Colon upplevs säkrast från insidan av en taxi.

Vart är ni på väg? frågar polismannen som stoppar Otto och mig mitt på gatan. Vi befinner oss i Colon, och är på väg till McDonalds för att köpa en glass i väntan på att tvätten ska bli klar. Det är mitt på dagen och vi talar om en runt hundra meter lång promenad i Colons mer civiliserade kvarter. Den uniformklädde mannen ser bekymrad ut, han menar att vi borde ta en taxi.

Att man inte ska röra sig ensam på gatan efter mörkrets inbrott gäller nog i många städer. Men i Colon, denna gudsförgätna stad, avrekommenderas besökare att visa sig ute på gatan överhuvudtaget. Här är våld och kriminalitet aldrig långt borta. Att jag inte bär några värdesaker – inga smycken, ingen kamera – spelar ingen roll. Inte heller att jag har ett litet barn i handen. Jag är vit, och Colon är farligt – en av världens farligaste städer sägs det.

Colon grundades 1850 som ändstation för Panama Railroad, den järnväg amerikanarna byggde tvärs igenom landet för att möta guldrushens behov av en snabb väg mellan öst och väst. Men när den amerikanska transkontinella järnvägen etablerades några decennier senare blev Colon en ekonomiskt deprimerad stad nästan över en natt. Stadens ekonomi stärktes tillfälligt under byggandet av Panamakanalen. Men efter kanalens färdigställande drabbades Colon återigen av stor arbetslöshet. Något som håller i sig än idag.

Husen i innestaden vittnar om Colons forna storhet, men idag är de flesta fallfärdiga och helt eller delvis ockuperade. Övriga är omringade av höga murar toppade med ingjutna glasskärvor, taggtråd eller elstängsel. Fönstrena är gallerförsedda ända upp på takfönsternivå. Överallt ligger sopor, och det luktar urin från vattnet i rännstenen. Fattigdomen är utbredd över hela staden, och Colon andas uppgivenhet. Hälften av invånarna förefaller vara kriminella, och den andra hälften ägnar sig åt att skydda sig från den första.

Enkelt uttryckt, Colon är ingen stad man vill vara i längre än nödvändigt. Och idag, efter tolv dagars väntan och inte mindre än fyra ombokningar från kanalbolaget, verkar det faktiskt som om vi ska få komma härifrån. Klockan 16.00 lokal tid bär det av med lots och tre lindragare ombord. Mot Gatun-slussen. Natten tillbringas bland krokodilerna på Gatun Lake, och imorgon eftermiddag hoppas vi på att kunna slussa ut på andra sidan. Ut i Stilla havet.

Följ gärna vår resa genom Panamakanalen via kanalbolagets webbkameror. Men tänk på tidsskillnaden; vi ligger sju timmar efter Sverige.