Livet på en skör skruv

På en båt finns oändligt mycket som kan gå sönder. Vi försöker alltid ligga steget före, och alla sex sinnen jobbar dygnet runt för att försöka förutspå vad som ska gå sönder härnäst. Och misslyckas man. Ja, då kan man med lite otur ligga ganska risigt till.

Inför varje ny etapp brukar vi prata igenom vad som måste fixas eller ses över inför avfärd. För alltid är det något. Igår kom ett konstigt propellerljud upp på agendan. Det har alltid funnit där, men hade ändrat karaktär på sistone. Vi kom fram till att det nog skulle vara lättare att lokalisera källan till sjöss, eftersom det inte går att återskapa ljudet när båten ligger i hamn. Och så pratade vi inte mer om det. Inte förrän kapten sent igår kväll fick för sig att bara ta en snabb titt, trots allt. Inte på själva propellern, men väl på propelleraxeln som går mellan propellern och motorn.

Jag var upptagen med att förbereda ett blogginlägg till Europeiska – en av våra sponsorer. Men minns att jag tyckte tidpunkten var lite märkligt vald med tanke på att propelleraxeln bara kan nås genom att vända upp och ner på akterhytten där vi sover. Klockan var kvart över tolv. Och jag vet att sånt här brukar dra ut på tiden. Men av någon anledning protesterade jag inte. Kanske var jag för upptagen med mitt eget.

”Jag har hittat felet”, hörde jag från akterhytten efter en stund. Fem av sex skruvar hade gått av vid en fläns mellan två delar av propelleraxeln. Ett enkelt fel, lätt att åtgärda. Bara att borra ur de gamla skruvarna och sätta in nya. Åtminstone för stunden. På sikt måste vi ta itu med själva källan till problemet. Hålbilden i de två delarna stämmer inte, vilket troligen orsakat vibrationer som fått den ena skruven att ge upp efter den andra.

Man behöver inte veta särskilt mycket om båtar för att räkna ut att om något som ska sitta med sex skruvar nu bara sitter med en skruv så lär den sista skruven inte palla trycket särskilt länge till. Och utan fungerande propeller – vid fel tillfälle, som vid den svåra tilläggningen i Lady Barron dagen innan. Eller dagens utsegling från Furneaux Islands – mot vind och sjö över grunda sandbankar där hela Stilla havet dundrar in. Ja, då hade vad som helst kunnat hända.

Kalla fötter

Jag ligger i akterhytten, försöker sova. Jag lyssnar, och grubblar. Ludvig har just gippat, jag undrar varför. Vindrodret glappar, ska det hålla hela vägen. Och nya riggen, sitter alla vajrar verkligen som de ska. Kan vi vara säkra på det. Det blåser närmre 30 knop från nordost, och Mary länsar undan i 7-8 knop. Det går fint. Men prognosen lovar mer vind, och högre vågor.

Det är måndag kväll. Vi befinner oss strax nordost om Australiens sydostligaste udde. 30 sjömil åt sydväst ligger Eden, den sista skyddade hamnen på fastlandet. Söderöver, 350 sjömil bort ligger Tasmanien. Och däremellan ligger Bass Strait. Också kallat Australiens Biscaya. Ökänt för de tuffa vind- och vågförhållanden som kan råda här.

En front väntas någon gång på onsdag. Bakom den kan vi räkna med sydliga vindar. Runt 20 knop. Ska vi hinna fram till Tasmanien innan dess. Ja, troligen. Annars kan vi kanske söka skydd mellan öarna norr om Tasmanien. Om det nu är säkert att gå in i det grunda sundet. Sjökortet visar bara tre meters djup i inloppet. Och sjön lär gå hög.

Biscaya. Minnena flashar förbi. Otäcka minnen. Vatten som forsar fram på däck och tar med sig allt i sin väg. Vatten som pressar sig in under nedgångsluckan och in i båten. Rädslan för att något ska gå sönder. Rädslan för att något ska gå riktigt fel. Vi hade väntat länge. Vi började bli sena. Och vi ville så otroligt gärna. Då var det Spanien som lockade, nu är det Tasmanien. Det är mycket som är likt.

Vi hade ägnat kvällen åt att studera väderkartor och sjökort. Och att diskutera. Huruvida vi skulle fortsätta mot Tasmanien eller gå in i Eden. Med viss tvekan kom vi fram till att om prognosen håller i sig, om inget försämras de närmsta timmarna, så fortsätter vi.

Men jag kan inte släppa det. Sömnen vill inte infinna sig. The conditions look reasonable if you are very keen to reach Tasmania. Så hade det stått i senaste meddelandet från Lauri, vår personliga väderrådgivare. Jag upprepar orden för mig själv. Vad betyder de egentligen. Reasonable. Duger det verkligen? Med två små barn ombord. Och very keen. Där i ligger den stora faran. Vi vill så gärna. Och förhållandena är inte bra. Nej, det här är inte bra.

”Jag har gippat för att vi ska kunna nå Eden, innan det är för sent …” säger Ludvig avvaktande när han ser att jag har stigit upp. ”Jag tycker vi går in”, bekräftar jag.  ”Bra, då är vi överrens”, säger Ludvig och lägger om kursen.  Själv går jag och lägger mig igen.  Och sover gott.

Mer om hur ovädret på Biscaya har påverkat vår syn på säkerhet finns att läsa i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande.

Ett hus med många vinklar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Designat av en dansk arkitekt, med flyglar inspirerade av segel och vågor. Byggt av svenskt klinker från Skåne och färdigställt samma år som jag föddes. Ett fascinerande hus med många vinklar, precis som livet självt. Operahuset i Sydney. En av världens mest kända byggnader, som i decennier stått som symbol för den stad där vi tillbringat de senaste fyra veckorna. Sydney, underbara Sydney. Det är svårt att slita sig, men tiden är inne och vindarna har vänt. Nu lättar vi ankar ännu en gång. Sätter kurs söderut, och seglar så långt vindarna bär. Kanske hela vägen till Tasmanien.

Långseglarungar

Detta bildspel kräver JavaScript.

SYDNEY, AUSTRALIEN. Hej, ska vi leka? frågar Lovis som spanat in en annan tjej på Svenska kyrkans barntimmar här i Sydney. Flickan tittar på henne förvånat, och viker undan med blicken. Lovis ser förvånad ut? Va nu då, vill hon inte leka? ”Ge henne lite tid” säger jag. Och Lovis tittar frågande på mig. Vadå tid? Men mycket riktigt. Efter några timmar släpper flickan loss, lagom tills det är dags att gå hem.

Innan vi lämnade Sverige var Lovis precis som den där flickan på Svenska kyrkan. Ett försiktigt barn, som kunde betrakta andra barn i timmar innan hon närmade sig. Idag är det Lovis som tar initiativen. Hon är en långseglarunge, och långseglarungar tar alla chanser de får att leka med andra barn. Tvekar man hinner de kanske dra upp ankaret och segla till ett annat land. Det finns ingen tid att förlora.

Några svenska långseglarungar har vi inte träffat på över ett år nu, men nationalitet spelar mindre roll. Kroppsspråk, ett par ord på engelska och en strand. Det kommer man långt med. Lovis och Otto får nya vänner i nästan varje ankarvik. Vissa är lite äldre, andra yngre. Sånt kan kvitta när barnen är små.

Många familjer träffar vi om och om igen. Andra ser man aldrig mer. Vi brukar inte göra någon stor grej av själva avskedet. ”Kommer vi träffa dem snart igen?” brukar Lovis fråga. ”Vi hoppas det” brukar svaret lyda. Även när vi vet att chanserna är små.

Nu är det dags igen. Nästan varje dag i snart fyra veckor har de lekt. Som oskiljaktiga. Våra smågastar och barnen på australiensiska katamaranen Mango. Imorgon bitti seglar de vidare norrut, vi seglar vidare söderut. Ja, sådan ser den ut. Långseglarungarnas vardag.

250 meter magmedicin

Vi hade just kastat loss från Tonga, och satt kurs mot Nya Kaledonien – en av resans längsta etapper. Det var den 22 oktober och jag satt på barbords däckskista och tittade ut över havet. När min blick fastnade på en rostfläck på ändstycket på ett av vanten som stagar upp vår stormast.

Små rostfläckar tillhör vanligheterna i vår salta miljö, och brukar ofta försvinna om man polerar lite. Så och denna gång. Men kvar blev ett tunt streck. Jag skrubbade lite till. Men nej, det gick inte bort. Jag drog över ytan med nageln, och kände den tydligt. En spricka! Jag fortsatte till nästa vant, till nästa ändterminal. Och jodå, där också.

Med 2000 sjömil kvar till Australien upptäckte vi sprickor i flera av vantens ändterminaler, sannolikt orsakade av korrosion. Gränsen för sprickorna markerade vi med en vattenfast penna, för att lättare kunna se om sprickorna växte.

Totalt hittade jag sprickor i fyra av stormastens elva stag. Rasrisken var ett faktum. Igen. På väg mot Galapagos hade vi upptäckt skador på två av de vajrar som stagar upp vår mesanmast (den aktre masten), något som åtgärdades temporärt på Galapagos. Men vi hann inte långt ut i Stilla havet förrän fler likadana skador uppstod på flera av mesanens övriga vant, och resan fick fortgå med reducerade segel.

Att ha skador på mesanriggen är en sak. Den används framförallt för att ge båten god balans. Men att ha skador på stormasten var något helt annat. Och vi hade mer än 1000 sjömil kvar till Nya Kaledonien. Att vända om i passadvindarna var inget alternativ. Och oddsen för att få kompetent hjälp på Tonga var låga.  Då låg Fiji bättre till, 400 sjömil västerut. Men vi riskerade långa leveranstider, och cyklonsäsongen närmade sig med stormsteg.

Med sammanbitna läppar tog Ludvig och jag ett rev i vardera segel för att minska belastningen på stormasten. Och så markerade vi gränsen för sprickorna med en vattenfast spritpenna. För vi måste fortsätta . Det var vi överens om. Mot Australien – 2000 sjömil bort, lika långt som över hela Atlanten.

Varje dag, i en hel månad inspekterade vi våra sprickor. Nej, de verkade inte växa. Åtminstone inte i samma takt som magontet. För gud vet hur vi skulle klara ett oväder. Det fick inte hända. Vi hade daglig kontakt med vår personliga väderrådgivare, och var beredda att ändra kurs och destination vid minsta antydan till oväder.

Den 17 december angjorde vi Australien, och båda masterna stod fortfarande där de skulle. Lättnaden var obeskrivlig. Vi hade inte sagt ett ord till någon om våra riggproblem, inte skrivit en rad på bloggen. Masthaveri är allvarliga grejer, och det räckte gott med vår egen oro. Men än var det inte över. Ändstyckena till vajrarna på vår båt visade sig vara special och måste beställas från Holland med flera veckors leveranstid. Och när de väl var framme, ja då var det semestertider här i Australien.

Men igår morse, 8000 sjömil efter det att vi upptäckt våra första skador på riggen, kunde vi lägga till utanför riggverkstaden i Woolwich Marina här i Sydney. Tretton av tjugo vajrar är redan bytta. På måndag fixar vi de sista.

Totalt handlar det om 250 meter ny vajer, men tillhörande ändstycken. Den tråkigaste och största enskilda investeringen vi någonsin gjort på Mary af Rövarhamn. Man ser ingen nämnvärd skillnad. Och vi får ingen ny funktionalitet.  Men det känns redan mycket bättre i magen.

Ny rigg är prima magmedicin. Kapten klagar dock på smärtor i de flesta övriga delar av kroppen efter två hårda arbetsdagar på hög höjd.

Skål för två fina gamla damer

Det tog tre år att hitta henne. Tre år av dagligt sökande på internet. Hon väntade på oss i Santa Cruz marina, på Teneriffa. Lite ensam och eftersatt, men vid god vigör under den slitna ytan. Byggd 1976 på ett välrenommerat varv utan för franska Lyon, och rustad och inredd av en ytterst noggrann schweizare som lade varje ledig stund och varje schweizerfranc på båten under nio år. Ända tills frun tröttnade och drömmen rann ut i sanden. Ett sorgligt öde, ganska vanligt är jag rädd. Men den enes sorg, den andres lycka. Det var kärlek från första stund.

Den 5 januari 2002 blev Mary af Rövarhamn vår. För tio år sedan, på dagen. En stor dag, väl värd att fira. Och som om inte det vore anledning nog fyller min morfars lillasyster Edla 100 år idag. Det är häftigt. Skål för två fina gamla damer!

Vi gratulerar Mary af Rövarhamn med en ny stående rigg. Imorgon börjar arbetet med att byta ut alla vajrar. Alldeles förfärligt dyrt förstås, men hon förtjänar det bästa.

Först ut med det nya året

Detta bildspel kräver JavaScript.

SYDNEY, AUSTRALIEN. Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Orden räcker inte till för att beskriva fyrverkerierna över Sydney denna afton. För att inte tala om stämningen. Tusentals båtar var samlade i hamnen, och en och en halv miljon åskådare trängdes längs Sydneys kajer. När Sydney tio timmar före Sverige, som första stora stad i världen, firade in det nya året med vad som av många anses vara världens mest spektakulära fyrverkeri. Dubbelt upp. Först klockan nio för alla kvällströtta barn, och sedan vid tolvslaget som sig bör.

Det gamla året blir svårt att slå, men förutsättningar ser goda ut (se planerad rutt) så vi har gott om hopp. Hur som helst. Nyår i Sydney – hur häftigt som helst. Det är nog alla överens om. Nåja, det förstås, alla utom invånarna på djurparken hundra meter härifrån …

Gott nytt, govänner!

SYDNEY-HOBART 2011

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annandag jul i betyder start på Sydney-Hobart Yacht Race, och stor folkfest här i Sydney. Folk går man ur huse för att få sig en titt på spektaklet. Och tusentals åskådarbåtar följer varje år deltagarna ut genom Sydney Harbour under kaosartade former. Själva satt vi bekvämt i gräset på klippan norr om utloppet och njöt av skådespelet i lugn och ro. Det hade varit häftigt att vara därute på vattnet. Men utsikten från vår klippa gick inte att klaga på.

Sydney-Hobart anses vara en av världens tuffaste havskappseglingar med en dramatisk historia som kantas av stormar, sjunkna båtar och många dödsfall. Vädret på dessa breddgrader kan vara riktigt besvärligt. Och sjön i det grunda sundet mellan australienska fastlandet och Tasmanien har lika dåligt rykte som Biscayabukten – och det vet ju vi om några hur otrevligt det kan vara.

Om några veckor planerar vi att segla samma sträcka, Sydney-Hobart. Men till skillnad från kappseglarna kan vi själva välja när vi vill kasta loss, då lämpligtvis på en betydligt bättre väderprognos än den som gäller för årets kappseglare. Enligt  metrologerna slås inga rekord i år, fokus ligger på överlevnad. Och redan i natt väntas de 20 sekundmeters motvind där ute, kryddat med hagel och åska. Jag är inte avundsjuk. Det känns skönt att ligga i hamn, och följa kappseglingen på internet.

Håller tummarna lite extra för Ella Bache och hennes rekordunga besättning med självaste Jessica Watson i rollen som skeppare. Ni vet 16-åringen som ensam seglade jorden runt för ett par år sedan. Tuff tjej.

Från oss alla, till er alla …

Mary X-mas

Framme i Sydney!

SYDNEY, AUSTRALIEN. Vilken tur, vi hann! sa Lovis lättad när vi angjorde Sydney i eftermiddags. Sådana som vi måste nämligen föranmäla till tomten var vi planerar att hålla till på julafton, hur ska han annars hitta oss. Så det gjorde vi, redan i höstas. Sydney!

Det för årstiden ovanligt dåliga vädret och de sydliga vindarna höll på att äventyra hela julen. Men nu är vi äntligen här, med fyra dagars marginal till julafton. Ankrade mittemot Sydney Fishmarket, position S33° 52,379’ E15° 11, 232’. Julbelysningen är tänd och Santa Baby (Ottos favoritjulsång) flödar ur utehögtalarna i masten. Tomten kan inte missa oss.

Svenska hjältar II

pariserhjul

I skydd av mörkret kan allting hända …

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. ”Nu är han verkligen ute på hal is”, säger Ludvig som stuckit upp huvudet i luckan. Jag gör honom sällskap, och tror knappt mina ögon. Det ser ut som båtgrannen har lyft upp ankaret till den obemannade katamaran som ligger bakom hans egen båt. Samma katamaran vars ägare han beskyllt för sin egen draggning tidigare på dagen. Menade att de dragit upp hans ankare när de la sitt ankare över hans. Föga sannolikt, varför ankrade han inte om i så fall? Och vad sjutton gör han nu?

Vi ser hur han släpper ner grannens ankare igen, tio meter längre bak. Kanske tyckte han att katamaranen låg för nära, men då borde han ha flyttat på sin egen båt. Eller kan det vara så illa, att han vill hämnas? Oavsett, det här är dårskap på hög nivå. Så där får man absolut inte göra. Man rör ingen annans ankare, eller båt heller för den delen. Om de inte är i fara vill säga. Tänk om katamaranens ankare inte får nytt grepp …

Vi ska just gå och lägga oss när gasten Patrik vaknar vid ett-tiden. Han hade somnat på soffan redan vid åtta. Sol, sjöluft och vågsurfing tär tydligen på krafterna. Han sticker upp huvudet i luckan för att få lite frisk luft. Vi berättar om båtgrannens dårskaper. ”Vilken katamaran?” undrar Patrik förvirrat. ”Den är i alla fall inte där nu.” ”Vad är det du säger?” Vi kastar oss ut. Jodå, den är fortfarande där, men farligt nära piren. Here we go again …

Ludvig tar en pannlampa och hoppar i jollen för att kolla hur det står till med katamaranen. Känna om ankaret fått nytt grepp. Men nej, båten draggar. Tio meter kvar till piren, och sjön går fortfarande hög. Den kommer inte att klara natten. Dessutom har grannen inte krokat i katamaranens kätting rätt, så den svänger fram och tillbaka på ett onaturligt sätt.

Då ser vi hur båtgrannen står i sittbrunnen och tittar ut över sin förödelse. Ludvig kör bort till honom med jollen. Han kryper in igen, och släcker lampan. Ludvig ropar, han svarar inte. Shit, han är ju inte riktigt frisk.

Bara att lasta ombord ankare och ankarlina i jollen igen. För att upprepa proceduren från tidigare på dagen. Mitt i natten. Suck. Jag skickar med en lapp som Ludvig kan sätta på katamaranens lucka. Så ägaren vet vilkens ankare och lina det är, om han skulle få för sig att segla vidare tidigt nästa morgon.

När Ludvig kommer tillbaka skakar han bekymrat på huvudet. Jo, nu ska nog katamaranen klara natten. Men båten var insmetad med bajs. Ja, du läser rätt. Till och med skrovsidan. Jag lägger ihop ett och ett. Den märkliga båtgrannen, vars båt vi räddade tidigare under dagen, han har en hund. Eller kan det vara hans eget?  Oavsett, den här killen är verkligen sjuk.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt att gå till sömns den här kvällen. Vi hade ju visserligen räddat hans båt, och vi hade fått en flaska vin som tack för hjälpen. Men nu visste han, att vi visste. Hua, jag vill segla härifrån. Om bara vinden kunde vända …