flera knops motström. Vi insåg snart att vi tagit oss vatten över huvudet; vi hade inte skuggan av en chans att hinna till Filipinerna i tid till starten. Vi fick istället tillstånd att ansluta de andra båtarna i Talaud, rallyts första hamn i Indonesien. Men därmed rök också de flesta förmånerna, men det var för sent att ångra sig. Att skaffa seglingstillstånd på annat sätt kan ta flera månader.

En liten lista på vilka papper som behövs bara för att checka in och ut mellan de olika hamnarna inom Indonesien. (Klicka för större format)

Så här sitter vi nu igen, som så många gånger förr den senaste månaden, och motorerar mot ström och vind för att hinna till Talaud. Senast måndag måste vi vara där. De pengar vi sparat på inklarerings-kostnader har vi eldat upp flerfaldigt i diesel. Snart passerar vi rallyts tredje hamn, ön Morotai, söder om oss. Väl framme i Talaud ska vi alltså vända om och segla tillbaka med den ström vi nu kämpar mot. Hur blev det så här …

/Ludvig (som får axla det ovana ansvaret att uppdatera bloggen medan Linda ligger i förpiken och svettas med feber och bihåleinflamation)

När hjälpen är långt borta

Att råka ut för en allvarlig skada eller sjukdom långt ute till havs är nog mardrömmen för de flesta långfärdsseglare. Och lite extra skrämmande tror jag att tanken ter sig för oss som har små barn ombord. Hemma i Sverige är hjälpen sällan långt borta, men ute till havs och i vissa ociviliserade delar av världen måste vi klara oss själva. Tyvärr har vi under åren fått en del erfarenhet av olycksfall ombord, men i dagsläget känner vi oss ganska väl förberedda.

I vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen kan du läsa om hur vi har förberett oss för att hantera olycksfall ombord. Och i januarinumret av tidningen Praktiskt Båtägande berättar vi historien om när kapten fick en allvarlig handskada till följd av en slänggipp – mitt på Nordsjön. I artikeln, som vi har skrivit tillsammans med vår skeppsläkare Carl Antonson, delar vi också med oss av den kunskap vi har förvärvat i olyckans kölvatten. 

Men det allra bästa är naturligtvis om man kan undvika skador helt och hållet. I hård vind och plattläns är en bom utan bra preventer sannolikt den allvarligaste medicinska risken ombord. Sedan olyckan på Nordsjön har vi därför utrustat båten med bombromsar av typen Gyb’Easy (Wichard), en lösning som faktiskt tillåter bommen att gippa – men på ett lugnt och kontrollerat sätt. På så sätt blir påfrestningen på riggen inte blir lika stor som med en fast preventer, och därmed minimeras risken för skador på både båt och besättning. Känns oerhört tryggt med tanke på den stundande Atlantöverseglingen där vi räknar med att ha vinden i ryggen hela vägen. På tisdag bär det av, tror vi.

Nedan ett videoklipp på GybÉasyn in action – i hård aktlig vind utanför Kap Finisterre.

Året som gått

Så här på årets sista dag är det populärt att summera det gågna året. Och vi på Mary af Rövarhamn vill förståss inte vara sämre. 2010 är året då vi äntligen kom iväg, ett ovanligt bra år med andra ord. Här är en tillbakablick, månad för månad.

Januari: Mary af Rövarhamn fryser fast i Limhamns fiskehamn, medan besättningen drömmer om Söderhavet. Börjar renovera kabyssen och drar så sakterliga igång den här bloggen.

Februari: Planerna på att avsegla till sommaren blir officiella och ansökningar om tjänstledighet lämnas in. En obeskrivligt skön känsla. Börjar sälja prylar som inte ska följa med på resan i hopp om att få in lite pengar.

Mars: Kaklar färdigt runt vasken och skriver meterlånga att-göra-listor. Första och största lasset med bohag går till Blekinge för magasinering. Inventerar reservdelar och försäkringar, bygger ny instrumentpanel och inleder den långa vaccinationsresan (totalt 26 sprutor).

April: Sätter samman en preliminär resrutt, beställer reservdelar och guideböcker i massorFixar dubbla pass, skickar iväg vindrodret på proffsservice i Danmark och säger upp barnens dagisplats.

Maj: Pratar med rektorer och politiker om hemundervisning, och intensifierar jakten på sponsorer och samarbetspartners i hopp om att få ihop budgeten. Men det går trögt. Varken tid eller pengar räcker till. En tung månad.

Juni: Medvind igen: Watski, Liros och MainOne mönstrar på. Kapten taglar och splitsar för glatta livet när all löpande rigg i båten ska bytas ut. Vattenkopporna härjar ombord och vi firar  sista midsommaren på Rövarhamn för ett bra tag framöver. 

Juli: En intensiv månad präglad av många avsked, hårt arbete och för lite sömn. Slutar jobba 23 juli (stort!), startar energibloggen www.passionforpower.se och installerar nya autopiloten. Skeppskatten Båtsman mönstrar av (sorgligt!) och vi bunkrar mat och mediciner för en sisådär tjugo lax.

Augusti: Äventyret kan börja. Den första augusti avseglar vi från Limhamn. Tillbringar några sköna dagar på de holländska kanalerna för att sedan bli inblåsta i England där vi installerar vår nya AIS-sändare. Månaden avslutas med ett rejält oväder på Biscaya.

September: Angör La Coruña en månad efter avsegling. Njuter av värme och lugna dagar i Galicien. Två dagar innan det svenska riksdagsvalet får vi utanför Portugals kust besök av resans första val.

Oktober: Råkar ut för åtta meter hög dyning i Marocko, och förtrollas av Essaouira – en stad som fångad ur tusen och en natt. Angör Kanarieöarna ungefär samtidigt som vår blogg utses till en av Sveriges bästa resebloggar – kul! Sedan går styrningen sönder – mindre kul.

November: Tillbringar en slitsam vecka på land medan Mary af Rövarhamn får ny kostym. Otto fyller tre år och kapten sätter en vinkelkap i armen. Båten förses med nya solceller och ny strömsnål navigationsdator medan vi njuter av alla rapporter om snökaos där hemma.

December: Månaden börjar bra. Vi utses till en av Sveriges äventyrligaste familjer och börjar gästblogga på Europeiskabloggen.  Sedan går det utför. Kapten tappar vigselringen i sjön, jollemotorn blir stulen i Arguineguin och stora motorn havererar halvägs till Kap Verde. Och där är vi nu.

Nu ska vi bara fixa den där nedrans motorn. Nu i dagarna avseglar en spansk båt från Gran Canaria mot Kap Verde. Med ombord finns en ny (begagnad) bränsleinsprutningspump till vår motor. Med lite tur passar den, och resan i Hoppetossas kölvatten kan gå vidare västerut. Och där borta, på andra sidan Panama, väntar Söderhavet. Det finns med andra ord riktigt goda förutsättningar för ännu ett spännande seglingsår med Mary af Rövarhamn. Hoppas att även du som läser får ett riktigt fint 2011, och att du vill fortsätta följa våra äventyr ett tag till.

Avsegling söndag kl 17.00

Vår ambition har hela tiden varit att avsegla i början av augusti. Och i början av augusti blir det. Närmare bestämt nu på söndag den 1 augusti klockan 17.00. Vill du dela det här tillfället med oss är du välkommen till vår brygga i Norra Fiskehamnen från klockan 15.00. Ta gärna med lite fika eller nåt så har vi knytis. Och glöm inte den vita näsduken : )

Välkommen!

Att skiljas är att dö en smula

”Partir c’est mourir un peu.” Så sa en god vän till mig för några veckor sedan när jag berättade att jag inte varit förberedd på alla dessa avsked som en sådan här resa faktiskt innebär. Det är ett franskt ordspråk som betyder just ”att skiljas är som att dö en smula”. Och precis så känns det. Allt annat är vi väl förberedda på. Men inte detta. Frågan är om det ens går att förbereda sig för.

Värst är det med gamla människor. Visst, alla kan blir överkörda imorgon men sannolikheten är trots allt större att de äldre inte finns kvar här hemma när vi återvänder. Och det gör riktigt ont, både för vår egen och för deras egen skull. Samtidigt kan man ju inte sitta hemma och vänta på rätt tajming, för den infinner sig aldrig.

Ju nämre avsegling vi kommer desto tätare mellan avskeden blir det. Och nu med bara några dagar till den stora dagen känner jag mig sorgsammare än på länge. Jag vet att det snart känns bättre, att det goda överväger det onda. Men helt klart sätter det sina spår, som om en del av mig dör vid varje avsked.

Båtsman mönstrar av

Båtsman

NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Steg just ut ur bilen efter att varit uppe hos familjen i Blekinge i helgen. Lyssnade som vanligt instinktivt efter Båtsmans jamande. Han brukar komma springandes och berätta om allt som hänt när vi har varit borta. Ena saltstänkta skepparhistorien värre än den andra. Men den här gången kom det ingen katt. Tyst och tomt. Kaninerna skuttade istället omkring helt obekymrat en bit bort på gräset. Jag tyckte mig ana något hånfullt i deras uppsyn.

Båtsman har mönstrat av efter 10 000 sjömil och åtta år av trogen tjänst som skeppskatt ombord på Mary af Rövarhamn. För honom väntar nu livet som bondkatt på den blekingska vischan. Han har nämligen vissa krav på sin arbetsmiljö som vi inte kommer att kunna tillgodose på de sju haven: nattseglingar gillar han inte alls, än mindre att ligga på svaj. För Båtsman ligger hela tjusningen i livet som skeppskatt i att utforska nya hamnkvarter och med dem nya jaktmarker. En sisådär 300 hamnar har han hunnit med genom åren.

Men nu är det alltså slut med det ljuva båtlivet för Båtsmans del, i alla fall för ett tag framöver. Han verkar inte helt nöjd med situationen men jaktmarkerna i Blekinge kan han i alla fall inte klaga på. Bara under senaste dygnet lyckades han fånga både en mus och en liten fågelunge, vad vi såg. Och min gamle far har nog inget emot att få lite extra sällskap på gamla dar. Men vi på båten kommer att sakna honom något alldeles förfärligt. Något alldeles förfärligt.

Artikel om Båtsman i Praktiskt Båtägande, maj 2006 (pdf))

Den sanna historien om Kurrekurreduttön

LIMHAMN, MALMÖ. När man frågar vår lilla Lovis, fyra år, om vart hon vill segla blir svaret tveklöst: ”Söderhavet, som Pippi.” Tidigare i våras efterlyste vi därför koordinaterna till Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig Söderhavskonung över kurrekurredutterna.  Det hetaste tipset vi fick här på bloggen var ett litet dykrev på 6-30 meters djup utanför Yap i Mikronesien. Sannolikt bottennapp med andra ord. Men nog måste Astrid Lindgren haft en förebild.

Hos Saltkråkan AB som ägs och drivs av Astrid Lindgrens efterlevande barn och barnbarn var fisket bättre. Enligt dem fanns det en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt i land på en Söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson var kroppsligen en mycket stark man och hans äventyr omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar på den tiden. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Petterson i spalterna, och låtit sig inspireras. Likheterna med Pippis pappa är för många.

Ögruppen som ”Kung Calle” flöt iland på heter Tabaröarna (2°50′ S, 151°56′ Ö) och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar blir därmed målet för vårt stundande äventyr och i början av augusti inleder vi vår resa i Hoppetossas kölvatten. Vilken rutt kapten Långstrump tog till och från Söderhavet förtäljer dock inte historien …