Piratvatten, fy katten!

En båt kommer emot oss. Det knyter sig i magen. Det är nog bara kustbevakningen som kommer på besök, tänker jag i ett försök att lugna mig själv. Efter en snabb titt på skärmen kan jag konstatera att den saknar AIS-sändare. Nog borde kustbevakningen ha AIS-sändare? Vår egen sändare är avstängd, vill inte skylta med vår närvaro. Inte avslöja några uppgifter om vår position eller fart. Inte här.

Klockan är nio på morgonen lokal tid. Vi befinner oss nordväst om den lilla ön La Blanquilla, norr om Venezuelas pirathärjade kust. Nästan hundra sjömil ut. Vi har satt kursen på Curacao men hoppas på att kunna göra några dagars stopp på Los Roques. Öarna tillhör visserligen Venezuela, men vi har hört oss för. Inga piratattacker rapporterade därifrån. Inte så långt västerut, inte så långt ut. Värre sägs det vara längre österut, närmre kusten. Fritidsbåtar har blivit bordade, människor skjutna.

Jag tar fram kikaren. Definitivt inte kustbevakningen. Troligen någon form av fiskebåt, modell större. Lite äldre, sannolikt i trä. Den gör god fart genom vattnet, lite konstigt hög fart för att vara en vanlig fiskebåt. Men pirater använder väl små öppna snabbgående båtar nuförtiden, eller? Jag ser mig omkring. Inga andra båtar i sikte, men väl en fiskeflagga om babord. Jag andas ut. Fiskeflagga, fiskebåt. Logiskt.

Lovis ropar från sin koj. Hon har vaknat. Jag går in för att hjälpa henne med flytvästen, ber henne komma ut för att hjälpa mig hålla utkik. Jag passar på att kasta in plånböckerna i kastrullskåpet. Jag vet inte riktigt varför, de innehåller inga pengar. En extra upplaga av pass och skeppspapper finns redan gömda på betydligt säkrare ställe. Några pengar finns inte ombord. Inga vapen heller, och lika bra är det.

Jag hjälper Lovis göra fast säkerhetslinan i flytvästens sele och slänger ett öga på den upphinnande båten. Den närmar sig. Jag gör en snabb notering i loggboken, och funderar på om jag ska väcka Ludvig. Nej, varför det. För att berätta att jag ser en fiskebåt? Jag tar med mig kameran ut, och VHF-radion. Vad jag ska ha dem till är jag mindre säker på, men det känns tryggare så. Kanske borde jag gömma den bärbara VHF:en istället. Jo, det borde jag naturligtvis göra.

”Mamma, jag ser en båt”, ropar Lovis. Hon är glad över sin upptäckt. ”Men den är på väg åt det hållet så det är ingen fara”, berättar hon stolt och pekar åt styrbord. Jag ser hur båten passerar fiskeflaggan. Skit också. Den är nära oss nu. Kanske 100 meter. Ser skabbig ut. Men vänta lite. Visst ser det ut som den ska passera bakom oss. Jo, visst är det så. Den kanske planerar att borda oss på styrbordssidan istället, tänker jag, nu påtagligt paranoid. Jag håller andan.

Men fiskebåten behåller på sin nordvästliga kurs, passerar några båtlängder bakom oss. Inga pirater syns på däck, ingen annan heller för den delen. Jag tittar länge efter båten. Tills jag inte ser den längre. Tills den försvinner i horisonten.

7 reaktioner på ”Piratvatten, fy katten!

  1. Jag som trodde att det var utanför Somalias kust det var farligt! Här hör vi inte talas om Venezuela och farligheterna där. Men nu har jag fått ngt nytt att oroa mig för. Jag tänder ljus och har med er i förbönerna. Stor kram till er alla fyra! Margareta

    Gilla

  2. Hallå där!
    Skönt att det inte var några elakingar som kom! Har ni stängt av SPOTen? Det finns inga aktuella positioner längre, den senaste från i går eftermiddag. Ni kanske behöver byta batterier i sändaren…
    Här har vi strålande solsken i dag och ett par plusgrader. Hoppet lever, det blir nog en vår detta året också!
    Ha det bra, önskar ANDY

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s