Har han inte lite stor näsa?

BARBUDA, KARIBIEN. Barbuda har 1800 invånare, alla mycket måna om att behålla sin ö som den alltid har varit. Utan turister. Och bortsett från öns två exklusiva all-inclusive hotell för de rika och berömda finns här inte mycket att hämta i form av service. Bara ett fåtal rum att hyra i den enda byn, och någon enstaka gubbe som kör taxi vid sidan om. Men inga restauranger, knappt en mataffär värd namnet och definitivt inget som är öppet på helgerna. Detta är inget vi på Mary af Rövarhamn lider av, tvärtom. Men det är svårare för de som kommer hit med flyg.

Tidigt i söndags morse landade ett litet svenskt filmteam som kommit för att samla material till en programserie som kanske kommer att visas på teve en dag. Jag erbjöd dem att äta hos oss under dagen. Vi har massor av mat ombord, och tyckte det vore trevligt med lite sällskap. Men nejdå. De var inte hungriga. Inte ens när jag berättade att det stod hemlagad potatissallad med grillad tonfisk på menyn. Det lät förståss gott. Det tyckte de alla. Men det vore alldeles för mycket. De skulle äta i byn, senare. De skulle ändå behöva en paus från sitt arbete. Tack i alla fall. Tusen tack.

Vid fyra-tiden åkte de tillbaka till byn för att ”ta sig något snabbt att äta”. Jag tror inte ordet snabbt existerar på Barbuda, men hade tröttnat på att truga. Så jag sa inget. Två timmar senare var de tillbaka på stranden där vi satt och grillade vår fisk. De hade kört runt hela ön, utan att få tag på något ätbart. Och fotografen, som blivit magsjuk på hitresan, berättade nu att han inte hade ätit på 24 timmar. Stackarn, han såg riktigt eländig ut. Så jo, om det gick för sig och verkligen inte var till något besvär skulle de gärna smaka lite på den där fisken trots allt. Om erbjudandet stod kvar. Och det gjorde det. Ludvig hämtade den extra potatissallad jag tillagat, utifall att. Och så fick vi alla en riktigt trevlig middag till sist.

Det verkar som om filmskaparna haft lite större framgång på matfronten de senaste dagarna, men ön är liten och rykten färdas snabbt. Igår kom en man gående på den annars så folktomma stranden. ”Which one of them is the hungry camera man? frågade han och titta nyfiket mot gänget som filmade en bit bort. Han hade kommit för att ta sig en titt på den hungrige fotografen. ”Everybody is talking about him in town.” Vi fick oss ett gott skratt. Men visst är det märkligt ändå, varför har de flesta svenskar så svårt att ta emot hjälp när någon erbjuder det? Alltid så måna om att aldrig vara till besvär.  Så förbaskat artiga och väluppfostrade. Trots att det ofta är både enklare och trevligare att tacka ja. I vissa kulturer kan det till och med uppfattas som en förolämpning att neka någons gästfrihet.

Vi är ofta i behov av folks hjälp eller välvilja på olika sätt, och möten med andra människor gör resan roligare. Vi har därför lärt oss av med den fula ovanan att tacka nej i tid och otid, och istället börjat ta folk på orden. Fråga bara familjen Kruger som hade vänligheten att låna ut sin fina till mercedes till oss när vi var i Sydafrika, vi behöll bilen i tre veckor. Så akta er ni där hemma, säg inget ni inte menar. Rätt vad det är så har vi flyttat in i ert vardagsrum : )