Jakten på drömbåten

Dagligen sökte vi igenom internets jättelika annonsmarknad för begagnade båtar. Vi var ute efter en Joshua, en 40 fots stålbåt konstruerad för att klara det mesta på de sju haven. Gick det överhuvudtaget att hitta en flytande Joshua i vår prisklass? Ett 70-tal exemplar byggdes i Frankrike under 60- och 70-talet och spreds därifrån ut i världen. Vem vet hur många som fortfarande flyter.

Hon reades ut för knappt 300 000 kronor. Den franske ägaren hade efter många år till sjöss börjat ett nytt liv hemma i Frankrike och ögonstenen Eole låg nu ensam kvar och vilade i Langkawi Marina på Malaysia. Fotografier visade upp en skönhet för fulla segel. Ketchen Eole såg ut att vara vid god vigör, men man vet aldrig.

På frågan om båten var seglingsbar svarade ägaren att vi nog behövde räkna med några veckors hårt arbete innan vi kastade loss. Några veckor? Det är ju ingenting, tänkte vi och bokade genast flygbiljetter till veckan därpå. Den här chansen fick vi inte missa. Tänk om någon hann före oss till Malaysia?

Ägaren lovade att inte sälja Eole till någon annan innan vi hade sett henne. Själv kunde han tyvärr inte vara på plats för att möta oss men lovade att han skulle informera hamnpersonalen om vår ankomst. Vi var mer än välkomna att sova ombord under vår vistelse. Trevlig kille!

Finansierings- och fraktmöjigheter undersöktes i en hast och snart var vi på väg. Spänningen var hög när taxichauffören släppte av oss vid Royal Langkawi Yacht Club. Vi sprang upp för hamnkontorets trappa, för att förklara vårt ärende. Så ivriga var vi. Personalen skrattade och skakade på huvudet. De kunde inte begripa att vi hade åkt över halva jordklotet för att titta på Eole. De förstod inte bättre, tänkte vi. Eller så var det just precis det de gjorde …

Skrovet var oformligt och inredningen demolerad. Eole hade inte seglats på tre år och vi förstod nu varför. Rullgenuan hängde i trasor. Mantågsstöttorna hade rostat av. Däcket trampade vi igenom. Nedgångsluckan var borta sedan länge. Hela båten luktade gammalt pannrum.

Fotografierna i annonsen hade uppenbarligen några år på nacken. Och att fransmän kan vara en smula våghalsiga det visste vi, men för att segla Eole längre än till grannbryggan måste man vara helt galen även under de bästa omständigheter. Att sova ombord var det inte tal om. Valet var enkelt. Vi tog en taxi till andra sidan ön och checkade in i en hydda på stranden. Inte så dumt det heller. Inte alls dumt faktiskt.

Väl hemma igen fortsatte jakten på drömbåten.  Så en dag var det dags igen. En Joshua på Teneriffa var till salu för en rimlig penning. Åter bar det av till resebyrån. Här fanns ingen tid att förlora. Men det är en annan historia

5 reaktioner på ”Jakten på drömbåten

  1. Jäkla tråkigt att man inte kan lita på folk. Hoppas dock att ni fick en upplevelse där.

    Jag var där vintern 2008 och seglade bareboat. Besökte ni the Hole in the Wall (det är en grotta som man kan dinghyn och kör igenom och komma ut på andra sidan) annars får ni göra det nästa gång.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s