5. Nya Zeeland – Thailand

Lucka 21: Kurrekurreduttön

S/Y Mary 4 kommentarer

21 december, och vi är på väg till Rövarhamn för förbereda julen. Ja, Rövarhamn finns på riktigt. Precis som Kurreduttön, där bilden bakom dagens lucka är tagen. Eller Tabar Islands som ön egentligen heter. Lintotten är vår egen lille Otto, här fyra år, som med stor entusiasm återberättar sagan om Pippi Långstrump för kurrekurreduttbarnen. Det visade sig att de inte hade en aning om att en världsberömd saga utspelar sig på deras ö. En saga som översatts till 94 språk, men inte deras eget.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön

En hälsning från Kurrekurreduttön

S/Y Mary 14 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

I somras blev jag kontaktad av ett par från Uppsala som bestämt sig för att tillbringa sin smekmånad på självaste Kurrekurreduttön. Eller Tabar Islands som ögruppen heter i verkligheten – denna pyttelilla ögrupp utanför Papua Nya Guinea som utgjorde målet hela vår resa.

De nygifta, Emelie och Petter, skulle flyga till huvudstaden Port Moresby, och försöka ta sig vidare därifrån. Vi tog tillfället i akt och skickade med en hälsning, i form av ett par fotoböcker med bilder från vårt besök. Som tack för senast. Jag frågade Emelie och Petter, om de inte kunde skriva några rader om hur böckerna togs emot. Till bloggen. Kurrekurredutterna är inte så vana vid att se fotografier på sig själva. Och jodå, visst kunde de det.

Tiden gick, och jag hade nästan glömt bort alltsammans när det för några veckor sedan trillade in ett långt mejl med den utlovade leveransrapporten, och en hel drös härliga bilder från våra kurirer. Så här stod det:

”Vilken succé! Många här har aldrig sett sig själva på kort och det blev kvickt en folksamling var än vi tog fram böckerna. Härliga, färgglada foton från såväl vardagsliv som fest. Böckerna gav oss en fantastisk ingång till att lära känna folk och få hjälp med diverse saker. Öarna är inte så stora, här känner alla varandra. Det märktes att ”seglarfamiljen” var omtyckt och hade bjudit på sig själva. Framförallt var det många som frågade om Otto och Lovis. Hur gamla de var nu, om de gick i skolan, hur det hade gått att segla hem? Och den viktigaste frågan – när kommer familjen tillbaka?”

När kommer vi tillbaka? Frågan i kombination med fotografierna får mig att börja gråta. Mest av glädje, men också längtan. Jag tittar på bilderna. Vi har också suttit på den där bänken under trädet. Mina barn har lekt med deras barn. Jag känner igen nästan varje ansikte. Alla utom ett, porträttet på den lilla flickan. Jag undrar vem hon är, sedan förstår jag. Den förstfödda.

På Tabar Islands hålls enligt melanesisk tradition en stor fest när en kvinna är gravid med sitt första barn. För att fira fruktbarheten. Vi hade turen att få vara med på en sådan fest. Flickan på bilden är barnet i magen. Emelie skriver att hon heter Gina. Tänk, det blev en flicka. Hon borde fylla tre år snart. Kanske sitter hon där, i detta nu. Tittar på bilderna, och undrar hon också. Vilka vi är, och när vi kommer tillbaka.

Tack Emelie, tack Petter!

En dålig nyhet, och en bra nyhet

S/Y Mary 7 kommentarer
Nya fotoböcker på väg till Kurrekurreduttön.

Fler böcker på väg till Kurrekurreduttön.

I höstas tryckte vi upp två fotoböcker från vårt besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Islands som den lilla ögruppen utanför Papua Nya Guinea egentligen heter. Dessa överlämnade vi till våra långseglarvänner Eric och Birgitta på Ariel IV som hoppades få möjlighet att leverera dem under sin stundande Stillahavskorsning.

Nu har vi fått besked om att Ariel IV kommer ta en annan rutt genom Söderhavet än de först planerat. Det är en del av friheten med att vara ute och segla, att man kan planera om när andan faller på. Men synd på vår bokleverans, tyckte vi. Tabar Islands ligger långt bortom de vanliga farlederna. Att hitta en ny kurir är svårt. Och postgången i Papua Nya Guinea kan man räkna bort – den har vi redan provat.

Då hörde Emelie av sig till. Emelie och Petter som läste om vårt besök på Kurrekurreduttön här på bloggen för några år sedan, och som nu har bestämt sig för att åka dit på egen hand. De ska flyga till huvudstaden Port Moresby, och resa vidare därifrån med inrikesflyg och lokal båt. Emelie ville gärna få några tips, och undrade om vi ville skicka med något. Och det ville vi så klart.

De reser redan om några veckor. Så nu gäller det att få nya böcker klara i tid, tänkte jag och gick in på Fotoklok.se där jag beställde de förra. Och minsann. De förra böckerna låg kvar i systemet. Det vara bara att klicka på ”Beställ igen”, och vips så var två nya på väg till tryckeriet med utlovad leverans hem till Emelie och Petter några dagar senare. Otroligt smidigt. Nu hoppas vi att resten av leveransen går lika bra. Att resa i Papua Nya Guinea är ett stort äventyr, oavsett färdsätt.

Jag frågade Emelie om de kunde tänka sig att skriva ett litet gästinlägg här på vår blogg – när de är tillbaka. Kanske med ett par bilder som bevis på att kurirerna utfört sitt jobb. Och jodå, det kunde de absolut tänka sig. Så roligt. Jag känner på mig att det kommer gå bra den här gången. Tredje gången gillt.

Med kurir till Kurrekurreduttön

S/Y Mary 15 kommentarer
Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Förra veckan hade vi den äran att ha vännerna Eric och Birgitta från segelbåten Ariel IV ombord på en fika. Om några veckor far de tillbaka till sin båt i Mexiko för fortsatt färd västerut över Stilla havet. På deras önskelista framöver står ett besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Island som är det verkliga namnet på den ö utanför Papua Nya Guinea som inspirerat Astrid Lindgren till historien om Pippis pappa. Den ö, som var vår resas stora mål.

Kurrekurreduttön ligger långt från de vanliga seglingslederna; vi har aldrig hört talas om någon som seglat dit tidigare. Förutom vi själva då. Så vi såg genast vår chans att skicka med en liten hälsning. Kurrekurredutterna tyckte det var väldigt spännande att se sig själva på bild, så vi tänkte göra en fotobok från vårt besök hos dem. Som tack för senast, även om själva leveransen kan ta sin lilla tid. Stilla havet är ett stort hav.

Jag googlade fotobok och fick 496 000 träffar, så är det nån där ute som har goda erfarenheter av att trycka smidiga, fina och prisvärda fotoböcker med hyfsat snabb leveranstid. Ja, då skulle jag uppskatta era tips.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön:

Sista chansen

S/Y Mary 3 kommentarer
Skeppsorkestern repeterar

Skeppsorkestern på Mary af Rövarhamn

Det börjar dra ihop sig. Framförallt för vår avsegling mot Sri Lanka. Men söndag är också sista dagen att rösta i tävlingen Årets Resebild. De 20 finalisterna får vara med i en stor fotoutställning på TUR-mässan i Göteborg. Och Jurys favorit vinner värsta väderskyddade systemkamerasetet. Ja, vinnarplatsen har vi kanske ingen chans på för det är otroligt många fina bilder som är med i tävlingen. Men att få vara med på utställningen hade verkligen varit jätteroligt.

Så såvida ni inte valt att delta själva, lägg gärna en röst eller två på vår Skeppsorkester. Det tar bara en sekund. Under tiden fortsätter vi att fixa ”det där sista”. I början av nästa vecka bär det av.

En ovanligt dålig dag

S/Y Mary 19 kommentarer
Mary af Rövarhamn bogseras in i hamn.

Inte ens fotograferandet ville sig denna dag, hade tydligen råkat stänga av autofokus:(

Ludvig åker in tidigt för att besöka alla de myndigheter som krävs för att checka ut ur landet. Vi har jobbat som tokar för att hinna med några dagars skön semestersegling ute bland öarna på vägen ner mot Langkawi, där vi ska hämta vårt nya segel och förhoppningsvis få vår jollemotor reparerad innan det är dags att fortsätta ut i Indiska Oceanen. Och vi vill gärna komma iväg i god tid, för att hinna fram till någon trevlig ankring där vi kan fira kapten som fyller år imorgon.

Men hos tullen blir det tvärstopp, när Ludvig ber om att få tillbaka momsen på nya motorn. Han hänvisas stora tullkontoret inne i stan.  Väl där skickas han vidare till ännu ett ställe, där han slutligen informeras om att vi inte kommer att få några pengar. Trots att vi har rätt till dem. För så gör de här. Punkt slut. Och någon rättsprocess har vi varken tid, lust eller råd till. Det vet de.

Väl tillbaka har de första myndighetsgubbarna gått på lunch. Så när Ludvig äntligen är klar med allt pappersarbete har klockan hunnit bli halv tre på eftermiddagen. Vi beslutar oss för att ge oss av i alla fall.  Men motorn vill inte starta. Ja, du läste rätt. Vår nya motor. Jag känner paniken stiga, men Ludvig börjar lugnt det dryga jobbet med att lasta ur alla grejer vi förvarar i utrymmet ovanpå motor och kan snart konstatera att startbatteriet är närmast tomt.

Ludvig tror sig ha en förklaring och en lösning på problemet. Men det kan vänta. Vi startar istället motorn med våra förbrukningsbatterier. Och så bär det av. Halv fyra på eftermiddagen. Äntligen. Vår vistelse på Phuket har varit tuff både fysiskt, psykiskt och finansiellt. Och vi tittar inte bakåt en enda gång när vi stävar ut ur hamnen. En timme senare börjar det spotta och fräsa något alldeles förfärligt från avgasutloppet, innan det ersätts av några kraftiga dunkande ljud från motorrummet.

Vi stänger av motorn, och Ludvig lastar återigen ut allt ur motorrummet. ”Pumpa, vi tar in vatten” ropar han plötsligt inifrån. Nu inte lika lugn. Samtidigt upptäcker jag att strömmen för oss allt närmare en stor fiskebåt som ligger ankrad precis i närheten. Jag hissar segel, men vinden är så lätt att båten inte hinner få upp någon fart. Först med två meter kvar till fiskebåtens för ser jag att vi kommer att gå fria, och kan återgå till att pumpa läns.

Avgassystemets nya vattenlås har sprängts. Och allt kylvatten går ut i kölen. En dieseldunk hade trillat ner och stängt den kran som stänger avgasutloppet. Och till sist gick alltså vattenlåset sönder av trycket som byggdes upp i systemet.

Där rök den semestern, tänker jag och styr tillbaka mot Phuket. Två sjömil från hamn dör vinden ut, och Bernardo på svenska segelbåten Albertina kommer ut för att bogsera in oss. Till samma boj vi lämnade tre timmar tidigare. Väl framme välter Otto ut en sorteringslåda med tusentals pyttesmå pärlor, och jag börjar gråta.

Pistolhot till frukost

S/Y Mary 11 kommentarer
Ful båt!

Ful båt!

Vi sitter på däck och äter frukost i godan ro när den stora motorkatamaran från Blueworld kommer körandes rakt emot oss. Med bara några meter kvar till Marys skrovsida brölar mannen ”Mooring, mooring” och pekar ilsket mot den boj som vi har förtöjt vid.

Här i Chalong Bay har myndigheterna lagt ut ett hundratals allmänna gratisbojar. Alla ser likadana ut, orange med blått streck. Bojarna är onumrerade, och att det skulle vara något annat än först till kvarn som skulle gälla har inte slagit oss. Så vi skakar förvånade på huvudet. Det här var vår boj, han kunde väl ta en annan.  Det fanns flera lediga längre ut.

Men mannen, som inte kunde någon engelska, var tydligen av en helt annan åsikt. För snart viftar han med en signalpistol och avfyrar flera varningsskott i luften. Mot en barnfamilj, mitt i frukosten. Jag blir riktigt förbannad. Oavsett vilken rätt han anser sig ha till den här bojen så var det här ett ovanligt ohyfsat sätt att säga det på. Så jag storvägrar, trots Ludvigs mer tveksamma hållning i frågan.

Till sist far mannen iväg mot piren i full fart, och kommer efter en stund tillbaka med ytterligare en gubbe ombord. Till skillnad från den förste talar den här skaplig engelska och förklarar på ett betydligt trevligare sätt att det här faktiskt är deras boj. Trots att den ser likadan ut som alla andra.

Om så var fallet kunde de väl för fanken märka bojen, tycker jag. Men eftersom kapten ombord onekligen verkar vara något instabil, och situationen skulle kunna utvecklas till något otrevligare väljer vi att lämna bojen. Vår erfarenhet från Galapagos där vi förlorade både ankarlina och ankare säger oss att det är klokast så.

Så snart vi är tryggt förtöjda igen googlar jag fram Blueworld på nätet och ringer upp chefen. För att informera om hans personals ohyfsade manér. Men chefen menar naturligtvis att de inte har någon signalpistol ombord och att han aldrig kan tänka sig att hans kapten skulle bete sig på det sättet. Så jag måste ha tagit fel. Ja, så måste det vara.

Men när jag berättar att vi faktiskt har det hela på foto (en sanning med modifikation) vill han plötsligt bjuda på kaffe. Den äran får han naturligtvis inte. Han kan gott sitta där och vara orolig för vad jag kan tänkas hitta på härnäst. Dessutom dricker jag inte kaffe, särskilt inte med skitstövlar. Så det så.

Hemma hos, del 2

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har bott på Mary af Rövarhamn i elva år. Med både barn och katt. Och det syns. Vi har gjort en del punktinsatser. Men att lacka och slipa inredningen samtidigt som man bor ombord är svårt. Därför har vi alltid sagt: ”När vi kommer till Sydostasien där arbetskraften är billig ska vi flytta ut ur båten en vecka, hyra en enkel hydda på stranden och låta någon annan lacka om inredningen medan vi själva ligger i hängmattan.”

Drömmar kan förverkligas. Det vet vi. Men inte den här. I verkligheten ansåg vi oss inte ha råd med mer än en knapp femtedel av båtens inredning. Arbetet tog snarare fem veckor än en. Det fanns varken hydda eller strand. Och vi behövde närvara nästan hela tiden för att undvika missförstånd. Hantverkarna kunde i princip bara tre ord på engelska: Can, have och yes.

Nåja, nu är det i alla fall klart, och ni anar inte hur skönt det känns att få lite ordning i båten igen. Nu väntar vi bara på att de där första riktigt fula reporna ska infinna sig. Så vi kan slappna av igen, och låta Otto leka med sina bilar på salongsbordet som vanligt : )

(Kolla gärna in första delen av ”Hemma hos” för att se förvandlingen.)

Bättre fri luffare än fången kung

S/Y Mary 7 kommentarer
Utsikten från min plats på däck.

Utsikten från min plats på däck.

Två veckor beräknades arbetet på båten pågå. Vi var beredda på tre. Men det tog fem. Och prislappen blev därefter. I morse kunde dock Mary af Rövarhamn äntligen lämna den instängda och kvalmiga Boat Lagoon Marina, till myggens stora förtret.

Lite nervöst var det allt. Inte bara för att det var premiär för vår nya motor. Utan också på grund av hamnens belägenhet. Vägen ut mot havet leder genom mangroveträsk och grundbankar. Via en grävd kanal som är så trång att det krävs en lots som visar vägen, och så grund att den bara kan forceras hälften av månadens alla dagar – och då bara en timme vardera sidan om högvatten.

Det blåste friskt i mynningen, och det var svårt att hålla båten på kurs i den stökiga sjön. Men motorn skötte sig fint, och vi hade aldrig mindre än tio centimeter (!) under kölen. Väl ute kastade vi ankar bakom första bästa ö, la oss ner på däck och bara njöt av den friska luften. Och här ligger vi än. Utfattiga, fria och lyckliga.

En tigermamma i poolen

S/Y Mary 15 kommentarer

Den kinesiska pojken ser ut att vara ungefär lika gammal som Lovis. Men till skillnad från min egen dotter som glatt plaskar runt i poolen skriker pojken i högan sky. Ja, han vrålar så högt och förtvivlat när pappan bogserar honom fram och tillbaka att jag inte kan fullfölja en enda tanke. Det är oerhört plågsamt, för såväl öron som själ.

Misshandeln pågår i en halvtimma, och hela tiden håller pappan en videokamera framför pojkens ansikte.  Medan en skrattande kvinna som jag antar är modern med jämna mellanrum stänker mängder av vatten över pojkens ansikte. Varvid pojken skriker än värre, och kvinnan skrattar ännu mer.

Jag ställer mig vid poolkanten och blänger argt från den ena till den andra. Medan jag funderar på vem av dem jag ska strypa först närmar sig en amerikansk kvinna och försöker få stopp på eländet.  Men hon möts av oförstående blickar. Av föräldrarna, och alla andra kinesiska semesterfirare som verkar till synes helt opåverkade av situationen.

Vi har träffat många kineser under vår resa, men aldrig kommit dem nära. Så jag tillbringar kvällen vid datorn i hopp om att den vägen lära mig ett och annat om kinesisk barnuppfostran. Jag förstår snart att det jag bevittnat under dagen var ett typiskt bevis på kinesiska föräldrars omtanke, eller själviskhet beroende på hur man väljer att se det.

Amy Chua, som skrivit den omdebatterade boken ”Tigermammans stridsrop”, menar att till skillnad från västerländska föräldrar så har kineserna förstått att ingenting är kul förrän du är bra på det. Och för att bli riktigt bra måste man kämpa, vilket barn sällan vill enligt författaren. Därför måste man tvinga dem. Svaghet föraktas, och barn ska drillas. Det gör dem starka och framgångsrika.

Synen på barnuppfostran brukar skilja sig från familj till familj; så är det säkerligen också i Kina. Men pressen finns, och det är självklart att många kinesiska föräldrar sätter högt hopp till sitt enda barn. Frågan är hur den lille pojken mår, om han någonsin kan få ett sunt förhållande till vatten och hur sådana här uppfostringsmetoder påverkar det kinesiska samhället som helhet?  Ja, det är sådant jag sitter här på min båt i Thailand och funderar på denna afton.

Klicka här för att läsa mer om Amy Chuas syn på barnuppfostran.