”Prognosen har ändrats, den ostliga vinden kommer inte förrän ikväll”, säger jag till Ludvig när han yrvaket sticker upp huvudet ur luckan. Vi har motorerat mot lätt motvind hela natten, och istället för den utlovade ostan bjuder vädergudarna nu på bleke.

”Vi skulle kunna …”, börjar jag. ”Vi skulle kunna göra något bra av det här. Kommer du ihåg den där lilla viken längst ut på Lindesnes, vid fyren? Det här skulle kunna vara det tillfälle vi väntat på.”

Ludvigs trötta ögon piggnar till. ”Ja, det är klart vi ska försöka. Det gör vi.”, säger han och ser glad ut. Detta är kanske det jag älskar mest med mannen framför mig. Att han nästan alltid säger ja till mina ibland lite tokiga idéer.

Vi har passerat Lindesnes åtta gånger under vårt gemensamma seglarliv. Norges sydligaste udde där Nordsjön möter Skagerak, det fruktade kapet där det blåser kuling eller mer 265 dagar om året. Åtta gånger har vi sagt, att där hade varit kul att lägga till någon gång. Nu var den dagen kommen, när vi faktiskt skulle försöka.

Det hissar i inloppet, och jag håller hårt i ratten med sammanbiten min när vi kör in mot den lilla viken. Frågan är var vi ska ta vägen när vi väl kommer in. Sjökortet är inte särskilt detaljerat här, men den yttre delen ser djup ut. Kanske lite för djup, för att ankra i.

I den inre delen anar vi en kaj där en liten ribbåt ligger förtöjd. Kajen ser lång ut, men viken är smal. Max 25 meter bred, och djupet är okänt. Går vi in där, kan det bli svårt att vända och komma ut igen om det skulle behövas. Mary är svår att backa med. Å andra sidan blåser det ingenting. Vi bestämmer oss för att försöka.

Jag sticker in fören mot kajen. Den visar sig vara för grund för att lägga till långsides vid, och viken är för smal för att lägga akterankare. Vi ser oss om. Vad ska vi göra nu, var ska vi ta vägen? Då upptäcker Ludvig en dubb i berget bakom oss. Men en akterlina till den hade vi kunnat gå in med fören mot kajen.

Frågan är, hur ska vi få dit linan? Vi överväger alternativen. Sjösätta jollen, simma, kasta lasso? Det får bli det sista. Försiktigt backar jag bak mot berget medan Ludvig förbereder den långa akterlinan. Ludvig kastar, och missar. Kastar igen, och träffar. Bingo. Nu är det bara att gå in med fören mot kajen igen, och förtöja.

En man har kommit ner för att ta emot vår förtamp. Det visar sig vara Kjell Olsen, fyrvaktaren själv. En av de två fyrvaktare som turas om med att bo här ute och sköta om fyren. Två veckor i taget, året om. Landets sista fyrvaktare. Lindesnes är Norges enda bemannade fyr.

Kjell ser glad ut, trots att vi spärrar av hela viken med vår aktertamp. Det är ovanligt att han får besök sjövägen, säger han, och nästan aldrig av så stora båtar som Mary. Och då har han ändå jobbat här sedan 1989. Det är sällan vädret tillåter det. Och det är få som vågar sig in i den smala viken. Man kan välja att tolka detta på flera sätt. Dumdristigt, eller modigt. Kanske en blandning. Oavsett, väl förtöjda är vi otroligt nöjda över att vi tog chansen.

En liten dröm har gått i uppfyllelse. Hur vi ska komma ut igen, det blir ett senare problem …