Hemma hos

Detta bildspel kräver JavaScript.

PHUKET, THAILAND. För ett tag sedan var det en läsare som var nyfiken på hur vi har det, och efterfrågade ett ”hemma hos”-reportage. Jag tänkte först att jag skulle invänta ett bra tillfälle, när det är lite extra fint. Men den stunden verkar inte riktigt infinna sig. Så idag är väl så bra som vilken annan dag som helst antar jag. Jag låter bilderna tala för sig själva. Ursäkta röran.

Farväl Perkins. Välkommen Vetus!

vetus

Ludvig drabbad av gula febern.

Vid vår brygga här i Boat Lagoon Marina finns en liten butik som säljer marinelektronik. I skyltfönstret står en motor av märket Vetus. En ny och alldeles gul och fin lagom stor motor. Och varje kväll under de tre veckor vi varit här har Ludvig stått där och tittat drömmande på den där motorn.  I morse gjorde vi banköverföringen. Nu är den vår.

För den där helrenoveringen av vår gamla Perkins gick det inte så bra med. Motorn var i sämre skick än väntat, och firman som skulle reparera den höjde priset för var dag trots att vi avtalat om ett fast pris för hela jobbet. Så arbetet gick i stå, och när vi ville diskutera saken fanns aldrig någon chef att nå. Kanske ville han vänta ut oss, i hopp om att vi skulle ge upp och lämna motorn till sitt öde. Men där gick han bet.

I sällskap av en bekant åkte Ludvig ut till verkstaden för att hämta hem det som var vårt. Själva fritagandet av motorn var både olustigt och hotfullt.  Och trots att utfört arbete var betalat sedan länge, krävdes det ytterligare 1500 kronor för att flytta den bil som blockerade Ludvig från att köra därifrån. Ludvig betalade, för han visste att om han inte fick motorn med sig den här gången skulle priset vara betydligt högre nästa gång. Om den överhuvudtaget fanns kvar.

Där stod vi sedan, rådlösa och frustrerade i främmande land. Med vår uttjänta motor i tusen delar, på ett lånat lastbilsflak. Ja, så kom det sig att Ludvig igår gav sig av på krämarerunda. I hopp om att finna någon som ville köpa motorn. Och minsann, mot alla odds. Framåt eftermiddagen fick han napp. Under förutsättning att motorn var komplett vill säga. Det var innan vi upptäckte vi att en kolv saknades. Så nu vet vi inte riktigt hur det blir.

Oavsett, vi har återtagit kontrollen och därmed fått tillbaka hoppet om att få båten redo för Indiska Oceanen innan monsunvindarna vänder för i år. Men än är vägen dit lång, och vi har bara tre veckor på oss …

Semester!

Varför slösa tid på att bada, när man kan hänga på ett svalt hotellrum med morfar?

Varför slösa tid på att bada, när man kan hänga på ett svalt hotellrum med morfar?

Måste vi gå till stranden idag också? suckar Lovis. ”Snälla mamma, kan vi inte bara stanna här på rummet. Det är ju så härligt här.”

Barnen och jag har tagit en veckas semester från kaoset på båten för att spendera lite tid tillsammans med min familj som är på besök. De senaste dagarna har vi bott på Coral Island Resort, som ligger på en liten ö strax söder om Phuket. Och alla stortrivs. Av lite olika anledningar.

Familjen njuter nog mest av de varma vindarna, det ljumma vattnet och närheten till stranden. Medan smågastarna föredrar att hänga på hotellrummet. Leka med kusinbarnets bilar på stora öppna ytor, hoppa i en riktig dubbelsäng, läsa sina nya serietidningar och spela kort med morfar och moster på verandan.  Bada kan man göra en annan dag.

Själv uppskattar jag närheten till familjen mest. Men hotellboendet har också sina fördelar. Som att kunna gå direkt från sängen till duschen utan att behöva klä på sig först. Att ha ståhöjd överallt, och massvis av plats i garderoben. Eller att själv kunna ställa in rumstemperaturen med en termostat. Ja, det är verkligen semester det.

Ännu ett husdjur

ödlan

Blixten flyttar in!

Efter en lång jakt på däck lyckas jag äntligen driva ut den vettskrämda geckoödlan längst ut på peket där Ludvig väntar med en hink vatten. Och efter femte försöket sköljs den rackarn faktiskt ner i sjön helt i enlighet med vår noggrant uträknade plan.

Det visar sig dock att geckos är utmärkta simmare, och den simmar raka vägen tillbaka till Mary igen, klättrar med lätthet upp för skrovsidan och försvinner åter in bland all bråte vi förvarar på däck medan vi försöker få lite ordning inne i båten.

Vi sätter oss uppgivna ner, skrattar och förlikar oss sakta med tanken på att ha ett nytt husdjur. Vi har länge skämtat om att vi borde ta hjälp av en ödla för att utrota alla kackerlackor ombord; det verkar som den stunden är inne.

Vi döper ödlan till Blixten (efter den berömde McQueen, på Ottos förslag). Nu gäller det bara att Blixten inte bjuder in resten av släkten till festen.

En hantverkare i varggropen

varggropen

Mary’s egen varggrop. (Mannen på bilden har inget med texten att göra.)

Stopp! ropar Ludvig högt när han ser vad som är på väg att hända. Men det är för sent. Den stackars hantverkaren rasar rakt ner i Mary’s motorrum med ett brak, och utstöter ett vrål som hörs hela vägen till Mariannelund. Sedan blir det tyst. Plågsamt tyst.

För att kunna lyfta ur motorn måste vi skruva loss durken i sittbrunnen. Och för att inte erbjuda myggen en gigantisk motorväg in i båten har vi tillfälligt täckt över hålet med några plywoodskivor och en filt. Arrangemanget tål inte att trampas på, och vi har därför kallat det varggropen lite halvt på skämt. Nu ligger det en man där nere.

Ludvig och jag lämnar båda frukostbordet på däck i all hast, och beger oss till sittbrunnen. Förskräckta tittar vi ner i avgrunden. Och där ligger han, orörlig. Huller om buller, bland plywoodskivor, verktyg och allehanda bråte. Men så ger han ifrån sig ett långt plågat stön, och reser sig sakta upp. Jag andas ut. Karl’n lever i alla fall.

Hantverkaren antyder på sin begränsade engelska att allt är ok, att han inte behöver någon hjälp. Sedan stapplar han ut i byssan, och tar vid arbetet där han avslutade igår. Det dryga jobbet att skrapa inredningen ren från gamla lackrester.

Några timmar senare ser jag att mannens ena fot är så svullen att han inte längre får in den i sin flip-flop. Stackars man, hit kommer han varje dag och arbetar så flitigt och tyst som en mus. Och som tack fångar vi honom i varggropen. En våg av dåligt samvete väller över mig. 

Renovering, nya gömställen och total kaos

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Men oj, bordet är borta. Var ska vi nu gömma oss?” undrar lille Otto när han kommer in i båten efter kvällens filmvisning på däck. ”Här” ropar Lovis från byssan halvägs in i det tomma skåpet under vasken. ”Och här” säger Otto förtjust när han upptäcker att även utrymmet under navigationsbordet är tomt.  Vad smågastarna ännu inte upptäckt är att det även finns ett nytt tomrum i fören, där vi brukar stuva kättingen. Och om några dagar skapas ännu ett gömställe i motorrummet, när vår gamla Perkins lämnar skeppet.

Hela båten är upp och ner. Kartonger och prylar överallt. Imorse kom Mr Phon och hans mannar för att hämta de delar av inredningen som ska slipas och lackas. Och imorgon är det dags att lyfta ur motorn för helrenovering. Kätting och ankare har skickats till Bangkok på omgalvanisering. Förseglet är nerplockat och måttat, så vi kan beställa ett nytt. Backstaget ska kortas, fönsterrutor bytas, kapell repareras och nya sittbrunnsdynor sys. Och så måste vi göra något åt de trasiga vaskarna, det kärvande vindrodret och däcksmattan som håller på att lossna.

Jag kan fortsätta ett tag till, listan är lång. Men jag tror det räcker. Ni fattar, det är mycket nu.  Ska Mary kunna ta hand om oss, måste vi ta hand om henne. Även om det innebär en direkt katastrof för den redan ansträngda budgeten. Nåja, smågastarna är i alla fall glada. På hamnområdet finns både pool och bra ställen att cykla. Lovis ska dessutom få flytta till förpiken när hennes del av båten ska lackas om. Och det är naturligtvis hur spännande som helst.

Sveriges bästa reseblogg

Det är fest på Mary af Rövarhamn

Det är fest på Mary af Rövarhamn

Vi har just fått reda på att www.symary.com  har korats till Sveriges Bästa Reseblogg i Travel Blog Awards 2012. Wow. Vilken ära. Stort tack till alla er som röstat. Kolla gärna in vinnarna i övriga kategorier. Under tiden  funderar vi på hur vi ska fira. Kanske bubbel och glass. Eller tårta …

Vid närmare eftertanke får det nog bli alla tre. Tårta och glass till barnen. Och bubbel till oss vuxna, i stora mängder. För att tillfälligt glömma allt det arbete och alla de utgifter som väntar för att få båten redo inför Indiska Oceanen.

Skeppsläkaren gästbloggar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att byta ett grått, kallt och vinterregnigt Malmö mot tropiska farvatten i Andamanska sjön utanför Thailand är ett enkelt val. Så när Ludvig och Linda erbjöd oss att mönstra på i Langkawi för en seglats norrut bokades snabbt flygbiljetter. Med de två barnen Freja, och Eira for pappa Carl och mamma Frida mot paradiset.

Efter några dagars acklimatisering för bleka nordbor i Bangkok tog vi tåget söderut över gränsen till Malaysia. En kort  färjeresa senare möttes vi av glada och brunbrända vänner. Presenter och medikamenter packades upp liksom lite reservdelar till Mary. Middagen avnjöts iland i skjortärmarna till cikadornas tveksamt njutbara sång. I jollefärden ut hoppade marelden som eldflugor kring bogen.

Så tog seglingen vid, eller strängt taget, ganska mycket motorgång på grund av illvilliga vindar. Barnen leker kring bordet på däck i skydd av soltaket, och alternativen av lekar tycks oändliga med påhittiga barn och föräldrar. Efter hand kommer Freja och Otto på att de ska gifta sig när de blir stora och planerna för framtiden smids med stor frenesi och engagemang av alla fyra barn.

Mellan alla ansträngande snorklingar, middagar på stranden, bad och kalla öl får också läkarna jobba. Luddes rygg diskuteras, undersöks och behandlingar planeras, Lovis svinkoppor behandlas med tvätt och sprit och Linda får sina födelsemärken kollade på Fridas friluftsmottagning på en tropisk strand där varanerna lunkar under palmerna.

Inte dumt att för en stund byta klinik och bli skeppsläkare på S/Y Mary i värdfamiljens generösa famn!

/Carl Antonson

Koh Phi Phi – 13 år senare

Heja Sverige!

Heja Sverige!

”Heja Sverige! Heja Sverige!” gastas det från den överfulla lilla  båten när de ser vår svenska flagga i aktern på Mary af Rövarhamn. Minst tjugo unga svenskar står på däck med varsin öl i handen, så många att båtens vattenlinje ligger minst tjugo centimeter under normal nivå . Några andra på den intilliggande och lika överlastade färjan vinkar och stämmer in i heja-ropen.

Vi befinner oss i Maya Bay på ön Phi Phi Le. Viken omges av flera hundra meter höga lodräta klippor. Fregattfåglar kretsar i hundratal runt de höga gröna topparna. Koh Phi Phi beskrivs ofta som några av världens vackraste öar, och pryder många guideböckers omslag.  Och det var de säkert en gång i tiden. Innan succéfilmen ”The Beach” med Leonardo diCaprio spelades in här för tretton år sedan, och öarna blev ett av världens populäraste resmål.

Över en miljon turister kommer hit varje år. Trots att öarna inte är mer än några kvadratkilometer stora.

Phi Phi-öarna ut i turistbroschyrerna

Så här ser Phi Phi-öarna i turistbroschyrerna

Som ett mirakel lyckas vi få tag på en ledig boj i den populära viken, och sätter oss sedan för att betrakta spektaklet. Hur tusentals turister dagligen fraktas hit i allehanda flytetyg och fullkomligt invaderar stranden. Att sola eller bada är det inte tal om, utan risk för att trampas ner eller bli överkörd. Så de flesta står bara där, som packade sillar, låter sig fotograferas i de mest märkliga poser och stiger sedan ombord igen för åka vidare till nästa sevärdhet.

Men när solen närmar sig horisonten är det som någon ringt i en klocka. Stranden töms, och kvar blir bara vi och två andra båtar. Lugnet lägger sig, och vi hinner precis ana platsens verkliga skönhet innan mörkret drar in. Men redan klockan halv sju nästa morgon vaknar jag till ljudet av speedbåtar som alla vill vara först på plats. En halvtimma senare är cirkusen i full gång igen.

Phi Phi-öarna ut i verkligheten

Så här ser Phi Phi-öarna ut i verkligheten

Vi lämnar viken i lätt panik, för att istället pröva lyckan på den större grannön Phi Phi Don. Vi undviker huvudorten och turistbyn Ton Sai, och sätter istället kurs på en liten vik en sjömil längre norrut. Även här är naturen så vacker och storslagen att vi nästan tappar andan. Men under ytan möts vi av döda koraller, fiskarna simmar runt som vilse själar i en död stad. Och på stranden dricker vilda apor läsk och öl direkt ur flaskan, medan de låter sig fotograferas av skrattade turister – de flesta svenskar.

Apornas naturliga beteende är så rubbat att barnen attackeras när vi kommer in till stranden. Våra vänners dotter blir biten två gånger. Onaturligt beter sig också de annars så trevliga thailändarna, som här verkar så trötta att de knappt svarar på tilltal. Men det kan jag ändå ha viss förståelse för. Musiken flödar och turisterna brölar till långt in på morgonen, så högt att det hörs ända bort till vår vik på andra sidan berget.

Nämnde jag att Koh Phi Phi är nationalpark, där natur och djurliv enligt lag är skyddat mot framtida exploatering sedan 1983. Så är det i alla fall. På pappret.

Jakten på det försvunna penistemplet

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Ett penistempel” svarar Ludvig när Lovis frågar vad det är vi letar efter. Hon tittar på honom, funderar en stund och frågar sedan hur ett sådant ser ut.  En bra fråga. Det vet vi inte riktigt. Men vi tror att vi kommer att känna igen det när vi ser det.

Vi befinner oss på ön Ko Rok Nok, som ligger i södra Thailands ytterskärgård. Enligt vår guidebok ska det finnas ett penistempel på öns norra sida, vid foten av ett stort banyan-träd. Och det måste naturligtvis undersökas. Vi letar längs hela den djungelkantade stranden, men det enda vi hittar är några fallos-formade korallbitar. Men vi ger inte upp så lätt, utan fortsätter att utforska kustens mer svårtillgängliga delar med hjälp av jollen.

När vi nästan förlorat hoppet upptäcker jag något rött vid foten av ett dött gammalt träd. Vi tror alla att det är några gamla garnblåsor som flutit iland, eller något skräp som tidigare turister lämnat efter sig. Men bestämmer oss för att granska saken närmare. Och minsann, när vi närmar oss visar det sig att det vi först trodde var garnblåsor var de röda erigerade topparna på karvade träsnoppar i allehanda storlekar och former.

Fallos-symbolerna lär ha offrats av lokala fiskare, sannolikt till fruktbarhetsgudinnan för ökad potens och framgång. Men vi vet inte säkert. Oavsett, det hela känns lite bisarrt. Särskilt när barnen ber om att få klättra upp och sitta på den största snoppen, som är riktad som en kanon ut mot sundet. Men thailändarna lär ju vara ganska fria i sin sexualitet, så efter viss tvekan beslutar vi oss för att ge efter för det något udda önskemålet. Och hoppas att barnen snarare hedrar än vanhelgar gudinnan i sin oskuldsfulla akt …