250 meter magmedicin

Vi hade just kastat loss från Tonga, och satt kurs mot Nya Kaledonien – en av resans längsta etapper. Det var den 22 oktober och jag satt på barbords däckskista och tittade ut över havet. När min blick fastnade på en rostfläck på ändstycket på ett av vanten som stagar upp vår stormast.

Små rostfläckar tillhör vanligheterna i vår salta miljö, och brukar ofta försvinna om man polerar lite. Så och denna gång. Men kvar blev ett tunt streck. Jag skrubbade lite till. Men nej, det gick inte bort. Jag drog över ytan med nageln, och kände den tydligt. En spricka! Jag fortsatte till nästa vant, till nästa ändterminal. Och jodå, där också.

Med 2000 sjömil kvar till Australien upptäckte vi sprickor i flera av vantens ändterminaler, sannolikt orsakade av korrosion. Gränsen för sprickorna markerade vi med en vattenfast penna, för att lättare kunna se om sprickorna växte.

Totalt hittade jag sprickor i fyra av stormastens elva stag. Rasrisken var ett faktum. Igen. På väg mot Galapagos hade vi upptäckt skador på två av de vajrar som stagar upp vår mesanmast (den aktre masten), något som åtgärdades temporärt på Galapagos. Men vi hann inte långt ut i Stilla havet förrän fler likadana skador uppstod på flera av mesanens övriga vant, och resan fick fortgå med reducerade segel.

Att ha skador på mesanriggen är en sak. Den används framförallt för att ge båten god balans. Men att ha skador på stormasten var något helt annat. Och vi hade mer än 1000 sjömil kvar till Nya Kaledonien. Att vända om i passadvindarna var inget alternativ. Och oddsen för att få kompetent hjälp på Tonga var låga.  Då låg Fiji bättre till, 400 sjömil västerut. Men vi riskerade långa leveranstider, och cyklonsäsongen närmade sig med stormsteg.

Med sammanbitna läppar tog Ludvig och jag ett rev i vardera segel för att minska belastningen på stormasten. Och så markerade vi gränsen för sprickorna med en vattenfast spritpenna. För vi måste fortsätta . Det var vi överens om. Mot Australien – 2000 sjömil bort, lika långt som över hela Atlanten.

Varje dag, i en hel månad inspekterade vi våra sprickor. Nej, de verkade inte växa. Åtminstone inte i samma takt som magontet. För gud vet hur vi skulle klara ett oväder. Det fick inte hända. Vi hade daglig kontakt med vår personliga väderrådgivare, och var beredda att ändra kurs och destination vid minsta antydan till oväder.

Den 17 december angjorde vi Australien, och båda masterna stod fortfarande där de skulle. Lättnaden var obeskrivlig. Vi hade inte sagt ett ord till någon om våra riggproblem, inte skrivit en rad på bloggen. Masthaveri är allvarliga grejer, och det räckte gott med vår egen oro. Men än var det inte över. Ändstyckena till vajrarna på vår båt visade sig vara special och måste beställas från Holland med flera veckors leveranstid. Och när de väl var framme, ja då var det semestertider här i Australien.

Men igår morse, 8000 sjömil efter det att vi upptäckt våra första skador på riggen, kunde vi lägga till utanför riggverkstaden i Woolwich Marina här i Sydney. Tretton av tjugo vajrar är redan bytta. På måndag fixar vi de sista.

Totalt handlar det om 250 meter ny vajer, men tillhörande ändstycken. Den tråkigaste och största enskilda investeringen vi någonsin gjort på Mary af Rövarhamn. Man ser ingen nämnvärd skillnad. Och vi får ingen ny funktionalitet.  Men det känns redan mycket bättre i magen.

Ny rigg är prima magmedicin. Kapten klagar dock på smärtor i de flesta övriga delar av kroppen efter två hårda arbetsdagar på hög höjd.

9 reaktioner på ”250 meter magmedicin

  1. Nu håller riggen länge till även om det tar surt på kassan. Fabrikationsfel? Kan detta inte hända om ändstyckena är för hårt pressade? Lycka till framöver och ge smågastarna en kram från oss på Grötö. Jag börjar så smått bli resklar inför Nicaragua:-)

    Gilla

    • Hej Gunnar. Det är originalriggen vi byter ut så vi kan inte klaga. Här i Australien byter de flesta den stående riggen var sjätte till var åttonde år. Vår riggare påstår att sprickorna beror på galvaniska spänningar mellen metallerna i ändstycket och vajern. Jag tror att det är vatten som krupit ner i mellan kardelerna och att korrosionen sedan sprängt terminalerna. Vad ska du gör i Nicuaragua? Det lär vara fint där. /Ludvig

      Gilla

  2. Hujedanemig! Nå får då att bita i måste man säga… Ojojojo. Ett par burkar Losec hade ju gått åt för vilken semesterseglare som helst som skaver omkring bland riggare på armlängs avstånd. Men till sjöss. Å med kids. Ja, sannerligen om ni inte gör det BÄST!

    På ytan klackspark men på mekfronten nojjig som jag är (av kunskapstörst möjligen, man vill ju veta ATT,HUR och också VARFÖR saker håller/kexar?) fick jag välja mellan ny motor och nya vant/mastrenovering. Jag valde det senare på grund av all ”skrämsel” om mastbrott och materialutmattning. Det jobbiga tyckte jag var att riggen inte talar till dig som ägare! En motor drar olika förbrukning, ryker olika färger, brummar och är olika att väcka igång. Sånt skapar ju sina egna nojjor men intresserar man sig lite å kan det vara trevliga fördjupande samtal och allt som oftast ärliga.

    Men riggen. Tyst som muren. Lite vinande å svajande ibland men lämnar inte mycket info. Tycker jag. Men nu när ni gått igenom hela processen under stress (jag vet ju hur det gör under för googlandet och läsandet för internetråttor som ni…) så kanske ni kan komma med lite fördjupad kunskap nu för oss andra intresserade som läser er goa blogg. Ni är bra på att dela med er av good and bad. Riggsamtalsskola för dummies tack Linda/Ludde 🙂

    Gilla

  3. Och som vanligt när man har problem och skyltar med dom får man tusen goda råd och hjälp från alla håll och kanter men ibland kan det ju vara svårt att följa upp alla olika skolor, intressenivåer, kunskapsområden och självutnämnda ”experter”. Nu när ni kommit till vad som verkar vara vägs ände och snart får perspektiv, det vore säkert till stor hjälp för många andra i samma situation. Mer är det ju regel än undantag att långfärdsbåtar tuffar omkring med riggar i orginal. Näst efter ”onödiga investeringar” är ju investeringar som inte syns dom suraste. En ny järnklump som viftar runt en propeller eller ståltrådar som stagar upp en pinne gör det samma, skrytfaktorn är ju dessutom noll 😉

    Men för att undvika stora investeringar av ren rädsla eller för att spränga budgetar genom informationsöverbelastning vore det riktigt nyttigt att höra ER samlade lärdom. Skeppohoj!

    Gilla

    • Hej Andreas. Jag blev något överumplad av båda typerna av skador vi hade på riggen. På mesanen gick kardelerna av mitt på vajern. Och på storen ser du bilden ovan. Jag har alltid trott att det är på vajern precis där ändstycket börjar som problemen ska komma först. Man brukar se rost komma upp där på var och varannan båt om man går runt i en hamn och kollar. Våra gamla vajrar ser fortfarande ut som nya i den anslutningen. Det kan hända att mesanvanten har skadats av överlast. Vi har tidigare varit lite nonchalanta med mesanen och låtit den sitta uppe i ganska hårda vindar. Storen däremot är jag övertygad om att det är vatten som trängt in i terminalerna. Vår riggare här doppar vajern i fett före han pressar terminalerna. Det är säkert bra även om jag spontant tror att Loctite gänglåsning eller liknande borde vara ännu bättre.

      Du gjorde säkert rätt som lade pengarna på riggen istället för motorn. Det verkar som de med nya motorer nästan har lika mycket problem som oss med gamla.

      Lycka till med polaräventyren!

      /Ludvig

      Gilla

  4. Skönt och höra! Då kan ni segla lugnt vidare med en helt ny rigg. Är det något man fruktar som seglare är det just att riggen inte håller. Men nu kan ni vara lugna på den punkten! 2012 blir ett fantastiskt år för er!

    Gilla

  5. Om det är originalriggen ni nu bytt ut är det förmodligen inte så konstigt att det spricker. Det finns ju något som heter utmattning och detta i komb. med galv. element kan säkerligen utmynna i sprickbildning. Det där med fett eller kopparpasta är nog inte så dumt. På Loctite tror jag inte. Vad är det Bosse Bildoktorn rekommenderar – jo, kopparpasta – till allt 😉

    Gilla

    • Nej, det är väl fantastiskt att den hållit så länge som den gjort. Så här i efterhand är det lätt att säga att vi borde bytt riggen redan innan vi lämnade Sverige. Men hade vi lagt tid och pengar på allt det där man borde göra hade vi nog aldrig kommit iväg … /Linda

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s