”Partir c’est mourir un peu.” Så sa en god vän till mig för några veckor sedan när jag berättade att jag inte varit förberedd på alla dessa avsked som en sådan här resa faktiskt innebär. Det är ett franskt ordspråk som betyder just ”att skiljas är som att dö en smula”. Och precis så känns det. Allt annat är vi väl förberedda på. Men inte detta. Frågan är om det ens går att förbereda sig för.
Värst är det med gamla människor. Visst, alla kan blir överkörda imorgon men sannolikheten är trots allt större att de äldre inte finns kvar här hemma när vi återvänder. Och det gör riktigt ont, både för vår egen och för deras egen skull. Samtidigt kan man ju inte sitta hemma och vänta på rätt tajming, för den infinner sig aldrig.
Ju nämre avsegling vi kommer desto tätare mellan avskeden blir det. Och nu med bara några dagar till den stora dagen känner jag mig sorgsammare än på länge. Jag vet att det snart känns bättre, att det goda överväger det onda. Men helt klart sätter det sina spår, som om en del av mig dör vid varje avsked.
Mary af Rövarhamn 
Då är det kanske skönt att tänka att det även finns återseenden? Men vi vet, avsked är svåra. Drar ni norrut så finns vi i Norge och väntar…
GillaGilla
Längtar redan : )
GillaGilla
Precis så känns det! Kramar från en svensk bosatt I Kina
GillaGilla
Det är en av livets absolut svåraste situationer. Man vill vara på plats och närvarande och tillgänglig för alla.
När vi åkte på vårt sabbatsår häromåret, var min frus mormor, 96.
Kändes att timingen kunde vara dålig.
När vi nådde Banks Peninsula på Nya Zealands sydö 6 månader senare, fick vi beskedet om hennes bortgång…..
Samma med vårt 20 åriga utlandsboende i Los Angeles och Kalifornien.
Fick ta emot två av de tyngsta beskeden i mitt liv, per telefon mitt i natten. Ett för min mamma 1995 och ett för min pappa 1999, när dom gick bort.
Resan tillbaka till Sverige på 17 timmar över Atlanten för att komma hem och ta ett sista farväl har satt sina spår.
Men samtidigt måste man ju leva och kan ju inte gå och vänta på att läget blir optimalt. Det blir det ju aldrig ändå!
GillaGilla
Ja, det är jobbigt. Man kan ju inte sitta hemma och vänta på att folk ska dö heller. Men jag tror faktiskt att det är sånt som gör att många inte kommer iväg. De inväntar perfekt tajming. Men den kommer aldrig. Perfekt tajmning finns inte. /Linda
GillaGilla