Ibland ska man ha tur

Vi hade turen att bli fångade på bild på vägen hem från Skärhamn idag. En av bilderna hamnade på Instagram, djungeltrumman gick och vips så fick jag hela bildserien i min mejlbox. Alltså, ibland kan man ju inte annat än älska sociala medier. Visst är bilderna fantastiska? De är tagna av en Gordon Pettersson, med en Canon PowerShot SX60. Från Bleket på Tjörn där Gordon bor med sin familj. Nästan tre kilometer bort från båten, och runt en mil från fyrarna Pater Noster och Hätteberget som syns på några av bilderna. Otroligt att en kompaktkamera kan ha en sådan zoom. Kolla gärna in Gordons Instagram-konto för fler häftiga bilder från vår vackra västkust.

I Urds kölvatten

Det slår bannemej aldrig fel. Varje gång vi reser bort drar en stor farlig storm in över den del av landet där Mary är förtöjd. Vi missade Gudrun, vi missade Per och vi missade Urd. Visst är det märkligt? Nåja, nu är vi alla fall hemma igen och vet hur det gick. 

Redan veckan innan jul kunde man se att ett oväder var i luringen nån gång efter jul. Vi hoppades att det inte skulle bli så mycket av det där blåsvädret, men drog för säkerhets skull några extra tampar innan vi styrde bilen mot Rövarhamn och Roslagen över julen.

För en gångs skull stämde prognosen ganska bra. Ja, faktum är att det blev nog till och med lite värre än först väntat ute på Marstrand, och det var onekligen lite frustrerande att sitta där maktlös framför brasan utan att kunna göra annat än att följa eländet på nätet.

Mary var ok, enligt vittnesmål. Hon flöt som hon skulle. Men det såg även vårt hus ut att göra på de bilder vi såg på Facebook. Flyta alltså. Havsnivån hade stigit så högt att den delen av huset vi bor i var helt omringad av vatten. Vi bor lyckligtvis på andra våningen, men vårt förråd ligger i källaren.

Av bilderna att döma var det en halvmeter djupt på sina ställen; folk fick åka traktorskopa från färjan för att inte flyta bort. Jag gillade inte tanken på att kajen som huset är byggt på skulle undermineras. Huset lutar redan. Och även om jag själv aldrig skulle velat bo på bottenplan direkt på kajen, så kunde jag inte låta bli att oroa mig för grannarnas skull.

Och hur skulle katterna kunna ta sig in och ut om det står vatten vid deras trappa upp till balkongen? Lovis var rädd att lilla Sally hade spolats bort helt och hållet. Nåja, det var inte mycket vi kunde göra åt det där och då. Mer att hoppas på det bästa.

Stormen drog vidare österut under natten, och vattennivåerna gick snart tillbaka till det normala. Men det var inte utan att vi var lite spända på hur det gått med allt när vi igår kväll styrde hemåt igen. Hur skulle det se ut på ön? Hur hade det egentligen gått med vårt hus och vår båt?

Redan från färjeläget på Koön kunde vi se att julbelysningen i båten var släckt. Det visade sig snart att en av kontakterna på bryggan hade blivit dränkta i vatten, så vår jordfelsbrytare hade slagit av. Mary var strömlös, men verkade i övrigt må bra. Skönt.

I källaren hade saltvatten trängt in via avloppen på toaletten och i tvättstugan, men just vårt förråd som ligger längst in var mirakulöst nog alldeles torrt. Det måste ha varit på håret. Tur att huset sluttar lite. Granen utanför fönstret var däremot en sorglig syn. Den lutade 20 grader, stjärnan hängde på tre kvart och belysningen fungerade inte.

Idag gick vi en promenad i samhället, för att se om man fortfarande kunde se några andra spår av Urds framfart på ön. Det kunde man. På vissa ställen låg det tång och drivved alldeles intill husgrunderna. Ibland 20 meter upp på land.

sjomanshuset

Vårt hus är det gula till vänster.

Som befarat hade kajen dränerats både här och var. Asfalt, plattor och betong på gångstigarna har lossnat. Nakna gatstenar låg huller om buller. Kommunen måste ha varit här och tippat av några lastbilsflak grus i de värsta groparna för ingen ska bryta benen i mellandagarna. Men man kunde fortfarande se stora slukhål här och var.

Vid Strandverket var bryggorna täckta av ett tjockt lager grus som troligen spolats dit med vågorna. Man kunde också se hur båtarna på uppställningsplatsen varit omringade av vatten. Men det såg ut som alla var kvar. Någon hade däremot ryckt ut och räddat några kajaker på flykt.

Enligt de gamla öborna är översvämningar på Marstrand inget ovanligt. Medan andra verkar tycka att detta visst var en ganska så anmärkningsvärd företeelse. Det hade jag också tyckt. För även om det är tråkigt med förstörelsen så känns det än en gång som vi missat något riktigt spännande.

(Tack till Tommy Samuelsson och Matilda Ahlström för foton från översvämningen.)

Lucka 24: Världsmedborgare

Julen är här, och det är dags för den sista bilden i min julkalendern. Den var lite svår att välja. Men jag fastnade slutligen för ett foto som jag tog på en lekplats i  Sydafrika för drygt tre år sedan. För symboliken, och hoppet den utstrålar. Barn med olika ursprung, språk, kultur och utseende. Som leker tillsammans. Finns det något finare?

Tack för att du ville hänga med i vår kalender. Nedan en kort repris med alla 24 bilder. Finns det någon eller några du tycker mer om än de andra, och varför? Själv är man ju lite färgad, eftersom varje bild förknippas med ett minne.

Fler bilder från vår världsomsegling hittar du i vårt bildgalleri på Flickr

Lucka 23: Den vita tärnan

Här kommer den så äntligen, bilden bakom lucka 23: Den föreställer en Fetärna, eller Fairy Tern som den heter på engelska. Ett bra namn. Den ser verkligen ut som en fe eller en ängel när den lyfter mot den blå himmeln. Så vacker och ren. Precis som de platser den brukar finnas på. Avlägsna och ofta obebodda ”Söderhavsöar” omgivna av kritvita palmkantade stränder och varmt turkost vatten. Just den här bilden togs på ögruppen Chagos mitt i Indiska Oceanen. Jag minns det väl, för det var en sån där morgon man aldrig vill glömma. Som jag förvarar långt inne i mitt hjärta, för alltid.

Lucka 22: Barnet och båten

En bild på en liten pojke som leker med en båt byggd av kokosnötskal. Jag tycker den är fin, men också en bra påminnelse en dag som denna. Dan för dan före dopparedan. Den dag på året när vi i västvärlden kanske gör av med som mest på pengar på hela året. På julklappar. Bilden är tagen någonstans i Melanesien, kanske Vanuatu eller Salomonöarna. Här lever de flesta helt i harmoni med naturen. Man odlar sin egen mat, och tillverkar det man behöver av det som finns i omgivningen. Och vet ni vad, de verkar faktiskt vara betydligt lyckligare än vad de flesta är här hemma.

14 saker jag lärt mig under resan

Lucka 21: Kurrekurreduttön

21 december, och vi är på väg till Rövarhamn för förbereda julen. Ja, Rövarhamn finns på riktigt. Precis som Kurreduttön, där bilden bakom dagens lucka är tagen. Eller Tabar Islands som ön egentligen heter. Lintotten är vår egen lille Otto, här fyra år, som med stor entusiasm återberättar sagan om Pippi Långstrump för kurrekurreduttbarnen. Det visade sig att de inte hade en aning om att en världsberömd saga utspelar sig på deras ö. En saga som översatts till 94 språk, men inte deras eget.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön

Lucka 20: Barracudan

En barracuda lurar bakom dagens lucka. En av de många stackars fiskar som slutat sina liv på vår stekpanna. Det är vanligt att vi får frågor om vilka fiskar som går att äta när man seglar runt på världshaven sådär. Men det är inget stort problem. Inte till havs, där går alla fiskar att äta. Åtminstone de arter som brukar fastna på våra krokar. Oftast guldmakrill, tonfisk, wahoo och barracuda. På revet ska man däremot undvika  drakfisk, blåsfisk och stenfisk – de är giftiga. Och så bör man vara försiktig med rovfisk, som barracudan. De kan bära på en hög koncentration av nervgiftet ciguatera. Annars är det fritt fram.

Läs mer om ciguatera och när jag fick agera försökskanin

Lucka 19: Guldkusten

Den här bilden tog jag på en promenad längs Guldkusten i Australien. Staden i bakgrunden heter inte helt omotiverat Surfers Paradise. Vi gjorde ett kort stopp där i väntan på de nordliga vindar vi behövde för att hinna fram till Sydney till jul. Och vindarna kom, för när jag nu kollade så är det idag faktiskt exakt fem år sedan vi angjorde Sydney. En av vår världsomseglings absoluta favoritstäder, tillsammans med New York förstås. Ja, vi besökte egentligen inte så värst många storstäder överhuvudtaget. Men Sydney gillade vi i alla fall. Mycket.

Vilken är din favoritstad?

Lucka 18: Prins Christians Sund

Kallt, stilla, dimmigt och en smula magiskt. Med massor av sälar som stack upp sina huvuden här och var. Så var det där ute idag. Denna fjärde advent på Marstrandsfjorden. På väg hem från helgens julbad på Stora Dyrön. Ungefär som i i Prins Christians Sund den där dagen för 2½ år sedan när bilden bakom dagens lucka togs. Denna 100 kilometer mäktiga havskanal som skiljer öarna runt Kap Farväl från resten av Grönland. Ok, vi har inte så många vattenfall, isberg och glaciärer här i Bohuslän. Men på Grönland var det faktiskt varmare i vattnet.

Läs om när vi badar omgivna av isberg

Julbadet

STORA DYRÖN, BOHUSLÄN. Det är den 17 december. Klockan är halv fem på eftermiddagen.  Mary ligger tryggt förtöjd i Dyröns södra hamn. Det regnar och blåser. I ficklampans sken försöker vi försiktigt ta oss fram över de våta klipporna och hala brädgångarna utan att trilla och slå oss. Vi är på väg mot bastun på södra Dyrön. Det är dags för årets juldopp.

Någon annan har varit där före oss. Bastun är redan varm, och barnen sträcker nostalgiskt ut sig på sina filtar på bänkarna. Vi hittade inga badhanddukar i båten, så det fick bli fleecefiltar. Det är först nu jag förstår hur mycket vi har saknat bastun i huset. Minnena kommer tillbaka. Vi bastade bara på vintern, när man kunde springa ut och mula varandra, göra snöänglar eller rulla sig i snön.

Bastun på Dyrön har utsetts till Sveriges bästa bastu, mycket tack vare sin vackra placering vid havet. Vi vet hur den ser ut, för vi har varit här förut. Men just idag är vi omgivna av ett kompakt mörker. Allt vi ser genom bastuns fönster är ljuset från fyrarna på Meholmarna. Och lanternorna från ett fartyg som passerar alldeles utanför, tätt följt av något som troligen är en bogserbåt eller lots.

Och så var det dags för det där julbadet. Vågorna utesluter den vanliga badstegen som leder ner i öppna havet. Vi siktar istället in oss på feghålan – en skyddad klyfta i berget som fylls av nytt vatten för varje våg. Sakta sänker jag ner min uppvärmda kropp i det kalla vattnet, tar ett djupt andetag och sjunker ner under ytan. Sedan är det barnens tur. Alla vågar. Ingen fegar ur.

Gång på gång hettar vi upp våra kroppar i den 80-gradiga bastun, för att sedan kyla ner oss i det tre gradiga vattnet. Jag älskar kontraster, de får mig att känna mig levande. Vi skrattar och pratar. Barnen dansar nakna på bryggan. Vi är tillsammans, och berömmer oss själva för att vi blivit så duktiga på att skita i alla måsten på helgerna, och istället ge oss ut i skärgården så här. Heja oss.