Färgkoder på Los Roques

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Lite styrbord, lite till. Bra så, rakt fram.” Jag står längst fram på peket och dirigerar in båten mellan reven. För att undvika missförstånd pekar jag med hela armen åt det hållet rorsman ska svänga. Vi befinner oss på Los Roques utanför Venezuela, och här är det eyeball navigation som gäller. Sjökorten visar flera hundra meter fel, och stora områden är inte utmätta alls. Att segla här i annat än dagsljus är uteslutet. Ju högre solen står på himlen desto bättre kan man se de olika färgskiftningarna. Allra bäst ses de från masttoppen.

  • Mörkblått: >10m – bara att tuta och köra
  • Klarturkost: 2-10m sandbotten, sakta ner
  • Mörkgrönt: 2-10m sjögräs/korall, sakta ner ännu mer
  • Ljusturkost: <2m sandbotten, kryp fram
  • Brunt: <2m sjögräs/korall, undvik
  • Sandfärgat: <0,5m sandbotten, utforskas bäst till fots

Väl innanför revet väntar belöningen. ”The finest little anchorage I have seen or been in my years in the Caribbean.” Ja, så beskrivs lagunen Cayo Carenero i guideboken. Och vi har inget att invända. Kritvita stränder varvade med mangrove. En rocka glider förbi i det kristallklara vattnet. Stora pelikaner störtdyker efter fisk bredvid båten. Det är paradisiskt. Den ende som har något att klaga på är Otto, han tycker det hade varit trevligare om det fanns lite fler bilar här : )

Piratvatten, fy katten!

En båt kommer emot oss. Det knyter sig i magen. Det är nog bara kustbevakningen som kommer på besök, tänker jag i ett försök att lugna mig själv. Efter en snabb titt på skärmen kan jag konstatera att den saknar AIS-sändare. Nog borde kustbevakningen ha AIS-sändare? Vår egen sändare är avstängd, vill inte skylta med vår närvaro. Inte avslöja några uppgifter om vår position eller fart. Inte här.

Klockan är nio på morgonen lokal tid. Vi befinner oss nordväst om den lilla ön La Blanquilla, norr om Venezuelas pirathärjade kust. Nästan hundra sjömil ut. Vi har satt kursen på Curacao men hoppas på att kunna göra några dagars stopp på Los Roques. Öarna tillhör visserligen Venezuela, men vi har hört oss för. Inga piratattacker rapporterade därifrån. Inte så långt västerut, inte så långt ut. Värre sägs det vara längre österut, närmre kusten. Fritidsbåtar har blivit bordade, människor skjutna.

Jag tar fram kikaren. Definitivt inte kustbevakningen. Troligen någon form av fiskebåt, modell större. Lite äldre, sannolikt i trä. Den gör god fart genom vattnet, lite konstigt hög fart för att vara en vanlig fiskebåt. Men pirater använder väl små öppna snabbgående båtar nuförtiden, eller? Jag ser mig omkring. Inga andra båtar i sikte, men väl en fiskeflagga om babord. Jag andas ut. Fiskeflagga, fiskebåt. Logiskt.

Lovis ropar från sin koj. Hon har vaknat. Jag går in för att hjälpa henne med flytvästen, ber henne komma ut för att hjälpa mig hålla utkik. Jag passar på att kasta in plånböckerna i kastrullskåpet. Jag vet inte riktigt varför, de innehåller inga pengar. En extra upplaga av pass och skeppspapper finns redan gömda på betydligt säkrare ställe. Några pengar finns inte ombord. Inga vapen heller, och lika bra är det.

Jag hjälper Lovis göra fast säkerhetslinan i flytvästens sele och slänger ett öga på den upphinnande båten. Den närmar sig. Jag gör en snabb notering i loggboken, och funderar på om jag ska väcka Ludvig. Nej, varför det. För att berätta att jag ser en fiskebåt? Jag tar med mig kameran ut, och VHF-radion. Vad jag ska ha dem till är jag mindre säker på, men det känns tryggare så. Kanske borde jag gömma den bärbara VHF:en istället. Jo, det borde jag naturligtvis göra.

”Mamma, jag ser en båt”, ropar Lovis. Hon är glad över sin upptäckt. ”Men den är på väg åt det hållet så det är ingen fara”, berättar hon stolt och pekar åt styrbord. Jag ser hur båten passerar fiskeflaggan. Skit också. Den är nära oss nu. Kanske 100 meter. Ser skabbig ut. Men vänta lite. Visst ser det ut som den ska passera bakom oss. Jo, visst är det så. Den kanske planerar att borda oss på styrbordssidan istället, tänker jag, nu påtagligt paranoid. Jag håller andan.

Men fiskebåten behåller på sin nordvästliga kurs, passerar några båtlängder bakom oss. Inga pirater syns på däck, ingen annan heller för den delen. Jag tittar länge efter båten. Tills jag inte ser den längre. Tills den försvinner i horisonten.

PATIENTJOURNAL: Pumptransplantation Perkins 4.108

Patientdata:

Modell: Perkins 4.108
Hästkrafter: 48 hk
Årgång: 1983
Antal motortimmar: 2375

Diagnos

Söndagen den 20 februari 2011 fick patienten akut besvär med bränsletillförseln utanför Grenadas västkust. Symptomen var likvärdiga med de som upplevt  i samband med att den förra bränsleinsprutningspumpen skar mellan Kanarieöarna och Kap Verde. På Kap Verde fick patienten en ny bränsleinsprutningspump installerad den 6 januari 2011. Denna accepterades utan vidare komplikationer och har fram till bortstötningen den 20 februari fungerat utan anmärkning. Värt att notera är dock att patienten enbart varit aktiv i tio timmar sedan transplantationen på Kap Verde.

Med tanke på patientens historia antog vårdgivare L.Hammarberg att patienten stött bort den nya bränsleinsprutningspumpen. Efter vidare undersökningar och provtagningar kunde detta bekräftas. I likhet med tidigare pump hade den nya pumpen skurit med axelbrott som följd.

Det förra haveriet ansågs vara orsakat av luft i systemet som konsekvens av en sprucken slang. Den här gången har dock inga lutläckor kunnat påvisas. Vad som orsakade haveriet den 20 februari är svårt att säkerställa, och många experter har engagerats i diagnosen. Det finns de som menar att vatten i bränslet ligger bakom 99 procent av den här typen av haverier, men det finns också de som menar att bakterietillväxt i bränsletanken kan vara en bidragande orsak. Provsvaren har visat på viss bakterietillväxt i styrbordstanken; denna var dock inte i bruk vid tillfället för haveriet. Något vatten har inte kunnat identifieras men får ändå antas som den troligaste orsaken.

Behov

Patienten var i akut behov av en fungerande bränsleinsprutningspump, men också preventiva åtgärder för att undvika ytterligare en bortstötning. En ny bränsleinsprutningspump i reserv fanns att tillgå sedan förra haveriet. Som preventiv åtgärd rekommenderade experterna största möjliga bränslefilter och vattenavskiljare av typen Racor. Men det finns också de som förespråkar ett smörjmedel i bränslet för att smörja den nya pumpen. Vårdgivarens bedömning var att båda dessa åtgärder borde vidtas.

Åtgärd

Den nya bränsleinsprutningspumpen kunde installeras av vårdgivaren själv, eftersom denne bistått den kapverdianske kirurgen vid den förra transplantationen. Samtidigt utgick en efterlysning av ett Racor-filter i passande storlek, som ersättning för de mindre och enklare Vetus-filter som hittills används. På hela ön Grenada fanns enbart Racor-filter av störta typen att tillgå. Hinder som platsbrist och ekonomiska begränsningar fick därför undanröjas. I samband med installationen av detta installerade vårdgivaren även en tryckmätare för att kunna mäta framtida tryckförändringar framför och efter filtret, men också för att enklare kunna identifiera framtida läckor i systemet. Valet av smörjmedel föll på Marvel Mystery Oil efter samrådan med en kuban som berättat att denna magiska blandning ärhemligheten bakom Kubas gamla men förhållandevis väl fungerande bilpark.

Tack för alla tips. Göran, tror du det här filtret är stort nog?

Marvel Mystery Oil - improving engine since 1923!

 

 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

Resultat

Transplantationen av den nya bränsleinsprutningspumpen kunde genomföras med framgång redan måndagen den 21 februari, dagen efter haveriet. Installationen av Racor-filtret var däremot inte utan komplikationer på grund av platsbrist, men efter ytterligare två dagars arbete var även detta på plats. Lördagen den 26 februari var patienten redo för sin första provkörning. Färden som varade i tre timmar gick från St. George på Grenadas västkust ner till Prickly Bay på sydsidan. Provkörningen genomfördes med gott resultat, men det är fortfarande för tidigt att dra några slutsatser.

Eftervård

Patientens tillstånd ska hållas under noggrann observation, och samtliga förändringar undersökas. Vattenavskiljare och bränsletryck ska kontrolleras regelbundet, och Marvel Mystery Oil ska tillföras bränslet i samband med framtida tankningar. Barbordstanken ska också rengöras så snart lämpligt tillfälle ges, fram till dess får enbart styrbordstanken användas.

2011-02-27 (LH)  



Malmöväder i Karibien

Malmöväder i Karibien!

Det har regnat ända sedan jag hängde upp tvätten på tork, i förrgår. Ibland lite mer, och ibland lite mindre. Men oavbrutet. Det är förfärligt varmt i båten. Och fuktigt. Så fort vi öppnar en lucka för att få in lite luft kommer nästa skur. Vi måste ut. Den stora mataffären Food Land, på andra sidan lagunen här i St George, blir dagens utflyktsmål. Ja, något ska man ju göra och har man inte satt sin fot i en riktig mataffär på två och en halv månad, ja då vill jag lova att Food Land är en stor attraktion. Nästan i klass med en Konsumbutik där hemma.

En solhatt är aldrig fel!

Lagom till vi äntligen fått ut alle man på däck börjar det ösregna. Vi går in igen, regnkläder är nämligen ingen höjdare när det är varmt. Efter ett par avsnitt av Fåret Shaun lättar regnet något, och vi ger oss ut igen. Nu hinner vi faktiskt ända ner i jollen innan det är dags för nästa skur. Äh, vad gör väl det om vi blir lite blöta. Nu måste vi komma iväg. Barnen protesterar något, men inte värre än att en solhatt och ett paraply får dem på bättre tankar. Halvägs över lagunen tar bensinen slut. Bara att ro hem igen för att tanka. Nu blåser det också, men vi har medvind och kan nästan segla tillbaka med hjälp av Lovis paraply.

Seglaren och författaren Tristan Jones listade en gång paraplyet som en av de tre onödigaste sakerna ombord på en båt, tillsammans med piano och en sjöofficer. Han hade fel!

Nytankade ger vi utflykten ett nytt och tredje försök. Fortfarande vid gott mod. Den här gången kommer vi ända fram till Food Lands Dinghy Jetty. Ja, bara en sådan sak. Coolt med egen jolleparkering vid mataffären. Men nu är vi ordentligt blöta vill jag lova. Ja, troligen så blöta man kan bli på torra land utan att flyta bort. Vi skyndar in bakom de automatiska dörrarna (!) till Food Land. Wow, så mycket mat. Men oj så kallt. AC. Här gäller det att hålla högt tempo för att inte förfrysa, tänker jag och försvinner in i första bästa gång.

Food Land med egen jollebrygga

Snart känner jag mig förföljd. Svabbade inte den där grönklädda damen framför kyldisken nyss, och vid frukten innan dess? Och nu är hon här vid konserverna. Och ser hon inte väldigt sur ut? Jag tittar bakom mig; vi lämnar fortfarande ett blött spår efter oss, som en snigel. Lite lätt lila, eftersom min klänning färgar av sig. Jag blir full i skratt, slår ut med armarna och försöker le ursäktande. Men möts av onda ögat. En del äldre kvinnor här i Karibien tenderar till att verka ganska trötta på livet, och är till skillnad från de flesta andra varken särskilt pratglada eller trevliga. Det här är helt klart en av dem.

Lycka är en riktig mataffär

Damen med svabben ger sig inte i första taget. Och efter ett tag tröttnar jag på min följeslagare, blänger tillbaka och fräser något om att jag måste gå om hon inte slutar förfölja oss. Hon vänder på klacken, fortfarande utan att ha sagt ett ord. Skönt, tänker jag och fortsätter huttrande min inköpsfrossa. En stund senare ser jag hur hon kommer tillbaka igen, nu utan svabb. Istället bärandes på en stor gul skylt där det står Caution. Wet Floor. Hon placerar den demonstrativt två meter bakom oss, vänder på klacken och försvinner ut på lagret för att inte visa sig igen. Väldigt roligt, tyckte i alla fall vi.

S/Y Marys besättning lämnar spår!

En proppfull varuvagn senare, och 2500 kronor fattigare, passerar vi återigen de automatiska dörrarna. Den fuktiga värmen slår emot oss, värmer våra våta nerkylda kroppar. Det regnar fortfarande. Men det kan kvitta, vi kan ju ändå inte bli blötare.

Historien upprepar sig

0.2, 0.6, 0.0, 0.0, 0,1, 0,2. Jag stirrar som hypnotiserad på gps:ens fartangivelse. Vi har en knapp knops motström, och nästan ingen vind. Och så har vi ingen motor. Jo, motor har vi. Men den har lagt av igen. Tvärt av, under gång.  Det kändes skrämmande bekant på något vis. Och mycket riktigt, efter en första diagnos kan vi konstatera att det kommer fram diesel till den nya bränsleinsprutningspumpen, men där tar det stopp.

Det är becksvart ute, månen har inte gått upp än. Vi som hade hoppats på att komma fram i dagsljus. Nu kommer vi inte fram alls. Nåja, någonstans kommer vi nog. Men knappast dit vi tänkt, Prickly Bay på Grenadas sydkust.  Jag tittar ner på navigationsskärmen. Den lilla båten som markerar var vi är på sjökortet pekar norrut. Vi backar.

Vi befinner oss bara tre sjömil från St George, Grenadas huvudstad. Så nära men ändå inte. Stadens ankring verkar enkel att angöra. Men hur ska vi ta oss dit? Jag försöker kalla upp en segelbåt vars lanterna syns akteröver. Jag hoppas på lift. Men icke, den svarar inte. Istället svarar en 120 fot lång motoryacht. Jag ser värsta lyxyachten framför mig. Nej tack, att få lift av en sådan kan bli en dyr historia. Vi får klara oss själva.

Vattnet är platt, kanske läge att se hur väl vår lilla jolle  och dess fyrahästar utombordare gör sig som bogserbåt. Det är bra att veta om det verkligen skulle krisa någon gång.  Vi sjösätter jollen och förtöjer den på Marys barbordsida. Ludvig drar igång motorn. Och kors i karamellen, det funkar. Snart flyger 16 ton tunga Mary fram i 2½ knop.

Pumpen paj igen

Några hundra meter från ankarplatsen utanför St George kommer en lätt vindpust. Vi stänger av utombordaren, så det finns bensin kvar för att ta sig till macken imorgon. Vi glider in mellan de ankrade båtarna, sakta sakta. Jag pustar ut när Marys ankare går mot botten. Vi har gjort det igen. Gått in i hamn för bara segel, i mörker. Och det gick bra den här gången också. Ganska fridfullt faktiskt. Så trist bara, att ännu ett motorhaveri ligger bakom.

”Men det gör ju inget” säger lilla Lovis i ett försök att muntra upp oss. ”Vi har ju en sån där pump till” Och det har hon ju alldeles rätt i, vi har en pump i reserv sedan den förra havererade halvägs till Kap Verde. Men vad sjutton är det som får två bränsleinsprutningspumpar att haverera på bara några månader?

Welcome to Happy Island!

Janti's Happy Island

”Welcome to Happy Island” sa Janti med ett varmt leende och tog emot vår jolletamp när vi angjorde den lilla ön längst ut på revet utanför Clifton här på Union Island. Det är inte många som har byggt sig en egen ö, men det är precis vad Janti har gjort.

Under decennier hade fiskarna i Clifton byggt upp ett mindre berg av stora snäckskal på stranden. Ett berg som växt till ett bekymmer för den lilla staden som jobbade hårt på att bli mer attraktiv för turister. Så kom det sig att Janti en dag kom med den briljanta idén att frakta ut alltihop längst ut på revet för att bygga en liten ö. En ö med en bar på. Och så blev det.

Åtta år tog det, berättar Janti och visar stolt upp bilder på hur hans Happy Island växt fram under åren. Ön är inte mer än 15 meter i diameter och rymmer inget annat än Janti’s bar, ett enkelt och avslappnat ställe som enbart utgörs av en enkel träbyggnad i glada färger, några bord och ett par palmer.

Någon landström finns inte här ute. Men ljuva reggaetoner sprider sig likväl från en hel vägg med blandade gamla högtalare. De försörjs med några solpaneler på plåttaket. Och de färgglada ljusslingorna som ringlar sig runt baren drivs av egna små solceller. Liksom ”trädgårdslamporna” som sitter nedstuckna i sanden här och var.

Kapten och Janti snackar vindkraft på Happy Island.

Soltimmarna är många här på Union Island så Janti har inga större problem med energiförsörjningen, men det skadar ju inte med fulladdade batterier även molniga dagar. Så nu har han införskaffat sig ett litet vindkraftverk (D400) av samma typ som vi har i masttoppen på vår båt. När sammanträffandet blev känt frågade Janti om inte Ludvig kunde komma över idag på morgonen för att diskutera olika monteringsalternativ.

Ja, så nu sitter de där ute på Happy Island och klurar – troligen över en svalkande Fruit Punsch. Sedan bär det av mot nästa ö, Carriacou – sex sjömil bort. Sämre kan man ha det.

Rätt och fel om Skalmans matvanor

Skalman betar sjögräs

”Rrrrrring”, det var Skalmans mat- och sov-klocka som ringde. Lovis lyfte plötsligt blicken från skärmen. ”Pappa, vad äter sköldpaddor?” ”Jag vet inte riktigt”, svarade Ludvig efter att ha funderat en stund. Lovis vände sig mot mig, men inte heller jag kunde ge henne ett bra svar. ”Äh, ni vet ju ingenting om sköldpaddor” sa Lovis uppgivet och återgick surt till filmen.

Ludvig och jag tittade på varandra. Lovis var besviken på oss, och det dög ju inte. Och inget internet hade vi. Så trots regn och rusk packade vi ner snorkelgrejerna i jollen och drog ut till ön Baradel, ett känt tillhåll för sköldpaddorna på Tobago Cays där Mary af Rövarhamn har legat ankrad de senaste dagarna.

Tyvärr var sjön för hög för att lilla Lovis skulle våga sig ut och se med egna cyklopögon. Men jag hade nöjet att sikta tre sköldpaddor som var mellan sextio och sjuttio centimeter över ryggen. Och Ludvig stötte på självaste gammelfarfar där ute. Han påstår att skalet mätte närmre en meter. Jag vet inte om man ska tro honom, men hur som helst var det otroligt mäktigt att simma runt med de vackra urtidsdjuren så nära inpå. Och så fick vi faktiskt svar på Lovis frågor. Sköldpaddor betar sjögräs. De glider sakta fram på botten och rafsar åt sig än den ena än den andra tuvan, som en ko ungefär.

Ja, då hade man lärt sig något nytt. Jag som trodde de åt fisk (skäms lite). Det är tur att man har vetgiriga ungar! Och bäst av allt: Lovis var nöjd igen!

Från en båt till en annan

Lovis och Otto jämför upplevelser från revet.

”En så här stor såg jag”, säger treårige Otto och håller ut armarna. ”Och jag såg en ännu större, och en sån här liten”, berättar storasyster Lovis ivrigt och gestikulerar med armarna. ”Och en rund, och en randig.” ”Och en blå och en gul.” Barnen delar med sig av sina erfarenheter ute från revet.

Vi ligger ankrade utanför Speyside, Tobagos dykmecka. Här finns muränor, angel fish, humrar, sköldpaddor, barracudor, rockor, hajar och många andra fiskar. Dessutom finns här fantastiska koraller i alla tänkbara former och storlekar, bland annat några av världens största ”brain corals” (hjärnkoraller).

Dykning är inte kanske inte den bästa familjeaktiviteten med små barn, men många av ”huvudattraktionerna” ligger på grunt vatten. Så vad gör inte en seglarfamilj en dag i hamn om inte hoppar på en annan båt, närmare bestämt Frank’s blå lilla glasbottenbåt – något som visade sig vara ett riktigt lyckokast.

Från glasbottenbåten kunde vår lille Otto, som inte gärna doppar huvudet i onödan, tryggt beskåda livet under ytan utan att bli blöt medan vi andra hoppade i plurret för att ta oss en närmre titt. Och bara den som själv är förälder kan förstå den stolthet jag kände när jag simmade runt där ute på revet tillsammans med min fyraåriga dotter. Lovis har visserligen provat sin snorkel och cyklop ett par gånger på stranden, men att gå därifrån till att bekymmersfritt snorkla omkring ute på revet som om det vore den mest naturliga sak i världen var riktigt häftigt att se.

Men nej, några hajar såg vi inte. Och skönt var det. Men kanske nästa gång …

Tjohoo, det regnar!

Regnmolnen drar in över Man of War Bay, Tobago

Större delen av Tobago täcks av regnskog och det har inte gått en dag utan en regnskur sedan vi kom hit. Ena stunden finns inte ett moln på himlen, men innan man vet ögat av har tunga mörka moln drivit ner från bergen och regnet är ett faktum. Ibland bara några svalkande droppar, men lika ofta ett sådant där kraftigt störtregn som vi bara upplever där hemma när det åskar.

”Synd och skam på prima dricksvatten”, tänkte vi när vi såg hur allt regnvatten rann ut genom spygatterna samtidigt som vi gick och funderade på var och när vi skulle kunna fylla våra vattentankar näst. ”Kanske dags att slå slag i saken och fixa en sådan där regnuppsamlare vi pratat om så länge”. Sagt och gjort, fram åkte symaskinen och den PVC-duk vi köpt för ändamålet redan i Spanien.

Kapten vid symaskinen

En hel dag tog det med allt måttande, mallande och syande. Men nu sitter den där. En några kvadratmeter stor triangel uppspänd mellan det inre förstaget och två vant. Vi har sytt in lite buk i duken för att vattnet enklare ska hitta fram till den genomföring och slangnippel vi har placerat i mitten. Och därifrån går regnvattnet via en livsmedelsklassad slang vidare till våra vattentankar som tillsammans rymmer 400 liter.

En regnvattensamlare är naturligtvis inte på något sätt ett tillförlitligt system eftersom det är en lösning som är helt beroende av naturens väl och ve. Men vi gillar enkelheten, att ta tillvara på det naturen ger istället för att installera ännu en dyr och underhållskrävande apparat i båten. Därmed inte sagt att vår regnuppsamlare på något sätt ersätter en watermaker (avsaltningsanläggning), eftersom vi inte kan styra över regnet.  Men någon watermaker har vi ju ändå inte råd med. Förhoppningen är dock att regnuppsamlaren ska spara oss en och en annan vända mellan brunnen och båten. Man kan ha roligare saker för än att släpa vattendunkar.

Regnuppsamlaren in action

Det finns de som menar att man inte bör dricka regnvatten, förmodligen samma gäng som inte tycker att gravida ska äta fisk. Vi skulle inte hänga upp vår vattensamlare om vi befann oss i närheten av Ruhrområdet eller Tjernobyl. Men nu är vi lyckligtvis inte där, och vattnet smakar som vatten bör – mest ingenting. Försiktighet i lagom dos brukar dock inte skada. Regnvattnet får därför, precis som allt annat vatten vi tankar, passera ett kolfilter innan det svalkar våra törstande strupar.

Tyvärr saknar vi fungerande vattennivåmätare till våra vattentankar, men det ska vi försöka fixa när vi kommer till nästa större civilisation. Förhoppningsvis redan på Grenada dit vi tänkte styra skutan näst. För nu är vi rysligt nyfikna på hur mycket vatten vår regnuppsamlare faktiskt ger (återkommer med rapport längre fram). En sak är i alla fall säker, och det är att vi redan har ändrat inställning till vatten från ovan; få saker är så upplyftande som ett rejält ösregn : )

Limin’ in Tobago

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag frågar en förbipasserande vad klockan är. Vi har lämnat in tvätten hos Cynthia på tvätterian och vill gärna hämta den i tid; hon har det trångt i den lilla lokalen som också fungerar som fiskebutik och internetcafé. ”Halv ett, tisdag” blir svaret. Jag ler, en sådan upplysning är inte helt obefogad här på Tobago. Själv har jag slutat använda både klocka och mobiltelefon för länge sedan.

Tobago ligger lite vid sidan av det vanliga turiststråket och är fortfarande ganska oexploaterad. En av de öar där det sägs att man fortfarande kan uppleva det ”äkta Karibien”, vad det nu kan tänkas vara. Jag småpratar lite med mannen med armbandsuret, för så gör man här. Det har till och med ett eget verb: ”to lime”, att prata, umgås och göra så lite som möjligt. Ett vänligare och mer avslappnat folk är nog svårt att hitta. Här tar de flesta det lugnt, lever på det som naturen har att ge och verkar nöjda med det.

Jag tänker på Andy som fyllt sin ryggsäck med ett tiotal clementiner från trädgården för att sälja dem här i Charlotteville. ”We take all of them” sa Ludvig utan att fråga om priset. Det behöver man inte göra här, man betalar ”lagom” mycket. Inga fynd, men inga överpriser heller. Det är ingen mening att förhandla, det skulle troligen uppfattas som en förolämpning. Istället fick barnen varsitt armband som Andy tillverkat av bönor. Han bjöd också in oss till sitt hem, för att titta på hans fruktträdgård. Vi tackade naturligtvis ja, för vi vet att inbjudan var ärligt menad. Och vi ville gärna se hur han har det. Folk bor enkelt här, man behöver inte mycket när medeltemperaturen ligger runt 28 grader dygnet runt, året runt.

Andy är bara en i raden av fina människor vi har träffat här på Tobago. Regnskog, stränder och färgglada fiskar i all ära. Men det är mötena med lokalbefolkningen som verkligen sätter sina spår, som påverkar hur man uppfattar och minns en plats. Och Tobago kommer alltid att ha en särskild plats i våra hjärtan.