Andra sätt

tidtillsammans

Gott om tid, finns det något lyxigare?

En av de saker jag gillar bäst med långseglarlivet, det är den enkla och minimalistiska livsstilen. Tillfredställelsen i att dra upp sin egen fisk, plocka svamp och odla groddar. Släpa vatten, tvätta och diska för hand. Reparera och laga, istället för att kasta och köpa nytt. Sånt man bara gör, när man har gott om tid.

Gott om tid, DET är lyx för mig. Tid att vara tillsammans. Ensamtid, dötid. Tid att låta saker och ting ta den tid de behöver. Tid att hjälpa andra. Tid att leva enkelt, tid att vara rädda om vår planet. Tid är nyckeln till lycka. Även om det är lätt att glömma bort. När man blir slukad av vardagen och normen runt omkring sig.

En annan som tänker i samma banor är Patrik Andersson. Han lämnade för ett par år sedan karriär och lägenhet i Stockholm och flyttade till ett litet torp i skogen utanför Katrineholm. Idag lever han ett enkelt liv med få utgifter, och jobbar bara ett par dagar i veckan. Lite av all den tid han får över lägger han på poddradiokanalen Andra sätt.

Patrik intervjuar andra personer som ifrågasatt rådande normer och har valt att leva en annan typ av liv, utan att för den delen segla till andra sidan jorden. Det pratas mycket om downshiftning, självförsörjning, ekologi, minimalism och konsumtion i Patriks blogg. Men framförallt om medvetna livsval.

Vi bestämmer själva vad vi vill göra med våra liv. Det finns inga rätt och fel. Men det finns andra sätt. Många sätt. Och det är inspirerande till tusen. För kan andra, då kan vi. Bara vi vill tillräckligt mycket, och är beredda att göra avkall på något annat. För det är just det som är så svårt. Att välja bort. Men är man nöjd som det är, då är det också bra.

Att mitt eget namn skulle stå på Patriks lista över personer han ville intervjua, det fanns inte på min världskarta. Vi har ju gjort lite tvärtom på sistone, lämnat ett ”enklare” liv ombord för ett bekvämare på land – åtminstone för ett tag. Men Patrik trodde tydligen att vi skulle ha en del att bidra med i alla fall. För frågan kom. Och jag sa ja.

Patriks senaste poddavsnitt handlar alltså om oss. Om vår resa, vad vi har lärt oss och hur den påverkar våra liv idag. Jag tycker det är svårt att bli intervjuad sådär, så jag vet inte hur bra det blev. Det är lättare att skriva, när man hinner tänka lite mellan orden. Men samtalet väckte viktiga tankar till liv och jag fick upp ögonen för en superinspirerande podd. Så jag är glad att jag fick vara med.

Lyssna på avsnittet via iTunes eller direkt på webben

Läs mer om Patriks podd Andra sätt

En bra vardag, här och nu.

Kan man ha finare utsikt än så här?

Kan man ha finare utsikt än så här?

Vad ska ni hitta på här näst? Den frågan fick vi om och om igen när vi kom hem från världsomseglingen för två år sedan. Men vi hade inget nytt stort häftigt projekt på gång. Allt vi ville var att slå oss till ro. Hitta en plats där vi kunde bo och trivas, där våra barn kunde växa upp och gå i skola. Försöka leva ett hyfsat hållbart liv, gärna nära hav och natur. Och jobba lagom mycket, helst med något vi tyckte var roligt och kunde stå för.

Vårt nya mål i livet var att skapa en bra vardag. Det låter inte så märkvärdigt, och folk såg ofta lite besvikna ut när vi berättade. Men vi anade, att detta kunde bli väl så utmanande. I ett land som Sverige, där folk drabbas av utbrändhet på löpande band. För en familj som varit på resande fot i fyra år, så länge barnen kunde minnas. Som var vana vid att ta dagen som den kommer, och alltid uppleva nya roliga saker tillsammans.

Och mycket riktigt. Det blev inte lätt. Att börja ett nytt liv i Sverige, sådär mitt i livet. Att anpassa sig till konsumtionssamhället och den nya inrutade vardagen. Att vänja sig vid mörkret och kylan. Vi passade inte längre in i systemet, ägde inget mer än vad som rymdes i båten. Inte blev det enklare av att Försäkringskassan krävde tillbaka fyra års barnbidrag. Eller att banken vägrade oss bolån eftersom vi knappt haft någon inkomst på fyra år.

Frestelsen att bara kasta loss var stundtals enorm, särskilt under första halvåret. Vi hade redan en färdig lista på ställen i världen där vi kunde tänka oss att bo. Samtidigt visste vi, att vissa saker måste få ta tid. Att efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Efter mörker kommer ljus. Också för oss. Så när Ludvig hittade sitt drömjobb i seglarparadiset Marstrand bestämde vi oss för att ta chansen, att lämna Skåne och börja om i Bohuslän.

Vi längtade efter att flytta iland och köpte ett enkelt litet hus på landet, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det låg lite tokigt till, det kändes som vi tillbringade halva dagarna i bilen. Och huset krävde så mycket uppmärksamhet att båten mest låg vid bryggan och förföll.

Ibland är det nog så, att man måste göra fel, för att hitta rätt. För idag är huset utbytt mot en lägenhet på Marstrandsön. Vi bor mitt i skärgården, har båten förtöjd direkt utanför fönstret och seglar varje helg som vädret tillåter. Vardagen är enkel – med mataffär, kompisar, skola och jobb på gångavstånd. Och vi har båda jobb som vi trivs med. Ludvig som som konstruktör på Rutgerson Marin, jag som skribent och frilansare.

Visst har vi dåliga dagar. Och visst finns det mycket med långseglarlivet som vi saknar. Men på det stora hela känns det mesta så trevligt och behagligt det bara kan göra om man nu tvunget måste jobba, gå i skola och bo på en och samma plats.

Vi har nått vårt mål. Vi har skapat oss en bra vardag, här och nu. I Sverige. Tänk, det gick. Allting går, man måste bara komma på hur. Nu njuter vi av det här, men klurar samtidigt på ett nytt mål i livet. Ja, vi behöver något att sträva mot, som håller oss på rätt kurs. Frågan är vad …

Tänkvärt strandhäng på Rörö

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kanske är det lite fler stövlar, och några färre flipflops här i norr. Annars är det ungefär samma typ av sopor som flyter iland här på våra nordliga breddgrader, som på varmare platser. Tunnor, dunkar och plastflaskor. Flöten, garn och trasiga nät. I drivor ligger de där, längs våra mest exponerade kuster. Var man än kommer i världen. Som en påminnelse om människans dumhet.

I Sverige är det Bohuslän som värst drabbat, öarna längst ut i havsbandet. På vissa platser blir det mer tydligt än på andra. Som på Rörö, dit vi seglade nu helgen. Där hela västra sidan av ön kantas av en sorgesträng av drivved, vrakgods och allehanda sopor. Men mitt i all bråte  finns också något vackert, och hoppfullt.

På samma sätt som jag letar efter drivved till nästa slöjdlektion, har också andra använt de lösryckta strandfynden för att skapa ny mening.  Vackra, tänkvärda och i vissa fall lustiga konstverk och kojor som ger vandringen genom Rörös naturreservat en extra dimension för både vuxna och barn.

Favoriten alla kategorier är Kellys charmiga strandbar. Här stannar man gärna till en stund. Tar det lugnt, tar ett glas och njuter av utsikten. Eller funderar över vart världen är på väg. Lite beroende på hur man är lagd.

Fader vår som står i havet …

Detta bildspel kräver JavaScript.


Fem sjömil rakt ut från Marstrand ligger Pater Noster-skären. Pater Noster är latin och betyder Fader vår. Det är inte svårt att gissa var namnet kommer ifrån. Starka havsströmmar och förrädiska grund har lett till att det idag finns mer än 150 vrak i området. Inte undra på att skepparna förr i tiden brukade be till till högre makter när de närmade sig området.

Som svar på sjömännens böner byggdes 1868 en fyr på Hamneskär, ett av de yttersta skären i området. Eller så var det någon som tyckte att gud behövde lite hjälp på traven. Oavsett, det var överfyringenjör Gustav av Heidenstam som fick uppdraget att rita fyren. Samma kille som ligger bakom fyren på Måseskär, som vi besökte i början av sommaren. Det syns. Men Pater Noster är ännu mäktigare.

Den 32 meter höga fyren syns tydligt från Marstrandsön, och en av mina första frågor när vi flyttade hit var om det skulle gå att lägga till på Hamneskär med vår båt. Men nej, det kunde man helt säkert inte. Bara med ribbar, och andra grundgående båtar. Den lilla fyrvaktarhamnen är alldeles för trång och grund, sas det. Då får vi väl försöka svajankra utanför och ta oss iland med jollen, tänkte vi. För dit skulle vi.

För några veckor sedan var jag ute och seglade jolle med barnen på Marstrands skola. Just den dagen var vindarna gynnsamma för en sväng till Pater Noster och tillbaka. Vi tog chansen, och jag fick samtidigt möjlighet att reka lite. Jag förvånades över hur liten ön var, den erbjöd verkligen inget skydd för vare sig vind eller sjö. Och det var verkligen inte en chans i världen att Mary skulle komma in i den grunda lilla hamnen. Däremot fanns det en betongbrygga på den nordöstra delen av ön. Varför hade ingen nämnt den?

Jag hann inte kontrollera djupet vid bryggan eller se om det fanns något att förtöja i. Men häromdagen när Ludvig och jag pratade om att vi borde passa på att gå ut med båten någon vardagkväll, nu innan det blir för mörkt, då kom Pater Noster åter på tal. Tänk om man kunde förtöja vid den där bryggan.

Igår kväll utlovade vindprognosen  2-4 sekundmeter från olika sydliga riktningar. Det var tillräckligt svag vind för att vi skulle våga ta oss en titt i alla fall. Vi bestämde oss för att ta chansen. Det visade sig vara djupt ända fram till bryggan. 5-6 meter. Men dess konstruktion var sådan att ingen fritidsbåt skulle kunna förtöja långsides. Och lika bra var kanske det, det hissade en hel del. Men någon hade lagt ut akterlinor som troligen gick ner till någon form av bojstenar. Det såg ut att vara rejäla doningar, så vi använde dem. Det verkade funka.

Det finns en restaurang och ett pensionat på ön, men just den här kvällen var vi ensamma. Sånär som på en kille som ankrat med sin motorbåt på 18 meters djup på nordsidan. Han låg mycket bättre där än vad vi gjorde vid bryggan; det var intressant att se. Men det lustiga var att Ludvig kände igen den där killen, och han kände igen Ludvig. Det visade sig att han driver ett rederi i Panama, och det var där vi hade träffats. För fem år sedan. Vilket osannolikt sammanträffande.

Panamakillen var tydligen släkt med en kvinna som varit lärare åt fyrvaktarbarnen på Hamneskär. Så han hade tillbringat mycket tid på ön som barn. Han berättade att betongbryggan vi låg vid var ny, den hade tagit flera år att bygga eftersom förhållandena här ute är så tuffa. Och bojstenarna hade föreningen Pater Nosters vänner lagt ut för bara några veckor sedan. Det tackar vi för.

Hur som helst. Väderprognosen hotade med ett negativt vindvrid så vi skyndade oss att dra igång grillen. Och mycket riktigt. Vindvridet kom, och med det lite starkare vind. Ja, det blåste egentligen inte särskilt mycket. 4-5 sekundmeter. Men det räckte. Det blev allt plågsammare att se Mary rycka i tamparna nere vid bryggan. Värst var det när svallen från de stora bilfärjorna rullade in mot ön.

Jag bad en stilla bön för att tamparna skulle hålla tills vi avslutat vår middag, men bestämde mig för att spara efterrätten till en annan dag. För nu hissade det så mycket att det snart skulle vara omöjligt att komma ombord och kasta loss på ett säkert sätt. Det var hög tid att bege oss hemåt.

Det blev onekligen lite stressigt och halvdramatiskt mot slutet. Och molntäcket snuvade oss på solnedgången. Men oj så nöjda vi var när vi seglade hemåt i skymningen. Tänk, vi hade angjort Pater Noster med Mary. Det kändes som en liten dröm gått i uppfyllelse.

Fast på Tistlarna

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi älskar gamla fyrplatser och i helgen var turen kommen för ett besök på Tistlarna, den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård. Ja, vi hoppades i alla fall på det. För så som vinden låg på var vi tvungna att ta oss in i den inre hamnen för att ligga tryggt för natten. Vägen dit går via en passage som är markerad med 1,5 m på Svenska Kryssarklubbens hamnbeskrivning. Vår båt sticker 1.70.

Det verkade ju onekligen lite svårt. Men det betyder inte att det inte går. Sådana där angivelser måste man ta med en nypa salt. De kan diffa på båda håll. På nätet hittade jag en annan källa som påstod att djupet i den ”MYCKET smala rännan” skulle vara ”strax under 2 meter” och att ”båtar med ett djup större än 1,6 – 1,7 bör ta det mycket försiktigt”.

Jag gillade det sistnämnda bättre. Det lät mer hoppfullt, om det inte varit för att det just den här dagen var högtryck och ostliga vindar som gällde. Båda brukar leda till lägre vattennivåer än normalt här på västkusten. Å andra sidan var det fullmåne, och då brukar tidvattnet vara som störst. Runt 20 centimeter. Det borde vi kunna utnyttja.

Jag slängde ut en fråga på vår Facebook-sida, i hopp om att komma i kontakt med någon som varit där. Någon som kunde bekräfta att vi inte var fullkomliga dårar som planerade att besöka den hamnen med vårt djupgående. Ingen hade provat själv, men de flesta verkade ändå överens om att det borde gå. Om vi bara följde enslinjerna slaviskt. Så det gjorde vi.

Vi tajmade högvattnet perfekt, och gled in med 20 cm till godo. Enligt närmaste mätstationen på Vinga var då vattenståndet ungefär fem centimeter över det normala. Yes! Så långt allt gott.

Senare på kvällen vred vinden, och plötsligt hörde jag ett konstigt ljud från båtens främre regioner. Vi stod på grund. Vattennivån hade sjunkit över 20 centimeter. Och som om inte det vore nog så hade vårt akterankare tappat sitt fäste. Jag har svårt att se något samband, men kombon var dålig.

Efter en del trixande gled Mary av grundet, och vi kunde lägga ut ett nytt ankare. Den här gången drog vi ut båten på djupare vatten, om nivån skulle sjunka ytterligare. Jag hade läst om en båt som blivit fast på Tistlarna i tre dygn på grund av låga vattennivåer. Det ville vi inte upprepa.

Högvatten brukar infalla två gånger per dygn, ungefär med 12 timmars mellanrum. I vårt fall skulle det innebära att vattnet skulle vara som lägst vid 11-tiden nästa dag, och som högst vid fem-tiden på eftermiddagen. Det passade våra planer ganska illa, men det vara bara att vänta snällt.

Det var inget dåligt ställe att vara fast på. Här fanns mycket fint att utforska både ovan och under ytan. Men jag kunde inte låta bli att kolla vattennivåerna med jämna mellanrum. De mindre båtarna lämnade en efter en. Till sist var bara vi och en till kvar. Segelbåten Daisy som följt vårt exempel och gått in i hamnen strax efter oss. Med ett djupgående på 1.75.

Vid halvtre-tiden ville inte Daisys besättning vänta längre. Enligt mätstationen på Vinga hade vattnet då stigit från 16 till 15 centimeter under normalvatten. Det var för lite, tyckte jag. Särskilt för Daisy. Men jag sa inget. Beslutet var deras och trenden gick åt rätt håll. Den som går ut på i stigande vatten har goda förhoppningar om att snart komma loss.

Jag stod på klipporna alldeles invid det smalaste partiet när Daisy styrde mot sundet. Vattnet var kristallklart, och det såg skrämmande grunt ut. Jag såg tydligt hur den vita fenan slickade botten. Men de gick fria. Puh, vilken lättnad. För besättningen på Daisy, och för oss.

När vi väl kom iväg hade vattnet stigit ytterligare 5 centimeter. Inga problem i sundet med andra ord. Och väl ute var det bara att segla hem igen. Galet belåtna efter efter en lagom spännande helg på en mycket vacker plats.

Skulle någon annan vilja besöka ögruppen är alltså det rätta djupet i norra sundet 1.90 meter + nån enstaka centimeter i normalvattenstånd. Under förutsättning att man följer enslinjen. Det är sånt som kan vara bra att veta. Särskilt om man har bråttom hem.

Svampjakten

Detta bildspel kräver JavaScript.


SVARTEDALEN, BOHUSLÄN. Vi hade nioårig bröllopsdag i söndags. Det ville vi gärna fira med att göra något mysigt tillsammans. Och kanske äta något lite extra lyxigt. Efter att ha funderat ett tag packade vi in barnen i bilen och satte kurs mot naturreservatet Svartedalen. Där skulle det nämligen finnas gott om kantareller enligt en säker källa, och svamp är ju både mysigt att plocka och lyxigt att äta.

Vi körde, och vi körde. Allt djupare in i den stora skogen, ända tills vägen tog slut. Där parkerade vi, och en härlig doft av mossa, svamp och barr slog emot oss när vi öppnade bildörren. Det var som att stiga in en annan värld, in i en mystisk och prunkande grön sagoskog. Och mitt i grönskan låg sjön Härsvattnet, en sån där mörk skogstjärn där man föreställer sig att både älvor och näck håller till.

Kontrasten mot skärgårdens karga landskap kunde inte varit större. Och det fullkomligt kryllade av svamp. Men inga kantareller. Vi letade och letade, helt utan framgång.  Hade någon annan varit där före oss? Var vi på fel ställe, eller var det för tidigt på säsongen? Kanske saknade vi det rätta ögat för svamp. Hur som helst, vi gav upp och bestämde oss för att gå en runda runt sjön istället.

Vi följde den östra strandkanten norrut. Det var rätt blött på sina ställen, och det var en kul utmaning att hoppa mellan tuvor och stenar för att försöka ta sig fram torrskodd. Västra sidan av sjön var mer kuperad, stundtals ganska brant. Men här anslöt stigen till Bohusleden och vi kunde dra nytta av färdiga spångar och rep som fanns utplacerade här och var.

Tre timmar senare var vi tillbaka vid parkeringen. Men då hade vi också stannat flera gånger för att fika, bada och proppa oss fulla av blåbär. Några kantareller hade vi däremot inte sett röken av. Det irriterade mig, så jag beslöt mig för att gå en sista sväng medan de andra pustade ut efter dagens vandring. Det var tur, för den här gången kom jag inte mer än 10 meter in i skogen förrän de uppenbarade sig framför mig.

Ett helt gäng kantareller stod och solade sig mitt i en glänta. Det var knappt att jag trodde mina ögon, som om någon drev med mig. Men jodå, det var äkta vara och snart fick jag syn på ännu fler, både trattisar och vanliga. Så många att Ludvig och barnen fick komma till undsättning med den stora korgen.

”Mums, självplockade kantareller är mycket godare än köpta” sa Otto vid middagsbordet hemma i Marstrand när han tagit en tugga av den första kantarelltoasten. Alla instämde, och det skålade vi för. Att jag valt att först använda de kantareller som jag köp i reserv i mataffären dagen innan, den detaljen behöll jag för mig själv.

Veckans höjdpunkt

Detta bildspel kräver JavaScript.


NAXOS, GREKLAND. Det var en trött familjen Hammarberg som anlände till våra vänner på Naxos. Ja, vi var så trötta efter allt slit i samband med flytten att det skulle krävas nästan en hel vecka innan lusten att göra något annat än att bara vila och bada infann sig igen. Då hyrde vi en bil, och körde upp i bergen.

Samma kväll befann vi oss i närheten av Mount Zeus – påstådd födelseplats för den grekiske guden Zeus och cykladernas högsta topp med sina 1004 meter. Här någonstans skulle det finnas en stig, enligt biluthyrningens karta. Tänk om den gick till bergets topp. Ludvig och jag tittade på varandra och log. Detta måste undersökas, vi måste hitta stigen.

Efter lite irrande på småvägarna såg vi en ung kille som parkerat vid ett litet kapell. Jag vevade ner rutan för att fråga om han kände till någon stig upp på berget. Det gjorde han, vi var på rätt ställe. Bingo! En timme brukade det ta att gå upp, sa han. För vuxna. Kanske längre med barn.

Klockan var nästan sju på kvällen. Skulle vi hinna innan mörkret föll? Var det överhuvudtaget möjligt att bestiga berget iklädd den tunna sommarklänning jag tagit på mig för dagen? Lovis hade åtminstone ett par bra Keen-sandaler på fötterna. Resten av oss bar bara vanliga Crocs.

Vi bestämde oss för att försöka. Vi kunde ju alltid vända om, sa vi till varandra. Även om jag visste att barnen hellre skulle övernatta på det där berget än att vända om. För säkerhets skull tog vi med oss en mobiltelefon, ett par flaskor vatten och en sjal som borde kunna fungera som bandage. Och några chokladkakor till toppfikan förstås, som morot. Sedan bar det av.

I rask takt följde vi stigen uppåt. Otto gick ut hårt, och tog på sig rollen som hare. Först längs krokiga getstigar. Sedan genom låga skogsdungar, och vidare upp på fjället där taggbuskarna tog vid.  Terrängen blev allt stenigare, stora vassa bumlingar. Men vi fortsatte. Ena foten framför den andra.

Efter en dryg timme var vi uppe. Ovanför det tjocka lagret av dis som omringat ön hela veckan. Vi såg inte ens till grannön Paros. Men som vanligt smakade toppfikan himmelskt, och det var underbart att sitta där och prata om gångna toppturer medan den låga solen färgade omvärlden röd.

Just det, solen. Den sjönk snabbt nu. Vi måste tillbaka också. Innan mörkret föll. Otto tog täten, igen. Men det är svårare att gå utför. Plötsligt tappade han greppet, och landade med rumpan på en vass sten och händerna i en hemsk taggbuske.  Det gjorde ont, hemskt ont. Stackars pojk, men det fanns ingen tid för ömkan. Vi måste fortsätta.

När vi kom ner till träden omslöt mörkret oss nästan helt. Det började bli riktigt svårt att urskilja stigen. ”Gick vi verkligen här på vägen upp?” tänkte jag när vi passerade några vattenhoar. Plötsligt befann vi oss vid ett gammalt getskjul ingen av oss sett förut. Jag föreslog att vi skulle övernatta i skjulet, men förslaget röstades ner direkt. Istället vände vi om och lyckades hitta tillbaka till den rätta stigen.

Vid halv tio-tiden var vi nere vid kapellet där den unga killen och hans vänner slagit läger. Det var inte utan att vi anade en viss lättnad i hans röst när han förstod att vi kommit ner från berget helskinnade. Själva var vi glada som spelemän. Äntligen lite äventyr!

Plötsligt i Grekland

otto_poolen

Otto först i poolen

SANTORINI, GREKLAND. Först en vecka på Rövarhamn med familjen, sedan två veckors segling i Bohuslän. Så såg semesterplanerna ut. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig. För nu står bilen på Arlanda och vi befinner oss plötsligt i Grekland.

Kanske var det något med väderprognosen som vi inte gillade, kanske var det där presentkortet från Apollo som låg och skavde i plånboken. Kanske en kombination. Hur som helst så var erbjudandet om varsin biljett till Santorini för 528 kronor styck för svårt att motstå. För här är vi nu.

Tanken är att ta oss vidare till Naxos om ett par dagar. För att hälsa på några vänner som har ett hus där. Sedan får vi se. För mig och barnen är det första gången i Grekland, och Ludvig har inte varit här sedan tonåren. Så är det något vi inte får missa får ni gärna tipsa.

Annars tänkte vi nog mest bada, käka grekisk sallad och försöka ta det lite lugnt ett tag.

Χαλιναγώγηση!

Drömmen om en egen båt

Midsommardans

Mot nya äventyr

Lovis har länge sparat till en egen båt. I våras hittade vi den på Blocket. En gul Optimist på Instön, inte långt från där vi bor. 5000 kronor skulle de ha. ”Men jag har bara fått ihop 4187 kronor sa Lovis och såg nedslagen ut. ”Då får du väl pruta”, sa jag. Sagt och gjort. Det var värt ett försök.

”Åh, nej. Det fulaste tricket i boken”, utbrast säljaren när han såg den 10-åriga lilla flickan komma där med sparbössan under armen.  Men det funkade. Efter en stunds förhandling hade hon fått ner priset till 3500 kronor. Ja, hon måste ju förstås ha lite pengar över till disco och sådant.

Glad i hågen sprang hon in köket och berättade om sin båt. ”Midsommardans heter den mamma. Den är jättefin.” Och jo, båten var fin. Gul och fin. Bara några smågrejer som måste fixas, annars bra. Men tajmingen var dålig. Vi hade fullt upp med att förbereda huset för försäljning.

Dagarna gick, och dagarna blev till veckor. Aldrig fanns det tid att greja med Lovis båt. Till slut slutade hon fråga, stackars flicka. Midsommardans bara låg där i källaren, och glömdes nästan bort. Ända tills huset skulle tömmas och båten måste flyttas. Då tändes nytt hopp i flickans blick.

Vi fick lägga Lovis Optimist vid Marstrands Segelsällskaps slip, och väl där lyckades hon få båten hyfsat seglingsklar och sjösatt med hjälp av seglarskolans unga instruktörer. Så förra veckan bar det äntligen av, ut genom hamnen och vidare söderut.

Jag förstod på instruktörernas blickar, att Lovis aldrig skulle vinna några kappseglingar med den där båten. Men Lovis bryr sig inte det minsta om att komma först. För henne är båten en symbol för frihet. Hon vill göra egna utflykter, packa picknick och utforska små kobbar och skär.

”Nå?” frågade jag efter premiärturen. Men jag behövde inget svar. Ungen strålade som en sol. Äntligen var hon kapten på sin egen båt.

Ottos kaninfiskar

Detta bildspel kräver JavaScript.


När man snart ska flytta blir man lätt lite nostalgisk. Vi har bara bott i vårt hus i ett år, men vi har hela tiden haft något litet projekt på gång. Och för varje litet val man gör, desto personligare blir hemmet. Varje detalj får sin historia. Det här är historian om tapeten vid Ottos säng.

”Enorma bälten med sopor flyter omkring i Stilla havet, de samlas där strömmarna möts och har en katastrofal effekt på livet under ytan. Reven och sjöfararna (trots att vi knappast förtjänar det) har dock sina beskyddare. De godhjärtade kaninfiskarna som för en ständig kamp mot allt det onda. Kaninfiskarna. Dessa havets hjältar som försvarar allt levande med tänder och fenor. De enda som kan äta allt skräp utan att själva förgås.”

Otto valde tapeten själv, efter att jag berättat dess historia. Det förvånade mig lite. Tapeten är enormt detaljrik, och bitvis ganska otäck. Avslitna kroppsdelar blandas med kondomer och burkar med vita bönor från Heinz. Ibland formerar sig soporna till stora monster. Men Otto stod på sig. ”De goda vinner mamma. Kaninfiskarna vakar över mig. Med dem vid min sida kommer jag sova gott.”

Och mycket riktigt, Otto har sovit som en stock i sin säng i Kroken. Trots att han är lika medveten som jag om att det inte finns några kaninfiskar i verkligheten, att de enda som kan rädda våra hav är vi själva. Måtte vi vinna, måtte de goda vinna.

Tapeten beställde vi på Photowall.se. Den är baserad på ett tryck av den Los Angeles-baserade konstnären Kozyndan. Motivet heter Pacific Drift. Snart har vi ett nytt hem att sätta vår personliga prägel på. Kanske flyttar det in några kaninfiskar där också, det skulle kännas tryggt.

Imorgon är det dags för andra visningen av vårt hus. Håll tummarna.