I skydd av mörkret kan allting hända …

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. ”Nu är han verkligen ute på hal is”, säger Ludvig som stuckit upp huvudet i luckan. Jag gör honom sällskap, och tror knappt mina ögon. Det ser ut som båtgrannen har lyft upp ankaret till den obemannade katamaran som ligger bakom hans egen båt. Samma katamaran vars ägare han beskyllt för sin egen draggning tidigare på dagen. Menade att de dragit upp hans ankare när de la sitt ankare över hans. Föga sannolikt, varför ankrade han inte om i så fall? Och vad sjutton gör han nu?

Vi ser hur han släpper ner grannens ankare igen, tio meter längre bak. Kanske tyckte han att katamaranen låg för nära, men då borde han ha flyttat på sin egen båt. Eller kan det vara så illa, att han vill hämnas? Oavsett, det här är dårskap på hög nivå. Så där får man absolut inte göra. Man rör ingen annans ankare, eller båt heller för den delen. Om de inte är i fara vill säga. Tänk om katamaranens ankare inte får nytt grepp …

Vi ska just gå och lägga oss när gasten Patrik vaknar vid ett-tiden. Han hade somnat på soffan redan vid åtta. Sol, sjöluft och vågsurfing tär tydligen på krafterna. Han sticker upp huvudet i luckan för att få lite frisk luft. Vi berättar om båtgrannens dårskaper. ”Vilken katamaran?” undrar Patrik förvirrat. ”Den är i alla fall inte där nu.” ”Vad är det du säger?” Vi kastar oss ut. Jodå, den är fortfarande där, men farligt nära piren. Here we go again …

Ludvig tar en pannlampa och hoppar i jollen för att kolla hur det står till med katamaranen. Känna om ankaret fått nytt grepp. Men nej, båten draggar. Tio meter kvar till piren, och sjön går fortfarande hög. Den kommer inte att klara natten. Dessutom har grannen inte krokat i katamaranens kätting rätt, så den svänger fram och tillbaka på ett onaturligt sätt.

Då ser vi hur båtgrannen står i sittbrunnen och tittar ut över sin förödelse. Ludvig kör bort till honom med jollen. Han kryper in igen, och släcker lampan. Ludvig ropar, han svarar inte. Shit, han är ju inte riktigt frisk.

Bara att lasta ombord ankare och ankarlina i jollen igen. För att upprepa proceduren från tidigare på dagen. Mitt i natten. Suck. Jag skickar med en lapp som Ludvig kan sätta på katamaranens lucka. Så ägaren vet vilkens ankare och lina det är, om han skulle få för sig att segla vidare tidigt nästa morgon.

När Ludvig kommer tillbaka skakar han bekymrat på huvudet. Jo, nu ska nog katamaranen klara natten. Men båten var insmetad med bajs. Ja, du läser rätt. Till och med skrovsidan. Jag lägger ihop ett och ett. Den märkliga båtgrannen, vars båt vi räddade tidigare under dagen, han har en hund. Eller kan det vara hans eget?  Oavsett, den här killen är verkligen sjuk.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt att gå till sömns den här kvällen. Vi hade ju visserligen räddat hans båt, och vi hade fått en flaska vin som tack för hjälpen. Men nu visste han, att vi visste. Hua, jag vill segla härifrån. Om bara vinden kunde vända …