Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi älskar gamla fyrplatser och i helgen var turen kommen för ett besök på Tistlarna, den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård. Ja, vi hoppades i alla fall på det. För så som vinden låg på var vi tvungna att ta oss in i den inre hamnen för att ligga tryggt för natten. Vägen dit går via en passage som är markerad med 1,5 m på Svenska Kryssarklubbens hamnbeskrivning. Vår båt sticker 1.70.

Det verkade ju onekligen lite svårt. Men det betyder inte att det inte går. Sådana där angivelser måste man ta med en nypa salt. De kan diffa på båda håll. På nätet hittade jag en annan källa som påstod att djupet i den ”MYCKET smala rännan” skulle vara ”strax under 2 meter” och att ”båtar med ett djup större än 1,6 – 1,7 bör ta det mycket försiktigt”.

Jag gillade det sistnämnda bättre. Det lät mer hoppfullt, om det inte varit för att det just den här dagen var högtryck och ostliga vindar som gällde. Båda brukar leda till lägre vattennivåer än normalt här på västkusten. Å andra sidan var det fullmåne, och då brukar tidvattnet vara som störst. Runt 20 centimeter. Det borde vi kunna utnyttja.

Jag slängde ut en fråga på vår Facebook-sida, i hopp om att komma i kontakt med någon som varit där. Någon som kunde bekräfta att vi inte var fullkomliga dårar som planerade att besöka den hamnen med vårt djupgående. Ingen hade provat själv, men de flesta verkade ändå överens om att det borde gå. Om vi bara följde enslinjerna slaviskt. Så det gjorde vi.

Vi tajmade högvattnet perfekt, och gled in med 20 cm till godo. Enligt närmaste mätstationen på Vinga var då vattenståndet ungefär fem centimeter över det normala. Yes! Så långt allt gott.

Senare på kvällen vred vinden, och plötsligt hörde jag ett konstigt ljud från båtens främre regioner. Vi stod på grund. Vattennivån hade sjunkit över 20 centimeter. Och som om inte det vore nog så hade vårt akterankare tappat sitt fäste. Jag har svårt att se något samband, men kombon var dålig.

Efter en del trixande gled Mary av grundet, och vi kunde lägga ut ett nytt ankare. Den här gången drog vi ut båten på djupare vatten, om nivån skulle sjunka ytterligare. Jag hade läst om en båt som blivit fast på Tistlarna i tre dygn på grund av låga vattennivåer. Det ville vi inte upprepa.

Högvatten brukar infalla två gånger per dygn, ungefär med 12 timmars mellanrum. I vårt fall skulle det innebära att vattnet skulle vara som lägst vid 11-tiden nästa dag, och som högst vid fem-tiden på eftermiddagen. Det passade våra planer ganska illa, men det vara bara att vänta snällt.

Det var inget dåligt ställe att vara fast på. Här fanns mycket fint att utforska både ovan och under ytan. Men jag kunde inte låta bli att kolla vattennivåerna med jämna mellanrum. De mindre båtarna lämnade en efter en. Till sist var bara vi och en till kvar. Segelbåten Daisy som följt vårt exempel och gått in i hamnen strax efter oss. Med ett djupgående på 1.75.

Vid halvtre-tiden ville inte Daisys besättning vänta längre. Enligt mätstationen på Vinga hade vattnet då stigit från 16 till 15 centimeter under normalvatten. Det var för lite, tyckte jag. Särskilt för Daisy. Men jag sa inget. Beslutet var deras och trenden gick åt rätt håll. Den som går ut på i stigande vatten har goda förhoppningar om att snart komma loss.

Jag stod på klipporna alldeles invid det smalaste partiet när Daisy styrde mot sundet. Vattnet var kristallklart, och det såg skrämmande grunt ut. Jag såg tydligt hur den vita fenan slickade botten. Men de gick fria. Puh, vilken lättnad. För besättningen på Daisy, och för oss.

När vi väl kom iväg hade vattnet stigit ytterligare 5 centimeter. Inga problem i sundet med andra ord. Och väl ute var det bara att segla hem igen. Galet belåtna efter efter en lagom spännande helg på en mycket vacker plats.

Skulle någon annan vilja besöka ögruppen är alltså det rätta djupet i norra sundet 1.90 meter + nån enstaka centimeter i normalvattenstånd. Under förutsättning att man följer enslinjen. Det är sånt som kan vara bra att veta. Särskilt om man har bråttom hem.