Det är fortfarande tidigt på morgon när vi lämnar den vackra ankarviken på Cape Clear – Irlands sydigaste bebodda ö – och går för motor de fem sjömilen ut mot den kända siluetten. Den ökända och fruktade fyren utanför Irlands sydvästspets. Fastnet Rock. Eller ”The Teardrop of Ireland”, som den också kallas då den var det sista de irländska emigranterna såg av sitt hemland.

Idag förknippar nog de flesta seglare klippan med Fastnet Race, en av världens tuffaste havskappseglingar. Allra mest tänker vi kanske på 1979 års upplaga, den så kallade Fastnet-katastrofen, när 15 seglare miste livet och 136 personer fick evakueras i en hemsk orkan med 15-20 meter höga vågor. Hur kunde det hända? Fruktansvärt.

Vår morgon är desto finare. Havet ligger nästan stilla, solen skiner och vi har en lätt medström på en halv knop. Jag väcker barnen när vi närmar oss. De är synnerligen morgontrötta av sig, särskilt Lovis som kommit in i tonåren. Hon muttrar surt. Vad är det för fyr som är så viktig att man måste stiga upp redan klockan nio på sommarlovet? Den ligger ju inte ens på vägen.

Jag mutar barnen med pannkakor till frukost, och tänker att de kommer uppskatta den i efterhand. Fyren alltså. Om inte nu, så kanske om några år. Fastnet Rock är nämligen en mäktig syn. En maffig klippa med en 54 meter hög fyr. Och vi är alldeles ensamma där. Och jag som trodde det skulle vara fullt av turistbåtar. Tydligen är inte alla lika förtjusta i fyrar som vi. Konstigt.

Det nuvarande fyren på Fastnet Rock har visat vägen för sjöfarare sedan 1897. Hur den är byggd, det är däremot svårt att föreställa sig. Inte ens en stilla dag som denna känns det aktuellt att landstiga på ön i den ständigt närvarande Atlantdyningen. Än mindre lasta iland de 2000 stora stenblock som fyren är byggd av. Hur gjorde de?

Jag tittar upp mot lanternan högt där uppe, och tänker på de vykort jag sett, och de stormar jag läst om. På Fastnet Race, 1979. Oväder med vågor så höga att fyrens lanterna skadats. Och så ser jag mig om igen. Vi har verkligen tur som kan gå så nära. Och runda, det är viktigt för Ludvig.

Fastnet Rock markerar vändpunkten för vår resa. Från och med nu seglar vi norrut, hemåt. Halva semestern har gått, nästan fyra veckor, och vi har seglat drygt 1100 sjömil. Men framförallt så är vi framme vid den delen av resan som vi sett framemot mest. Irlands västkust och vi har ytterligare ett par dagar till med fint väder framför oss. Det känns härligt.

---

Jag märker att det är lite svårt att få tid till att blogga. Internet finns bara ibland, och kvällarna går ofta till att planera nästa dag. Men häng gärna med på på Facebook och Instagram. Där kommer inläggen lite tätare.