Det finns inget dåligt väder ...

”Typiskt att det ska vara så långt till Galapagos”, muttrar Lovis där hon sitter under sin sydväst och spanar mot horisonten för att skaka av sig det illamående hon dragit på sig efter timmar vid pysselboken. ”Typiskt.” Jag kan inte annat att hålla med. Dessutom har vägen dit visat sig vara synnerligen krokig så här långt.

Panama-Galapagos blir vår näst längsta etapp hittills, näst efter Atlanten. Fågelvägen är det visserligen bara hälften så långt, knappt tusen sjömil. En dryg veckas segling under bra omständigheter. Men vi är sent ute; regnsäsongen är kommen och med den de sydliga vindarna. Mary af Rövarhamn må vara en bra båt, men att kryssa mot vinden är inte hennes starkaste sida. Och inte blir det lättare av att vi måste ta oss igenom ITCZ – ett bälte med turbulent väder strax norr om ekvatorn.

ITCZ står för InterTropical Convergence Zone och är källan till mycket ont på dessa breddgrader. I fem dagar och fyra nätter har vi ömsom kryssat, ömsom motorerat. Under regntunga skyar, i gropig sjö. Genom åskväder, och kulingbyar. I stiltje och störtskurar. Det är ett krokigt spår vi har lämnat bakom oss. Men sakta sakta. Steg för steg, har vi tagit oss söderut. Söderut mot ekvatorn, där vi hoppas hitta de stabila passadvindar som ska föra oss västerut mot Galapagos. Men vi är inte där än. Men snart. Bara lite till.

Och motorn då? Jo den går fortfarande. Tack och lov. Men tyvärr har den börjat suga luft igen och vi måste ta jämna turer till motorrummet för att pumpa ut luften. Den nya läckan är inte lokaliserad än. Men skam den som ger sig. Med lite jävlaranamma kommer man långt, förhoppningsvis hela jorden runt.