Colon – staden gud glömde

Colon upplevs säkrast från insidan av en taxi.

Vart är ni på väg? frågar polismannen som stoppar Otto och mig mitt på gatan. Vi befinner oss i Colon, och är på väg till McDonalds för att köpa en glass i väntan på att tvätten ska bli klar. Det är mitt på dagen och vi talar om en runt hundra meter lång promenad i Colons mer civiliserade kvarter. Den uniformklädde mannen ser bekymrad ut, han menar att vi borde ta en taxi.

Att man inte ska röra sig ensam på gatan efter mörkrets inbrott gäller nog i många städer. Men i Colon, denna gudsförgätna stad, avrekommenderas besökare att visa sig ute på gatan överhuvudtaget. Här är våld och kriminalitet aldrig långt borta. Att jag inte bär några värdesaker – inga smycken, ingen kamera – spelar ingen roll. Inte heller att jag har ett litet barn i handen. Jag är vit, och Colon är farligt – en av världens farligaste städer sägs det.

Colon grundades 1850 som ändstation för Panama Railroad, den järnväg amerikanarna byggde tvärs igenom landet för att möta guldrushens behov av en snabb väg mellan öst och väst. Men när den amerikanska transkontinella järnvägen etablerades några decennier senare blev Colon en ekonomiskt deprimerad stad nästan över en natt. Stadens ekonomi stärktes tillfälligt under byggandet av Panamakanalen. Men efter kanalens färdigställande drabbades Colon återigen av stor arbetslöshet. Något som håller i sig än idag.

Husen i innestaden vittnar om Colons forna storhet, men idag är de flesta fallfärdiga och helt eller delvis ockuperade. Övriga är omringade av höga murar toppade med ingjutna glasskärvor, taggtråd eller elstängsel. Fönstrena är gallerförsedda ända upp på takfönsternivå. Överallt ligger sopor, och det luktar urin från vattnet i rännstenen. Fattigdomen är utbredd över hela staden, och Colon andas uppgivenhet. Hälften av invånarna förefaller vara kriminella, och den andra hälften ägnar sig åt att skydda sig från den första.

Enkelt uttryckt, Colon är ingen stad man vill vara i längre än nödvändigt. Och idag, efter tolv dagars väntan och inte mindre än fyra ombokningar från kanalbolaget, verkar det faktiskt som om vi ska få komma härifrån. Klockan 16.00 lokal tid bär det av med lots och tre lindragare ombord. Mot Gatun-slussen. Natten tillbringas bland krokodilerna på Gatun Lake, och imorgon eftermiddag hoppas vi på att kunna slussa ut på andra sidan. Ut i Stilla havet.

Följ gärna vår resa genom Panamakanalen via kanalbolagets webbkameror. Men tänk på tidsskillnaden; vi ligger sju timmar efter Sverige.

7 reaktioner på ”Colon – staden gud glömde

  1. Tur det var en polisman som stoppade er. Känner andra som träffat på betydligt otrevligare personer i den där stan… Sköt om er! /R

    Gilla

  2. Framflyttade igen, till imorgon. Låg ute på mötesplatsen med inhyrda lindragare ombord när vi såg hur lotsen kom till grannbåten, men inte till oss … Suck.

    Gilla

  3. Hej!
    Jag har följt Er blog sedan Biscaya och avundas Er verkligen. Att segla som Ni har alltid varit min dröm men det förblir nog tyvärr bara en dröm. Har försökt få en glimt av Er i Panamakanalen men missade Er vid Centennial Bridge. Kollar nästa cam.

    Varma hälsningar,
    Per-Arne Björk
    Hotel Gyllene Uttern i Gränna

    Gilla

  4. Vilken underbar blogg! Härliga bilder! Och vad modigt och häftigt av er att förverkliga era resedrömmar på detta sätt! Jag är mållös, vilken upplevelse! Kan bara hoppas att jag någon gång i framtiden när jag har familj får uppleva något liknande tillsammans med dem. Det måste vara ovärderlig tid tillsammans som ni får! Fortsätt njuta och tack för att ni delar med er av era upplevelser!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s