2. Kap Verde-Panama

Fruktkungens kusin

S/Y Mary 4 kommentarer
Andy The Fruit King

Andy The Fruit King och smågastarna på Tobago – februari 2011

För knappt fyra år sedan angjorde vi Karibien och den sömniga lilla ön Tobago. Där träffade vi en riktigt skön lirare som kallade sig Andy The Fruit King. Han kom från byn Speyside på andra sidan ön, men brukade åka över till vår sida några gånger i veckan för att sälja frukt till de seglare som kastade ankar i viken. Utbudet var begränsat. Ett tiotal clementiner, eller några omogna mangofrukter. Det blev inte mycket pengar, men det verkade inte så viktigt.

Andy frågade ofta om vi inte ville komma och titta på hans fruktträdgård i Speyside. Det ville vi gärna, så en dag bar det av. Väl där förstod vi ganska snabbt att det var hela byn som var Andys fruktträdgård. Han bodde hemma hos sin syster och frukten han sålde pallade han från grannarna i byn. Det verkade okej på något sätt. Tobago är ett avslappnat ställe.

Så varför berättar jag då detta nu, fyra år senare? Jo, det är så märkligt att Ludvig just fått reda på att han har en gammal skolkamrat från Bromma som numera bor i New York och är tillsammans med en kille som är uppvuxen på Tobago och råkar vara kusin med självaste Andy The Fruit King. De kände igen honom på ett foto här på bloggen. Ett sånt fantastiskt sammanträffande. Vad är oddsen för detta?

Läs mer om mötet med Andy The Fruit King i blogginlägg från 3 februari 2011

Genom Panamakanalen – en riktig rysare

S/Y Mary 16 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Första dagen i Panamakanalen gick över förväntan, med ett viktigt undantag: motorn ville inte starta när vi skulle ge oss av. Vilket var minst sagt illavarslande. En gång är ingen gång. Men det här var faktiskt andra gången. Det hade inte gått mer än några dagar sedan vi fick segla in i hamn på Islas Naranja för att motorn inte ville starta. Någon orsak till detta hittade vi aldrig, och vi övertygade oss själva om att stoppknappen måste hängt sig. För en halvtimme senare startade motorn som om ingenting hade hänt. Men nu hände det alltså igen. Det knöt sig i magen.

Men efter upprepade försök startade faktiskt motorn, och vi kunde ge oss av till mötesplatsen för att hämta upp lotsen. Vi väntade, och väntade. Precis som dagen innan; då kom aldrig någon lots, och vår kanalfärd fick skjutas upp ännu en dag. Inte utan att vi oroade oss för att samma sak skulle hända igen. Vi kallade upp kontrolltornet som meddelande att han skulle bli en dryg timme sen. Ok, än fanns det alltså gott om hopp. Och två timmar senare kom han faktiskt. Inkallad i sista sekund. Ordinarie lots hade fått förhinder. Igen. Lotsbristen i kanalen är ett känt problem, och har orsakat flera veckor långa väntetider på sistone. Vår egen tid hade bokats om fem gånger vid det här laget. Men nu var alltså lotsen ombord och vi gjorde god fart mot de tre slussarna som skulle ta oss de 26 metrarna upp till Gatun Lake. Vi pustade ut. Någon sjätte ombokning skulle det inte bli, såvida inte …

Men motorn gick, lugnt och stabilt. Hela kvällen. Det enda som inte var som det skulle var känslan i magen, och när vi förtöjde Mary vid bojen i Gatun Lake sent den kvällen var det inte utan att vi undrade om motorn verkligen skulle starta nästa morgon. Här, mitt emellan två hav ville vi inte bli fast. Vi hade tre inhyrda lindragare ombord, och ett motorhaveri i kanalen skulle innebära dryga böter från kanalbolaget. Dessutom hade vi min systers packning ombord. Hon och hennes väninna var på San Blas i några dagar. Just snyggt om vi inte hann fram innan de skulle flyga hem. Vi hade bara en dag att spela på.  Den kvällen provade vi att starta och stänga av motorn några gånger för att lugna oss själva. Jodå, den startade fint. Just då.

Samtidigt som vrålaporna höll morgonserenad i Gatun Lake anlände vår lots. En rundlätt man med stort varmt leende och vidbrättad stråhatt. Klockan var ett par minuter över sex och det var vår andra dag i Panamakanalen. ”Vi ska vara vid slussarna klockan 10.30” säger han. ”Så det är lika bra att sätta fart”. Ludvig och jag utbytte oroliga blickar. Med rätta. De tio sekunder som passerade innan motorn slutligen beslöts sig för att starta denna vackra morgon var några av de längsta i mitt liv. Men jo, efter ett tag gick det faktiskt. Vi andades ut. För stunden. För snart hörde vi hur varvtalet gick ner. Jäklar.

Dieseltankarna var nyss rengjorda. Och dieseln nyfiltrerad och kryddad med både biocider mot algbeväxning och Marwells Mystery Oil för smörjning.  Så felet måste bero på något annat. Ludvig tog ett par tag på matarpumpen och såg hur det kom luft i filtret. Han pumpade lite till. Och varvatalet gick upp till det normala igen. Fler blickar utbyttes, men lotsen gjorde inte en min. Och vi sa ingenting, ville inte riskera ett körförbud.

Kanske hade vi en läcka någonstans som gjorde att motorn sög luft. Desto högre varvtal, desto mer luft. Vad skulle hända under ännu högre belastning? Ja, vi kunde inte göra mycket annat än att vänta och se. Och gå ner och ta några tag på matarpumpen var femte minut. Det blev ett väldigt spring. Under tystnad. Lotsen sa fortfarande ingenting. Och det gjorde inte vi heller. Men klumpen i magen växte sig allt större. 

 Inte blev situationen bättre av att vi upptäckte att vårt laddningsrelä hade slutat att fungera. Förbrukningsbatterierna var nästan helt urladdade. Bara några ynka procent kvar. Detta löstes tillfälligt med en enkel omkoppling, ungefär samtidigt som ett halvt badkar sjövatten vällde in genom förpiksluckan och gav våra sovande barn ett abrupt uppvaknande. Vågen orsakades av svall från ett mötande fartyg. Jag fick inte igen luckan, jollen var i vägen och nästa våg var på ingång. Ludvig rusade fram på fördäck för att slita bort jollen. Lite väl fort, en av hasparna gick av och for all världens väg. Så gick motorn ner i varv igen, och jag rusade tillbaka till matarpumpen. Jag tog några djupa andetag . In genom näsan, ut genom munnen – för att kunna konstatera att jag inte kände mig ett dugg lugnare.

Ja, så fortsatte det. Storheten i att befinna sig på världens viktigaste vattenväg skänkte vi inte en tanke. Inte heller lyckade vi njuta fullt ut av den regnskogsklädda arkipelag som vi färdades genom.  Det var knappt att vi orkade lyfta ett ögonbryn för den krokodil som låg och vilade sig i strandkanten längs kanalen. Det enda som spelade någon roll för stunden var att nå ända fram. Vi bockade av sjömil, efter sjömil. Utbytte blickar och pumpade, var femte minut. Ibland oftare. Under fortsatt tystnad. Tiden kröp fram.

Ja, vår resa genom Panamakanalen var en riktig rysare, men av helt andra skäl än väntat. Själva slussningen gick nämligen som på räls. Visst var det enorma krafter, men vi var i trygga händer. Vår lots och våra lindragare hade tillsammans flera tusen kanalfärder i bagaget. Men ingen av dem kunde ana den lättnad vi kände när de sista slussportarna öppnades och Mary af Rövarhamn gled ut i Stilla Havet. Eller så kunde de det …

(Kaptens kommentar på ovanstående text: ”Usch, vi råkar verkligen ut för väldigt mycket grejer. Det ser kanske inte så bra ut. Äh, vi gör ju i alla fall så gott vi kan.”)

Colon – staden gud glömde

S/Y Mary 7 kommentarer

Colon upplevs säkrast från insidan av en taxi.

Vart är ni på väg? frågar polismannen som stoppar Otto och mig mitt på gatan. Vi befinner oss i Colon, och är på väg till McDonalds för att köpa en glass i väntan på att tvätten ska bli klar. Det är mitt på dagen och vi talar om en runt hundra meter lång promenad i Colons mer civiliserade kvarter. Den uniformklädde mannen ser bekymrad ut, han menar att vi borde ta en taxi.

Att man inte ska röra sig ensam på gatan efter mörkrets inbrott gäller nog i många städer. Men i Colon, denna gudsförgätna stad, avrekommenderas besökare att visa sig ute på gatan överhuvudtaget. Här är våld och kriminalitet aldrig långt borta. Att jag inte bär några värdesaker – inga smycken, ingen kamera – spelar ingen roll. Inte heller att jag har ett litet barn i handen. Jag är vit, och Colon är farligt – en av världens farligaste städer sägs det.

Colon grundades 1850 som ändstation för Panama Railroad, den järnväg amerikanarna byggde tvärs igenom landet för att möta guldrushens behov av en snabb väg mellan öst och väst. Men när den amerikanska transkontinella järnvägen etablerades några decennier senare blev Colon en ekonomiskt deprimerad stad nästan över en natt. Stadens ekonomi stärktes tillfälligt under byggandet av Panamakanalen. Men efter kanalens färdigställande drabbades Colon återigen av stor arbetslöshet. Något som håller i sig än idag.

Husen i innestaden vittnar om Colons forna storhet, men idag är de flesta fallfärdiga och helt eller delvis ockuperade. Övriga är omringade av höga murar toppade med ingjutna glasskärvor, taggtråd eller elstängsel. Fönstrena är gallerförsedda ända upp på takfönsternivå. Överallt ligger sopor, och det luktar urin från vattnet i rännstenen. Fattigdomen är utbredd över hela staden, och Colon andas uppgivenhet. Hälften av invånarna förefaller vara kriminella, och den andra hälften ägnar sig åt att skydda sig från den första.

Enkelt uttryckt, Colon är ingen stad man vill vara i längre än nödvändigt. Och idag, efter tolv dagars väntan och inte mindre än fyra ombokningar från kanalbolaget, verkar det faktiskt som om vi ska få komma härifrån. Klockan 16.00 lokal tid bär det av med lots och tre lindragare ombord. Mot Gatun-slussen. Natten tillbringas bland krokodilerna på Gatun Lake, och imorgon eftermiddag hoppas vi på att kunna slussa ut på andra sidan. Ut i Stilla havet.

Följ gärna vår resa genom Panamakanalen via kanalbolagets webbkameror. Men tänk på tidsskillnaden; vi ligger sju timmar efter Sverige.

På span efter vrålapor

S/Y Mary 2 kommentarer

Otto spanar efter krokodiler, jaguarer och vrålapor i Panamas djungel.

Att Lovis och Otto förväntade sig att träffa vilda apor i Karibien kunde ni läsa redan i Lovis brev från  Atlantöverseglingen. Men det har det varit lite dåligt med den varan så här långt, åtminstone i det vilda. Men skam den som ger sig. I väntan på att få gå igenom Panamakanalen tog vi båten långt upp i Rio Chagres för några dagars djungelsafari. Och där fanns det apor vill jag lova. Vrålapor.

Men tyvärr ville inte aporna visa sig hur mycket vi än spanade. Lovis och Otto la till och med ut bananer som bete i vattenbrynet; för det vet ju alla att apor gillar bananer. Alla utom Panamas vrålapor, tydligen. Men de fanns där i träden ovanför oss. Det vet vi alldeles säkert. För oj va de vrålade. Särskilt i gryning och skymning när de markerar gränsen till sina revir, medan en lätt dimma glider över flodens spegelblanka vatten. Spöklikt, magiskt och alldeles alldeles underbart.

Nedan några videoklipp från vår djungelsafari i Rio Chagres. Glöm inte sätta på ljudet. 

Anders Hellberg gästbloggar

S/Y Mary 4 kommentarer

På väg mot Colon. Anders Hellberg målar påskägg med smågastarna.

Kaffe- och lingonsyltförrådet börjar återhämta sig. Ett tydligt tecken på att vi har haft en hel del besök från Sverige på sistone. Den senaste gasten i raden heter Anders Hellberg, som här också seglar in som vår första gästbloggare. Anders seglar till vardags segelfartyget Tibnor. Här delar han med sig av sina intryck från de första dagarna ombord på Mary af Rövarhamn.

Lycka är en delfin vid ankarplatsen och en iskall cola under palmerna efter nästan två dygns resa från Sverige. Och den karibiska stjärnhimlen genom en öppen däckslucka där den varma vinden blåser in.

Arkipelagen i San Blas är något av det vackraste jag sett, med runda palmöar omgivna av gul sand och turkosa rev. Ändå en förhållandevis okänd del av seglingsvärlden mellan turistexploateringen i östra Karibien och Galapagos. Visst finns här båtar och visst har befolkningen börjat inse att västvärldens överskott också borde komma dem till del. Att man tar betalt för kryssningstillstånd, antalet personer i besättningen, ankarliggning och för vatten borde ingen förtänka dem. Det är dock, vad jag förstår, mycket långt ifrån kostnaderna i Västindien och Medelhavet.

Här går uppenbarligen fortfarande att hitta en egen palmö med ständig sol och ljum karibisk vind. Det blir lite av en inverterad form av tvättmedelsreklamens egna lilla kobbe i Stockholms skärgård. Men det som i svenska sjömansvisor och romantiserade filmer beskrivs som den totala friheten i Söderhavet har blivit reglerat i blanketter i fem exemplar med alla vederbörliga stämplar. Bara att lämna hamnen i El Porvenir, centralort i San Blas, innebär en utklarering på tre olika kontor och pappersarbete som kräver en halv gran. Detta trots att samtliga i besättningen redan var inklarerade i Panama.

Man kan jämföra med segling i nordiska farvatten, i det som amerikaner och sydeuropéer brukar kalla för det skandinaviska storebrorssamhället. Där finns praktiskt taget ingen byråkrati alls kvar längre för fritidsseglare. När jag för några år sedan gick till Finland från Baltikum, som då var utanför Schengen, fick vi nästan med våld bryta oss in på gränsbevakningen på Kökar för att överhuvudtaget få passen registrerade. Att idag segla i Östersjön är närmast helt fritt från stämplar och förordningar, trots att man kan besöka åtta länder, ett självstyrande landskap och ett antal tullfria zoner.Men dessa randanmärkningar ska inte förta att denna arkipelag i San Blas, i min begränsade värld, känns som himmelriket på jorden.

S/y Mary är en intressant och engagerande bekantskap. Linda, Ludvig, Lovis och Otto förefaller ha en tät och sammansvetsad relation med total respekt för varandra. Mycket imponerande.
Jag har själv mycket liten erfarenhet av seglande barnfamiljer, mer än skrikande barn i grannbåten och tonåringar som kör runt i ankarviken till dess att andra båtar börjar klättra på väggarna. Men så icke här. Att segla med mindre barn är nog inte helt enkelt, men Linda och Ludvig gör det verkligen på ett avspänt sätt. All respekt.

Nu väntar Colon vid den norra infarten till kanalen. Där tar den panamanska nationalstaten över från det delvis självstyrande San Blas och Kuna Yalafolket.
Staten Panama är i sig själv modern nutidshistoria, med exempel på både goda och dåliga sidor av Yankee nationalism.
Folkhjältar som generalen Omar Torrijos och nationalskurkar som Manuel Noriega har byggt upp och sökt utnyttja detta lands strategiska läge för egna ändamål.
Förutom det historiska vingflaxet ska det bli en upplevelse att se det ingenjörstekniska under som kanalbygget representerar.

/Anders

Åh nej, ännu en ö utan bilar

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Snälla, snälla mamma. Nästa gång kan vi väl segla till ett ställe där det finns bilar, kan vi inte det? Snälla mamma”. Otto vädjar med sin allra lenaste röst. Jag ser besvikelsen i hans ögon när han inser att vi är på väg att angöra ännu en bilfri ö. En strand, några palmer och en liten strandbar. Det är allt som finns här. Inga bilar, inga vägar. Ingenting. Bara lugn och ro. Urtrist tycker Otto, men vi andra trivs. Lovis har redan hoppat i det trettio-gradiga vattnet, utrustad med flytväst, snorkel och cyklop. Hon är i sitt rätta element.

Vi befinner oss i Kuna-indianernas rike, utanför Panamas karibiska kust. I San Blas, 350 orörda paradisöar omringade av turkosblått vatten och fiskrika rev. Tillsammans med goda vänner från förr har vi de senaste veckorna utforskat ett tiotal av dessa öar. Vi har badat, snorklat och plockat snäckor.  Ätit färsk frukt och nyfångad fisk, hummer eller krabba varje dag. Besökt indianbyar, klättrat i kokospalmer och gått på upptäcktsfärd. Levt det enkla goda livet.

Men allting har ett slut. Imorse påbörjade familjen Albinsson den långa resan hem till Umeå igen. Och med samma flyg anlände vår näste gast; journalisten Anders Hellberg har mönstrat på som förste lindragare inför den stundande kanalfärden. Ja, så är det faktiskt. Fyra stycken lindragare ska man ha enligt kanalbolagets regler. Så vi måste hitta ett par till.

Imorgon lägger vi San Blas bakom oss, och sätter kursen mot civilisationen. Mot Colon, och Panamakanalen. Snart Otto, snart. Bara ett par dagar till …

Kuna Yala – utveckling för vem?

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Historien har visat att så snart vi utvinner vårt eget guld kommer någon för att ta det från oss”, så förklarar en av Kuna-indianernas ledare varför det är förbjudet att utvinna guldet i Kuna Yalas floder. En överlevnadsstrategi, för ett utsatt folk. När spanjorerna invaderade deras land för femhundra år sedan bodde en halv miljon Kuna-indianer i området. Idag finns bara en tiondel kvar. Trots detta utgör de än idag en av de största indianstammarna i världen.

Kuna Yala är en självstyrande region på Panamas karibiska kust. Ett pärlband av paradisöar längs en smal kustremsa med regnskogsklädda berg och djupa floder.  Ett område mer känt som San Blas, ett namn som en gång myntades av spanjorerna och inte gärna används av Kuna-indianerna själva. De flesta Kuna-indianer talar dock lite spanska, särskilt de yngre.

Vi hinner sällan mer än att kasta vårt ankare innan indianerna kommer ut i små kanoter till båten för att sälja sina varor. Männen säljer färsk fisk, langostiner (karibisk hummer), färsk frukt eller nybakt Kuna-bröd. Kvinnorna visar upp vackra broderier, pärlhalsband och andra hantverk. De flesta är vänliga och säger inte särskilt mycket, men en del kan vara ganska påstridiga.

Kvinnornas broderier är näst efter kokosnötter Kuna-indianernas största exportvara. Vanligtvis i form av vackra bröstplattor mer kända som molas. Sydda i klara färger, i samma mönster som kvinnorna en gång målade sina bara bröst – innan de kristna missionärerna lärde dem att skyla sig. Kuna-kvinnorna är mycket vackra i sina färgglada kläder, pärlklädda armar och ben, guldringar i näsa och öron och målade kinder. Men de är mycket små, världens minsta folkslag näst efter pygméerna.

Kuna-indianerna har stränga lagar för att bevara sin kultur.  Det är förbjudet för utomstående att bosätta sig på deras mark eller starta någon verksamhet i området.  Det är heller tillåtet för Kuna-indianerna att gifta sig med någon som inte är Kuna-indian. Det finns till och med strikta regler för att gifta sig med någon från en annan by, vilket har lett till viss inavel och albinos är inte ovanliga. Homosexualitet verkar däremot vara accepterat av Kuna-indianerna, och det är vanligt att män klär ut sig till kvinnor.

Enbart femtio av San Blas 350 öar är bebodda. Några familjer lever ensamma på öar långt ute i havsbandet, men de flesta tränger ihop sig på ett fåtal öar nära fastlandet. De lever enkelt, som de har gjort i alla tider. Husen är byggda av sockerrör, med palmtak och sandgolv. Sover gör Kuna-indianerna i färgglada hängmattor, möbler saknas helt. Tyvärr verkar allt fler hyddor under senare år ha kompletterats med något av det sämsta från vår kultur – nämligen TV-apparaten. Något elnät finns däremot inte på öarna och TV-apparaterna drivs med el från dieselverk eller solpaneler.

Frågan är om Kuna-indianerna ska lyckas behålla sin kultur, och på vilket sätt. Jag tänker på Dementerio, en av de många fiskare som brukar förse oss med nyfångad fisk. En dag råkade han komma lagom till lunchen serverades: korv och makaroner. ”Spagetti, spagetti” sa han och pekade hungrigt mot vårt dukade bord. Jag bjöd ombord honom och han åt med god aptit. Inte heller tackade han nej till den kylskåpskalla öl som serverades. Han berättade att han paddlade de sex sjömilen (en dryg mil enkel väg) ut till revet varje dag. Något segel hade han inte råd med, och undrade om vi inte kunde avvara lite tyg. Det kunde vi inte, men han verkade ändå ganska nöjd över att få 20 dollar för två rensade barracudor och en stor krabba.

En tysk seglare som besökt området många gånger berättar att han en gång fångat en fisk långt större än han själv kunde ta vara på. Istället för att kasta den bjöd han byborna på grillad fisk. Kvällen blev mycket lyckad och Kuna-indianerna åt med god aptit. Men nästa morgon väntade tillrättavisning från hövdingen; fisken hade varit rikt kryddad och han ville inte att byborna skulle få smak på annat än den traditionella maten främst bestående av matbananer, bröd och okryddad fisk med kokosvatten.

Vi har ännu inte fått några bannor från hövdingen i Dementerios by. Men hur glad jag än är för att vi får lov att besöka denna annorlunda värld så kan jag inte låta bli att fundera över hur vår närvaro här påverkar Kuna-indianerna. Kan man förhindra ett folk från att utvecklas?

Hela havet skummar!

S/Y Mary 10 kommentarer

”Vem är det som har hällt diskmedel i vattnet?” Det är Lovis som undrar, och frågan är befogad; hela havet skummar. Det är tidig morgon. Ludvig och Otto sover fortfarande medan vi tjejer sitter ute och betraktar det upprörda havet. Inne kan man inte vara, då blir man sjösjuk. I alla fall jag.

Vi har vinden i ryggen, gör 7-8 knop för bara genuan. Jag tittar bakåt. En stor våg kommer allt närmre, blir allt högre. Tornar upp sig flera meter bakom oss. Just när det ser ut som den ska bryta rakt över Marys akter lyfter hon på rumpan och låter vågen knuffa oss framåt medan vi forsar fram genom ett hav av fradga. Det gick bra den här gången också, tänker jag och andas ut. Samtidigt smäller det till i sidan av båten. Jag hinner vrida på huvudet lagom till vågen som orsakade smällen genererar en kaskad av vatten som landar i sittbrunnen, rakt över Lovis och mig.

Jag skakar av mig det varma vattnet, möter Lovis blick och ler. Väntar på hennes reaktion. Hon ser ut som en blöt katt, fortfarande lite chockad som om hon inte riktigt fattat vad som hänt. Hon ser på sig själv, och sedan på mig. ”Oj, det var en dum våg!” säger hon sedan och ler snett. Utrustad i enbart sjöställsbyxor och flytväst gör lite stänk inte någon större skada, i alla fall inte om man har rätt attityd.

Vi befinner oss utanför Sydamerikas nordligaste udde, ökänd för sin stökiga sjö. Med rätta, vågorna kommer från alla håll, när man minst anar det. Det är som en katt-och-råtta-lek mellan Mary och havet. För det mesta vinner Mary, men ibland överaskas hon och får en smäll som slår henne ur kurs. Men vindrodret kämpar tappert, och snart pekar fören åter åt rätt håll. Redo att ta emot nästa våg. Världens bästa båt!

Bon bini a Curaçao!

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

60 nationaliteter. Från fem världsdelar. Med 20 religioner. Lever i fred. Tillsammans. På en liten ö. Det är möjligt. Och det är härligt. Ja, det är just det här som gör den här ön lite extra trevlig. Hit är alla lika välkomna, och de vänliga invånarna glömmer aldrig ett ansikte.

Majoriteten av öns 140000 invånare bor i världsarvslistade huvudstaden Willemstad, en holländsk 1600-talsstad i tropisk tappning. Curaçao tillhör än idag kungadömet Nederländerna, och fick självstyre så sent som förra hösten. Vi på Mary af Rövarhamn lyckades som enda fritidsbåt få tillstånd att lägga till vid stadens kaj. Granne med de venezuelanska fraktbåtar som förser den intilliggande marknaden med färsk frukt från den stora kontinenten i söder. Det kändes skönt att uppleva riktig stadspuls för första gången på riktigt länge. Nästan lika skönt som det var att några dagar senare återvända till lugnet i ankarviken för att bada av oss stadsdammet.

Curaçao är torrare och plattare än de andra öarna vi har besökt i Karibien. Här växer mest låga buskar, varvade med höga kaktusar. Ganska tråkigt landskap om man frågar oss, men himmelriket för iguanor. Dessa stora drakliknande ödlor som också serveras i gryta på några av öns mer traditionella restauranger. Och jodå, vi har smakat. Men gör nog inte om det.

Två och en halv vecka har vi tillbringat på Curaçao. Farmor och farfar har hälsat på. Lovis har hunnit fylla fem år. Och Mary har fått nya segel som väntar på att provseglas, helst redan i morgon. Det är dags att segla vidare mot nya äventyr. Västerut, ständigt västerut.

Ayo Curaçao!

Teknikstrul med dålig tajming

S/Y Mary 7 kommentarer

I februari meddelades världen att en dansk långseglarfamilj tagits gisslan av pirater utanför Somalias kust. Med denna händelse i färskt minne var det kanske inte så konstigt att jag var lite extra orolig när det var dags för oss att segla västerut längs Venezuelas pirathärjade kust, även om vi med råge höll vad som anses vara tryggt avstånd till kusten. Under överseglingen skrev jag ett blogginlägg om min paranoia. Naturligtvis inte i avsikt att göra någon orolig, utan bara för att ge ett exempel på hur man kan skrämma upp sig själv helt i onödan.

Senare blev jag varse om att vår SPOT satellitsändare slutat sända ut vår position några timmar efter det att inlägget publicerats. Detta hade sin enkla förklaring i att batterierna tagit slut, vilket apparaten inte indikerar på ett tydligt sätt. Enligt bruksanvisningen ska en röd lampa blinka när 30 procent av batteriet återstår. Normal batteritid är 2-3 veckor. Satellitsändaren blinkade visserligen rött, men vi hade ingen anledning att misstänka att den redan slutat sända.

Under den följande natten, då vi låg tryggt i hamn på Los Roques, fick vi ett meddelande på satellittelefonen som vi glömde läsa i vår iver att upptäcka den nya övärlden. Det var först på kvällen när vi återvände till båten som vi förstod den dåliga tajmingen i dessa sammanträffanden, och kunde meddela oss till omvärlden.

Först och främst. Förlåt till alla er som oroat er, nästa gång byter vi batteri på en gång när lampan börjar blinka. Samtidigt är vi glada för att det finns så många där ute som följer oss och bryr sig, vilket i sig ger en känsla av trygghet. Jag vill dock påminna om att inte ta tekniken på för stort allvar, särskilt inte när vi kommer ut på Stilla Havet där vår satellitsändare inte har full täckning.

SPOT täckningskarta: Orange betyder bra täckning, och ljusgrå ingen alls.

Om du vill ha ett livstecken, eller ser någon anledning till oro ser vi gärna att du skickar ett textmeddelande till vår satellittelefon (gratis), och gör oss uppmärksamma på detta. Precis som flera gjorde den här gången. Och glöm inte bort att det faktiskt går bra att ringa till oss. Det är visserligen ganska dyrt men det kanske det kan vara värt för att få svar direkt. Svarar vi inte, ring igen!

Och när det gäller pirater så lovar vi dyrt och heligt att även i fortsättningen undvika riskområden så gott det går. Glädjande nog kan jag berätta att vi inte kommer att passera några kända piratvatten på mycket länge. Inte förrän på andra sidan Stilla Havet. Såvida det inte är så att Kapten Långstrump fortfarande härjar där borta i Söderhavet …

Läs mer om pirater i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen