Kungligt besök

S/Y Mary 4 kommentarer

Efter ekvatordopet kan vi även titulera oss som Gäddan, Snäckan, Delfinen och Guldmakrillen. Gissa själv vem som är vem.

Så satt han plötsligt där. Vitklädd med guldcape, krona och treuddad spira. Havets konung. Med långt blött hår, och större delen av ansiktet täckt av ett stort cyklop – inte helt olikt Ludvigs eget när jag tänker efter. En märklig varelse. Till hälften människa, till hälften fisk. Vi mottog hans besök med skräckblandad förtjusning, Denne mytomspunne Neptunus.

Men kung Neptunus var inte oväntad. Vi hade just korsat ekvatorn, och många är de historier om hur havets konung stiger upp ur djupet och kräver att förstagångskorsare döps i hans rike. Ett ekvatorsdop kan enligt sägen vara en synnerligen oangenäm upplevelse. Några lär ha doppats i tjära, och rullats i fjärdrar. Andra kölhalats. Men det finns också berättelser där Kung Neptunus nöjt sig med mildare behandlingar. Vi kunde inget annat göra än att hälsa konungen välkommen ombord, och hoppas på det bästa.

Vi hade tur, Kung Neptunus var på ett synnerligen gott humör denna morgon. Han småpratade lite med barnen, och Lovis berättade stolt att hon minsann skulle segla hela jorden runt. Sedan la han sin blöta slemmiga hand på våra huvuden och önskade oss en efter en välkomna till hans rike under högtidliga former.

Efter dopet bjöds det till fest, som sig bör i anslutning till alla högtidliga ceremonier värda att minnas. Kung Neptunus halade upp ett nät ur havets djup, fyllt till bredden med bubbel och allehanda godsaker. Stämningen var på topp – ända tills Lovis upptäckte att pappa inte var med oss. Hon tittade in genom fönstret till akterhytten och såg att pappa inte låg kvar …

”Var är pappa? Han är borta.” Lovis tittade med en blandning av förtvivlan och misstänksamhet på Kung Neptunus. Osäker på om han rövat bort hennes älskade pappa, eller om det kunde vara så att … Nej, så kunde det naturligtvis inte vara. Jag avfärdade det hela med att säga att jag just sett pappa gå på toa. Men att han nog ville sova lite till, efter en tuff nattvakt.

Stämningen infann sig inte riktigt igen. Lovis och Otto drog sig in i båten för att se om pappa verkligen var kvar på toa, eller om han hunnit lägga sig igen. Och Kung Neptunus, ja han försvann lika plötsligt som han kommit. Ner i akterhyttens djup.

Södra halvklotet!

När Ludvig vaknade en stund senare visade det sig att han fått besök av havets konung redan under natten, men att den gamle då varit på betydligt sämre humör och döpt honom i en blandning av rutten fisk och brännmaneter. Tur man inte var vaken då …

Rasrisk!

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Kolla där, en till. Och där också.” Kapten och jag tittar allvarligt på varandra. Vi konstaterar förskräckt att flera trådar har gått av på de nästan åtta millimeter* tjocka stålvajrar som är det enda som förhindrar mesanmasten från att falla bakåt.

”Men gjorde de inte en rigginspektion innan de avseglande från Las Perlas, visst skrev de det på Twitter?” tänker den uppmärksamme nu. Och jo, visst är det så. I vanlig ordning kontrollerade kapten samtliga vajerinfästningarna innan avsegling. Men bara infästningarna, där vi hitintills trott att slitage visar sig först. Fram tills idag. Sjögången tillåter inte någon ny genomgång av hela riggen, men det verkar som om problemet är isolerat till mesanmasten.

Seglingen mot Galapagos har så här långt bjudit på stundtals hård kryss, och stampig sjö. Huruvida skadorna uppkommit nu, eller funnits där ett tag är omöjligt att säga. Hur som helst, vi måste göra något åt saken. Först stagar vi upp mesanmasten framåt genom att dra en lina mellan de båda masttopparna. Det är enkelt fixat genom att koppla samman stormastens dirk med mesanmastens stagfall. Sedan enas vi om att spänna upp två nödvant. Ett nytt reservfall i form av superstark tiomilimeters dyneemalina från LIROS borde funka. Kapten klättrar upp i mesanmasten och gör med visst besvär fast en lina på vardera spridare. Sedan drar vi ner linorna till varsitt block som vi har fäst i båtens relingslist. Och så spänner vi upp allt sammans med fockens skotvinchar. Klart! Jaja, det är naturligtvis en provisorisk lösning. Men vi är ändå ganska nöjda.

Nu återstår det att fundera ut hur sjutton vi ska få nya grejer levererade till Galapagosöarna för en vettig peng, och inom en rimlig tidsrymd. Livet är fullt av utmaningar

(Och för er som inte riktigt förstår alla termer ovan, så kan jag berätta att vi var nära på att tappa den lilla masten. Men bara nära.)

*Närmare bestämt 7.2 mm. Någon som vet vilken vajerdimension det motsvarar i tum? Jag får det till runt 9/32 men vet inte om det är en vajerdimension. /Ludvig

Vägen till Galapagos är krokig och lång

S/Y Mary 1 kommentar

Det finns inget dåligt väder ...

”Typiskt att det ska vara så långt till Galapagos”, muttrar Lovis där hon sitter under sin sydväst och spanar mot horisonten för att skaka av sig det illamående hon dragit på sig efter timmar vid pysselboken. ”Typiskt.” Jag kan inte annat att hålla med. Dessutom har vägen dit visat sig vara synnerligen krokig så här långt.

Panama-Galapagos blir vår näst längsta etapp hittills, näst efter Atlanten. Fågelvägen är det visserligen bara hälften så långt, knappt tusen sjömil. En dryg veckas segling under bra omständigheter. Men vi är sent ute; regnsäsongen är kommen och med den de sydliga vindarna. Mary af Rövarhamn må vara en bra båt, men att kryssa mot vinden är inte hennes starkaste sida. Och inte blir det lättare av att vi måste ta oss igenom ITCZ – ett bälte med turbulent väder strax norr om ekvatorn.

ITCZ står för InterTropical Convergence Zone och är källan till mycket ont på dessa breddgrader. I fem dagar och fyra nätter har vi ömsom kryssat, ömsom motorerat. Under regntunga skyar, i gropig sjö. Genom åskväder, och kulingbyar. I stiltje och störtskurar. Det är ett krokigt spår vi har lämnat bakom oss. Men sakta sakta. Steg för steg, har vi tagit oss söderut. Söderut mot ekvatorn, där vi hoppas hitta de stabila passadvindar som ska föra oss västerut mot Galapagos. Men vi är inte där än. Men snart. Bara lite till.

Och motorn då? Jo den går fortfarande. Tack och lov. Men tyvärr har den börjat suga luft igen och vi måste ta jämna turer till motorrummet för att pumpa ut luften. Den nya läckan är inte lokaliserad än. Men skam den som ger sig. Med lite jävlaranamma kommer man långt, förhoppningsvis hela jorden runt.

En hyllning till Göran

S/Y Mary 22 kommentarer

Lovis skriver inbjudningar till kvällens motorfest.

PANAMA CITY. Tänk dig en mekaniker som ger klara besked. En mekaniker som är uppvuxen med just din motor, och har 30 års erfarenhet som dieseltekniker. En mekaniker som stött på just ditt problem, om och om igen. Som tålmodigt svarar på alla dina frågor, och bara genom att titta på en bild kan tala om exakt vad som ligger bakom dina bekymmer och vad du ska göra åt saken. Och samtidigt förmedla detta på ett begripligt sätt. På distans. Jodå, en sådan mekaniker finns. Och i vårt fall heter han Göran. Göran Dieselmeken Lindgren.

Göran dök upp från ingenstans när vi behövde honom som mest. På bloggen. Om vi förstår saken rätt ligger en av våra trogna bloggläsare bakom miraklet. Och vi är oändligt tacksamma.

Sa jag att vår motor går igen? Jaså inte det. Ja så är det i alla fall. Och för första gången känns det som vi verkligen har gått till botten med våra problem. En snebelastning på kugghjulet som driver pumpen var boven i dramat. Och Göran, han har förstås varit på rätt spår hela tiden.

I kväll blir det motorfest på Mary af Rövarhamn. Klockan åtta. Välkomna!

Gått på pumpen igen

S/Y Mary 26 kommentarer

Sålt smöret och tappat pengarna

Jag vankar av och an i salongen. Fram och tillbaka. Som Baltazar. Vår gast, Magnus, sitter på däck och spelar munspel. Vi har alla våra sätt att hantera väntan, oro och besvikelse. 

Motorn dog igår natt. Tvärt, när kapten sänkte gasen för att gå in mot ankringen på Las Perlas. Det lät skrämmande bekant. Precis så betedde den sig när den första bränsleinsprutningspumpen skar mellan Gran Canaria och Kap Verde. Med ett undantag, den här gången tände motorn igen, även om den inte startade. Det fanns fortfarande hopp, kanske var det inte helt kört. Men det fanns inte utrymme för vidare diagnos, inte just då. Vi var på väg in på grunt vatten. Nu gällde det att fånga den lilla vind som fanns innan vi drev upp på land. Rullade ut genuan illa kvikt och fick båten på kurs. Ännu en gång tvingades vi gå in i en okänd hamn för bara segel, i mörker. Med en 17 ton tung båt. Det knöt sig i magen. Att regnet vräkte ner gjorde inte saken lättare. Men det gick vägen den här gången också. Vi börjar bli bra på det här. Mot vår vilja.

Kapten svettas i motorrummet, försöker förstå vad som hänt. Kan det verkligen vara bränsleinsprutningspumpen igen? Det känns som en evighet, men så säger han plötsligt: ”Ok, då är det dags. Antingen startar den nu, eller så skär pumpen.” Jag avbryter mitt vankande och går bort till tändningsnyckeln vid nedgångsluckan, tar ett djupt andetag och vrider om.

Motorn låter som om den funderar på saken en stund, sedan händer det som inte får hända. Det gnisslar till, pumpen kärvar och kör fast. Jag försöker en gång till. Den här gången går startmotorn lätt igen, för lätt. Utan att starta. Pumpen gör inte längre något motstånd. Mina farhågor är bekräftade, axeln har gått av. Jag sjunker ihop vid navigationsbordet, energin tar slut.

Jag behöver kanske inte säga att stämningen är ganska låg ombord. Tre bränsleinsprutningspumpar går inte sönder på ett halvår av en slump. Vi har ett allvarligt fel som måste identifieras, och vi behöver en ny pump. Hur lång tid detta kan ta, eller vad det kommer att kosta är svårt att sia om. Men en sak är säker; vi måste tillbaka till Panama City. För att ta tjuren vid hornen. Ännu en gång.

Genom Panamakanalen – en riktig rysare

S/Y Mary 16 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Första dagen i Panamakanalen gick över förväntan, med ett viktigt undantag: motorn ville inte starta när vi skulle ge oss av. Vilket var minst sagt illavarslande. En gång är ingen gång. Men det här var faktiskt andra gången. Det hade inte gått mer än några dagar sedan vi fick segla in i hamn på Islas Naranja för att motorn inte ville starta. Någon orsak till detta hittade vi aldrig, och vi övertygade oss själva om att stoppknappen måste hängt sig. För en halvtimme senare startade motorn som om ingenting hade hänt. Men nu hände det alltså igen. Det knöt sig i magen.

Men efter upprepade försök startade faktiskt motorn, och vi kunde ge oss av till mötesplatsen för att hämta upp lotsen. Vi väntade, och väntade. Precis som dagen innan; då kom aldrig någon lots, och vår kanalfärd fick skjutas upp ännu en dag. Inte utan att vi oroade oss för att samma sak skulle hända igen. Vi kallade upp kontrolltornet som meddelande att han skulle bli en dryg timme sen. Ok, än fanns det alltså gott om hopp. Och två timmar senare kom han faktiskt. Inkallad i sista sekund. Ordinarie lots hade fått förhinder. Igen. Lotsbristen i kanalen är ett känt problem, och har orsakat flera veckor långa väntetider på sistone. Vår egen tid hade bokats om fem gånger vid det här laget. Men nu var alltså lotsen ombord och vi gjorde god fart mot de tre slussarna som skulle ta oss de 26 metrarna upp till Gatun Lake. Vi pustade ut. Någon sjätte ombokning skulle det inte bli, såvida inte …

Men motorn gick, lugnt och stabilt. Hela kvällen. Det enda som inte var som det skulle var känslan i magen, och när vi förtöjde Mary vid bojen i Gatun Lake sent den kvällen var det inte utan att vi undrade om motorn verkligen skulle starta nästa morgon. Här, mitt emellan två hav ville vi inte bli fast. Vi hade tre inhyrda lindragare ombord, och ett motorhaveri i kanalen skulle innebära dryga böter från kanalbolaget. Dessutom hade vi min systers packning ombord. Hon och hennes väninna var på San Blas i några dagar. Just snyggt om vi inte hann fram innan de skulle flyga hem. Vi hade bara en dag att spela på.  Den kvällen provade vi att starta och stänga av motorn några gånger för att lugna oss själva. Jodå, den startade fint. Just då.

Samtidigt som vrålaporna höll morgonserenad i Gatun Lake anlände vår lots. En rundlätt man med stort varmt leende och vidbrättad stråhatt. Klockan var ett par minuter över sex och det var vår andra dag i Panamakanalen. ”Vi ska vara vid slussarna klockan 10.30” säger han. ”Så det är lika bra att sätta fart”. Ludvig och jag utbytte oroliga blickar. Med rätta. De tio sekunder som passerade innan motorn slutligen beslöts sig för att starta denna vackra morgon var några av de längsta i mitt liv. Men jo, efter ett tag gick det faktiskt. Vi andades ut. För stunden. För snart hörde vi hur varvtalet gick ner. Jäklar.

Dieseltankarna var nyss rengjorda. Och dieseln nyfiltrerad och kryddad med både biocider mot algbeväxning och Marwells Mystery Oil för smörjning.  Så felet måste bero på något annat. Ludvig tog ett par tag på matarpumpen och såg hur det kom luft i filtret. Han pumpade lite till. Och varvatalet gick upp till det normala igen. Fler blickar utbyttes, men lotsen gjorde inte en min. Och vi sa ingenting, ville inte riskera ett körförbud.

Kanske hade vi en läcka någonstans som gjorde att motorn sög luft. Desto högre varvtal, desto mer luft. Vad skulle hända under ännu högre belastning? Ja, vi kunde inte göra mycket annat än att vänta och se. Och gå ner och ta några tag på matarpumpen var femte minut. Det blev ett väldigt spring. Under tystnad. Lotsen sa fortfarande ingenting. Och det gjorde inte vi heller. Men klumpen i magen växte sig allt större. 

 Inte blev situationen bättre av att vi upptäckte att vårt laddningsrelä hade slutat att fungera. Förbrukningsbatterierna var nästan helt urladdade. Bara några ynka procent kvar. Detta löstes tillfälligt med en enkel omkoppling, ungefär samtidigt som ett halvt badkar sjövatten vällde in genom förpiksluckan och gav våra sovande barn ett abrupt uppvaknande. Vågen orsakades av svall från ett mötande fartyg. Jag fick inte igen luckan, jollen var i vägen och nästa våg var på ingång. Ludvig rusade fram på fördäck för att slita bort jollen. Lite väl fort, en av hasparna gick av och for all världens väg. Så gick motorn ner i varv igen, och jag rusade tillbaka till matarpumpen. Jag tog några djupa andetag . In genom näsan, ut genom munnen – för att kunna konstatera att jag inte kände mig ett dugg lugnare.

Ja, så fortsatte det. Storheten i att befinna sig på världens viktigaste vattenväg skänkte vi inte en tanke. Inte heller lyckade vi njuta fullt ut av den regnskogsklädda arkipelag som vi färdades genom.  Det var knappt att vi orkade lyfta ett ögonbryn för den krokodil som låg och vilade sig i strandkanten längs kanalen. Det enda som spelade någon roll för stunden var att nå ända fram. Vi bockade av sjömil, efter sjömil. Utbytte blickar och pumpade, var femte minut. Ibland oftare. Under fortsatt tystnad. Tiden kröp fram.

Ja, vår resa genom Panamakanalen var en riktig rysare, men av helt andra skäl än väntat. Själva slussningen gick nämligen som på räls. Visst var det enorma krafter, men vi var i trygga händer. Vår lots och våra lindragare hade tillsammans flera tusen kanalfärder i bagaget. Men ingen av dem kunde ana den lättnad vi kände när de sista slussportarna öppnades och Mary af Rövarhamn gled ut i Stilla Havet. Eller så kunde de det …

(Kaptens kommentar på ovanstående text: ”Usch, vi råkar verkligen ut för väldigt mycket grejer. Det ser kanske inte så bra ut. Äh, vi gör ju i alla fall så gott vi kan.”)

Colon – staden gud glömde

S/Y Mary 7 kommentarer

Colon upplevs säkrast från insidan av en taxi.

Vart är ni på väg? frågar polismannen som stoppar Otto och mig mitt på gatan. Vi befinner oss i Colon, och är på väg till McDonalds för att köpa en glass i väntan på att tvätten ska bli klar. Det är mitt på dagen och vi talar om en runt hundra meter lång promenad i Colons mer civiliserade kvarter. Den uniformklädde mannen ser bekymrad ut, han menar att vi borde ta en taxi.

Att man inte ska röra sig ensam på gatan efter mörkrets inbrott gäller nog i många städer. Men i Colon, denna gudsförgätna stad, avrekommenderas besökare att visa sig ute på gatan överhuvudtaget. Här är våld och kriminalitet aldrig långt borta. Att jag inte bär några värdesaker – inga smycken, ingen kamera – spelar ingen roll. Inte heller att jag har ett litet barn i handen. Jag är vit, och Colon är farligt – en av världens farligaste städer sägs det.

Colon grundades 1850 som ändstation för Panama Railroad, den järnväg amerikanarna byggde tvärs igenom landet för att möta guldrushens behov av en snabb väg mellan öst och väst. Men när den amerikanska transkontinella järnvägen etablerades några decennier senare blev Colon en ekonomiskt deprimerad stad nästan över en natt. Stadens ekonomi stärktes tillfälligt under byggandet av Panamakanalen. Men efter kanalens färdigställande drabbades Colon återigen av stor arbetslöshet. Något som håller i sig än idag.

Husen i innestaden vittnar om Colons forna storhet, men idag är de flesta fallfärdiga och helt eller delvis ockuperade. Övriga är omringade av höga murar toppade med ingjutna glasskärvor, taggtråd eller elstängsel. Fönstrena är gallerförsedda ända upp på takfönsternivå. Överallt ligger sopor, och det luktar urin från vattnet i rännstenen. Fattigdomen är utbredd över hela staden, och Colon andas uppgivenhet. Hälften av invånarna förefaller vara kriminella, och den andra hälften ägnar sig åt att skydda sig från den första.

Enkelt uttryckt, Colon är ingen stad man vill vara i längre än nödvändigt. Och idag, efter tolv dagars väntan och inte mindre än fyra ombokningar från kanalbolaget, verkar det faktiskt som om vi ska få komma härifrån. Klockan 16.00 lokal tid bär det av med lots och tre lindragare ombord. Mot Gatun-slussen. Natten tillbringas bland krokodilerna på Gatun Lake, och imorgon eftermiddag hoppas vi på att kunna slussa ut på andra sidan. Ut i Stilla havet.

Följ gärna vår resa genom Panamakanalen via kanalbolagets webbkameror. Men tänk på tidsskillnaden; vi ligger sju timmar efter Sverige.

På span efter vrålapor

S/Y Mary 2 kommentarer

Otto spanar efter krokodiler, jaguarer och vrålapor i Panamas djungel.

Att Lovis och Otto förväntade sig att träffa vilda apor i Karibien kunde ni läsa redan i Lovis brev från  Atlantöverseglingen. Men det har det varit lite dåligt med den varan så här långt, åtminstone i det vilda. Men skam den som ger sig. I väntan på att få gå igenom Panamakanalen tog vi båten långt upp i Rio Chagres för några dagars djungelsafari. Och där fanns det apor vill jag lova. Vrålapor.

Men tyvärr ville inte aporna visa sig hur mycket vi än spanade. Lovis och Otto la till och med ut bananer som bete i vattenbrynet; för det vet ju alla att apor gillar bananer. Alla utom Panamas vrålapor, tydligen. Men de fanns där i träden ovanför oss. Det vet vi alldeles säkert. För oj va de vrålade. Särskilt i gryning och skymning när de markerar gränsen till sina revir, medan en lätt dimma glider över flodens spegelblanka vatten. Spöklikt, magiskt och alldeles alldeles underbart.

Nedan några videoklipp från vår djungelsafari i Rio Chagres. Glöm inte sätta på ljudet. 

Anders Hellberg gästbloggar

S/Y Mary 4 kommentarer

På väg mot Colon. Anders Hellberg målar påskägg med smågastarna.

Kaffe- och lingonsyltförrådet börjar återhämta sig. Ett tydligt tecken på att vi har haft en hel del besök från Sverige på sistone. Den senaste gasten i raden heter Anders Hellberg, som här också seglar in som vår första gästbloggare. Anders seglar till vardags segelfartyget Tibnor. Här delar han med sig av sina intryck från de första dagarna ombord på Mary af Rövarhamn.

Lycka är en delfin vid ankarplatsen och en iskall cola under palmerna efter nästan två dygns resa från Sverige. Och den karibiska stjärnhimlen genom en öppen däckslucka där den varma vinden blåser in.

Arkipelagen i San Blas är något av det vackraste jag sett, med runda palmöar omgivna av gul sand och turkosa rev. Ändå en förhållandevis okänd del av seglingsvärlden mellan turistexploateringen i östra Karibien och Galapagos. Visst finns här båtar och visst har befolkningen börjat inse att västvärldens överskott också borde komma dem till del. Att man tar betalt för kryssningstillstånd, antalet personer i besättningen, ankarliggning och för vatten borde ingen förtänka dem. Det är dock, vad jag förstår, mycket långt ifrån kostnaderna i Västindien och Medelhavet.

Här går uppenbarligen fortfarande att hitta en egen palmö med ständig sol och ljum karibisk vind. Det blir lite av en inverterad form av tvättmedelsreklamens egna lilla kobbe i Stockholms skärgård. Men det som i svenska sjömansvisor och romantiserade filmer beskrivs som den totala friheten i Söderhavet har blivit reglerat i blanketter i fem exemplar med alla vederbörliga stämplar. Bara att lämna hamnen i El Porvenir, centralort i San Blas, innebär en utklarering på tre olika kontor och pappersarbete som kräver en halv gran. Detta trots att samtliga i besättningen redan var inklarerade i Panama.

Man kan jämföra med segling i nordiska farvatten, i det som amerikaner och sydeuropéer brukar kalla för det skandinaviska storebrorssamhället. Där finns praktiskt taget ingen byråkrati alls kvar längre för fritidsseglare. När jag för några år sedan gick till Finland från Baltikum, som då var utanför Schengen, fick vi nästan med våld bryta oss in på gränsbevakningen på Kökar för att överhuvudtaget få passen registrerade. Att idag segla i Östersjön är närmast helt fritt från stämplar och förordningar, trots att man kan besöka åtta länder, ett självstyrande landskap och ett antal tullfria zoner.Men dessa randanmärkningar ska inte förta att denna arkipelag i San Blas, i min begränsade värld, känns som himmelriket på jorden.

S/y Mary är en intressant och engagerande bekantskap. Linda, Ludvig, Lovis och Otto förefaller ha en tät och sammansvetsad relation med total respekt för varandra. Mycket imponerande.
Jag har själv mycket liten erfarenhet av seglande barnfamiljer, mer än skrikande barn i grannbåten och tonåringar som kör runt i ankarviken till dess att andra båtar börjar klättra på väggarna. Men så icke här. Att segla med mindre barn är nog inte helt enkelt, men Linda och Ludvig gör det verkligen på ett avspänt sätt. All respekt.

Nu väntar Colon vid den norra infarten till kanalen. Där tar den panamanska nationalstaten över från det delvis självstyrande San Blas och Kuna Yalafolket.
Staten Panama är i sig själv modern nutidshistoria, med exempel på både goda och dåliga sidor av Yankee nationalism.
Folkhjältar som generalen Omar Torrijos och nationalskurkar som Manuel Noriega har byggt upp och sökt utnyttja detta lands strategiska läge för egna ändamål.
Förutom det historiska vingflaxet ska det bli en upplevelse att se det ingenjörstekniska under som kanalbygget representerar.

/Anders

Åh nej, ännu en ö utan bilar

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Snälla, snälla mamma. Nästa gång kan vi väl segla till ett ställe där det finns bilar, kan vi inte det? Snälla mamma”. Otto vädjar med sin allra lenaste röst. Jag ser besvikelsen i hans ögon när han inser att vi är på väg att angöra ännu en bilfri ö. En strand, några palmer och en liten strandbar. Det är allt som finns här. Inga bilar, inga vägar. Ingenting. Bara lugn och ro. Urtrist tycker Otto, men vi andra trivs. Lovis har redan hoppat i det trettio-gradiga vattnet, utrustad med flytväst, snorkel och cyklop. Hon är i sitt rätta element.

Vi befinner oss i Kuna-indianernas rike, utanför Panamas karibiska kust. I San Blas, 350 orörda paradisöar omringade av turkosblått vatten och fiskrika rev. Tillsammans med goda vänner från förr har vi de senaste veckorna utforskat ett tiotal av dessa öar. Vi har badat, snorklat och plockat snäckor.  Ätit färsk frukt och nyfångad fisk, hummer eller krabba varje dag. Besökt indianbyar, klättrat i kokospalmer och gått på upptäcktsfärd. Levt det enkla goda livet.

Men allting har ett slut. Imorse påbörjade familjen Albinsson den långa resan hem till Umeå igen. Och med samma flyg anlände vår näste gast; journalisten Anders Hellberg har mönstrat på som förste lindragare inför den stundande kanalfärden. Ja, så är det faktiskt. Fyra stycken lindragare ska man ha enligt kanalbolagets regler. Så vi måste hitta ett par till.

Imorgon lägger vi San Blas bakom oss, och sätter kursen mot civilisationen. Mot Colon, och Panamakanalen. Snart Otto, snart. Bara ett par dagar till …