Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö

Jag tvekar in i det sista. Foula ligger verkligen mitt i havet, och dyningen bryter våldsamt mot klipporna. Den sägs vara Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö,  30 sjömil väster om Scalloway som är närmsta civilisation på Shetlandsöarna. Och det som gör den lite extra speciell är att ön inte har någon skyddad hamn. Bara en liten kaj, i vad som  bäst kan beskrivas som en skreva i berget.

Det finns en färja, som lyfts upp på land mellan varje tur. Men ibland kan det gå veckor utan att båten kan sjösättas, särskilt på vintern. Därför sker de flesta transporter till och från ön ske med propellerplan från Lerwick. Det rullar rejält även denna dag, men vinden är nästan obefintlig och har vi nu tagit en omväg på närmare 100 sjömil i hopp om att ta oss iland måste vi försöka. Mycket bättre chans än så här lär vi inte få.

Koncentrerat styr jag in mot den smala öppningen mellan klippan och kajen. Så långt inga problem, men väl inne står färjepersonalen och viftar varnande med armarna. De skulle just gå ut, det är tydligen grunt längre in i hamnen och det finns inte plats för oss båda. Det enklaste vore om vi kunde backa ut igen och komma tillbaka när de har gått. Men nä, tyvärr. Backa är inte riktigt Marys grej. Men efter en del trixande med tampar och grejer är färjan på väg ut och vår båt ligger förtöjd vid den lilla lastkajen.

Vi sätter oss i sittbrunnen och ser oss omkring. Själva hamnen är inte vacker. En stor kran, containrar, och diverse fendrar och båt och bilvrak står kajen. Men på branten på andra sidan skrevan häckar stormfåglar i gröna hålor, en grupp sälar leker i hamnbassängen och på kajen står en man och matar en tam labb med färsk fisk. Solen skiner för första gången på länge, och det är riktigt skönt. En av årets varmaste dagar får vi höra.

Det ligger några enkla och medfarna småbåtar i kajen, och många öbor passar på att gå ut och fiska eller vittja sina tinor nu när vädret äntligen tillåter. Ett drygt 30-tal personer, 7-8 hushåll varav flera barnfamiljer, bor på ön. Men det är inte var dag de har en segelbåt på besök, så det är många stannar till för att prata och snart har vi både hummer och krabba ombord.

Två nyfikna barn får sig en rundvisning på Mary. Sam och Alex, 8 och 10 år gamla. De tillhör den äldsta släkten på ön som har bott här i århundraden. De är i stort sett självförsörjande. Har en liten båt som de fiskar med. Ett 20-tal får, några höns och kor. Och så odlar de – frukt, bär och grönsaker i växthus och i skydd av höga murar. Vi blir hembjudna till gården och får både både zucchini och färska ägg med oss därifrån.

De flesta vi träffar har flera jobb, eller kanske kan man kalla det ansvarsområden. Någon undervisar barnen, en annan tar hand om posten. Några jobbar på färjan när den går, andra tar emot när det landar ett flyg. En tjej är ansvarig för att vatten- och reningsverket funkar som det ska, en annan för solcellsanläggningen. Och en tredje hjälper grannarna med slakten. I stort sett alla har får.

Totalt finns ett tusental får på ön, de flesta är märkta och tillhör någon. Men en del har förvildats och hoppar över staketen när någon försöker fånga in dem. Fåren är överallt. På vägen, på flygplatsens landningsbana och långt upp på bergen. Det gäller även Shetlandsponnys och höns. Stängslen och stenmurar verkar snarare ringa in de områden där man inte vill ha några djur än tvärtom.

Magnus, en av killarna som också jobbar på färjan, bor precis vid hamnen. Han berättar att han ärvde sin fars hus och 300 får på Foula, så han flyttade tillbaka med sin fru och deras tre barn. Tillsammans tar de hand om all ull på hela ön, och gör om den till garn som de säljer med stor framgång på nätet. Samma ull som man tidigare bränt upp för att det kostat så mycket att frakta den från ön att det inte lönade sig.

Ön är inte stor, kanske en halvmil i diameter. Men de flesta tar sig fram med bil. Alla till synes oregistrerade. Den ena av öns två vägar går från söder till norr, den andra är en avtagsväg mot hamnen. Husen är jämt utspridda. Var och en sköter sitt. Ingen bor här av sociala skäl. Det finns ingen pub eller restaurang. De bor här för att de trivs med det enkla men samtidigt hårda isolerade livet. Långt bortom städernas hets.

Foula är den sista platsen fornnordiska talades. Än idag finns inte ens ett mobilt nätverk på ön. Tänk, en plats utan mobiltelefoner. Det hittar man knappt ens i Söderhavet idag. Ändå upplever vi människorna på Foula mer välkomnande och kontaktsökande än på de flesta andra ställen, eller kanske just därför. Vi hinner bekanta oss med mer än hälften av ön invånare under de två dagar vi är där.

Två ljuvliga dagar på Foula. Så länge vi kan. Tills ett nytt lågtryck drar in och tvingar oss söka upp en tryggare hamn.

1120342

1120067

1110556

 

1110899

20170802_164110[1]

1110776

20170801_120810[1]

1120093

 

1110929

1120114

1120011

1110884

11204842

1120475

1110832

1120127

1110665

 

1110800

1120052

1120480

1120434

1120236

1120180

1120317

1120286

1120278

1120425

1120134

 

1110879

1120076

Vi vandrar bland molnen

”Åh, så fint. Jag vill gå upp till molnen. Snälla, kan vi göra det.” Det är det första Lovis säger när hon öppnar luckan vår första morgon på Färöarna. Vi ligger förtöjda i Hvannasund omgivna av höga gröna branter på båda sidor, men molnen ligger lågt och regnet hänger i luften.

Otto reagerar på samma sätt. Båda barnen står och trampar och frustar som två hästar på startlinjen. De vill upp för berget, upp till molnen. Nu. Och det är lätt att förstå. Jag känner också suget. Inte från molnen, jag har inte glömt vår bestigning av Le Pouce på Mauritius. Men landskapet. Wow, vilket landskap. Som gjort för att vandra i.

Just den här dagen passar det inte, men ett par dagar senare ser förutsättningarna bättre ut. Prognosen utlovar strålande sol och det ska finnas en stig från hamnen i Eidi upp till branten på norra Eysturoy där man kan titta ut över jätteraukarna Risin och Kellingin som vi rundat med båten dagen innan.

Vi stiger upp extra tidigt och håller högt tempo, för att försäkra oss om att vi ska hinna tillbaka innan tidvattnet vänder och det är dags att segla vindare. Det märks tydligt att det var länge sedan vi gick på höjden. 600 meters stigning på känns. Mjölksyran svider i benen, och klädesplaggen åker av ett efter ett. Men upp ska vi.

Väl uppe på platån drar dimman och kylan in. Ja, det är förstås ett moln. Jag känner besvikelsen komma. Men barnen jublar, det var ju det här de ville. Så spännande. Vi tar dem i handen och fortsätter följa stigen ut mot klippan. Men plötsligt tar den slut. Hur gick detta till, hade vi gått fel?

Vi står ett tag och ser oss förvirrat om i dimman. Kan vi vara framme vid stupet? Jag lägger mig på magen för att kika ner över vad jag misstänker vara branten. Jag kan höra måsarnas skrik och ljudet från vågorna långt där nere. This is it. Vi är framme. Flera hundra meter fritt fall. Jag får svindel av bara tanken.

Vi drar oss tillbaka några meter, plockar fram fikan och väntar. I hopp om att molnet snart ska dra vidare. Vi väntar och väntar. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Molnet verkar ha kommit för att stanna. Till sist ger vi upp, går ner till byn igen och köper en glass som vi äter i solskenet. Ja, här nere är det förstås lika fint väder som innan.

Lite snopet. Men det var fint på vägen, vi fick lite välbehövlig motion och barnen fick vandra bland molnen. Så inte så dumt ändå, med lite perspektiv på det hela. Dessutom regnade det inte på hela förmiddagen. Bara en sån sak.

0

Dit upp vill vi!

P1090119

Otto går ut hårt

2

Branta slänten uppför. Enda gången i t-shirt på Färöarna.

P1080979

Utsikt över Eides camping på vägen upp, hur kan en så vacker plats ha en så ful camping?

P1090020

Otto väntar på att mamma ska fota klart …

P1090039

Tittar man noga ser man fåglar överallt. Det här ser ut som två labbar. De ska man hålla avstånd till, annars anfaller de.

P1090379

Kan det här vara en småspov månne?

P1090434

Bomullsgräs, en favorit

P1090138

Så kallt det blev plötsligt

P1090152

Här vill man inte tappa bort varandra

P1090157

Är detta vara vad vi kommit för?

P1090244

Lååååångt där nere …

P1090249

Inte blir det bättre

P1090252

Ger upp och går hem

P1090292

Dimman lättar

P1090364

Nu syns grannbyn Tjörnuvik igen.

P1090362

Snart tillbaka, där nere väntar Mary.

molnet.jpg

Den här bilden tar jag från Tjörnuvik mindre än en timme senare. Det retfulla lilla molnet ligger fortfarande kvar.

Färöarna sett från havet

18 sagoöar. Mitt i den kalla Nordatlanten. Konformade berg, och mjukt rundade dalar med betande får. Långa gröna platåer som stupar rakt ner i havet. Världens högsta vertikala havsklippor, vissa 7-800 meter höga. Där tusentals sjöfåglar häckar. Där bäckar och forsar blir till vattenfall.

18 mäktiga öar. Med smala sund mellan. Där vattnet forsar, virvlar och hoppar.  Ofta i 5-10 knop. Ibland ännu mer. Där vinden ibland står stilla, för i nästa stund komma rusande runt hörnet. Eller rasa ner från berget. Accelerera likt i en tunnel. Från noll till hundra, på två sekunder.

18 gröna öar. Högt i det blå. Bland lätta moln, halvvägs mellan hav och bergtoppar. Moln som plötsligt sveper in och förvandlar allt till en tät dimma, drypande blöt och kall. Bleke, som snabbt blir till storm. När ännu ett lågtryck drar fram över Nordatlanten.

Ja, att utforska Färöarna med segelbåt är inte alldeles lätt. Det är ont om skyddade hamnar, och det är mycket som ska tajma. De flesta lämnar därför båten i Torshavn, och tar sig runt med bil. Men har man bara lite tur med vädret, och håller koll på när strömmarna vänder. Då går det bevisligen. För det är precis vad vi har gjort de senaste dagarna.

Många bilder blev det. Ännu fler hittar ni på facebook och instagram.

P1080438

Mary tryggt förtöjd i Norðdepil i Hvannadund på norra Färöarna. En av få hamnar i området. 

DSC_0721

Ett av många vattenfall, här stannade vi och fiskade. Fick en torsk.

P1100458

Ibland önskar man att man hade en drönare, som när vi seglade mellan de här jätteraukarna utanför Sørvágur.

DSC_0739

Risin och Kellingin

DSC_0773

Tre gubbar såg Lovis och Otto, ser du dem?

DSC_0798

Inte utan att man blir lite sugen på att klättra …

P1080924

Sikten är inte alltid den bästa, men fint ändå.

DSC_0805

Som en rauk, fast över 100 meter hög.

DSC_0862

Rundar Mykines, den västligaste ön. Här trivs havsulorna och lunnefåglarna som bäst

DSC_0903

Mary för ankar i Sørvágur.

P1080607

Som toppen av ett isberg. Fast foten. Enniberg, 745 meter hög.

P1080701

Som mest 12 grader …

P1100301

… men färingarna badar tydligen ändå. Inte illa med strand med eget vattenfall, se till vänster.

P1080936

Högt där uppe betar fåren, undrar hur många som trillar ner varje år?

P1090468

Färöarnas högsta berg, Slättaratindur – 882 meter högt. Vore kul att bestiga …

P1090641

Moln med fåglar

P1090723

Stakkur heter visst den där bumlingen

P1090746

Norra Streymöy

P1090492

Tjörnuvik, kanske den bästa ankarviken på norra Färöarna. Helt öppen mot nord och ost dock. 

P1090668

Dags att runda Mylingur.

P1100098

Bro på Mykines

P1100148

Gasholmur, en taggig en

P1100178

Havsulor häckar på toppen

P1100224

Byarna ligger längst ner i dalarna, omgivna av gröna slänter med betande får.

P1100261

Molnen faller ner över bergen

P1100280

Ett av många

P1100313

Vid pålandsvind vågar vi hissa segel, annars är det bäst att gå för motor pga kraftiga fallvindar.

P1100361

Det gäller att hålla koll på tidvattnet i sunden.

P1100395

Vänder mig om, och möts av detta.

P1100527

Otto tar en närmare titt på Bösdalafossur på södra Vagur.

P1100412

Otroligt vackert helt enkelt!

På villovägar i västerled

UNST, SHETLANDSÖARNA. Ibland undrar jag. Vad det är som fick oss att lämna den vackra norska kusten, att åter styra västerut ut på den lynniga Nordsjön. Mot kallare vatten och ostadigare väder. Att ta en omväg på 800 nautiska mil. När det egentliga målet för resan bara låg ett par dagsetapper norrut på skyddat vatten.

Varför valde vi den svåra vägen, när vi kunde välja den enkla? När vi redan hade det så bra. Ja, det är sånt jag funderar på när jag går på min vakt klockan fem på morgonen efter en orolig natt, när sjösjukan gör sig påmind, termometern visar på 11 grader och båten kastas än hit än dit i den grova sjön.

Så dyker Shetlands norra udde upp i horisonten. Den gröna platån, fågelklipporna och Muckle Flugga – den vackra fyren. Grottorna och de folktomma stränderna. Det spektakulära landskapet drar oss till sig likt en magnet. Får oss att trotsa strömmar och kastvindar, och styra in mot land.

Här, i en djup vik i hjärtat av Hermaness nationalpark, kastar vi vårt ankar. Får skydd mot havets vrede, och omges av ett fågelliv som inte kan beskrivas med ord. Störtdykande havssulor. Tordmular, tobisgrisslor och lustiga lunnefåglar som kraschlandar i vågorna. Tärnor, liror, labbar och måsar.

Det är här jag förstår. Varför vi gör som vi gör, varför jag är som jag är. Det är upplevelser och platser som denna som får mig att ge mig ut på havet. Om och om igen. Varför vi ibland väljer en annan väg. Den svåra vägen. Omvägen. När möjlighet ges. För att vi kan, för att jag vet. Att belöningen är så stor.

Av samma anledning fortsätter vi redan nästa dag, när himlen klarnat och vindarna lättat. Mot Färöarna. Dessa gröna öar vi hoppats få utforska på vägen hem från världsomseglingen, när vi istället låg inblåsta på Island i veckor. Nu har vi bättre vindar, en ny chans. Och vi tar den.

1080243[1]

Muckle Flugga, längst norrut på Shetlandsöarna.

P1080154

Lovis på utkik!

1080209[1]

Glada fiskare och fågelberg fulla av guano

1080126[1]

Lunnefåglarna häckar till vänster, havssulorna till höger.

1100134[1]

Vackra havsulor

P1080236

Snygg klippa

DSC_0097

Grottor överallt. Här skulle man kört runt med jollen en stilla dag.

DSC_0092

Barnen kollar in nya landet.

P1080107

Tittar man noga ser man att stenarna rör sig. Får överallt. 

1080132[1]

Söta lunnisar

DSC_0023

Lååååång vit strand längst in i ankarviken.

1080045

Första gången på Shetlandsöarna på 13 år. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa gång.

1080169[1]

Färöarna nästa!

Härligt konstigt på Utsira

Barnen studsar fram på stigar och vägar, tävlar om vem som ska bli den förste att upptäcka nästa verk. Här, på denna gatulösa ö längst ut i norska havsbandet har kända streetart-artister från hela välden lämnat sina spår de senaste åren. Gatukonsten finns överallt. Jag uppskattar det till närmare 100 verk. På klippväggar, ladugårdsdörrar, kajer och husgrunder. På elskåp, vindkraftverk och gamla ruiner. Vissa uppenbara, andra lite svårare att hitta. Och fler lär det bli, det börjar bli något av en trend bland artister att få sätta sitt avtryck på Utsira. Denna Norges minsta kommun, med bara 200 invånare. Men det är inte vem som helst som får klottra på öns väggar. En konstnär om året, noga utvald. ”Det får inte bli för mycket. Inte ta över”, förklarar killen som driver den lokala puben Dalanaustet som också fungerar som galleri.. Det är nog rätt. Det är något med det oväntade som gör konsten lite extra fin. Ön är egentligen alldeles tillräckligt vacker som den är.

P1070247

vandrarkängorP1070404

20170716_174720 (2)P1070391P1070382P1070361P1070357P1070355P1070346P1070343P1070335P1070331

1070583[1]P1070327

20170717_111002[1]P1070296P1070284P1070278P1070252P1070237P1070223P1070081P1070072P107006620170715_17182120170715_172641

takmc3a5lning.jpg

Den sista bilden har jag lånat från en artikel jag hittade på nätet. Den är tagen i hamnen Nordrevågen där vi ligger med båten, från ovan. Lite synd att måla på taket kan man tycka, eftersom ingen kan se den fina jätten som ligger där och sover. Men kul ändå, bara vetskapen om att den finns där. Utsira har hittat sin nisch och vi gillar den. Mycket.

Guldpeng till Otto

”Mamma, jag såg något. En fena. En hög fena. Jag tror det kan ha varit en späckhuggare,” säger Otto upphetsat och pekar åt styrbord.

Jag låter blicken svepa över Skudnesfjorden. Förväntningarna är låga. Jag vet inte hur många gånger Otto påstått sig se späckhuggare, för han vill så gärna se dem. Men det har nästan alltid visat sig vara delfiner eller grindvalar.

Vi har alltså seglat runt hela jorden utan att se en endaste späckhuggare. Då har vi ändå utfäst en belöning, en riktigt stor chokladpeng, till den som ser den första. Vi har alltid ett rejält lager ombord, för exceptionella upptäckter och anmärkningsvärda bedrifter.

Fenan dyker upp igen, den här gången lite länge fram. Otto pekar ivrigt. Nu ser jag den också. Den är hög och smal, och sticker upp ur havet likt ett svärd. Det råder inget tvivel. Det ÄR en späckhuggare! Ja, inte bara en. Det är flera.

Att hämta kameran är inte lönt. De är uppe för kort tid, för svåra att upptäcka genom linsen. Jag sitter kvar och njuter istället. Ludvig och Lovis ser dem också. Tydligt. Våra livs första späckhuggare. Vilket jubel, vilken glädje.

Otto blir så stolt över sin upptäckt att han inte kan sluta prata. Han fullkomligt sprutar ur sig fakta om späckhuggare. Allt han läst om dem genom åren. Pojken strålar. Med rätta.

Och sån tur att jag kommit ihåg att fylla på lagret med guldpengar.

När skenet bedrar

Vi hamnade i Sirevåg på Norges sydvästkust. Inte för att det var hit vi ville, utanför för att vinden skulle vända och detta var den sista skyddade hamnen på över 30 sjömil. Första intrycket var inge vidare. Hamnen är omgiven av fiskeindustribyggnader och själva byn domineras av fula enplanshus. Hur skulle vi fördriva tiden här? Hade det inte varit för att det började regna i samma stund som vi angjorde hamnen hade vi nog vänt på en gång och seglat tillbaka till en trevligare ställe längre österut. Men vi blev kvar. Och tur var det. Annars hade vi missat gårdagens vandring längs Järens fantastiska stränder som börjar precis norr om samhället.

 

Ikväll vänder vinden och vi fortsätter vår resa. Vart vi hamnar näst får framtiden utvisa.

En sommar på båten

Alltså. Känslan av att styra ut från hemmahamnen och veta att man inte behöver komma tillbaka på sex veckor. Den är bra go vill jag lova. När lägenheten är städad, utrymd och uthyrd, frånvaromeddelandet på jobbmejlen är aktiverat och båten är förberedd och bunkrad. När hela sommaren ligger framför en. Bara vi fyra. Tillsammans. På båten.

Vi lämnade Marstrand igår kväll, och ligger nu i Skagen i väntan på rätt vindar för att fortsätta västerut. Mot Norge, eller kanske ännu längre om vädergudarna är med oss. Det enda som är bestämt är att vi gärna vill besöka Kinn igen, en liten ö mellan Bergen och Ålesund där vi gifte oss för 10 år sedan. Resten av resan är ett oskrivet kort.

Ni som vill och har lust kan följa oss live på kartan genom att surfa in på MarinTraffic.com, och söka på Mary (Swe). Men jag hoppas också skaka lite liv i bloggen igen. Detta blir mitt första inlägg som är skrivet på båtdatorn och publicerat via satellittelefonen sedan vi kom hem från världsomseglingen. Så nu håller vi tummarna för att tekniken fortfarande fungerar som den ska.

Gubben i månen

Jag hade tänkt skriva och berätta tidigare, men har inte orkat. Så Sydsvenskan hann före och kondelanserna har börjat trilla in. Men för er som inte vet. Vår älskade fiskargubbe Ove, som jag skrivit om så många gånger tidigare här på bloggen, har lämnat oss. Han blev tragiskt påkörd hemma i Limhamn i måndags och avled i tisdags till följd av skadorna. Ni som vet vad han betydde för oss förstår hur ont det gör, och det är extra tungt att se barnens sorg, men vi får göra så gott vi kan och söka tröst i minnena från alla fina stunder vi haft tillsammans.

Minnen från varje morgon han stod där på bryggan och väntade vid båten för att få sig en lekstund med barnen innan dagis, och låssades se besviken ut när han inte fick följa med. Hur barnen brukade få gå och välja en färsk middagsfisk i sumpen på hans båt. Näten han knöt till dem, gungorna han tillverkade och hängde upp i trädet i fiskehamnen. Barnkalasen i hans fiskehodda. Han som var barnsligast av dem alla. Gubben vi hittade lekandes under bordet tillsammans med Otto, han som inte tvekande ett ögonblick att hoppa i sjön med kläderna på bara för att barnen skulle få sig ett skratt.

Underbara, fantastiska, omtänksamma och roliga Ove som sa till Lovis och Otto att de inte skulle vara ledsna när vi seglade iväg, för de kunde prata via fullmånen. Och så har de gjort sedan dess. Han som trotsade sina principer och flög ner till Kanarieöarna för att hälsa på våra barn trots att han inte kunde ett ord engelska och inte flugit på 50 år. Den drygt 80-årige gubben som var som en pojke i sinnet och skrattandes rullade ner för sanddynorna i Maspalomas tillsammans med sina lekkamrater Lovis och Otto. De två människor han kanske älskade mest i hela världen. Och gissa om kärleken var besvarad. De avgudade honom, det har de alltid gjort. Och det var välförtjänt vill jag lova.

Älskade Ove, den ende vi skickade vykort till från nästan varje nytt land vi besökte under hela världsomseglingen. Han som varje morgon under fyra år fick hjälp av den yngre kompisen Björn att läsa vår blogg och sätta ut en ny nål på sin världskarta i hoddan där han följde vår resa. Mannen som stod där på bryggan i Västra Hamnen när vi kom hem. Och sedan cyklade de fem kilometerna från Limhamn varje dag efter skolan för att få träffa våra barn – hans bästa vänner.

Han vi hälsat på varje gång vi varit nere i Malmö sedan vi flyttade. Ove som knappt aldrig rest på annat sätt än med cykel och båt, men tagit tåget upp till oss här i Marstrand för att hälsa på varje sommar. Han som satt här på klipporna med oss för exakt ett år sedan och med stor entusiasm kommenterade kappseglingarna med de hypermoderna racingkatamaranerna. Och sedan bjöd hela familjen på havskräftor, och själv åt upp allt utom skalet så som bara en riktig fiskegubbe gör.

Nu finns han inte mer. Vår älskade Ove. Och det gör så fruktansvärt ont. Men på söndag är det fullmåne, då möts vi för en pratstund igen. Det kommer vi alltid göra.

Semesterplaner i kärlekens tecken

Det trillade in en bröllopsinbjudan i brevinkastet för några dagar sedan. Några vänner ska gifta sig i Italien i mitten av September, och vi är inbjudna. Så himla roligt, och vi som inte varit i Italien på tolv år. Då också på bröllop faktiskt, i Toscana. Och i september är det alltså dags igen. Den här gången bär det av till regionen Marche på ostkusten. Ja, vi har redan tackat ja och bokat resan. Inget att tveka på där inte.

Ludvig och jag övervägde först om vi skulle åka ensamma, en romantisk weekend på tu man hand ni vet. Men barnen började genast prata om Colosseum och all glass de skulle äta, så det röstades ner. Kanske lika bra det. Skulle nog bli tråkigt utan dem. Istället blir det en för oss ovanligt lyxig familjehelg med sol, bad och bröllop på Hotel Monteconero vid Adriatiska havet. Följt av några extra dagar på mysiga glassbarer och uteserveringar i Roms charmigaste gränder. Ja, så snart vi har betat av barnens besök på den berömda amfiteatern vill säga.

I Rom ville vi hyra en lägenhet istället för att bo på hotell, och det visade sig finnas hur mycket som helst att välja på. Efter en del velande bestämde vi oss för en trevlig liten loftlägenhet i centrala stadsdelen Trastevere. Det var de dubbla takterrasserna vi föll för. Tänk, en terrass för frukost med utsikt över takåsarna och en där Ludvig och jag kan sitta med varsitt vinglas och lyssna på sorlet från gatan när barnen lagt sig om kvällarna. Det kan ju bara inte bli fel.

Vårt boende i Rom sponsas av Airbnb, som är en supersmidig sajt där privatpersoner över hela världen kan hyra ut hela eller delar av sitt hem för att tjäna en extra slant. Vi har bokat via dem flera gånger tidigare, och nu i sommar är det faktiskt vår tur att stå som värdar. Vi ska segla till Norge för att fira tioårsjubileum av vårt eget giftermål, och hyr ut lägenheten i Marstrand under tiden. Men det berättar jag mer om en annan gång.

Hur ser dina semesterplaner ut?